Presshistoria
1960
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
PRESSHISTORIA
ETT LIKA intressant som försummat område inom svensk samhällsforskning är presshistorien. Vissa
insatser har dock gjorts; från senare år kan nämnas den av Ivar
Ljungquist skickligt redigerade antologin »Ur Dagens Nyheters historia I-III», Ragnar Anderssons avhandling om Svenska Dagbladets
politiska historia och möjligen
Gudmar Hasselbergs levnadsteckning »Rudolf Wall, Dagens Nyheters skapare».
Nu har dessbättre med korta
mellanrum inte mindre än tre
presshistoriska skrifter publicerats,
som åtminstone täcker några av de
gapande luckorna på detta gebit.
Främst i kronologisk ordning kommer Gunnar Sundelis »Ord och
öden i ett tidningshus» med underrubriken »Ur stockholms-Tidningens historia 1889-1959» och händelsevis utgiven på Tidens förlag.
Sundell, som under åtskilliga decennier tillhört ST: s redaktion,
därav en lång tid som redaktionssekreterare och sedermera redaktionschef, har ställt sig – eller om
man så vill av tidningens styrelse
blivit förelagd – en på en gång
pretentiösare och mera blygsam
uppgift än Ivar Ljungquist. Medan
Av GUNNAR UNGEli
Ljungquist kunnat begränsa sig till
DN: s journalistiskt-tekniska utveckling har Sundeli blivit ålagd
att inför 70-årsjubiieet ge en samlad framställning av ST:s historia,
att alltså skildra tidningens öden
såväl i dess egenskap av nyhetsorgan som i dess egenskap av politiskt forum. Han har dessutom haft
att föra sin skildring ända fram till
dags dato, eller i varje fall till den
svarta dag då detta gamla borgerliga språkrör överläts till motståndarlägret Å andra sidan har
det aldrig varit meningen annat än
att hans festskrift skulle ha en
mycket översiktlig och kortfattad
utformning; vara en rapsodi snarare än en monografi. Redan de
föga mer än 250 sidor, som boken
omfattar, anges i företalet innebära ett överskridande av den ursprungliga ramen för omfånget.
Från dessa utgångspunkter måste
Sundeli sägas ha löst sin uppgift
ungefär så väl, som man kan begära. Han går, naturligt nog under
omständigheterna, ingenstädes på
djupet. Men han meddelar med den
litet opersonliga men objektiva
framställningskonst, man vant sig
vid att förknippa med ST:s ledaraYdelning under dess försocialistiska existens, episoder och karakteristiker, som tillsammantagna
ger en ganska god bild av de allmänna dragen i tidningens utveckling.
Vad som framför allt måste intressera sena tiders barn i historikens inledande avsnitt är det häpnadsväckande uppsving som ST
under sin dynamiske grundare
Anders Jeurlings ledning gjorde
mot 1800-talets slut. Denne utomordentligt kraftfulle och skicklige
nyhetsjournalist och – icke att
förglömma – tidningsekonom utförde ingenting mindre än ett presshistoriskt mirakel på svensk botten; den enda motsvarighet vårt
land har att uppvisa till den engelska populärpressens rekordartade
frammarsch. Under loppet av ett
tiotal år drev han upp sin tidning
för »småfolket» (som inom parentes
sagt, o, historiens ironi, ett tag hade
två avläggare med namnen MorgonTidningen och Afton-Tidningen!)
från ingenting till en upplaga på
över 100 000 exemplar. Det var en
för våra dåvarande förhållanden
svindlande siffra. ST var vid denna
tid utan konkurrens Nordens
största tidning; som jämförelse kan
nämnas att när ST vid sekelskiftet
passerade l 00 000-strecket hade
Dagens Nyheter en upplaga på ca
20 000 och Svenska Dagbladet på
ca 10 000. ST:s nettovinst uppgick
under seklets första år till omkring
225 000 kr. Siffran blir knappast
mindre imponerande om man konstaterar att tidningen 60 år senare,
225
under LO:s egid, enligt tillförlitliga
uppgifter går med en förlust av inemot l O miljoner kr. per år.
Ytterst intresseväckande och förbluffande är också de interiörer,
som lämnas från verksamheten
inom den första stora svenska tidningstrusten, Skandinaviska Tryckeribolaget kallad. Av dessa framgår att först DN under ett kort
skede kontrollerade aktiemajoriteten i ST och därefter ST under ett
lika kort skede aktiemajoriteten i
DN. De bägge journalistiska huvudkonkurrenterna om »småfolkets»
gunst hade alltså tidvis ett strupgrepp på varandra, som dock, egendomligt nog, aldrig på minsta sätt
utnyttjades från någondera sidan.
Detta var emellertid temporära och
efemära företeelser. Det väsentliga
är att Jeurling med Sundelis ord
»arbetat upp en huvudsakligen ny
läsekrets, verkligen lärt breda lager
av vårt folk att läsa dagspressen
och för första gången fört fram en
tidning till de mycket stora upplagorna. Det är hans banbrytande insats i den svenska pressens historia.»
Jeurling avled 1906 endast 54 år
gammal. Vad han skapat var en stor
populär nyhetstidning, en familjetidning för hela svenska folket,
men inte något opinionsbildande
organ med politiskt inflytande. ST
hade under hans tid fört en frisinnat borgerlig, försiktigt radikal politik, vars huvudlinje var att inte
genom outrerade ståndpunktstaganden stöta några samhällsgrup- 226
per. De inlägg, som publicerades i
tidningen av exempelvis Adolf Hedin och sedermera Valfrid Spångberg utgjorde knappast något annat än undantag från denna regel.
Det var först sedan Jeurling lämnat tidningen, F. Emil Leijon övertagit den ekonomiska och administrativa ledningen och till politisk
redaktör och huvudredaktör från
Svenska Dagbladet kallat Erik B.
Rinman, som ST fick politisk betydelse och politiskt anseende. Rinmans nobla personlighet träder i
förgrunden för skildringen av ST:s
öden under 10- och 20-talen. Om benämningen nationalliberal haft nå-
gon hemul i svensk politik skulle
den med fördel kunnat tillämpas
på Rinman. Med varm patriotism
och livligt försvarsintresse förenade
han social reformvilja och förskaffade under sin långa tid som ST:s
chef – från 1906 till 1930 – genom sin lugna klokhet, sin fasta
saklighet tidningen ett grundmurat
anseende för sans och vederhäftighet. Inte för intet fick han hederstiteln den svenska pressens förste
gentleman och om ST under hans
ledning inte kunde hålla sitt försprång framför konkurrenterna låg
felet mindre i hans politiska moderation än i Leijons patriarkaliska
småsnålhet.
30-talet, då tidningen först övertogs av Erik Åkerlund som bulvan
för Torsten Kreuger, därefter under någon tid ägdes av Åkerlund
för att slutligen återköpas av Kreuger var en tämligen stormig och
kaotisk tid i ST:s annaler. Betydande ekonomiska och personella
investeringar gjordes, men med
planmässigheten i ledningen var
det mindre väl beställt. Ett särdeles
bizarrt intermezzo, som framkallar
ett hos Sundeli tidigare ohört tonfall av malis, utgjordes av Eskil
Sundströms korta regim eller snarare interregnum på tidningen. Den
av Palmstierna omhuldade pressattachen i London hade genom en
Åkerlunds nyck anställts som chefredaktör med ett 5-årskontrakt på
50 000 kr. om året – ett furstligt
gage för den tidens svenska pressförhållanden – men avskedades
redan efter ett år. Hans försök att
förmedelst copyright på Daily Heralds tupp och otaliga P. M. till
medarbetarna anglisera tidningen
slog inte väl ut.
Ett större mått av stadga erhöll
tidningen sedan den år 1937 åter
förvärvats av Torsten Kreuger,
men ett nytt orosmoment tillkom i
skepnad av Kreugers nye chefredaktör fil. dr Börje Brilioth. Vad
Sundelis bok har att meddela om
den utåt osynliga strid som strax
före och under andra världskriget
bakom ST:s kulisser pågick mellan å ena sidan Brilioth å andra
sidan den politiska redaktionen kan
väl kallas sensationellt. Speciellt
intresse har de personliga vittnesmål från den politiske redaktören
Anton Erman och utrikesredaktö-
ren Evert Berggren, som in extenso
återges. När den i svenska inrikesförhållanden beklagligt obevandrade
l
Sundström blev chefredaktör, togs
Erman från Upsala Nya Tidning till
ST som politisk redaktör, och kvarstod i denna befattning tills LO förvärvade tidningen. Under hela sin
tid på ST sökte han på ett föredömligt sätt fullfölja den rinmanska
traditionen. saklighet och grannlagenhet har alltid utmärkt hans
skrivsätt. Desto starkare intryck
gör följande uttalanden:
»Det är ett under att ST kom
igenom Briliothperioden så pass
oskadd som den gjorde. Före sin
redaktörstid hade ju Brilioth spelat något slags medlande roll mellan de nazistiska grupperna i landet. Det visste jag inte då. Men
ganska snart sedan han satt sig i
redaktörsstolen, kom man ju underfund med hans inställning. Han
var antisemit och antidemokrat …»
Och den likaledes för objektivitet och återhållsamhet välkände
Berggren kompletterar:
»När dr B. Brilioth inträtt som
tidningens chefredaktör, visade det
sig mycket snart att han kom till
ST med den fasta föresatsen att
låta tidningen genomsyras av sympati för de totalitära, nazistiska,
fascistiska och falangistiska riktningarna … Chefredaktörens sympatier för axelmakterna blev alltmer öppet uttalade och hans kritik
av mina ledare och nyheternas redigering skärptes undan för undan.»
Det är ett kuriöst faktum att när
den politiske redaktören och utrikesredaktören vädjade till Torsten
16- 603444 Svensk Tidskrift H. 41960
227
Kreuger, denne tog deras parti mot
Brilioth. Berggren fastslår att talet
om att Kreuger skulle ha sökt på-
verka redaktionens medlemmar under kriget saknar all grund. Han
hade det – helt säkert riktiga –
intrycket att Kreuger närmast betraktade den internationella utvecklingen med en viss kyligt avvaktande inställning och inte ville
kompromettera sig åt någotdera
hållet. »Han var affärsman och
hade inte mycket till övers för ideologier.»
Sanningen av denna sista iakttagelse framgick klart när Kreuger
i oktober 1956 sålde sin tidningskoncern till LO. »Därmed började
en ny epok i Stockholms-Tidningens historia» lyder den i stenstil
avfattade slutmeningen i Sundeils
krönika. Läsaren kan bara instämma.
En helt annan tyngd och kvalitet
än Sundeils i och för sig både upplysande och underhållande lilla
minnesskrift har naturligt nog Leif
Kihlbergs »Ständigt i opposition
1888-1911». Det är första delen av
den bok om Dagens Nyheters politiska historia från åttitalet till det
demokratiska genombrottet och
Otto v. Zweigbergks avgång som
tidningens styrelse givit Kihlberg i
uppdrag att skriva och den bär
också samlingstiteln »Dagens Nyheter och demokratins genombrott». Kihlbergs arbete är avsett
att från politiska synpunkter komplettera Ljungquists journalistiska
historik.
228
DN: s styrelse har förvisso valt
rätt man för uppgiften. Här föreligger ett av de inte alltför talrika
fall, där man kan säga att författaren och ämnet passar varandra som
hand i handske. Leif Kihlberg,
Brusewitzlärjunge med liberalism i
blodet, statsvetenskapsman av facket och politisk redaktör i Dagens
Nyheter under ett par årtionden –
vem kunde vara bättre skickad att
skriva Dagens Nyheters politiska
historia? Under den numera halvt
förgätna pretingstenska period, då
Dagens Nyheter ännu ägde ett betydande politiskt inflytande framför allt i riksdagskretsar, var detta
i stor utsträckning Kihlbergs förtjänst. Han representerade i hög
grad den gamla »DN-andan» på
ont och gott: intellektuell självtillräcklighet på gränsen till koketteri,
radikal arrogans på gränsen till cynism, men också kunnighet, saklighet och skicklighet. Leif Kihlberg har utan tvivel större förutsättningar än någon annan att göra
rättvisa åt det ämne som förelagts
honom.
Även den, som med den mest
spontana antipati följt större delen
av Kihlbergs publicistiska verksamhet måste också medge att han – i
varje fall hittills – fullgjort sitt
uppdrag på ett mästerligt sätt. Det
väldiga stoffet, som bland mycket
annat omfattar inte bara DN: s egna
lägg utan också stora delar av den
övriga tidnings- och tidskriftspressen från de årtionden det gäller,
har disponerats med suverän lätthet. Kihlberg är verkligen till sin
fördel, när han som här får förena
den skolade statskunskaparens metodik med den rutinerade politiske
skribentens förmåga att presentera
sitt stoff. Han har aldrig ägt sin
föregångare Otto v. Zweigbergkslika litet som sin överman och efterföljare Herbert Tingstens – stilistiska glans; hans prosa har ofta
varit torr som fnöske, där Zweigbergks och Tingstens gnistrat som
stål mot flinta. Men i varje fall i
den föreliggande boken blir hans
knappa, lapidariska, ibland elliptiska skrivsätt av stark effekt, när
han i korta, sakligt laddade kapitel
skildrar DN: s utveckling till vänsterns politiskt tongivande organ.
Det är en utomordentligt fängslande läsning. Den erbjuder inte
bara ett tvärsnitt genom vår presshistoria utan också genom vår politiska historia under årtiondena
närmast före och efter sekelskiftet.
Man får livfulla, komprimerade bilder av de publicister och politiker,
som stod i händelsernas centrum
under denna dramatiska brytningstid i vår nyare historia. Vad som
inte minst inger respekt – och förvånar – i den inbitne liberalen
Kihlbergs framställning är hans
mått av objektivitet, den grad av
nyansering i omdömet som han visar både när det gäller meningsfränder och meningsmotståndare,
den självövervinnelse som understundom kommer honom att kritisera de förra, även om de skulle
råka skriva ledare i DN, och ge erkännande åt de senare även om de
skulle råka heta Arvid Lindman.
Det är en attityd, som fördelaktigt
skiljer sig från hans journalistiska.
En egen politisk profil fick DN
först då Rudolf Wall – som i likhet med Harald Jeurling i ST dock
i första hand var affärsman- gav
den unge ingenjören Albert Seberg
fritt spelrum på vad som så små-
ningom blev DN: s ledaravdelning.
Det är en för den stora allmänheten, ja även för de intresserade nästan okänd märkesman i vår publicistik som Kihlberg här har förtjänsten att ha dragit fram i ljuset.
»Tidningens tysta ande» kallades
med fog denne utomordentligt flitige och inflytelserike skribent som
med orubblig konsekvens föredrog
att vara framför att synas. Med
Kihlbergs ord: kunnig, omdömesgill, med sinne för realiteter, alltigenom oakademisk och okonventionell, avgjort antibyråkrat och
antiklerikal, liberal till hela sin
läggning. Flyhänt, i stånd att skriva
enkelt och dräpande. Sina associationer hämtade han gärna från
områden som ledarskribenter vanligen var främmande för. DN skilde
sig, påpekar Kihlberg, från andra
tidningar genom att ha en naturvetenskapligt och praktiskt-ekonomiskt bildad person som politiker.
Under en lång följd av år i nära
samarbete med Adolf Hedin svarade Seberg för politiken – jämte
mycket annat- i DN. Ett sällsamt
mellanspel under denna tid utgjorde Fredrik Vult v. Steijerns
229
korta regim. När W all drog sig tillbaka år 1889 utsåg han något oförmodat direktören i Centraltryckeriet F. Vult v. Steijern till sin efterträdare som chefredaktör. v. Steijern var en kultiverad goddagspilt,
en sybaritisk grandseigneur utan
några egentliga journalistiska erfarenheter eller kunskaper och med
bara ett enda verkligt stort intresse
här i livet: Wagners musik. Hans
enda insats av förblivande betydelse för DN tycks också ha varit
att han som musikkritiker engagerade en entusiastisk trosfrände i
wagnerianismen vid namn Wilhelm
Peterson-Berger. Det fruktade märket P.-B. blev ju sedan under 40 år
ett av DN:s största journalistiska
dragplåster.
Genom sina engagemang i Skandinaviska Tryckeribolaget deltog v.
Steijern verksamt i de märkliga tidigare omnämnda transaktioner genom vilka DN för ett tag blev ägare
till ST och ST för ett tag ägare till
DN. Men hans vidlyftiga affärsverksamhet tycks ha uttömt hans
krafter och redan år 1898 tillkännagav den då ännu icke 50-årige
mannen att han till följd av »avtagande hälsa» ämnade lämna
chefredaktörsposten. Han drog sig
tillbaka till sitt magnifika Kaggeholm, sin flygel, sina Wagner- och
Goethesamlingar och njöt trots den
avtagande hälsan sitt otium i ytterligare ett 20-tal år.
Redan innan v. Steijern avgått
hade till DN kommit den man, som
skulle efterträda honom och till
230
vilken Seberg med glädje och förtroende överlämnat sitt politiska
redaktörskap – Otto v. Zweigbergk. Han började sin verksamhet
i Dagens Nyheter i februari 1896
vid 33 års ålder. På våren nästa år
utsågs han till andre redaktör och
i juni 1898 blev han chefredaktör.
Det är Otto v. Zweigbergk som
helt, med den självklara rätten av
sin ställning och sin begåvning, dominerar Kilhbergs bok. I sin
»Svensk politik» och kanske än
mer i sina mycket intagande ungdomsminnen har Zweigbergk så
långt som hans förtegna natur det
medgav givit en bild av sig själv.
Den är, naturligt nog, ytterst fragmentarisk. I Kihlbergs skildring
framträder han i hög och stark relief – »den målmedvetnaste av
svenska publicister med stark
självkänsla trots sitt gosseaktiga
yttre», skrev motståndaren Leon
Ljunglund vid Zweigbergks utnämning till chefredaktör. Som
man möter Zweigbergk i Kihlbergs
bok framstår han som en av de
största publicister vi någonsin ägt.
Också den, som i nästan varje fråga
har motsatt politisk uppfattning
mot Zweigbergk, måste oreserverat
beundra hans glänsande stilkonst,
hans tankes skärpa och klarhet,
hans lidelsefulla politiska följdriktighet, hans frisinne, självständighet och integritet.
Inom parentes sagt finns det i
varje fall en punkt där en politisk
meningsmotståndare helt kan dela
Zweigbergks åsikt nämligen i vad
gäller svenskarna som talare. Han
ansåg att med undantag för finnarna fanns det ingen jämförlig
nation, som uttryckte sig så stelt
och onaturligt som svenskarna. Deras oratoriska genre är egentligen
»den patetiska på sentimental botten». Vad som sägs i riksdagen sägs
ofta på ett så tråkigt sätt att det vill
till stor pliktkänsla att höra på –
i varje fall trivdes inte Zweigbergk
på läktaren, meddelar Kihlberg,
och man förstår Zweigbergk innerligt. »Man har närmast det intrycket att vältaligheten i vår riksdag
betraktas som något suspekt, ett
försök att lura åhöraren», skriver
han. Och i överensstämmelse med
folklynnet är den parlamentariska
vältaligheten »särskilt rädd för ironin, persiflagen, skämtet, även det
attiska».
Detta var för ett halvt århundrade sedan. Plus ~a change, plus
c’est la meme chose.
Med Kihlberg som ciceron får
man följa Zweigbergk och Dagens
Nyheter i deras kamp mot »storsvenskhet och förstakammarvälde»,
i deras kampanj för Norge under
unionstvisten, i deras stödaktion
för Staaffs första ministärbildning,
i deras försök att hålla samman liberalerna i oppositionsställning och
i deras stora offensiv 1911, som
ledde till den seger för DN: s politiska strävanden, vilken får utgöra slutpunkten för historikens
första del. Samtidigt får man intressanta inblickar i förhållandena
inom tidningen och lika intressanta
utblickar mot förhållandet till konkurrenterna. Kihlberg sticker inte
ett ögonblick under stol med att
DN under större delen av den behandlade perioden var ST underlägsen som nyhetstidning och SvD
långt underlägsen som kulturorgan
-en uppgift för vilken Zweigbergk
hade besynnerligt lite intresse.
Även beträffande fyllig utrikespolitisk information låg DN – trots
Simon Brandeli – långt efter både
SvD och även Stockholms Dagblad.
Men han visar övertygande att DN
som inrikespolitiskt forum inte
bara var ledande på vänsterflygeln
utan, kvalitetsmässigt sett, i hela
landet.
Det var främst, om inte uteslutande, Zweigbergks förtjänst och
man ser med livligaste förväntan
fram mot den följande delen, som
ju kommer att behandla Zweigbergks storhetstid och den kanske
överhuvudtaget intressantaste epoken i vår nyare historia. Med icke
mindre förväntan ser man f. ö.
fram mot Kihlbergs biografi över
Staaff, som samtidigt är under arbete och där väl spänningen i kraftfältet mellan »Kalkas» och hans
med- eller ibland motspelare Zweigbergk, kommer att ytterligare klarläggas. Men redan »Ständigt i opposition» är ett kraftprov i sitt slag,
som måste räknas till de värdefullaste och mest stimulerande bidragen till vår samtidshistoriska
litteratur.
Henrik Sandblads lilla skrift
»GHT och hitlerregimen i belysning
231
av tyska arkivdokumenb har huvudsakligen kuriositetsintresse. Den
bygger på forskningar som författaren på uppdrag av GHT:s styrelse i juli 1959 bedrev i Politisches
Archiv des Auswärtigen Amtes i
Bonn. Med all rätt betonar författaren eftertryckligt de betydliga
osäkerhetsmoment, som alltid vidlåder historiskt källmaterial i form
av diplomatiska aktstycken- legationsrapporter, promemorior o. d.
Därtill kommer, framhåller han,
den genomgående olägenheten att
framställningen måste ensidigt
byggas på de tyska dokumenten eftersom det motsvarande svenska
aktmaterialet hålls under hemligstämpel.
Vad vi får del av är alltså den
tyska diplomatins syn på GHT och
i någon mån den svenska pressen i
övrigt under hitlertiden. Bakgrunden har sitt pikanteri: alltsedan
Versaillesfreden och under hela
Weimarrepubliken räknades GHT
med allt skäl som en av Tysklands
bästa vänner i svensk press. Men
omslaget kom hastigt efter nazismens maktövertagande då Segerstedt karakteriserade herr Hitler
som en förolämpning – den artikel som framkallade Görings
världsbekanta protesttelegram –
och Raguvald Blix publicerade sin
oförglömliga dubbelteckning »Tyskland förr och nu», med underskrifterna »Das Volk der Dichter
und Denker» och »Das Volk der
Richter und Henker».
Det är inte mycket i Sandblads
232
skrift som är nytt men det skadar
ju å andra sidan inte att få en repetitionskurs i ett spännande avsnitt av svensk presshistoria och en
anledning att grubbla över gåtan
Segerstedt. Sandblad låter då och
då undslippa sig att Segerstedts artiklar var väl tillspetsade. Det kan
man lugnt påstå. Med en skärva av
trollspegeln i ögat skrev Segerstedt
under sin sista tid om politiska
frågor. Varje ämne han behandlade var blott och bart ett material
för hans fejd mot vad han hatade
och föraktade. Det fanns många
gånger ingen rimlighet, ingen proportion i hans uppfattning av de
politiska förhållandena. Han offrade hänsynslöst sanning, billighet
och rätt när det erfordrades för att
främja hans syften. Han offrade
Finland och Balticum, när de
tjänat ut som argument och han
gjorde helomvändning i förhållande
till Ryssland, när det blev bundsförvant i hans strävanden. Men det
fanns i hans förkunnelse en demonisk intensitet och en förhäxande
monotoni, som ofta stegrades till
formlig besatthet, men samtidigt
hade ett oemotståndligt drag av
storhet.
Det har sagts på sina håll att
Segerstedt var Sveriges vanvettigaste skribent och på andra att han
var vår vettigaste. Säkert är under
alla förhållanden att han var vår
ovettigaste. Hans ovett var emellertid inget vanligt ovett. Det var ett
till genialisk könst sublimerat
ovett. Aldrig har i detta land skrivits en mer lysande och· fruktansvärd satir än Segerstedts och endast sällan har de tunga, arkaiserande uttrycken för hans förakt,
med dess gammaltestamentligt profetiska patos kunnat överträffas i
svensk litteratur.
Det är ur denna synpunkt man
måste se hans insats för att kunna
bedöma den med jämnmod och
rättvisa. Då kan man också läsa
hans måttlösa diatriber mot samlingsregeringens politik med deras
groteska överdrifter och ogenerade
förvanskningar av sanningen
ungefär samma sinnesstämning
som man läser »Svarta Fanor». Ty
vad var samlingsregeringens åtgärder och Sveriges politik för Segerstedt annat än stoff för effektfulla repliker i det väldiga drama,
där han åt sig kreerat huvudrollen
som den store trotsaren av världens
mäktige? Denna inställning kan
med fog betecknas som hänsynslös
och egocentrisk. Likafullt har vi
skäl att vara stolta över Segerstedt
och hylla honom som en av våra
stora.
Han var väl knappast vad man
velat göra honom till: en humanitär framstegsoptimist med ideella
vyer. Men han var- icke bara vår
främsta publicist på 20- och 30-
talen – utan ett av våra icke alltför talrika svenska genier. Ett geni
med all sin monomana besatthet,
sitt storhetsvansinne, sitt isande
människoförakt och sitt sterila hån.
Och som ett geni kommer han att
gå till den svenska odlingens historia, säkerligen inte som ett politiskt geni, knappast heller som ett
moraliskt geni, men som en av de
få verkligt geniala konstnärerna
samtidens blacka svenska prosa.
Gunnar Sundell: Ord och öden i
ett tidningshus. Tiden. Pris 24: -.
233
Leif Kihlberg: Ständigt i opposition 1888-1911. Bonniers. Pris
29: 50.
Henrik Sandblad: GHT och hitlerregimen. GHT:s förlag. Pris
6: 75.
ETT LIKA intressant som försummat område inom svensk samhällsforskning är presshistorien. Vissa
insatser har dock gjorts; från senare år kan nämnas den av Ivar
Ljungquist skickligt redigerade antologin »Ur Dagens Nyheters historia I-III», Ragnar Anderssons avhandling om Svenska Dagbladets
politiska historia och möjligen
Gudmar Hasselbergs levnadsteckning »Rudolf Wall, Dagens Nyheters skapare».
Nu har dessbättre med korta
mellanrum inte mindre än tre
presshistoriska skrifter publicerats,
som åtminstone täcker några av de
gapande luckorna på detta gebit.
Främst i kronologisk ordning kommer Gunnar Sundelis »Ord och
öden i ett tidningshus» med underrubriken »Ur stockholms-Tidningens historia 1889-1959» och händelsevis utgiven på Tidens förlag.
Sundell, som under åtskilliga decennier tillhört ST: s redaktion,
därav en lång tid som redaktionssekreterare och sedermera redaktionschef, har ställt sig – eller om
man så vill av tidningens styrelse
blivit förelagd – en på en gång
pretentiösare och mera blygsam
uppgift än Ivar Ljungquist. Medan
Av GUNNAR UNGEli
Ljungquist kunnat begränsa sig till
DN: s journalistiskt-tekniska utveckling har Sundeli blivit ålagd
att inför 70-årsjubiieet ge en samlad framställning av ST:s historia,
att alltså skildra tidningens öden
såväl i dess egenskap av nyhetsorgan som i dess egenskap av politiskt forum. Han har dessutom haft
att föra sin skildring ända fram till
dags dato, eller i varje fall till den
svarta dag då detta gamla borgerliga språkrör överläts till motståndarlägret Å andra sidan har
det aldrig varit meningen annat än
att hans festskrift skulle ha en
mycket översiktlig och kortfattad
utformning; vara en rapsodi snarare än en monografi. Redan de
föga mer än 250 sidor, som boken
omfattar, anges i företalet innebära ett överskridande av den ursprungliga ramen för omfånget.
Från dessa utgångspunkter måste
Sundeli sägas ha löst sin uppgift
ungefär så väl, som man kan begära. Han går, naturligt nog under
omständigheterna, ingenstädes på
djupet. Men han meddelar med den
litet opersonliga men objektiva
framställningskonst, man vant sig
vid att förknippa med ST:s ledaraYdelning under dess försocialistiska existens, episoder och karakteristiker, som tillsammantagna
ger en ganska god bild av de allmänna dragen i tidningens utveckling.
Vad som framför allt måste intressera sena tiders barn i historikens inledande avsnitt är det häpnadsväckande uppsving som ST
under sin dynamiske grundare
Anders Jeurlings ledning gjorde
mot 1800-talets slut. Denne utomordentligt kraftfulle och skicklige
nyhetsjournalist och – icke att
förglömma – tidningsekonom utförde ingenting mindre än ett presshistoriskt mirakel på svensk botten; den enda motsvarighet vårt
land har att uppvisa till den engelska populärpressens rekordartade
frammarsch. Under loppet av ett
tiotal år drev han upp sin tidning
för »småfolket» (som inom parentes
sagt, o, historiens ironi, ett tag hade
två avläggare med namnen MorgonTidningen och Afton-Tidningen!)
från ingenting till en upplaga på
över 100 000 exemplar. Det var en
för våra dåvarande förhållanden
svindlande siffra. ST var vid denna
tid utan konkurrens Nordens
största tidning; som jämförelse kan
nämnas att när ST vid sekelskiftet
passerade l 00 000-strecket hade
Dagens Nyheter en upplaga på ca
20 000 och Svenska Dagbladet på
ca 10 000. ST:s nettovinst uppgick
under seklets första år till omkring
225 000 kr. Siffran blir knappast
mindre imponerande om man konstaterar att tidningen 60 år senare,
225
under LO:s egid, enligt tillförlitliga
uppgifter går med en förlust av inemot l O miljoner kr. per år.
Ytterst intresseväckande och förbluffande är också de interiörer,
som lämnas från verksamheten
inom den första stora svenska tidningstrusten, Skandinaviska Tryckeribolaget kallad. Av dessa framgår att först DN under ett kort
skede kontrollerade aktiemajoriteten i ST och därefter ST under ett
lika kort skede aktiemajoriteten i
DN. De bägge journalistiska huvudkonkurrenterna om »småfolkets»
gunst hade alltså tidvis ett strupgrepp på varandra, som dock, egendomligt nog, aldrig på minsta sätt
utnyttjades från någondera sidan.
Detta var emellertid temporära och
efemära företeelser. Det väsentliga
är att Jeurling med Sundelis ord
»arbetat upp en huvudsakligen ny
läsekrets, verkligen lärt breda lager
av vårt folk att läsa dagspressen
och för första gången fört fram en
tidning till de mycket stora upplagorna. Det är hans banbrytande insats i den svenska pressens historia.»
Jeurling avled 1906 endast 54 år
gammal. Vad han skapat var en stor
populär nyhetstidning, en familjetidning för hela svenska folket,
men inte något opinionsbildande
organ med politiskt inflytande. ST
hade under hans tid fört en frisinnat borgerlig, försiktigt radikal politik, vars huvudlinje var att inte
genom outrerade ståndpunktstaganden stöta några samhällsgrup- 226
per. De inlägg, som publicerades i
tidningen av exempelvis Adolf Hedin och sedermera Valfrid Spångberg utgjorde knappast något annat än undantag från denna regel.
Det var först sedan Jeurling lämnat tidningen, F. Emil Leijon övertagit den ekonomiska och administrativa ledningen och till politisk
redaktör och huvudredaktör från
Svenska Dagbladet kallat Erik B.
Rinman, som ST fick politisk betydelse och politiskt anseende. Rinmans nobla personlighet träder i
förgrunden för skildringen av ST:s
öden under 10- och 20-talen. Om benämningen nationalliberal haft nå-
gon hemul i svensk politik skulle
den med fördel kunnat tillämpas
på Rinman. Med varm patriotism
och livligt försvarsintresse förenade
han social reformvilja och förskaffade under sin långa tid som ST:s
chef – från 1906 till 1930 – genom sin lugna klokhet, sin fasta
saklighet tidningen ett grundmurat
anseende för sans och vederhäftighet. Inte för intet fick han hederstiteln den svenska pressens förste
gentleman och om ST under hans
ledning inte kunde hålla sitt försprång framför konkurrenterna låg
felet mindre i hans politiska moderation än i Leijons patriarkaliska
småsnålhet.
30-talet, då tidningen först övertogs av Erik Åkerlund som bulvan
för Torsten Kreuger, därefter under någon tid ägdes av Åkerlund
för att slutligen återköpas av Kreuger var en tämligen stormig och
kaotisk tid i ST:s annaler. Betydande ekonomiska och personella
investeringar gjordes, men med
planmässigheten i ledningen var
det mindre väl beställt. Ett särdeles
bizarrt intermezzo, som framkallar
ett hos Sundeli tidigare ohört tonfall av malis, utgjordes av Eskil
Sundströms korta regim eller snarare interregnum på tidningen. Den
av Palmstierna omhuldade pressattachen i London hade genom en
Åkerlunds nyck anställts som chefredaktör med ett 5-årskontrakt på
50 000 kr. om året – ett furstligt
gage för den tidens svenska pressförhållanden – men avskedades
redan efter ett år. Hans försök att
förmedelst copyright på Daily Heralds tupp och otaliga P. M. till
medarbetarna anglisera tidningen
slog inte väl ut.
Ett större mått av stadga erhöll
tidningen sedan den år 1937 åter
förvärvats av Torsten Kreuger,
men ett nytt orosmoment tillkom i
skepnad av Kreugers nye chefredaktör fil. dr Börje Brilioth. Vad
Sundelis bok har att meddela om
den utåt osynliga strid som strax
före och under andra världskriget
bakom ST:s kulisser pågick mellan å ena sidan Brilioth å andra
sidan den politiska redaktionen kan
väl kallas sensationellt. Speciellt
intresse har de personliga vittnesmål från den politiske redaktören
Anton Erman och utrikesredaktö-
ren Evert Berggren, som in extenso
återges. När den i svenska inrikesförhållanden beklagligt obevandrade
l
Sundström blev chefredaktör, togs
Erman från Upsala Nya Tidning till
ST som politisk redaktör, och kvarstod i denna befattning tills LO förvärvade tidningen. Under hela sin
tid på ST sökte han på ett föredömligt sätt fullfölja den rinmanska
traditionen. saklighet och grannlagenhet har alltid utmärkt hans
skrivsätt. Desto starkare intryck
gör följande uttalanden:
»Det är ett under att ST kom
igenom Briliothperioden så pass
oskadd som den gjorde. Före sin
redaktörstid hade ju Brilioth spelat något slags medlande roll mellan de nazistiska grupperna i landet. Det visste jag inte då. Men
ganska snart sedan han satt sig i
redaktörsstolen, kom man ju underfund med hans inställning. Han
var antisemit och antidemokrat …»
Och den likaledes för objektivitet och återhållsamhet välkände
Berggren kompletterar:
»När dr B. Brilioth inträtt som
tidningens chefredaktör, visade det
sig mycket snart att han kom till
ST med den fasta föresatsen att
låta tidningen genomsyras av sympati för de totalitära, nazistiska,
fascistiska och falangistiska riktningarna … Chefredaktörens sympatier för axelmakterna blev alltmer öppet uttalade och hans kritik
av mina ledare och nyheternas redigering skärptes undan för undan.»
Det är ett kuriöst faktum att när
den politiske redaktören och utrikesredaktören vädjade till Torsten
16- 603444 Svensk Tidskrift H. 41960
227
Kreuger, denne tog deras parti mot
Brilioth. Berggren fastslår att talet
om att Kreuger skulle ha sökt på-
verka redaktionens medlemmar under kriget saknar all grund. Han
hade det – helt säkert riktiga –
intrycket att Kreuger närmast betraktade den internationella utvecklingen med en viss kyligt avvaktande inställning och inte ville
kompromettera sig åt någotdera
hållet. »Han var affärsman och
hade inte mycket till övers för ideologier.»
Sanningen av denna sista iakttagelse framgick klart när Kreuger
i oktober 1956 sålde sin tidningskoncern till LO. »Därmed började
en ny epok i Stockholms-Tidningens historia» lyder den i stenstil
avfattade slutmeningen i Sundeils
krönika. Läsaren kan bara instämma.
En helt annan tyngd och kvalitet
än Sundeils i och för sig både upplysande och underhållande lilla
minnesskrift har naturligt nog Leif
Kihlbergs »Ständigt i opposition
1888-1911». Det är första delen av
den bok om Dagens Nyheters politiska historia från åttitalet till det
demokratiska genombrottet och
Otto v. Zweigbergks avgång som
tidningens styrelse givit Kihlberg i
uppdrag att skriva och den bär
också samlingstiteln »Dagens Nyheter och demokratins genombrott». Kihlbergs arbete är avsett
att från politiska synpunkter komplettera Ljungquists journalistiska
historik.
228
DN: s styrelse har förvisso valt
rätt man för uppgiften. Här föreligger ett av de inte alltför talrika
fall, där man kan säga att författaren och ämnet passar varandra som
hand i handske. Leif Kihlberg,
Brusewitzlärjunge med liberalism i
blodet, statsvetenskapsman av facket och politisk redaktör i Dagens
Nyheter under ett par årtionden –
vem kunde vara bättre skickad att
skriva Dagens Nyheters politiska
historia? Under den numera halvt
förgätna pretingstenska period, då
Dagens Nyheter ännu ägde ett betydande politiskt inflytande framför allt i riksdagskretsar, var detta
i stor utsträckning Kihlbergs förtjänst. Han representerade i hög
grad den gamla »DN-andan» på
ont och gott: intellektuell självtillräcklighet på gränsen till koketteri,
radikal arrogans på gränsen till cynism, men också kunnighet, saklighet och skicklighet. Leif Kihlberg har utan tvivel större förutsättningar än någon annan att göra
rättvisa åt det ämne som förelagts
honom.
Även den, som med den mest
spontana antipati följt större delen
av Kihlbergs publicistiska verksamhet måste också medge att han – i
varje fall hittills – fullgjort sitt
uppdrag på ett mästerligt sätt. Det
väldiga stoffet, som bland mycket
annat omfattar inte bara DN: s egna
lägg utan också stora delar av den
övriga tidnings- och tidskriftspressen från de årtionden det gäller,
har disponerats med suverän lätthet. Kihlberg är verkligen till sin
fördel, när han som här får förena
den skolade statskunskaparens metodik med den rutinerade politiske
skribentens förmåga att presentera
sitt stoff. Han har aldrig ägt sin
föregångare Otto v. Zweigbergkslika litet som sin överman och efterföljare Herbert Tingstens – stilistiska glans; hans prosa har ofta
varit torr som fnöske, där Zweigbergks och Tingstens gnistrat som
stål mot flinta. Men i varje fall i
den föreliggande boken blir hans
knappa, lapidariska, ibland elliptiska skrivsätt av stark effekt, när
han i korta, sakligt laddade kapitel
skildrar DN: s utveckling till vänsterns politiskt tongivande organ.
Det är en utomordentligt fängslande läsning. Den erbjuder inte
bara ett tvärsnitt genom vår presshistoria utan också genom vår politiska historia under årtiondena
närmast före och efter sekelskiftet.
Man får livfulla, komprimerade bilder av de publicister och politiker,
som stod i händelsernas centrum
under denna dramatiska brytningstid i vår nyare historia. Vad som
inte minst inger respekt – och förvånar – i den inbitne liberalen
Kihlbergs framställning är hans
mått av objektivitet, den grad av
nyansering i omdömet som han visar både när det gäller meningsfränder och meningsmotståndare,
den självövervinnelse som understundom kommer honom att kritisera de förra, även om de skulle
råka skriva ledare i DN, och ge erkännande åt de senare även om de
skulle råka heta Arvid Lindman.
Det är en attityd, som fördelaktigt
skiljer sig från hans journalistiska.
En egen politisk profil fick DN
först då Rudolf Wall – som i likhet med Harald Jeurling i ST dock
i första hand var affärsman- gav
den unge ingenjören Albert Seberg
fritt spelrum på vad som så små-
ningom blev DN: s ledaravdelning.
Det är en för den stora allmänheten, ja även för de intresserade nästan okänd märkesman i vår publicistik som Kihlberg här har förtjänsten att ha dragit fram i ljuset.
»Tidningens tysta ande» kallades
med fog denne utomordentligt flitige och inflytelserike skribent som
med orubblig konsekvens föredrog
att vara framför att synas. Med
Kihlbergs ord: kunnig, omdömesgill, med sinne för realiteter, alltigenom oakademisk och okonventionell, avgjort antibyråkrat och
antiklerikal, liberal till hela sin
läggning. Flyhänt, i stånd att skriva
enkelt och dräpande. Sina associationer hämtade han gärna från
områden som ledarskribenter vanligen var främmande för. DN skilde
sig, påpekar Kihlberg, från andra
tidningar genom att ha en naturvetenskapligt och praktiskt-ekonomiskt bildad person som politiker.
Under en lång följd av år i nära
samarbete med Adolf Hedin svarade Seberg för politiken – jämte
mycket annat- i DN. Ett sällsamt
mellanspel under denna tid utgjorde Fredrik Vult v. Steijerns
229
korta regim. När W all drog sig tillbaka år 1889 utsåg han något oförmodat direktören i Centraltryckeriet F. Vult v. Steijern till sin efterträdare som chefredaktör. v. Steijern var en kultiverad goddagspilt,
en sybaritisk grandseigneur utan
några egentliga journalistiska erfarenheter eller kunskaper och med
bara ett enda verkligt stort intresse
här i livet: Wagners musik. Hans
enda insats av förblivande betydelse för DN tycks också ha varit
att han som musikkritiker engagerade en entusiastisk trosfrände i
wagnerianismen vid namn Wilhelm
Peterson-Berger. Det fruktade märket P.-B. blev ju sedan under 40 år
ett av DN:s största journalistiska
dragplåster.
Genom sina engagemang i Skandinaviska Tryckeribolaget deltog v.
Steijern verksamt i de märkliga tidigare omnämnda transaktioner genom vilka DN för ett tag blev ägare
till ST och ST för ett tag ägare till
DN. Men hans vidlyftiga affärsverksamhet tycks ha uttömt hans
krafter och redan år 1898 tillkännagav den då ännu icke 50-årige
mannen att han till följd av »avtagande hälsa» ämnade lämna
chefredaktörsposten. Han drog sig
tillbaka till sitt magnifika Kaggeholm, sin flygel, sina Wagner- och
Goethesamlingar och njöt trots den
avtagande hälsan sitt otium i ytterligare ett 20-tal år.
Redan innan v. Steijern avgått
hade till DN kommit den man, som
skulle efterträda honom och till
230
vilken Seberg med glädje och förtroende överlämnat sitt politiska
redaktörskap – Otto v. Zweigbergk. Han började sin verksamhet
i Dagens Nyheter i februari 1896
vid 33 års ålder. På våren nästa år
utsågs han till andre redaktör och
i juni 1898 blev han chefredaktör.
Det är Otto v. Zweigbergk som
helt, med den självklara rätten av
sin ställning och sin begåvning, dominerar Kilhbergs bok. I sin
»Svensk politik» och kanske än
mer i sina mycket intagande ungdomsminnen har Zweigbergk så
långt som hans förtegna natur det
medgav givit en bild av sig själv.
Den är, naturligt nog, ytterst fragmentarisk. I Kihlbergs skildring
framträder han i hög och stark relief – »den målmedvetnaste av
svenska publicister med stark
självkänsla trots sitt gosseaktiga
yttre», skrev motståndaren Leon
Ljunglund vid Zweigbergks utnämning till chefredaktör. Som
man möter Zweigbergk i Kihlbergs
bok framstår han som en av de
största publicister vi någonsin ägt.
Också den, som i nästan varje fråga
har motsatt politisk uppfattning
mot Zweigbergk, måste oreserverat
beundra hans glänsande stilkonst,
hans tankes skärpa och klarhet,
hans lidelsefulla politiska följdriktighet, hans frisinne, självständighet och integritet.
Inom parentes sagt finns det i
varje fall en punkt där en politisk
meningsmotståndare helt kan dela
Zweigbergks åsikt nämligen i vad
gäller svenskarna som talare. Han
ansåg att med undantag för finnarna fanns det ingen jämförlig
nation, som uttryckte sig så stelt
och onaturligt som svenskarna. Deras oratoriska genre är egentligen
»den patetiska på sentimental botten». Vad som sägs i riksdagen sägs
ofta på ett så tråkigt sätt att det vill
till stor pliktkänsla att höra på –
i varje fall trivdes inte Zweigbergk
på läktaren, meddelar Kihlberg,
och man förstår Zweigbergk innerligt. »Man har närmast det intrycket att vältaligheten i vår riksdag
betraktas som något suspekt, ett
försök att lura åhöraren», skriver
han. Och i överensstämmelse med
folklynnet är den parlamentariska
vältaligheten »särskilt rädd för ironin, persiflagen, skämtet, även det
attiska».
Detta var för ett halvt århundrade sedan. Plus ~a change, plus
c’est la meme chose.
Med Kihlberg som ciceron får
man följa Zweigbergk och Dagens
Nyheter i deras kamp mot »storsvenskhet och förstakammarvälde»,
i deras kampanj för Norge under
unionstvisten, i deras stödaktion
för Staaffs första ministärbildning,
i deras försök att hålla samman liberalerna i oppositionsställning och
i deras stora offensiv 1911, som
ledde till den seger för DN: s politiska strävanden, vilken får utgöra slutpunkten för historikens
första del. Samtidigt får man intressanta inblickar i förhållandena
inom tidningen och lika intressanta
utblickar mot förhållandet till konkurrenterna. Kihlberg sticker inte
ett ögonblick under stol med att
DN under större delen av den behandlade perioden var ST underlägsen som nyhetstidning och SvD
långt underlägsen som kulturorgan
-en uppgift för vilken Zweigbergk
hade besynnerligt lite intresse.
Även beträffande fyllig utrikespolitisk information låg DN – trots
Simon Brandeli – långt efter både
SvD och även Stockholms Dagblad.
Men han visar övertygande att DN
som inrikespolitiskt forum inte
bara var ledande på vänsterflygeln
utan, kvalitetsmässigt sett, i hela
landet.
Det var främst, om inte uteslutande, Zweigbergks förtjänst och
man ser med livligaste förväntan
fram mot den följande delen, som
ju kommer att behandla Zweigbergks storhetstid och den kanske
överhuvudtaget intressantaste epoken i vår nyare historia. Med icke
mindre förväntan ser man f. ö.
fram mot Kihlbergs biografi över
Staaff, som samtidigt är under arbete och där väl spänningen i kraftfältet mellan »Kalkas» och hans
med- eller ibland motspelare Zweigbergk, kommer att ytterligare klarläggas. Men redan »Ständigt i opposition» är ett kraftprov i sitt slag,
som måste räknas till de värdefullaste och mest stimulerande bidragen till vår samtidshistoriska
litteratur.
Henrik Sandblads lilla skrift
»GHT och hitlerregimen i belysning
231
av tyska arkivdokumenb har huvudsakligen kuriositetsintresse. Den
bygger på forskningar som författaren på uppdrag av GHT:s styrelse i juli 1959 bedrev i Politisches
Archiv des Auswärtigen Amtes i
Bonn. Med all rätt betonar författaren eftertryckligt de betydliga
osäkerhetsmoment, som alltid vidlåder historiskt källmaterial i form
av diplomatiska aktstycken- legationsrapporter, promemorior o. d.
Därtill kommer, framhåller han,
den genomgående olägenheten att
framställningen måste ensidigt
byggas på de tyska dokumenten eftersom det motsvarande svenska
aktmaterialet hålls under hemligstämpel.
Vad vi får del av är alltså den
tyska diplomatins syn på GHT och
i någon mån den svenska pressen i
övrigt under hitlertiden. Bakgrunden har sitt pikanteri: alltsedan
Versaillesfreden och under hela
Weimarrepubliken räknades GHT
med allt skäl som en av Tysklands
bästa vänner i svensk press. Men
omslaget kom hastigt efter nazismens maktövertagande då Segerstedt karakteriserade herr Hitler
som en förolämpning – den artikel som framkallade Görings
världsbekanta protesttelegram –
och Raguvald Blix publicerade sin
oförglömliga dubbelteckning »Tyskland förr och nu», med underskrifterna »Das Volk der Dichter
und Denker» och »Das Volk der
Richter und Henker».
Det är inte mycket i Sandblads
232
skrift som är nytt men det skadar
ju å andra sidan inte att få en repetitionskurs i ett spännande avsnitt av svensk presshistoria och en
anledning att grubbla över gåtan
Segerstedt. Sandblad låter då och
då undslippa sig att Segerstedts artiklar var väl tillspetsade. Det kan
man lugnt påstå. Med en skärva av
trollspegeln i ögat skrev Segerstedt
under sin sista tid om politiska
frågor. Varje ämne han behandlade var blott och bart ett material
för hans fejd mot vad han hatade
och föraktade. Det fanns många
gånger ingen rimlighet, ingen proportion i hans uppfattning av de
politiska förhållandena. Han offrade hänsynslöst sanning, billighet
och rätt när det erfordrades för att
främja hans syften. Han offrade
Finland och Balticum, när de
tjänat ut som argument och han
gjorde helomvändning i förhållande
till Ryssland, när det blev bundsförvant i hans strävanden. Men det
fanns i hans förkunnelse en demonisk intensitet och en förhäxande
monotoni, som ofta stegrades till
formlig besatthet, men samtidigt
hade ett oemotståndligt drag av
storhet.
Det har sagts på sina håll att
Segerstedt var Sveriges vanvettigaste skribent och på andra att han
var vår vettigaste. Säkert är under
alla förhållanden att han var vår
ovettigaste. Hans ovett var emellertid inget vanligt ovett. Det var ett
till genialisk könst sublimerat
ovett. Aldrig har i detta land skrivits en mer lysande och· fruktansvärd satir än Segerstedts och endast sällan har de tunga, arkaiserande uttrycken för hans förakt,
med dess gammaltestamentligt profetiska patos kunnat överträffas i
svensk litteratur.
Det är ur denna synpunkt man
måste se hans insats för att kunna
bedöma den med jämnmod och
rättvisa. Då kan man också läsa
hans måttlösa diatriber mot samlingsregeringens politik med deras
groteska överdrifter och ogenerade
förvanskningar av sanningen
ungefär samma sinnesstämning
som man läser »Svarta Fanor». Ty
vad var samlingsregeringens åtgärder och Sveriges politik för Segerstedt annat än stoff för effektfulla repliker i det väldiga drama,
där han åt sig kreerat huvudrollen
som den store trotsaren av världens
mäktige? Denna inställning kan
med fog betecknas som hänsynslös
och egocentrisk. Likafullt har vi
skäl att vara stolta över Segerstedt
och hylla honom som en av våra
stora.
Han var väl knappast vad man
velat göra honom till: en humanitär framstegsoptimist med ideella
vyer. Men han var- icke bara vår
främsta publicist på 20- och 30-
talen – utan ett av våra icke alltför talrika svenska genier. Ett geni
med all sin monomana besatthet,
sitt storhetsvansinne, sitt isande
människoförakt och sitt sterila hån.
Och som ett geni kommer han att
gå till den svenska odlingens historia, säkerligen inte som ett politiskt geni, knappast heller som ett
moraliskt geni, men som en av de
få verkligt geniala konstnärerna
samtidens blacka svenska prosa.
Gunnar Sundell: Ord och öden i
ett tidningshus. Tiden. Pris 24: -.
233
Leif Kihlberg: Ständigt i opposition 1888-1911. Bonniers. Pris
29: 50.
Henrik Sandblad: GHT och hitlerregimen. GHT:s förlag. Pris
6: 75.