Print Friendly

President Juan Perón

Av Redaktionen | 31 december 1952


1952


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

–~— ———————–
PRESIDENT JUAN PERÖN,
, ..
PERONISMEN OCH FORENTA STATERNA
Av fil. lic. BIRGER SWEDENBORG
GENERAL Juan Domingo Per6ns uppstigande till Argentinas
presidentdiktator har varit en betydelsefull faktor i det senaste
decenniets världspolitik, men det oaktat har förvånansvärt litet
skrivits både om generalen och hans rörelse, som dock kan komma
att innebära ett hot mot det av Förenta staterna sedan Roosevelts
makttillträde 1933 uppbyggda säkerhetssystemet på västra halvklotet. Från amerikansk sida har man främst behandlat den argentinska neutralitetspolitiken under andra världskriget. Både den
kände f. d. understatssekreteraren Sumner Welles’ bok »Where are
we headingh (Harper & Bros., New York 1946) och f. utrikesministern Cordell Hulls memoarer »The Memoirs of Cordell Hull»
(Macmillan, New York, svensk övers. »Minnen», Natur och Kultur
1949) behandla ingående detta ämne. Man kan även peka på den
kände journalisten John Gunthers bok »Inside Latin America»
(Hamish Hamilton, London 1942), som visserligen skrevs före Per6ns framträdande men å andra sidan är en god källa för kännedom om Argentinas politiska och sociala förhållanden fram till
1941. På svenskt håll har Svensk Tidskrift i artikeln »Det argentinska folket accepterade fascismen av fri vilja» (1946 häfte 5) givit
den närmaste bakgrunden till Per6ns val till president 24 februari
1946, och Dagens Nyheters chefredaktör professor Herbert Tingsten har i »Revolutionernas arvtagare» (Bonniers 1950) skildrat
sina intryck från en resa i Sydamerika, främst Per6ns Argentina.
Först 1951 utkom i Amerika en bok, som ger en samlad bild av
Per6n och per6nismen. »The Peron Era» (Columbia University
Press) har till författare dr Robert J. Alexander, assistant professor of economics vid Rutgers University. Dr Alexander är synnerligen förtrogen med Sydamerika och har tidigare publicerat flera
arbeten om den latinamerikanska arbetarrörelsen. Under 1946 och
1947 företog han vidsträckta resor i Sydamerika och kom härunder
340
President Juan Per6n
i personlig kontakt med arbetsledare och politiker i Argentina tillhörande Per6ns både anhängare och motståndare. Sina intryck
härifrån har han kompletterat med annat material, särskilt en
rapport, som avgavs av en delegation från American Federation
of Labor efter ett besök i Argentina januari 1947. Alexanders
bok förtjänar ett högt vitsord ej minst genom att han trots sin
kritiska inställning till Per6nregimen ej söker förringa dess positiva sidor.
Dr Alexander börjar med att framhålla, att Per6ns ställning
som dc argentinska arbetarnas idol ej kan förstås annat än mot
bakgrunden av utvecklingen under de två decennier, som föregingo
statskuppen 4 juni 1943, vilken realiter förde honom till makten.
Under Argentinas första sekel som fri stat hade landet styrts av
en godsägaroligarki, som de facto tillsatte både president och kongress (jfr omnämnda art. i Sv. T.). 1916 ägde det första verkligt
fria valet rum, varvid det radikala partiets ledare Ip6tito Irigoyen
blev president. Under de närmaste H åren upplevde Argentina
den kanske mest demokratiska perioden i sin historia. Men redan
september 1930 störtades Irigoyen genom en militärrevolt. Det förtjänar framhållas, att flera av de män, som spelade en ledande
roll 4 juni 1943, såsom Juan Per6n och Pedro Ramirez, även togo
verksam del i revolten 1930. Under perioden 1930-1943 låg makten
sedan i händerna på en konservativ oligarki, som emellertid alltmera korrumperades. Denna korruption var en av de faktorer,
som beredde väg för Per6nismen. Andra voro utvecklingen inom
arbetarklassen, vars djupa led grepos av en allt starkare letargi
och överläto makten åt sina ledande funktionärer, landsorganisationen Confederaci6n General del Trabajos (C. G. T.), splittring i
en socialistisk och en kommunistisk fraktion, samt de efterföljande
regeringarnas brist på intresse för arbetarklassens välfärd. statskuppen 4 juni 1943, varigenom president Castillo störtades, inledde
ett nytt skede i Argentinas historia. Själen i den var officersgruppen Grupo de Oficiales Unidos (G. O. U.) med krigsministern i
kabinettet Castillo general Ramirez som ledare. Som regimens
starke man framträdde emellertid snart överste Juan Per6n. Den
nya regeringen vände sig mot arbetarorganisationerna och upplöste C. G. T. Genom flera andra åtgärder fick den en stor del av
befolkningen med sig. De politiska partierna förbjödos och sträng
presscensur infördes. Per6n kom dock snart underfund med att
regimen för sitt fortbestånd krävde stöd hos massorna. Han sökte
då kontakt med arbetarklassen. Som chef för departementet för
23- G2344G Svensk Tidskrift 1952 341
————~–~~————– r
Birger Swedenborg
arbetarfrågor och social välfärd utvecklade han stor aktivitet.
Under 1944 och 1945 infördes genom dekret talrika sociala reformer
till arbetarnas fromma. C. G. T. reorganiserades under regeringens
kontroll, sedan den rensats från Per6nfientliga element.
I oktober 1945 inträdde en allvarlig kris för 4 juniregimen. Som
en förberedelse till presidentvalet hade diktaturen i början av 1945
uppmjukats, och oppositionen fick nu luft under vingarna. stora
demonstrationer och en studentstrejk ägde rum, och 9 oktober revolterade garnisonen i Campo Mayolägret utanför Buenos Aires.
Per6n tvangs att lämna alla sina poster, och en ny militärregering
bildades med uppgift att likvidera diktaturen. Men de civila politikerna vägrade att samarbeta, emedan de i den nya regeringen
endast sågo en ny upplaga av den föregående och general Farrell,
som februari 1944 efterträtt Ramirez som president, kvarstod på
sin post. Om partiledarna kunnat enas om att bilda en stark demokratisk regering, som lovat vidmakthålla de sociala reformer den
föregående regimen infört, en regering som kunnat påräkna stöd
av en stor del av armen, är det mer än sannolikt, att Per6n ej i
dag varit Argentinas president. Nu ingrepo arbetarmassorna, och
17 oktober var Buenos Aires i deras händer. Arm(m gjorde intet
försök till motstånd. Per6n, som varit internerad på en klippö
utanför Buenos Aires, återfördes i triumf till huvudstaden. De
antiper6nistiska politikernas tvekan i det avgörande ögonblicket
hade stått Argentina dyrt!
Trots händelserna 17 oktober 1945 ansågo de flesta iakttagare
både inom och utom Argentina att Per6n ej hade några chanser
vid presidentvalet. Efter att först ha förnekat sig ha några aspirationer kastade han sig in i valkampanjen stödd av det nybildade
Partido Laborista. Motkandidaten Jose Tamborini stöddes av en
koalition av radikaler, socialister och kommunister. Valet 24 februari 1946 blev en överväldigande seger för Per6n, som i elektorskollegiet fick flera röster än någon tidigare presidentkandidat och
stor majoritet hos folket. Både per6nister och antiper6nister äro
ense om att valet, som försiggick under armens kontroll, skedde
under full valfrihet (jfr Sv. T. 1946 häfte 5). Orsaken till Per6ns
seger är främst att söka i hans vädjan till den argentinska nationalismen (den amerikanske ambassadören Bradens roll skall beröras längre fram) och till arbetarnas klasskänsla. Oppositionen
underskattade i alltför hög grad Per6ns attraktionskraft på de
argentinska arbetarna. Per6n hade nått sitt mål- att bli Argentinas konstitutionella president.
342
President Juan Per6n
Efter sin valseger hade Per6n ej behövt uppträda som diktator.
Han hade valts med en solid majoritet, och hans parti kontrollerade kongressens båda hus. Men trots detta har regimen med åren
blivit alltmer totalitär. I deputeradekammaren hade oppositionen,
främst representerad av det före 1943 största partiet, det radikala
(Union Civica Radical) dock fram till 1949 möjlighet att göra sin
röst hörd. Inskridandet mot den oppositionella pressen började
1947; kulmen nåddes januari 1951, då den världsbekanta tidningen
La Prensa tvingades upphöra. Av oavhängiga tidningar återstår
nu endast la Naci6n- hur länge återstår att se. Det är emellertid
ej oppositionen, som är särskilt företrädd bland de intellektuella,
utan Per6ns egna anhängare, som berett honom de största svårigheterna. Hans försök att organisera dessa, omfattande män med
skilda politiska och ekonomiska åskådningar, i ett enda parti,
Partido Unico de la Revoluci6n, senare omdöpt till Partido Per6nista, kunde först 1948 förverkligas.
Vid kongressvalen 1948 vunno Per6ns anhängare en stor seger.
Detta gav honom möjlighet att revidera den argentinska konstitutionen av 1853. Förändringarna i den nya författningen av mars
1949 voro delvis betingade av den tekniska utvecklingen men medförde också ett förstärkande av presidentmakten. Sålunda erhöll
presidenten ökade möjligheter att proklamera belägringstillstånd,
en bestämmelse som oppositionen förgäves bekämpade. Presidenten, som nu väljes direkt av folket, kan i motsats mot tidigare
omedelbart omväljas- härmed var vägen beredd för Per6ns återvalll november 1951. I den nya författningen definieras arbetarnas
speciella rättigheter och tillerkännes staten ett väsentligt ökat inflytande över det ekonomiska livet. I det stora hela låter författningen Per6n framstå som en socialt medveten modern demokrat
– men hans gärningar tala ett annat språk.
Per6ns administration har vilat på tre hörnpelare: armen, kyrkan och den organiserade arbetarrörelsen. Det är den sistnämnda,
som givit honom hans stora folkliga popularitet. Arbetarklassen
har obestridligen erhållit höjda löner och ökade sociala förmåner
men detta har skett till priset av att den förvandlats till ett lydigt
redskap för regimen. De antiper6nistiska fackföreningarnas frihet
har tillintetgjorts. Strejker ha dock ej uteblivit. Den allvarligaste
var den eljest per6ntrogna järnvägsmännens (Union Ferroviaria)
i januari 1951, vilken endast kunde brytas sedan Per6n ställt de
strejkande under krigslagarna. Järnvägsmannastrejken var den
förnämsta orsaken till hans aktion mot La Prensa; det gällde att
343
Birger Swedenborg
avvända arbetarnas uppmärksamhet från aktionen mot dem. För
Per6nregimens framtid kommer det att bli av avgörande betydelse
i hur hög grad de enskilda fackföreningsmedlemmarna kunnat
bevara ett självständigt tänkande. Mycket tyder på, att de missnöjda av dem komma att gå till kommunisterna, om all legal
opposition förbjudes. Kommunisterna ha ej tvekat att förklara,
att deras enda invändning mot Per6n är, att han ej förverkligat
sitt eget program och att de i verkligheten äro bättre per6nister
än han själv.
Armen var den faktor, som förde Per6n till makten och troligen
också kommer att bestämma, hur länge han skall få behålla den.
Trots sin nära förbindelse med arbetarklassen under sin väg till
makten har armen förblivit Per6ns skötebarn. Militärer ha spelat
en ledande roll både politiskt och ekonomiskt. En betydande upprustning pågår, och för första gången i Argentinas historia åtnjuter armen popularitet hos folkets stora massa. Men slitningar
ha ej saknats mellan Per6n och hans generaler. Dessa ha särskilt
varit missnöjda med se:iiora Eva Per6ns politiska aktivitet och det
var deras opposition, som tvang henne att avstå från att kandidera
till vicepresidentposten vid valet november 1951. Det är emellertid
Alexanders uppfattning, att armen ej kommer att försöka en revolt så länge Per6n lyckas behålla sitt grepp över arbetarna. Det
illa planlagda revoltförsöket 28 september 1951, som ägde rum efter
det Alexander avslutat sin bok, synes ej ha fått några djupare
följder.
I religiöst avseende är Argentina som bekant ett katolskt land,
men kyrkan har ej där haft samma maktställning som i det forna
moderlandet Spanien. 1884 avskaffades religionsundervisningen i
statsskolorna. Efter revolutionen 1943 förändrades läget. Ett dekret
december s. å. återinförde obligatorisk katolsk religionsundervisning. Kyrkan har därefter öppet stött Per6nregimen, ett stöd som
torde haft stor betydelse för Per6ns val 1946. Men med Per6nregimens utveckling i totalitär riktning har en viss spänning inträtt
mellan den och katolska kyrkan, och allt talar för att denna spänning kommer att öka, sedan Per6n sökt förvandla per6nismen från
en politisk doktrin till en trossak för alla argentinare. Den förnämste opponenten inom den kyrkliga hierarkin har varit biskop
Miguel de Andrea, länge en av landets ledande kyrkomän. Han
var den ende argentinske biskop, som ej undertecknade 1945 års
herdabrev till förmån för Per6ns val till president.
Per6ns ekonomiska politik kan närmast definieras med slagordet
344
President Juan Per6n
»Argentina åt argentinarna». I ett tal 9 juli 1947 i Tucuman, den
stad där Argentinas nationella oberoende proklamerades 1816, sade
han sig skola eftersträva landets ekonomiska självständighet. Medlen att förverkliga denna ha varit förvärv av de av utländskt
kapital ägda argentinska industrierna, återbetalande av Argentinas utländska statsskuld samt minskning av landets beroende av
agrarexporten genom ett vidsträckt industrialiseringsprogram. En
femårsplan framlades för kongressen hösten 1946. Dess övervakande anförtroddes åt ett nationellt ekonomiskt råd, vars president
Miguel Miranda till sitt fall 1949 var Argentinas ekonomiska diktator. I början av 1947 träffades ett avtal med England om köp
av de av detta land ägda argentinska järnvägarna. Industrialiseringsprogrammet har stött på svårigheter, men en järn- och stålindustri har skapats, och stora framsteg ha skett i fråga om transportväsendet till sjöss och i luften. Ett allvarligt problem är
emellertid den ständigt fortgående inflationen. Dennas storlek är
svårt att exakt ange, då Per6nregeringen förbjudit publicerandet
av siffror för löner och levnadskostnader. Den engelska Economist
uppskattade i april 1949 stegringen av levnadskostnaderna sedan
1939 till 400 °/o. I valutahänseende har Argentinas ställning de senaste åren avsevårt försämrats. Sverige har som bekant f. n. stora
fordringsbelopp fastfrusna i Argentina.
Utrikespolitiskt har Per6n sökt skaffa Argentina en plats i solen.
Till en början lyckades han också förskaffa sitt land en betydande
prestige. Då Per6n tillträdde 4 juni 1946, var det enda europeiska
land med vilket Argentina underhöll vänskapliga förbindelser
Francos Spanien; på västra halvklotet voro dess förbindelser med
både Förenta staterna och övriga amerikanska republiker utpräglat kyliga. Per6n bevarade vänskapen med Spanien, och Argentina
ledde motståndet mot FN:s diplomatiska bojkott av Franco, vilken
upphävdes november 1950. Med Sovjetunionen återupprättades de
sedan 1917 avbrutna diplomatiska förbindelserna. Vid FN :s generalförsamling 1947 valdes Argentina till medlem av säkerhetsrådet.
Utrikesminister Bramuglia gjorde hösten 1948 under Berlinblockaden ett försök att medla mellan västmakterna och Sovjetunionen,
vilket, om det också misslyckades, bidrog att fästa världens uppmärksamhet på Argentina som fredsmäklare. Per6n har vid flera
tillfällen uppträtt som förespråkare för den s. k. tredje ståndpunkten, så i sin dramatiska fredsappell till världen juli 1947. Detta är
emellertid ej det enda ansikte han visat världen. Vid internationella konferenser har han flera gånger gjort sig till förespråkare
345
Birger Swedenborg
för de s. k. underutvecklade (»backward») länderna. Så var fallet
vid den internationella handelskonferensen i Havanna 1948, vid
diskussionerna om en interamerikansk bank och vid förhandlingarna om ett internationellt veteavtaL Vid Havannakonferensen
motsatte sig Argentina Förenta staternas förslag att handelsbarriärerna skulle avlägsnas. Ifråga om den interamerikanska banken
blev Argentinas generösa erbjudande att finansiera den en tom
gest, då dess innehav av dollars redan då avsevärt reducerats. Med
avseende å veteavtalet uppträdde Argentina som talesman för de
länder, som måste exportera jordbruksprodukter och importera industrivaror. Dess motvillighet att sänka priset på vete och kött
har lett till handelspolitiska konflikter med särskilt England.
Mussolini yttrade en gång att fascismen ej var någon exportvara.
Per6n har veterligt ej avgivit någon liknande försäkran, tvärtom
tyder mycket på att han betraktar per6nismen som någonting som
är avsett att spridas utöver Argentinas gränser. Han har särskilt
sökt kontakt med arbetarorganisationerna i övriga latinamerikanska länder, bedrivit en vidsträckt propaganda för sin regim och
etablerat intima förbindelser med inflytelserika militärkretsar
över hela Sydamerika. Vid de statskupper, som ägde rum i Peru
och Venezuela i oktober och november 1948, spelade officerare, som
stått i nära kontakt med Per6n, en avgörande roll. Några av hans
närmaste underlydande ha öppet förordat återupprättandet av det
forna spanska vicekonungadömet Rio de la Plata (Argentina,
Uruguay, södra Brasilen, Paraguay och delar av Bolivia). Själv
har emellertid Per6n vid flera tillfällen förnekat sig ha några
imperialistiska ambitioner. Att han är en lidelsefull argentinsk
nationalist kan dock betraktas som säkert.
Huvudproblemet för den argentinska utrikespolitiken har givetvis varit förhållandet till Förenta staterna. Washingtons politik
har härvid utmärkt sig för stor obeständighet, häftig antagonism
har omväxlat med »appeasement». Per6n å sin sida har med en i
princip fientlig inställning till den nordlige grannen av denne
samtidigt sökt utvinna så stora fördelar som möjligt. Under andra
världskrigets första skede intog Argentina under president Castillos ledning en mot axelmakterna välvillig neutralitet. Vid den interamerikanska konferensen i Rio de Janeiro januari 1942 motsatte sig Argentina Förenta staternas förslag, att alla de amerikanska staterna skulle avbryta de diplomatiska förbindelserna med
axelmakterna och vidta effektiva åtgärder mot dessas spionageverksamhet. Riokonferensens förlopp förorsakade en häftig schism
346
President Juan Per6n
mellan Hull och Sumner Welles, Förenta staternas främste delegat,
då Hull förebrådde Welles, som ansåg att det främst gällde att
bevara enigheten på västra halvklotet, för att ha tagit alltför stor
hänsyn till de argentinska synpunkterna. Denna schism blev en
av de främsta orsakerna till Welles’ avgång från understatssekreterareposten augusti 1943. Ensam bland de amerikanska staterna
fortfor Argentina att upprätthålla diplomatiska förbindelser med
axelmakterna till januari 1944. Efter statskuppen 4 juni 1943 erkände Förenta staterna snabbt general Ramirez’ regering i den
förhastade förhoppningen, att den skulle intaga en proallierad hållning. Ramirez’ regering spelade tvärtom en aktiv roll vid statskuppen i Bolivia december 1943, där öppet pronazistiska element
voro inblandade. Efter general Farrells makttillträde februari 1944
inträdde en förändring i Förenta staternas hållning till Argentina.
I juni återkallades den amerikanske ambassadören från Buenos
Aires, och nu inträdde den kanske mest ovänskapliga perioden i
de amerikansk-argentinska förbindelsernas historia. I över ett år
vägrade Washington att erkänna general Farrells innehav av
makten. Då krigets utgång blev tydlig inträdde emellertid en omsvängning i Argentina. I mars 1945 förklarade det krig mot Tyskland och Japan och fick härigenom trots Sovjetunionens protester
tillträde till San Franciscokonferensen, där FN konstituerades.
Förenta staterna utsåg nu Spruille Braden, en expert på sydamerikanska frågor, till ambassadör i Buenos Aires.
Bradens mission i Buenos Aires varade endast juli-september
1945 men fick dock stor betydelse för de amerikansk-argentinska
relationerna. Han inledde genast efter sin ankomst en häftig kampanj mot Farrell och Per6n och trädde i förbindelse med oppositionspartierna. Bradens uppträdande har bedömts olika. Sumner
Welles kritiserar honom för att alltför öppet ha intervenerat i
Argentinas inre angelägenheter och härigenom faktiskt ha bidragit till att stärka Per6ns ställning inför presidentvalet. Andra
åter anse, att Braden hemkallats för tidigt; hade han varit i Buenos
Aires under de kritiska oktoberdagarna 1945, kunde han genom
sina råd ha ingivit de demokratiska politikerna det förtroende de
behövde för att övertaga regeringsmakten. En argentinsk oppositionsledare har meddelat Alexander, att enligt hans åsikt Braden
i historien kommer att framstå som en av de bästa vänner Argen·
tina haft. Vad som däremot får anses otvivelaktigt är, att den
blåa bok Washingtonregeringen publicerade två veckor före valet,
och vari Argentinas hållning under kriget skarpt kritiserades,
347
Birger Swedenborg
på de argentinska väljarna fick en effekt rakt motsatt den
åsyftade.
Efter Per6ns val inledde Förenta staterna en helt ny politik
mot Argentina. President Truman deklarerade Washingtons villighet att nu förhandla om ett försvarsavtal med alla de amerikanska
republikerna. Den nye ambassadören i Buenos Aires George 1\fessersmith bestred till och med att Per6nregimen var en diktatur,
och förbindelserna med dennas motståndare avbrötos. Amerikanska affärsmän strömmade till Buenos Aires i hopp om att kunna
profitera av Per6ns ekonomiska expansionsproblem. I maj 1950
beviljade Förenta staterna ett lån på 125 miljoner dollars till ett
antal argentinska privata banker. Orsakerna till denna förändrade
hållning äro ej alldeles klara. Per6nregimen har förvisso ej ändrat
karaktär; Alexander gör en talande uppräkning av de ledande
personer från det nazistdominerade Europa, vilka funnit en tillflykt i Argentina. Sannolikt har man i Washington betraktat
Per6n som en potentiell värdefull allierad i ett tredje världskrig.
Härför talar att ledande amerikanska militärer varit bland dem
som ivrigast påyrkat ett »samförstånd» med Argentina. Fråga är
emellertid, om ej Förenta staterna efter 1946 gått för långt i sin
appeasementpolitik. Det är Alexanders uppfattning, att endast en
ekonomisk kris kan bringa Per6nregimen på fall, och ehuru han
ej anser, att Förenta staterna bör påskynda en dylik, finner han
intet skäl för Washington att hjälpa till att rädda Argentina ur
det ekonomiska dilemma, i vilket det på sistone råkat.
Eran Per6n är uppenbart i färd med att förändra den argentinska historiens gång. Det argentinska totalitära systemets natur
har emellertid förvillat många utländska iakttagare. På visst liberalt håll har man, emedan man betecknat regimen som »fascistisk»,
ej insett att orsaken till Per6ns stöd hos argentinska folket varit
de ekonomiska och sociala reformer han genomfört sedan mitten
av 1940-talet. Att det en gång så stolta argentinska folket varit
villigt att för detta pris sälja sin frihet, är den lärdom dessa liberaler böra dra av det argentinska experimentet. A andra sidan
finnas de, som förneka systemets totalitära natur, emedan till helt
nyligen La Prensa och La Naci6n tillåtits en viss yttrandefrihet
och det i Buenos Aires finns en kongress med ett antal oppositionella deputerade; faktiskt lyckades också oppositionen vid valen
november 1951 samla en aktningsvärd röststyrka särskilt i huvudstaden. Denna grupp, som är företrädd både i State Department
och i kongressen i Washington, har fortsatt att betrakta Argentina
348
:-_~
President Juan Per6n
som en god granne och uppenbart betvivlat Per6ns möjligheter
att hos de latinamerikanska länderna bilda ett reaktionärt block,
som intet har till övers för den politiska frihet och demokrati
Förenta staterna i världen gjort sig till talesman för. Alexander
är emellertid för sin del klart medveten om denna fara; det kan
vara på sin plats att ordagrant citera den allvarliga varning varmed han avslutar sin bok: »Unless the United States is careful,
she will one day wake up to find a united front of totalitarian
military dictatorships among the nations to the South, proudly
headed and dominated by El Lider-Su Excelencia Seiior Presideute
de la Republica Argentina, General .Juan Domingo Per6n.»
349

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism