Pragmatism är teknik, ideologin är ritningen

I förra numret av Svensk Tidskrift tog Nils Karlson upp pragmatismens gränser. Det är ett tema, som förtjänar uppmärksamhet, menar Carl-Johan Westholm, som här gör några fler reflektioner.

Det kan vara klargörande att skilja mellan ideologisk offentlig debatt och praktiserad ideologi. Vad stort sker, sker tyst, skaldade Erik Gustaf Geijer 1811.

Ett gammalt exempel i svensk politik är valutaregleringens avskaffande, som riksdagen för ett par decennier sedan beslöt i stillhet; en förändring som före beslutet beskrevs som politisk omöjlig.

Ett färskt exempel är helstatliga Vattenfall, som i en svensk variant av den kommunistkinesiska nykapitalismen tagit sig ut på den europeiska energimarknaden.

Annat var det på Hjalmar Brantings, Karl Staaffs och högerledaren amiral Lindmans tid. Då höll sig svenska statliga företag inom nationsgränserna, socialisering var lika med nationalisering, och när amiralen var statsminister tog denne initiativet till att nationalisera LKAB, i ett första steg 1907 till hälften.

Medan privata företags vinster i välfärdssektorn idag stimulerar ideologisk upprördhet respektive belåtenhet på skilda håll, fick Vattenfall agera ostört. 70 miljarder kronor i förlust av svenska skattebetalares pengar i Nederländerna – är det nuonliberalism eller nuonsocialism?

Den första slutsatsen av dessa exempel är knappast att ideologierna har dött, som bland annat Herbert Tingsten trodde för ett halvt sekel sedan. Men det är större politisk konsensus. De ideologiska inläggen har tonats ner, om man bortser från nya partier i olika europeiska länder. USA verkar mer polariserat.

Inte bara i Sverige kanske det är motiverat att förenklat säga att socialdemokratin vann väljarna för välfärdsstaten, och borgarna vann väljarna för marknadsekonomin.

Ideologier brukar beskrivas som handlingsinriktade mönster av värderingar. Men det finns ingen definitionsdomstol som slår fast vad de olika ideologierna är. Skillnaden mellan olika ideologier är inte i första hand värderingar – de flesta kan ansluta sig till de vanligaste honnörsorden – utan uppfattningar om verkligheten. Är vinst utsugning, och ekonomin ett nollsummespel? Olika svar leder till olika slutsatser, även om värderingarna skulle vara desamma. Det menar många.

Men ska staten till exempel könskvotera familjeliv och näringsliv? Svaren på den frågan grundas på hur gränsen bör dras mellan stat och samhälle – alltså en värdering av friheten, och av mätbar jämställdhet mellan könen.

Ibland sätts likhetstecken mellan ideologi och de negativa orden dogm och doktrin. Att vara ideologisk är att vara dogmatisk och doktrinär.

På motsvarande sätt beskylls ibland en pragmatiker för att sakna principer, och vara hållningslös.

Ibland antas en ideologisk person vara mer teoretisk och intellektuell än en pragmatiker. Men de finns personer med stark ideologisk övertygelse, som baserar denna på enkla fördomar. Och en pragmatiker kan vara mycket resonerande, teoretisk, och föga praktisk.

I Tyskland är ideologi detsamma som förvillelse. Liberalismen är ingen ideologi, skrev en partisekretare i liberala FDP en gång, innan muren föll.

Tysken Karl Marx betonade att den historiska materialismen var vetenskaplig. Socialistiska DDR var ingen ideologisk skapelse, utan framställdes som en vetenskaplig.

Kanske är följande liknelse träffande: om högertrafik råder kör ideologen till höger, men väjer för parkerade fordon. Den dogmatiska högertrafikanten gör det inte. (Liknelsen har inget med höger-vänsterskalan i politiken att göra).

Den pragmatiska trafikanten undviker att krocka, och håller sig därför till mitten i vägbanan, och väjer för varje hinder, både mötande och stillastående fordon. Så småningom finner pragmatikern att det är enklast att anpassa sig, till högertrafiken.

Den som föredrar vänstertrafik tvingas hålla till höger, men kan aktivera sig politiskt och föreslå en övergång till vänstertrafik. För att övertyga andra, måste det finnas starka skäl för en övergång. Dessa skäl bör klädas i en ideologisk språkdräkt. Vänstertrafik är svensk tradition, socialt rättvist, ökar friheten för dem som vill köra till vänster etc.

Det bästa för ett lands politik är inte att den är ideologisk eller oideologisk, pragmatisk eller opragmatisk – utan att den är genomtänkt. Ideologier är tankesystem, som inte kan undvaras, om politiken ska vara långsiktigt konsekvent. Sedan kan tankesystemen leda rätt eller fel, i de enskilda fallen. Men då finns i alla fall några hållpunkter. Några har tänkt före.

Två reflektioner, av särskilt intresse i näringspolitiken:

Den första är att många inte gör skillnad mellan ”pro business” och ”pro market”. Politik som är bra för vissa företag behöver inte vara bra för marknadsekonomin. Statsbidrag till ett privat företag värmer tillfälligt. På lång sikt är näringsklimatet avgörande, inte vädret för dagen.

Om den ideologiska medvetenheten varit tydligare hos beslutsfattare i regeringar och styrelser, hade varningsklockorna ringt, när ett helstatligt företag började leka IKEA och H&M utomlands. Inget privatägt svenskt företag har investerat så mycket på så kort tid på kontinenten som Vattenfall. Det är betecknande att när oppositionen (S plus MP) nu kräver en utvärdering varför det gick snett, så uppfattar dessa fortfarande förlusterna som ett pragmatiskt misstag – när det i första hand var ett ideologiskt haveri. Att ett statligt företag går utomlands är ett jättekliv. Den ideologiska ignoransen i besluten i och om Vattenfall visar hur bristen på genomtänkt teori har de allvarligaste följderna utanför statsvetenskapliga seminarier.

Den andra reflektionen är att den ideologiska diskussionens offentliga frånvaro beror inte bara på faktisk idémässig konsensus och på partiernas taktiska överväganden, utan också på ledande massmedias ointresse – som kanske är en spegling av allmänhetens ointresse.

Debattsidorna fylls av förhandsreferat av propositioner och politiska utspel. DN Debatt kan ibland fungera som DN Proklamation, och SvD Brännpunkt som SvD Ståndpunkt. Det är sällan som en principiell argumentering får plats, särskilt av övergripande eller filosofisk natur.

Det var länge sedan som det var någon minnesvärd sommardebatt i Sverige. Istället koncentreras intresset på vilka som ska sommarprata i radio. Det är kanske det som utmärker en idyll. Hårda ideologiska strider är inget att eftersträva, för sin egen skull.

Grundläggande idéer bär upp ett samhälle. När de inte omnämns, glöms de. Om de ifrågasätts, då kan de lättare försvaras, och uppfattas av nya generationer. Döda ideologier uppväcks på nytt, vare sig de är onda eller goda. Ingenting är så starkt som en idé, vars tid har kommit – menade Victor Hugo. Pragmatism är teknik, ideologin är ritningen.

Carl-Johan Westholm är fil dr i statskunskap och ordförande i Uppfinnarkollegiet.