Politikens nya villkor

Hur påverkar globalisering, EU och ny teknik – för att nämna några faktorer – politikens villkor? För att svara på detta har Arvid Lindmans 60-årsfond låtit nio yngre skribenter peka på problem och möjligheter i varsin essä. Utdrag ur dessa publiceras av Svensk Tidskrift under våren. I veckans text skriver Johan Lundberg om hur modeller från e-handelns värld kan tillämpas av politiska partier för att vinna väljare.

Den långa svansen i politiken
av Johan Lundberg

Chris Anderson, chefredaktör på tekniktidningen Wired, orsakade runt 2004 enorm uppståndelse med sina föreläsningar och efterföljande bok om ”the Long Tail”, den långa svansen. Uttrycket beskriver hur butiker på Internet kan nå lönsamhet genom att rikta sig till de många nischerna istället för den traditionellt sett mer lönsamma allmänheten. Istället för några få stora hits har marknader, tack vare Internets utveckling, skapats där det är nischerna som står för allt större del av intäkterna. Den klassiska 20/80-regeln från traditionella industrier om att en femtedel av produkterna står för majoriteten av all försäljning ställs på ända. Ett exempel är bokhandeln m.m. Amazon.com som får en stor del av sina inkomster från att hundratusentals titlar säljs i enstaka exemplar varje månad. De mest framgångsrika Long Tail-företagen är företag som Apples iTunes Store där varorna (musik i MP3-format) är digitala och därför har försumbara lagrings- och transportkostnader.

Teorin om den långa svansen har sin uppkomst inom handeln, men den kan av många skäl vara relevant att applicera på de politiska partierna. Precis som företag är partier försäljare. Partiernas produkter är idéer. De verkar på en marknad där de konkurrerar med olika aktörer (andra partier, tankesmedjor, släktingar, vänner, etc.) om väljarnas förtroende. Likt iTunes Store är partiernas produkter inte fysiska, en idé går inte att ta på. Att ha tusentals idéer och förslag ”i lager” kostar inte mer än att bara ha några få. Därför kan man applicera stora delar av resonemanget kring den långa svansen på de svenska politiska partierna.

Allians för Sveriges fyra partisekreterare skrev i höstas att nätet är ett av de främsta verktygen för att göra det möjligt för människor att engagera sig direkt i Alliansen inför valet 2010. Deras förslag är en hoppfull start för en organisation som vill plocka russinen ur den långa svansens kaka.

Diskussioner och rekommendationer är avgörande i Long Tail-företag, man kan tolka det som en applikation av Hayeks spontana ordning. Om företag med hundratusentals produkter ska försöka finna optimala erbjudanden för alla kunder stöter de på samma problem som andra planekonomier. När rekommendationer och sållning istället sker genom att användare/kunder pratar med varandra eller att avancerade algoritmer analyserar kundernas köpmönster skapas en myriad av små nischer.

Samma gallringsmetoder skulle med framgång kunna användas av de politiska partierna. De nya hemsidorna moderat.se och muf.se skulle kunna ge besökarna rekommendationer om frågor och förslag baserat på vad tidigare besökare intresserat sig för. Man skulle kunna jämföra med bokhandeln AdLibris.se:s bokrekommendationer. Vid besök på en partiföreträdares sida skulle man kunna få förslag av typen ”andra besökare har även intresserat sig för dessa politiker” eller ”om du gillar denna artikel kanske dessa också faller dig på läppen”.

Ett Long Tail-parti övergår alltså från att attrahera många väljare runt några få kärnfrågor till att attrahera ett större antal till många mindre frågor. Och det går att få svansen (de nya frågorna) att växa utan att huvudet (de gamla kärnfrågorna) kapas. Att till exempel släppa betoningen på arbetslinjen, rättsväsendet och skolan och istället vidga fokus till snart sagt varje fråga skulle innebära en enorm omstöpning av hela organisationen för moderaterna. Något sådant kanske sker på sikt, men vad som är viktigare i de första stegen är att öka utbudet av information om åsikterna i mindre frågor och att skapa enkla funktioner för besökarna att rangordna, diskutera och rekommendera dessa.

Fler företrädare i mindre nischer

Riksdagsmannen Karl Sigfrid har fört en tydlig linje i frågan om fildelning, som till stora delar gått tvärt emot regeringen och moderpartiet. På så sätt har han lyckats attrahera väljare till moderaterna som annars skulle ha svårt att identifiera sig med partiet. En av de stora utmaningarna för de partier som vill anamma Long Tail-metodiken är det svenska partisystemet som är anpassat för stora partier och centrala företrädare. Ett större inslag av personval är att föredra då varje kandidat får större utrymme att hitta sin nisch och attrahera sin egen skara väljare. De partier som vill omfamna en sådan utveckling bör anpassa sin kommunikation så att det blir lättare för enskilda företrädare att samla stöd runt sig. Långsiktigt kan det bli så att partiet med flest röster fått dessa eftersom de attraherat flest intressanta företrädare, snarare än att partiets centrala valmanifest varit avgörande.

De senaste åren har en rörelse i partipolitiken skett där väljarna inkluderas i utvecklingen av politiken. Både moderaterna och socialdemokraterna har tillsatt arbetsgrupper och rådslag vars rapporter sänts ut på remiss till allmänheten innan de lagts fram för partistämmorna. Det är en positiv utveckling där väljarna får allt större möjlighet att påverka hur de politiska förslagen ska se ut istället för att som tidigare ha fått ta ställning till politik som helt och hållet tagits fram internt i partierna. Ett nästa steg i utvecklingen är att korta kommunikationsvägarna mellan företrädare och väljare.

Det är idag möjligt att maila sin riksdagsledamot eller sitt parti för att uttrycka sina åsikter eller ställa frågor. Men denna kommunikation borde kunna bli ännu bättre. Användandet av bloggar, podcaster (radioprogram i MP3-format) och andra nya tekniker blir allt viktigare källor till kunskap och information för den uppväxande generationen svenskar. Det parti som bäst tar tillvara denna utveckling kommer ha ett försprång i de kommande valrörelserna.

Journalistiken har utvecklats mot kortare inslag och mindre djup i analyserna, en “snuttifiering” som många debattörer ser med skepsis på. Men snuttifieringen behöver inte vara någonting negativt, utan kan tvärtom vitalisera det offentliga samtalet och väljarnas informationsinhämtning. För samtidigt som snuttarna blir kortare blir också antalet snuttar större. När dagstidningen och 21-nyheterna var dagens enda nyhetskällor ställdes höga krav på journalisterna. De skulle både utbilda i sakfrågan och ge plats för olika åsikter att komma till tals. Idag är situationen en helt annan.

Den som vill veta mer om ett särskilt förslag kan med en snabb sökning på Google ta del av texten i förslaget, en Wikipedia-sida med information om bakgrund och en stor mängd bloggar och nyhetsartiklar i ämnet. Trots att varje snutt är kortare och inte sällan färgad av skribentens åsikter så blir den samlade effekten att en större mängd information finns tillgänglig. Därför bör partier som vill bli intressanta och uppfattas som relevanta för väljarna lägga tonvikten på de korta kommentarerna snarare än de långa resonemangen. Även i framtiden kommer det att finnas en marknad för båda, men mängdförhållandet kommer att förskjutas till de korta alstrens fördel.

Upplevelsen av frihet är i hög grad subjektiv. För vissa inger skogspromenader en känsla av frihet, för andra är det en källa till vilsenhet och rädsla när betong byts mot blåbärsris. Det senaste decenniets tekniska utveckling har skapat en rad nya utmaningar och möjligheter för människor att stilla sin frihetstörst. Det parti som vill bli ett riktigt frihetsparti måste anlägga en positiv attityd till öppenhet och åsiktsbrytningar både i frågor om policy – genom att ta ställning mot statlig inblandning, censur och registrering – och i organisationen, genom att låta en mångfald av åsikter få plats inom denna.

Detta är ett utdrag ur Johan Lundbergs essä ”Tre perspektiv på Internet”. Läs texten i dess helhet på Arvid Lindmans 60-årsfonds hemsida. Johan slår också slår ett slag för yttrandefriheten på nätet och argumenterar för att den information som myndigheterna samlar in skulle kunna användas bättre om den gjordes tillgänglig på Internet.

Johan Lundberg är ingenjörsstudent i kommunikations- och transportssytem samt förbundsstyrelseledamot i MUF.

Läs tidigare publicerade artiklar i serien här.