Print Friendly

Politik och politiker i USA

Av Redaktionen | 31 december 1940


1940


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

POLITIK
OCH POLITIKER I U. S. A.
EN ÖVERSIKT INFÖR HÖSTENS PRESIDENTVAL
Av professor ERIC CYRIL BELLQUIST, Berkeley1
SKALL man skildra det aktuella politiska läget i Nordamerikas Förenta stater, är det nog huvudsakligast två problem som dominera:
presidentvalet i höst och den utrikespolitiska kurs, som vår regering ämnar välja i den nuvarande kaotiska situationen. Av dessa
problem skall jag företrädesvis ingå på det förra, medan det senare
endast skall vidröras i den mån det har sammanhang därmed.
Som de flesta av mina läsare erinra sig har det demokratiska partiet varit vid makten alltsedan 1933 efter att ha triumferat med
Franklin D. Roosevelts namn vid det stora jordskredet i november 1932.
Vid 1934 års mellanval till kongressen ökade partiet sin styrka, tvärtemot vad som eljest nästan alltid brukar vara fallet för ett regeringsparti. Ar 1936 återvaldes Franklin D. Roosevelt, och hans parti intog den starkaste position, som något parti åtnjutit sedan inbördeskriget. Vid 1938 års mellanval förlorade demokraterna visserligen
några platser i kongressens båda hus och gingo tillbaka i åtskilliga
stater. Men trots detta inneha de fortfarande en stark majoritet i
kongressen och äga imponerande majoriteter uti en stor del av landet.
Jag kan inte här närmare ingå på den nuvarande regimens arbetsresultat. Dess program fastslogs på ett träffande sätt av Roosevelt
vid hans tillträde 1933: »Landet behöver och – om jag ej misskänner
dess naturell – landet fordrar djärvt, uthålligt experimenterande.
Det är ‘common sense’ att välja en metod och pröva den; om den
slår fel, så tillstå det öppet och försök någonting annat. Men framför allt försök någonting. De miljoner, som lida nöd, skola icke förbli stillatigande, så länge medel att tillfredsställa deras behov finnas inom nära räckhåll. Vi behöva entusiasm, fantasi och förmåga
1 Författaren tillhör den statsvetenskapliga fakulteten vid Californiens universitet i Berkeley. Han har tidigare som American-Scandinavian Foundations stipendiat bedrivit studier i Sverige, där han åter vistas med understöd från Social Science
Research Council i New York. Professor Bellquist, vilkens båda föräldrar voro
födda i Sverige men utvandrade, behärskar utmärkt väl svenska språket men har
föredragit att utarbeta sitt manuskript på engelska samt därefter godkänt den
inom redaktionen gjorda översättningen.
39
Eric Cyril Bellquist
att modigt se saker och ting i ögonen, även om de äro obehagliga.
Vi behöva, såvitt nödvändigt genom drastiska metoder, rätta till de
fel i vårt ekonomiska system, av vilka vi nu lida. Vi behöva den
unges mod.» Detta var presidentens eget utkast till New Deal. För
egen del har jag aldrig funnit det bästa vara att försöka någonting,
även om det vore felaktigt, men jag medger att president Roosevelt
1933 riktigt tolkade nationens känsla. W oodrow Wilson fastslog
många år tidigare, och medan han ännu var universitetsprofessor,
att den amerikanske presidenten, »om han rätt tolkar den nationella
tanken och djärvt hävdar den, är oemotståndlig; och nationen skall
aldrig känna ett sådant välbehag som när dess president visar sig
vara av en sådan insikt och kaliber. Folket älskar instinktivt en
samfälld aktion men kräver en enda ledare.» Enligt min uppfattning äro såväl Roosevelts förkärlek för experiment och handling som
Wilsons utläggning av presidentens ställning ägnade att förklara
mycket av vår historia efter 1933.
Grundiden i Roosevelts regim, eller dess ledande tankar sådana de
i tal och skrift formats av regeringschefen och regeringsledamöter,
har inneburit ett hävdande av statens plikt gentemot den enskilde
och näringslivet samt ett samordnande av nationens ansträngningar för det helas och gemensammas bästa. Vi ha bevittnat ett
gigantiskt arbete att hjälpa hela folket. Vi ha sett ett uppgivande
av den laisser-faire-politik, vilken byggts på pioniärernas restriktiva uppfattning av folkets förhållande till regeringen och regeringens förhållande till folket. styrelsesättets »humaniserande»,
d. v. s. statens personliga förpliktelse mot folket, har inpräntats vid
nästan varje opinionsyttring som den nuvarande regimens strävan
och som dess politiska och sociala filosofi. Man har eftersträvat att
insätta industri och handel i samhällets tjänst och omskapa dem
till »public service», och man har sökt ernå ett sådant samarbete
inom näringarna att samhället måtte profitera därav. Regeringen
har försökt att genomföra vad den anser vara ett mera planmässigt
samhälle, ett samhälle där människan är förmer än tingen och återfått den frihet hon förtjänar. Regeringen har fortsatt att tro, att
den kan skapa och bör skapa en större säkerhet, ett högre välstånd
och en bättre fördelning av nationalinkomsten. ·
Detta har varit målet. Otvivelaktigt har regeringen lyckats med
mycket. Den har bringat många oseder ur världen. Den har återupplivat några av våra förtorkade ekonomiska kraftkällor och den har
inskrivit i nationens medvetande principen om ett ekonomiskt beroende inbördes. Åven sedan Franklin D. Roosevelt avgått skall det
leva kvar en i flera hänseenden förändrad filosofi för ekonomisk
företagaranda, liksom förbättrade metoder för och en vidsträcktare
omfattning av det sociala välfärdsarbetet. Vidare ha många av NewDealåtgärderna, även när de misslyckats, i så måtto haft ett stort
pedagogiskt värde, att de visat vad som icke är möjligt. Den kanske
största betydelsen har legat däri, att hela Förenta Staterna bibragts
ett starkare medvetande om att äga en hela nationens regering. Re- 40
Politik och politiker i U. S. A.
gimen har bokstavligen talat fört Washington till varje medborgares
tröskel och gjort den nationella regeringen till ett mer levande begrepp för vårt folk än någonsin tidigare. Härför äro alla de, som
studera regeringssystem, tacksamma. Samtliga dessa olika positiva
resultat äro uppenbara och obestridliga.
Emellertid ha allt flera personer börjat undra, om det ändock icke
.är svårt att förlika de angivna vinsterna med alla utgifter härför,
d. v. s. om reformpolitiken icke kostat mer än den smakat. Vid depressionens början var statsskulden 16 miljarder dollars. För närvarande är den över 40 miljarder, och det är nu det tionde budgetåret, som vi dras med ett oerhört deficit. Spendersamheten tycks
ha varit lika orubblig i regeringskretsar som i kongressen. Ifall
våra problem verkligen hade lösts, skulle kanske inte mycket ha
varit att säga därom. Men efter sju års Rooseveltstyre äro investeringar slumrande, företag stå ännu infrusna, jordbruksfrågan har
icke förts närmare sin lösning och arbetslösheten är fortfarande
{)norm. En ännu allvarligare anmärkning är, skulle jag tro, den
fara för nationens enighet, som uppstått till följd av presidentens
upprepade uttalanden att hjälpåtgärder endast kunna komma en
grupp till godo på andra gruppers bekostnad. En verklig framstegspolitik kan dock endast grundas på samverkan, icke åstadkommas
genom konflikter. Det förefaller, som om det hade skapats ett ständigt stegrat antal av partiella framsteg men icke ett sådant stabilt
näringsliv, vilket förmår göra något mera än att uttunna och utsplittra det välstånd som redan existerar. Det allvarligaste är dessutom att en stor del av regeringens sociala propaganda, avsiktligt
{)ller oavsiktligt, avtrubbat folkets förtroende för män och institutioner. Sedan 1933 har nästan varje viktig del av vårt näringsliv
blivit föremål för. samlade attacker. Ett slags officiell feber, som
tagit sig uttryck i ett hårdhjärtat angiveri och måttlösa smädelser,
har i tid och otid uppblossat samt fått stor spridning. Mycket av
denna kritik har varit berättigat, men mycket har varit ren demagogi och endast uppväckt klasshat och misstroende. Trots att det
finns en allmän belåtenhet med Franklin D. Roosevelt, är det ett faktum att det finns föga förtroende för vad han gör eller tänker göra.
Ett sådant förtroende är dock nödvändigt för varje säkrare återvändande till ekonomisk hälsa.
Dessa spörsmål ha stötts och blötts av varje amerikanare under
någon tid, ehuru mera i tysthet och utan någon skarpare tillspetsad
form. Man kom till en viss klarhet under 1937 års kongressession,
när Roosevelt led ett kännbart nederlag i fråga om förslaget att ändra
Högsta domstolens sammansättning och ställning. Ar 1938 blev presidenten återigen allvarligt besegrad, nämligen när det var fråga om
:att reorganisera förvaltningen, trots att varje person, som överhuvud
ägnat frågan något studium, måste tillstå att omorganisationen var
en nödviindighet. Dessa båda nederlag, allvarligare än någon president hade lidit sedan vVilson återvände från Paris med Versaillestraktaten, voro desto anmärkningsvärdare som oppositionspartiet
41
Eric Cyril Bellquist
blott disponerade 90 av de 435 mandaten i representanternas hus och
mindre än 20 av senatens 96 mandat. Nederlagen voro m. a. o. att tillskriva misstrogna och missnöjda medlemmar av Roosevelts eget parti.
Under den kongressession, som avslöts tidigt i augusti förra året, ägde
republikanerna 169 mandat i representanternas hus och 23 i senaten
– alltså en föga stor minoritet. Likväl led Roosevelt svårare nederlag i kongressen än en amerikansk exekutiv troligen kommer att lida.
Å ven om den lagstiftande makten i vissa frågor visade sig underdånig, var 1939 års kongress på det hela taget den mest rebelliska
av alla de två sista decenniernas. Av åtta större regeringsförslag
avslogos fyra; fyra accepterades men två av dem blevo kringgärdade med sådana villkor, att de väsentligt avveko från vad presidenten önskade.
Här i Sverige, där partilinjerna äro strängare och parlamentarismen förhärskar, är det sannolikt svårt att förstå, hur en regering
med stor majoritet kan lida sådana nederlag. Det bör sägas, att
republikanernavoro bättre organiserade än någonsin sedan 1932, men
detta är ej hela förklaringen. Den verkliga orsaken ligger i den vidöppna splittringen av det demokratiska partiet, en splittring som
varit märkbar under någon tid men främst kunnat tillskrivas de fördomsfria metoder, som presidenten använt. Få män i Vita Huset ha
så njutit av maktens utövande som Franklin D. Roosevelt. Redan under valkampanjen 1936 yttrade han till en av sina nära rådgivare~
»Det är endast en stridspunkt i denna kampanj. Det är jag, och
man måste vara antingen för mig eller mot mig.» Nu är det ett faktum att i kritiska tider det amerikanska folket, liksom nästan varje
annat lands invånare önska att i spetsen ha en ledare. Så var det
1932 och 1933. Det är emellertid lika sant att vi, så fort vi anse oss
ha gjort framsteg eller vår Moses visat oss v~igen ut ur öknen, också
äro färdiga att kasta ut honom för att än en gång- som det så träffande heter i slagordet från 1920 års valrörelse – »return to normalcy». Detta är måhända inte den effektivaste reaktionen eller det
effektivaste styrelsesättet, men det är den mänskligaste och enligt
min mening även den hälsosamma reaktionen. Den känslan, att Roosevelt började betrakta sig själv som nästan oersättlig, utbredde sig
bland betydande grupper inom hans eget parti och kom dessa att
vägra följa honom i hans ledarskap.
En annan faktor av vikt för det demokratiska partiets splittrande
är uppfattningen i vida kretsar, särskilt i Sydstaterna, att Roosevelt
lett partiet långt bort från dess ursprungliga principer, och att han
i själva verket förvandlat det till ett New-Dealparti, vilket är något
helt annat än det traditionella demokratiska partiet. Meningsskiljaktigheterna inom partiet avse givetvis motsättningen mellan konservativa och radikala element. För ögonblicket finns sannolikt lika
mycket konservatism inom det demokratiska partiet som man kan
finna i det nuvarande republikanska ledaregalleriet. Med fog skulle
jag kunna klassificera vicepresident Garner och hans demokratiska
kolleger från Texas och andra sydstater som konservativare än Her- 42
Politik och politiker i U. S. A.
bert Hoover, för att inte tala om sådana män som LaFollette, Norris,
La Guardia och andra ledare, vilka under större delen av sin karriär
burit republikansk etikett. Så länge New Deal var populär överallt
och det skulle ha varit politiskt självmord att med hänsyn till presidentens popularitet motsätta sig den, så länge klamrade sig dessa
gammaldags demokrater från Södern fast vid triumfvagnen och hurrade lika högt som andra, t. o. m. högre än de flesta; just de hade
ju »transporterat» stora delar av Roosevelts lagstiftning genom kongressen, icke minst därför att de flesta utskottsordföranden voro män
av denna typ, tillsatta enligt strikt tillämpning av anciennitetsprincipen, vilken gynnar Sydstaterna med deras stabila demokratiska representation. När striden kring högsta domstolen emellertid visat att
Roosevelt var lika sårbar som varje annan dödlig varelse, började de
krypa ut ur fållan. De hade aldrig varit vänner av presidentens politik och voro nu helt redo att offentligt opponera emot honom. Så-
lunda röstade under senatens sista session 38 medlemmar av hans
eget parti regelbundet för vresidenten, medan 14 lika regelbundet röstade emot honom. Vågmästare voro 21 senatorer, huvudsakligast från
majoritetspartiet, vilka ömsom röstade för och ömsom emot regimen.
Så tedde sig den politiska situationen, då jag avseglade från New
York den 19 augusti. Presidentens popularitet var i fallande, rämnan i hans parti vidgades alltmer och chanserna till republikansk seger vid 1940 års presidentval tycktes tämligen stora. Det bör emellertid nämnas att republikanerna under inga omständigheter samtidigt
skulle kunna ta senaten i besittning. Senatorernas mandat räcka nämligen sex år, och endast en tredjedel väljes vartannat år; även om
oppositionen i november skulle erövra alla mandat – något som vore
politiskt omöjligt – skulle demokraterna därför fortfarande äga
makten i överhuset till 1942 och sannolikt ännu längre. Presidenturen och representanternas hus är en annan historia. Enligt odds
voro utsikterna för republikanerna att vinna framgång vid valet till
denna kammare större än 50 procent. Denna min uppfattning bestyrktes icke blott vid skilda »public opinion polis», d. v. s. de bekanta opinionsundersökningarna, utan även av personer i partiernas högkvarter i Washington, vilka jag intervjuade kort före min avresa till
Sverige.
Under de månader, jag vistats i Stockholm, har situationen väsentligt ändrats. En av de åtgärder, som kongressen motsatte sig under
den sista ordinarie sessionen i fjol, var presidentens förslag angående
neutralitetslagen. Då Roosevelt led sitt nederlag, varnade han för
krig inom den närmaste framtiden, varvid det skulle bli uppenbart
att hans synpunkter snarare tin den motspänstiga kongressens vore
de riktiga. Till olycka för världen men till lycka för presidenten inställde sig den sedvanliga Rooseveltska turen, och i september var han
i tillfälle att säga: »Var det inte det jag sa’~» Vid den urtima session,
som började i september, godkändes i huvudsak regeringens neutralitetslag, och för presidentens prestige innebar detta en utomordent~
lig comeback. Rapporten från »public opinion polls» anordnade i no- 43
Eric Cyril Bellquist
vember ge vid handen, att något mer än hälften av de röstande nu
stå bakom presidenten och att 47 % av hela landet samt icke mindre
än 83 % av hans eget parti förorda en tredje period för honom. I
vissa kretsar är man böjd för att rycka på axlarna åt de nämnda
»polls». Jag har gjort en del studier rörande dessa opinionsundersökningar i samband med en föreläsningsserie över folkopinion och
propaganda, som jag höll vid Californiauniversitetet förra våren, och
jag är benägen att ta dem på allvar. Deras värde beror naturligtvis
på ämnets art och tidpunkten för provvalet. I regel förefalla de vara
riktiga så när som på 2 a 3 procent, till skillnad från vissa tidningars
och framför allt Literary Digest’s »polls», som för några år sedan
fingo ett dåligt anseende. Den omständigheten att 83 % av demokraterna voro för en tredje period i november behöver visserligen icke
innebära, att en tillnärmelsevis lika hög procent skall känna på
samma sätt, när nomineringskonventet sammanträder nu i juni eller
juli. Men jag anser inte att den allmänna opinionen i Amerika
svänger så snabbt som en del folk tycks tro, utan snarare att en omröstning, som företages nu när intet står på spel, ej har något egentligt värde som vägledning vid ett senare datum, då andra kandidater
än Roosevelt äro på jakt efter folkets gunst och då han själv offentligen tagit ställning till kandidatfrågan.
Att regeringens förslag till neutralitetslag gick igenom tämligen
lätt kan inte helt och hållet tolkas som en seger för Roosevelt. Inte
heller betyder det, att den ovannämnda sprickan inom det demokratiska partiet tätats. För tillfället var inrikespolitiken icke i någon
högre grad sammanvävd med beslutet i neutralitetsfrågan. Medan
republikanerna vid avgörandet i större utsträckning än demokraterna
röstade mot presidenten, stödde ledande republikaner upphävandet
av embargot på samma sätt som ledande demokrater opponerade sig
mot presidenten. Bestämmande för utgången voro de röster från konservativa demokrater, som tidigare motsatt sig regeringschefen och
i fortsättningen även torde fortfara därmed då det gäller inrikesfrågor. A andra sidan har presidentens ställning otvivelaktigt i betydande grad stärkts genom krigsutbrottet och utgången av neutra”
litetsdebatten. Om vi i motsats till Moskva hålla före att krig nu
pågår mellan Sovjetunionen och Finland, måste presidenten enligt
neutralitetslagen förutsättas komma att tillämpa cash-and-earryprincipen gentemot bägge de krigförande. Roosevelt hade aldrig
önskat att cash-and-earry-principens räddningsplanka skulle intas
i lagen, ty han har alltid förfäktat rätten att brännmärka en angripare och hjälpa en stat, som utsättes för angrepp. Ingen i Amerika utanför kommunistpartiet, som är lika impopulärt där som
Stalins supporters äro i Sverige, önskar att lagen skall tillämpas
mot Finland. Men likväl är lagen sådan som den är och Roosevelt
har icke velat ha den i detta skick. Följaktligen blir han ännu en
gång i tillfälle att säga: »Var det inte det jag sa’!»
Det skulle vara dåraktigt att nu inlåta sig på något slags spådom
44
Politik och politiker i U. S . .A.
”THE SPHINX SPEAKS, BUT SAYS-”
CllVPnC
A.NSWE~
10l1UR.D
FEf· TERM
fl• fO- 0.UE.R.IE5
F014 rl
GR~~
Skall Roosevelt säga ja eller nej till en tredje period~
Teckning av Lewis i The Milwaukee Journal.
om utvecklingen på den politiska arenan hemma under de få månaderna före valen i november. Utvecklingen torde väsentligen bli
beroende av två faktorer, beträffande vilka vi nu ej kunna ha nå-
got säkert omdöme: det internationella läget och spörsmålet huruvida konjunkturkurvan skall gå uppåt i sommar och i höst. Men
kanske några reflexioner om de antagliga kandidaterna kunna erbjuda en del intresse, fastän ämnet redan varit föremål för någon
diskussion i svensk press.
Roosevelt själv har ännu inte uttalat sig i frågan om en tredje
period, ehuru försök ha gjorts att utläsa både ja och nej ur vad han
yttrat. Hittills har under vår 150-åriga självständighets historia icke
någon president tjänstgjort längre än två perioder. Och endast en
av de presidenter, som fungerat två fulla perioder, har påtänkts för
en tredje, nämligen Grant, inbördeskrigets segrande general, men
han nominerades icke av sitt parti, trots att han före 1880 års partikonvent tillät att hans namn nämndes; han mottog dock nära hälften av rösterna på konventet. Theodore Roosevelt arbetade ivrigt för
ett tredje »inträdeskort» till Vita huset, och han erhöll vid presidentvalet 1912 flera röster än den officielle republikanske kandidaten
Taft men blev slagen av Woodrow Wilson; den förste Roosevelt hade
emellertid inte tjänstgjort två hela perioder, ty i egenskap av vicepresident hade han upplyfts på presidentstolen först sedan presidenten McKinley mördats. Konstitutionellt finnas inga hinder för
45
..

Eric Cyril Bellquist
vår regeringschef att uppehålla ämbetet så länge han kan förmå
folket att omvälja honom. Emellertid är presidentämbetet nu för tiden så krävande, att man svårligen kan föreställa sig att någon
önskar bibehålla det mer än åtta år. Vad Franklin D. Roosevelt beträffar kan man knappast fatta, varför han skulle eftersträva ytterligare en period, så vitt han inte tror att det internationella läget
skulle möjliggöra för honom att som utrikespolitiker »utskära en
nisch åt sig i historien». Visserligen är presidentens personliga popularitet alltjämt nästan oförminskad, men händelserna sedan 1936
ha ådagalagt att den ej skapar större verklig politisk glans än ringarna kring Saturnus. Politiskt sett förblir Roosevelt en person som
är gränslöst en vouge – precis som en filmhjälte. Men som vår mest
spetsige tidningsutgivare och journalist, William Allen White, skrev
förra sommaren, skulle Clark Gable eller John Barrymore ha skött
sig ungefär lika bra i Vita huset som Franklin D. Roosevelt sedan
han 1937 svor eden för sin andra period. Under denna har han med
undantag för neutralitetslagen i november 1939 icke haft någon
större framgång i kongressen. Han har haft en så svag politisk ställning, att han icke varit i stånd att förena republikanska progressister och demokratiska radikaler utan endast lyckats sammandriva de
båda partiernas konservativa element. Fastän krigsutbrottet troligtvis förändrat läget något, kvarstår likväl som ett faktum, att Rosevelt icke längre är det demokratiska partiets ledare. Han är endast
ledare för en fraktion inom ett delat parti, där radikalerna å ena
sidan utgöra en majoritet stadd i tillbakagång och där de konservativa å andra sidan utgöra en minoritet stadd i tillväxt. Under så-
dana omständigheter är det svårt att tro, att presidenten kan åstunda
ännu en period. Han är tillräckligt intelligent för att förstå att en
period i Vita huset åren 1941-1945 med en bittert besviken konservativ »Old South» och med de ekonomiskt lagda Tamrnanies i Nordens
storstäder, vilka skulle vägra göra andra affärer med honom än sådana
som höra hemma i patronagets sumpmarker, snart skulle göra honom
till en rörande figur i den amerikanska historien. Han skulle då
skildras av framtida generationer som en man, vilken bröt tvåperioderstraditionen blott för den tomma äran av att få sitta i Vita huset
och därifrån göra värdelösa gester mot Capitoleum.
Skulle emellertid presidenten trots denna mörka prognos eftersträva ytterligare en period, tvivlar jag icke på hans utsikter att
nomineras av partiet. Jag tror så, därför att demokraterna för
första gången sedan 1832 skola följa samma regel som republikanerna
och nominera sin kandidat genom enkel majoritet på partikonventet. Republikanerna ha alltid tillämpat regeln om enkel majoritet,
men under mer än ett århundrade har det andra ledande partiet
upprätthållit kravet på tvåtredjedels majoritet, ett förfaringssätt
som ursprungligen tillkommit för att säkerställa »en större allmännare samstämmighet till förmån för en viss person». På sitt sista
partikonvent ändrade emellertid demokraterna regeln, efter att ha
diskuterat frågan på nästan varje partikongress, som nu levande
46
Politik och politiker i U. S. A.
personer kunna minnas. Det är av ej ringa intresse att observera att
just den man, som 1936 gick i spetsen för att avskaffa regeln om två-
tredjedels majoritet och som då å Roosevelts vägnar organiserade de
unga demokraterna, nu är en av dem, som inom partiet ivrigast
opponerar sig mot presidenten, nämligen senator Bennett Clark från
Missouri. Senator Clarks fader, som var vår siste store talman i
representanternas hus så länge talmännen ännu ägde sin stora makt
där, förlorade både nomineringen och presidenturen 1912 till följd
av tvåtredjedelsklausulen, och det var endast i sin ordning att sonen på det sista konventet kunde genomdriva dess avskaffande. Tvivelsutan skulle han dock nu liksom många andra konservativa demokrater föredra den gamla regeln, ty denna skulle göra det mycket
lättare att hindra presidentens förnyade återval.
Om den gamla tvåtredjedelsregelns avskaffande alltså torde göra
det mycket lättare för presidenten att åter nomineras, har emellertid
den sista kongressen lagt ett svårt hinder i hans väg, nämligen den
i juli antagna s. k. Hatch-billen. Senator Hatch från New Mexico,
en av de skickligaste lagstiftarna i Washington, hade upprörts över
den politiska prostitutionen inom unionsförvaltningens maskineri.
Förvaltningen har sålunda ibland utnyttjats för rent politiska ändamål, t. ex. genom att pengar till partiet avkrävts hjälpmottagare eller
hjälpta arbetslösa. Senatorn hade icke förmått uppbringa stort stöd
för sina förslag att göra ett slut på den fördärvliga trafiken förrän
under den senaste kongressessionen, då plötsligt en kombination av
konservativa demokrater och hela det republikanska partiet genomförde en i och för sig mycket tänjbar lagstiftning »till förebyggande av
fördärvbringande politisk verksamhet». Trots att lagförslaget ivrigt
motarbetades av regimen, vågade presidenten icke inlägga sitt veto
och lagen har nu trätt i kraft. Den förbjuder tvång, hot eller inblandning i val av unionstjänstemän, löften om lön eller tjänster så-
som erkänsla för politiskt arbete, framställandet av penningkrav
gentemot hjälptagare eller hjälpta arbetslösa, publicerandet av förteckningar över personer, som mottagit hjälp, o. s. v. Ett kapitel i
lagen förbjuder politisk verksamhet eller politiskt ingripande från
vissa ämbetsmän, underställda regeringen. I själva verket utsträcker denna lag till tusentals unionstjänstemän, för vilka de bekanta
civil-service-lagarna dessförinnan icke gällt, det förbud mot aktiv
politisk verksamhet, som är stadgat för civil-service-ämbetsmännen.
Allt detta är till tankegången utmärkt och torde bli i praktiken betydelsefullt, ja, reformen borde för länge sedan ha kommit till stånd.
Att en lagstiftning nu föreligger bör emellertid i hög grad tillskrivas omständigheter helt skilda från den plötsligt påkomna starka
moraliska ambitionen hos flertalet av de kongressmän, som samverkade för att genomdriva den. Våra stora partiers konvent pläga genom en i sämre mening oförgätlig tradition till icke ringa grad vara
församlingar för fungerande eller förutvarande ämbets- och tjänstemän, som fylla partiorganisationernas djupa led. Postmästare, federala »marshals», skatteuppbördsmän, distriktsåklagare och andra sam- 47
4- 40~0. Svensk Tidskrift 1940.
.; ‘
Eric Cyril Bellquist
las vart fjärde år för att utse den man, vars val till president skall
tillförsäkra dem fortsatta anställningar eller, om deras parti står
utanför makten, återuppföra dem på den statliga avlöningslistan.
Av medlemmarna på ett partikonvent består mellan en tredjedel och
hälften vanligen av män och kvinnor, som på något sätt återfinnas
i det allmännas avlöningslängder. Det är i detta hänseende ingen
skillnad mellan republikaner och demokrater, mellan New-Dealare
och gammaldags konservativa. Ett av skälen, varför Roosevelts närmaste anhängare varit så säkra på att presidenten skulle kunna nomineras för en tredje period, var deras tro att nästa demokratiska
konvent skulle bli alla andra likt. Presidenten är fortfarande otvivelaktigt partiets mest tilldragande offentliga personlighet. Till stor
missräkning för alla »job-holders» har emellertid Hatch-billen nu
kommit, vilken förbjuder dem att röra ett finger vid nomineringen
och valet. Detta och inte bara ett djupt intresse för »clean government» låg bakom avsikterna hos flertalet av dem, som genomförde
ifrågavarande lagstiftning. Från tillförlitligt håll har det beriittats,
att vicepresident Garner, ledaren för de konservativa demokrater
som motsätta sig presidentens återval, mer än andra bakom kulisserna inspirerade denna attack mot presidenten.
Vare härmed hur som helst: en sådan dubbelsidig fälla för regeringschefen har knappast tidigare utlagts i amerikansk politik. Om
han inlagt sitt veto mot billen, skulle detta ha tolkats som ett erkännande av det förtröstansfulla beroende, vari han stod till den
stora skaran av tjänstemän. Om han däremot underskreve lagen,
skulle hans chanser att kontrollera 1940 års konvent allvarligt
minskas. Roosevelt vågade emellertid inte beträda den förra vägen.
Trots det nya hindret är jag dock benägen att tro, att presidenten
kan nomineras, om han så vill. Hur effektiv en reformlagstiftning
av denna typ än må synas på papperet, kan den kringgås, ifall viljan därtill finnes. Om en regeringsboss icke kan skicka en politisk
postmästare till konventet, torde han kunna sända någon, som gör
vad postmästaren intalar denne att göra. Ty de små vägglössen ha
alltid stora vägglöss, som hoppa på dem och bita dem, och de stora
vägglössen ha ännu större vägglöss o. s. v. i det oändliga – för att
citera ett amerikanskt ordstäv. Det skall i vart fall vara hälsosamt
att få se konventdelegationer sammansatta av medborgare, som icke
äro direkt avlönade från Washington eller eftersträva tjänster därifrån. Men många av New Deals politiska experter äro icke övertygade om att resultatet av ett sådant konvent skall mycket skilja
sig från ett konvent, vars beslut dikterades av delegater från av
Washington beroende stater.
Om presidenten i alla fall kandiderar och då sannolikt nomineras,
komma utsikterna för hans återval att som tidigare sagts hänga på
den utrikespolitiska och den ekonomiska utvecklingen. Faller Roosevelt däremot igenom vid nomineringen, få demokraterna en svår
stund, när de skola utse sin presidentkandidat. Situationen är för
partiet ungefär densamma nu som för tjugo år sedan. Då domine- 48
/
rade W oodrow Wilson över det demokratiska partiet i så hög grad,
att han var huvudet högre än alla
andra, och ingen fanns då till hands
att inta hans plats. Nu är det mera
gott om presidentämnen inom partiet än då, men detta gör det inte
lättare att utpeka namnen.
Vicepresident Garner har länge
varit ledaren för de konservativa
elementen i opposition till Roosevelt, och sedan nästan ett år tillbaka har en väl finansierad kampanj till hans förmån varit planerad. Garner, storgodsägare i Texas
och nu sjuttio år gammal, blev för
trettiotvå år sedan medlem av representanthuset och han var dess
talman, när han första gången blev
unionens vicepresident 1933. Det är
tvivelaktigt, om det finns någon i
hela landet med skarpare politiskt
omdöme och större erfarenhet om
sätten att vinna kongressmän. Att
nominera Garner skulle emellertid vara liktydigt med att stöta
bort New-Dealdemokraterna, och det
skulle även betyda, att partiet ginge
till 1940 års kampanj utan stöd av
dess nuvarande huvud Franklin D.
Roosevelt. En vägledning för hur
de radikala betrakta Garner kan
Politik och politiker i U. S. A.
Vicepresidenten Garner från Texas.
man erhålla ur ett tal, som hölls den 27 juli 1939 av John L.
Lewis, ledaren för C. I. O. – en av våra två rivaliserande ar- . betarorganisationer – och i vilket han betecknade vicepresidenten
»som en hetsare mot arbetarna, en pokerspelande och whiskydrickande,
‘evil old man’». Även om detta smädande snarare förbättrade än
försämrade Garners chanser, ger det dock en antydan om det motstånd, som hans kandidatur skulle utlösa i tämligen vidsträckta
kretsar.
Roosevelt personligen skulle föredra sådana kandidater som ledamöterna av högsta domstolen Douglas och Murphy, justitieministern1
Robert Jackson, handelsminister Harry Hopkins och ambassadören
i London Joseph Kennedy.
Murphy och Kennedy äro bägge utmärkta män och helt kvalificerade
1 J ackson är Attorney general, vilket ej helt men närmast motsvarar justitie·
minister.
49
; , .. –
Eric Cyril Bellquist
Paul McNutt.
som presidentkandidater. De äro
emellertid katoliker, och med hänsyn till den olycksaliga religionsfejd, som utbröt när Al Smith uppställdes 1928, är det föga troligt att
man så snart vågar nominera en
katolik på nytt. Harry Hopkins
står troligen presidenten lika nära
som någon annan man i Washington, men han kan omöjligen tänkas
bli nominerad, sedan han en lång
tid varit en av regeringens mest impopulära medlemmar. Robert Jackson är en dugande advokat, som
dock sannolikt skulle passa bättre
för högsta domstolen än för presidentämbetet. Han brister i politisk
erfarenhet och ansågs i sin hemstad New York för ett år sedan icke
stark nog att nomineras som guvernörskandidat, när det blev känt
att demokraterna behövde uppbjuda hela sin styrka för att besegra
Thomas Dewey. Aterstår Douglas, en ung och duktig karl, som sannolikt skulle bli en bra kandidat och en bra president, ehuru även
han saknar politisk erfarenhet och hans nominerande skulle framkalla kritik med hänsyn till att högsta domstolen då indroges i
politiken.
Acceptabla för Roosevelt äro troligen också nuvarande socialförsäkringsstyrelsens chef Paul McNutt och »generalpostdirektören» James
Farley. Den senare skulle ha ett starkt stöd i den mäktiga demokratiska partimaskinen, för vars uppbyggande han nedlagt så mycket
arbete men vars utnyttjande Hatch-billen delvis torde ha uppbromsat. Farley skulle dock bli en mycket sårbar kandidat till följd
av det spoilsystem, som hans »maskin» alstrat. Med hänsyn till det
starka stöd, som civil-servicereformerna åtnjuta både i den allmänna
opinionen och i politiska kretsar, skulle det nästan vara ett poli- .
tiskt självmord för partiet att nominera en man som utvidgat spoilsystemet mer än någon annan alltsedan de första ansatserna till en
civil-service-reform gjordes år 1883. Paul McNutt, tidigare guvernör
i Indiana och generalguvernör på Filippinerna samt en gång i tiden
dekanus för Indianauniversitetets juridiska fakultet, är den tjusigaste mannen i nutida amerikansk politik och skulle säkert bli en
mycket populär kandidat bland kvinnorna. Han skulle även bli en
stark kandidat i andra kretsar, särskilt bland krigsveteranerna, ty
han har varit överste i den amerikanska legionen, en allt betydelsefullare faktor i amerikansk politik. McNutt har bakom sig en starkare organisation än någon annan person inom något parti, som
åstundar att bli nominerad, och är såtillvida näst presidenten den
slagkraftigaste spekulanten bland demokraterna. Om han vunne sitt
mål att bli nominerad, skulle han bli en »dynamisk» kandidat, och om
50
han skulle väljas, är det åtminstone
antagligt att han skulle visa sig
lika duglig såsom president som
han visade sig som delstatsguvernör.
Utom dessa kandidater bör även
utrikesministern Gardell Hull nämnas. Hulls enda handikap är hans
ålder och ett mycket dåligt tandgarnityr, som hindrar honom från
att vara en god radiotalare och
ger honom en dålig filmfysionomi,
allt visserligen triviala faktorer
men dock inte utan betydelse vid
ett amerikanskt presidentval. Dessutom är han blott två år yngre
än Garner, fastfin ingen ännu tycks
ha pekat på denna omständighet.
Personligen är emellertid utrikesminister Hull en mycket charmerande man, alltigenom en gentleman från sydstaterna med alla
de egenskaper, som höra till det
Politik och politiker U. S. A.
lUtrikesminister Hull.
bästa hos denna typ. Jag skulle vilja hålla honom som den mest
önskvärde av alla de personer, som för närvarande diskuteras inom
de två partierna i samband med de stundande nomineringarna. Hull
var en bemärkt medlem av representanternas hus under mer än tjugo
års tid, innan han övergick till senaten, varifrån han kallades till att
leda vår utrikespolitik. Under hela sin politiska karriär har han
specialiserat sig på internationella ekonomiska problem, ett område
inom vilket få män i något annat land torde vara sakkunnigare än
han. Såsom utrikesminister har han gjort ett utomordentligt intryck
både hemma och i utlandet samt icke minst i Syd- och Mellanamerika,
där han bringat ur viiriden mycket av den tidigare misstron till den
nordamerikanska kolossen och där Förenta staternas ord nu tilldra
sig mycken uppmärksamhet. Ehuru inte på något sätt en fullblodsNewdealare iir han icke heller konservativ, och ur denna synpunkt
skulle demokrater av alla schatteringar kunna samla sig kring honom med större enighet än kring någon annan tänkbar kandidat.
Med hänsyn till det handelspolitiska program, som Hull hyllar och
som åsyftar en successiv avveckling av hindren för det internationella varuutbytet, torde hans namn dock framkalla motstånd i vissa
agrarläger. Hull hör vidare hemma i Tennessee, en sydstat som är
så gott som säker för demokraterna och dessutom endast har ett
relativt litet antal elektorsröster, och detta torde försämra hans utsikter. A andra sidan är han förutvarande ordförande i demokraternas partistyrelse och torde därför kunna påräkna ett mycket starkt
stöd av strängt partibundna kretsar.
51
Eric Cyril Bellquist
Till slut må kanske bland demokraterna nämnas Jesse Jones från
Texas och senator Burton K. Wheeler från Montana. Jones har under åtta år stått i spetsen för den betydelsefulla Reconstruction Finance Corporation och är en intim kännare av hela landets bankoch finansväsen. Som mycket välbärgad man inträdde han i det politiska livet först 1928, då han så gott som ensam verkade för att förlägga demokraternas nationalkonvent till Houston, Texas, och även
lyckades att för första gången i vår moderna politiska historia få ett
partikonvent förlagt till en sydstat. Jones skulle vara en mycket
acceptabel kandidat för de flesta ansvarskännande demokratiska
kretsar, och ehuru ej anhängare av New Deal skulle dock det faktum
att han som en betydande administrativ kapacitet alltifrån begynnelsen haft att skaffa med New Deal troligen göra honom till en godtagbar kandidat även i Roosevelt närstående kretsar. Vad beträffar
Wheeler står ingen som helst organisation som borgen för honom.
Men demokratiska ledare på den liberala flygeln, som likväl inte äro
några 100-procentiga New-Dealare, tro sig i senator Wheeler finna
en god kandidat. Han har länge och utmärkt tjänat i överhuset och
hans starka personlighet sätter honom i stånd att utan brott mot sin
övertygelse mäta sig med andra ledande partimän. Särskilt rekommenderande för Wheeler är hans nitälskan för »det amerikanska
systemet», styrelsesättets demokratiska och representativa anda. Till
sina politiska åsikter är han strängt liberal – han har t. o. m. ansetts som en extrem liberal före New Deal – och 1924 föreslogs han
av LaFollettes progressiva parti som kandidat till vicepresidentposten. Om läget för demokraterna skulle framtvinga en ömsesidig
anpassning av New-Dealare å ena sidan och de ortodoxa demokraterna
å den andra, skulle Wheeler kunna bli en samlingskandidat; de förra
skulle känna sig tillfredsställda av hans långa radikala bana och de
senare skulle känna sig nöjda, därför att han var framsynt nog att
förespå att Roosevelts förslag till domstolsreform var dödfött i det
amerikanska styrelsesättet. Han hade inte blott förmågan att förutse
detta utan även modet att handla i enlighet därmed och var presidentens främste motståndare i denna fråga.
Trots denna översikt av demokraternas tänkbara presidentkandidater torde det inte tjäna mycket till att orda härom, innan presidenten tillkännagivit sina intentioner. Enligt min mening hade tidskriften Common Sense rätt, då den förra sommaren framhöll att New Deal
består av tre element: en politisk personlighet, en krets benämnd
»hjärntrusten» och en socialfilosofi. Demokraterna inse säkerligen,
att av dessa tre endast den förste – Roosevelt – kan vinna röster.
Hjärnor äro sällan populära hos massan. Socialfilosofin är alltjämt
så vag – knappast mer än en tro på positivt statligt arbete för social välfärd – att den har föga dragningskraft. Frågeställningen
är med andra ord denna: Om New Deal skall äga någon politisk betydelse efter 1940, är detta beroende på om Roosevelt uppställer sig
och blir återvald. Med reservation för vad den internationella utvecklingen kan bära i sitt sköte, är hans återval endast möjligt på bekost- 52
Politik och politiker i U. S. A.
nad av sammanhållningen inom det demokratiska partiet, vars splittring redan tycks vara lika svår och irreparabel som det republikanska
partiets alltsedan trettio år tillbaka.
Om vi så övergå till republikanerna, är situationen knappast ljusare för dem. Från rent republikansk partiståndpunkt skulle det
vara fördelaktigare att låta Roosevelt få en tredje period och hålla
honom i karantän i Vita huset samt bedriva en lika effektiv opposition som partiet utvecklat sedan 1938. Republikanerna ha nämligen
ingen ledare, som skulle kunna ernå mycket större makt som president än Franklin D. Roosevelt. Verkligt kallblodig republikansk visdom skulle låta Roosevelt fortsätta hän mot politisk senilitet, medan
partiet i kongressen såsom hittills skulle medverka vid lagstiftningen, för vilka demokraterna så länge de äga majoritet i senaten
sannolikt ändock inför folket skulle få bära hundhuvudet. En sådan
politisk visdom tycks emellertid vara för intellektuell för att bli bestämmande, ty man kan inte förmoda att det nuvarande republikanska ledargalleriet, som är alltför passionerat och makthungrigt,
skulle ha anlag för dylika beräkningar.
Liksom det demokratiska partiet just nu har det republikanska
sedan några årtionden tillbaka haft två rivaliserande fraktioner.
Detta förhållande har inte ändrats i dag. Sålunda har oppositionen
som främsta stridsfråga att ta ståndpunkt till om det skall hålla fast
vid en mer eller mindre traditionell konservatism eller om det skall
söka en medelväg och öppna sin famn för den moderata liberalism,
som partiets progressiva element redan hylla. Att återgå till att bli
en reaktionär höger skulle enligt min mening blott betyda att partiets pengar åtginge till begravningskostnader. Ty om en republikansk kandidat försökte omvända landet i starkt accentuerad högerriktning skulle det amerikanska folket, så länge senaten vore demokratisk och så länge en föryngrad och kraftfttllare Roosevelt stode
utanför ämbetet men vädjade till opinionen, blott skriva slutet på
det republikanska partiets historia. En republikansk centerpolitik
återigen, som lutade mera åt klar progressism och ägnade sin valkampanj uteslutande åt att inhamra den hittillsvarande extravagansen
och faran för statsskuldens stegring, skulle säkerligen vinna framgång
här och var. Vid sidan av frågan om den politiska ideologi, som
oppositionspartiet alltid ställes inför, har den internationella spänningen åvälvt republikanerna en inre partipolitisk tvistefråga, som
de antingen snart måste likvidera eller taga upp vid primärvalen i
vår. Två så framstående republikanska presidentkandidater som
Vandenberg och ‘L’aft ha intagit motsatta ståndpunkter under debatterna om neutralitetslagen. Ledaren och hiträdande ledaren för
republikanernas grupp i senaten, McNary och Austin, ha på liknande
sätt och t. o. m. än bittrare bekämpat varandra. Republikanerna hoppas, att de inrikes- och utrikespolitiska frågorna skola kunna hållas
i sär hos folkmeningen och att en utjämning av tvistefrågorna i övrigt
53
Eric Cyril Bellquist
skall kunna ske under 1940 års
kampanjer. Om detta visar sig
omöjligt, torde läget för partiet bli
kaotiskt.
Det som under tiden tilldrager
sig det största intresset bland republikanerna är den personliga
styrkan och attraktionskraften hos
en handfull män, som för närvarande befinna sig i strålkastarljuset.
Enär partiet tycks tro sig sitta inne
med åtminstone en chans att välja
president i november, har det nått
den punkt, då det bedömer utsikterna med hänsyn till speciella
kandidaters slagkraft. Man önskar
en man, som kan kapitalisera det
som anses vara »trenden», den organiska vägen bort från New Deal.
Det skulle dessutom önska en man
med en egen positiv, personlig
dragningskraft. En presidentkanSenator Vandenberg. didat bör ha en nästan universell »appeal», men brister det, bör
han ändå äga en fond av popularitet i ett visst hiinseende bland stora
väljargrupper. Denna dragningskraft kan vara geografisk, i det att
det kan erbjuda en direkt fördel att nominera en kandidat från en
sådan »pivotal» stat som New York och Ohio, d. v. s. en stat där
partierna äro ungefär lika starka och vars elektorstal är starkt nog
att kunna bli utslagsgivande. Dragningskraften kan också bestå däri;
att den nominerade kandidaten representerar en betydelsefull ekonomisk strömning. Föl’ närvarande sätter partiet sin lit till Arthur
Vandenberg, Thomas Dewey, Robert Taft, Arthur Jones, Styles
Bridges, Charles McNary och Owen Roberts.
När jag lämnade Förenta Staterna, hade senator Vandenberg utan
all fråga tagit ledningen bland de republikanska kandidaterna. Han
är 55 år gammal och har varit senator för Michigan sedan 1928.
Han är en erkänd talare och åtnjuter ett visst anseende för sin bildning; han har sålunda utgivit ett par arbeten om Alexander Hamilton, den framstående politiske författaren från George Washingtons
tid och unionens förste finansminister. Han har aldrig tvekat att uttala
en politisk mening, och som hans åsikter sällan svänga för långt åt
höger eller vänster från centeruppfattningen i ekonomiska frågor,
har hans ställning stadigt stärkts och han är för närvarande sitt
partis starkaste man i överhuset. Han har anpassat sig efter senatens bekanta »camaraderie», och han har visat att han med framgång kan bilda och leda en koalition av republikaner och anti-newdealarna bland demokraterna. Förespråkarna för Vandenberg hävda,
54
Politik och politiker i U. S. A.
att han skulle kunna ernå ett gott
samarbete med en senat, där majoriteten oundvikligen måste bli demokratisk. Och denna förmåga till
samarbete med en så sammansatt
senat är ganska oundgänglig för
en republikansk president, som
skulle väljas i november. Vandenbergs uppgift som president skulle
– paradoxalt nog – bli att förmäla sin vördnad för centralismens fader Alexander Hamilton
med den motvilja mot centralisering
av makten, som han tillägnat sig
alltifrån New Deals tillkomst. Han
har accepterat principen om samhälleligt ansvar för samhällelig välfärd, däri inbegripet sådana ny- Thomas Dewey.
modigheter som sociallagstiftning, men han är misstänksam mot och
förgrämd över New-Dealmetoderna. Han och Bacon, en förutvarande
ledamot av representanternas hus för New York, bära ansvaret för
republikanernas oppositionsstrategi under de senaste två åren, vilken mestadels varit mycket framgångsrik. strategin har gått ut på
att underkasta lagar och förslag en expertgranskning i syfte att så
vitt möjligt fullkomna de delar därav, som kunna betraktas som
sunda, men att stjälpa återstoden. Denna strategi har byggt på principen, att ett partibetonat frontangrepp mot alla New-Dealåtgärder
utan konkreta motförslag vore värdelöst såväl från lagstiftare- som
från partisynpunkt. Ehuru senatorn sålunda har visat utomordentligt stor politisk fallenhet och allra minst är en för presidentämbetet
omöjlig Don-Quixotefigur, saknar han dock sannolikt något av vad
man skulle kunna kalla »mass appeal», i det att han är en smula för
värdig både i klädsel och som talare. Vidare ledde Vandenberg striden mot presidenten när det gällde neutralitetslagstiftningen och blev
då besegrad. Om den isolationistiska opinionen skulle vinna ökad
utbredning, komme Vandenberg logiskt att bli republikanernas kandidat, men om folkopinionen fortsätter att stödja Roosevelts synpunkter på utrikespolitiken, gjorde oppositionen rätt i att stanna för en
annan man än Vandenberg.
!Nyligen hållna »public opinion polis» tyckas placera Thomas
Dewey, den unge och eldige distriktsåklagaren i New York, i täten
för republikanernas »hopp», och den l december tillkännagav denne
också att han eftersträvade kandidatur. Ehuru blott 37 år gammal
är Dewey en första klassens begåvning, och han torde vara fullständigt i stånd både att förstå tidslägets krav och att på ett klart och
verkningsfullt sätt ge uttryck för sunda slutsatser. Han är en viril
och elegant uppenbarelse med ett smittande leende, om vilket man
t. o. m. sagt att det vore det bästa bland republikanska dignitärer
55
Eric Cyril Bellquist
sedan Theodore Roosevelt. Hittills
har han varit försiktig med att
göra politiska uttalanden, men han
har god tid att ta skadan igen
under de närmaste månaderna. Det
måste dock samtidigt tillstås, att
Thomas Dewey har en kortare
meritlista i fråga om offentlig
tjänst än varje annan, som nominerats av något parti under mer än
40 års tid. Den erfarenhet från
offentliga värv, som alla presidentkandidater under ett halvsekel haft
men som Dewey saknar, anses
vanligen så värdefull, att ingen
bör få dispens därifrån, och denna
brist utgör hans enda handikap.
A andra sidan tycka många att
Deweys ungdom och oerfarenhet
verkligen äro tillgångar; de anse
Senator Taft. nämligen att ett land, som snart
bör vara redo att välja en ny politisk kurs, måste känna sympati för en kandidat, som icke kan direkt
identifieras med någon av de existerande ekonomiska läroriktningarna utan som fritt och generöst kan ta ställning till olika meningar
om den lämpliga stråten. Ä ven om Dewey varit varsam i fråga om
att dekretera politiska trossatser, är han icke desto mindre en nationell symbol för politiskt mod, såsom New York Times nyligen uttryckte saken.
Robert Taft har även tillkännagivit sin kandidatur. Han är son
till den förre presidenten, 50 år gammal och sitter nu – som representant för Ohio – sin första period i senaten. För två år sedan var
han knappast känd utom sin bygd, men sedan han utkämpat en energisk valstrid i 87 distrikt och därvid med stor majoritet besegrat
senator Bulkley trots att Roosevelt höll denne om ryggen, såg den
politiska tipstjänsten genast i Taft en löftesrik startande i 1940 års
»sweepstakes». Att han hör hemma i Ohio väger tungt till hans favör,
synnerligast som av tolv republikanska presidenter icke mindre än
hälften haft hemortsrätt i denna stat. Ohio är en »pivotal» stat; den
har många elektorsröster, dess befolkning är ganska jämnt delad mellan jordbruk och industri, och det finnes en tendens att röstningen i
Ohio är symptomatisk för Middle W est i övrigt, vars röster äro nödvändiga för republikanerna om deras kandidat skall kunna tänkas
bli vald till president. Taft är ortodox konservativ och arvtagare
till ett namn, som identifieras med det säkra och sunda (»safe and
sane») i amerikansk politik. För att vara blott nybörjare har han
gjort en ovanligt framstående insats i överhuset, och under en serie
radiodebatter i våras och somras gjorde han sig fördelaktigt be- 56
kant i hela landet. Å ven om jag
personligen lutar åt den uppfattningen, att hans yngre broder, mycket känd som ledare för staden
Cincinnatis mönsterstyrelse, är den
dugligare av de två sönerna till en
begåvad fader, så var senator Taft
dock primus i sin klass vid Yales
universitet, nådde samma utmärkelse när han tog sin grad vid Harvards juridiska fakultet och avlade
sedan sina praktiska juridiska prov
med högsta vitsord i Ohio. Han
måste anses som en allvarlig aspirant vid republikanernas nominering, men liksom Dewey skulle han
bli en bättre kandidat om fyra eller
åtta år.
H. Styles Bridges är senator från
New Hampshire och förutvarande
guvernör där. Nu 42 år gammal
gjorde han sitt inträde i politiken
som jordbruksexpert, och han vill
Politik och politiker i U. S. A.
Senator McNary.
gärna betraktas som farmarnas vän. Precis såsom Taft har han i senaten trätt i förgrunden mycket snabbt och anses redan såsom en av
ledarna där, trots sin ungdom och trots att han nyligen invalts. Han
hör emellertid hemma i en liten och traditionell republikansk delstat, varför hans utsikter vid partiets nominering äro små. Han bör
i alla fall ägnas uppmärksamhet i framtiden och kan även tänkas
ha chanser redan nu när det gäller kandidaturen för vicepresidentposten.
Ifall republikanerna skulle finna det önskvärt att speciellt appellera
till farmarnas röster, torde Charles McNary från Oregon böra tas
·med i beräkningen. Trots den jämförelsevis fåtaliga befolkningen i
den del av landet, från vilken han härstammar, skulle Oregonsenatorn säkerligen på konventet kunna påräkna ett starkare stöd från
jordbruksbygderna än varje annan aspirant. Han kommer otvivelaktigt att vinna understöd från hela den representation, som republikanerna i Pacific northwest sända till konventet, och det kan
nämnas att så framstående jordbruksledare som senatorerna Nye och
Capper äro aktivt verksamma för hans namn. McNary, som är 65 år
gammal, har företrätt sin stat i senaten allt sedan 1917 och han har
fungerat som minoritetens ledare där under de sista nio åren, ehuru
Vandenberg kommit i åtnjutande av mycket större publicitet. När
Roosevelt 1936 i Oregon samlade röster i förhållandet två till ett,
överlevde McNary likväl den demokratiska strömkantringen och
återvaldes som senator. I någon mån en insurgent har han ej sällan
brutit mot ortodox republikansk doktrin. Han röstade sålunda för
57
,-·
·-
Eric Cyril Bellquist
Wagnerakten, för NRA och andra New-Dealätgärder, och han har
varit en ledande förfäktare i kongressen av unionens skyldighet att
sörja för kraftverk och trafikleder i Pacific northwest. Alltsedan
McNary arbetade för en vällränd jordbrukslag 1926 har han blivit
uppmanad av skilda jordbruksorganisationer att söka presidenturen.
Nu har han för första gången samtyckt till att kandidera, framhållande att huvudsyftet är att påkalla en biittre värdesättning av jordbrukarnas problem inom det republikanska partiet.
Owen J. Roberts är adjungerad i högsta domstolen. Republikan
till sin åskådning och utnämnd av Hoover har han icke desto mindre
tillräckligt ofta förenat sig med s. k. liberaler för att ha blivit ett
frågetecken i vårt högsta tribunal. Han är i fråga om begåvning
och framträdande »a man of distinction» och skulle bli en utmärkt
kandidat, trots att detsamma som ovan sagts om »Justice» Douglas
och demokraterna kan tillämpas på honom. Roberts graduerades med
summa cum laude vid Pennsylvaniauniversitetets juridiska fakultet,
och före inträdet i domstolen tjänstgjorde han vid denna högskola
under tjugu år. Han har också meriter frän »public service» före sin
befordran till högsta domstolen. Han har ett fantastiskt minne – så-
lunda föredrog han 1936 utantill domstolens motivering i det nu
berömda utslag, varmed AAA nullifieradcs. Utslaget hade en Hingd
av 6,000 ord, det låg framför honom i en prydlig utskrift, men han
läste det inte utan reciterade det och reciterade det ordagrant. Om
han skulle lämna domstolen på samma sätt som Charles Evans Hughes
gjorde 1916 och uppställas som republikanernas kandidat, skulle han
enligt min mening bli den starkaste man, som partiet kunde presentera. Att han kommer från Pennsylvania, en strategiskt viktig stat
med 36 elektorsröster, är också ett stort plus för honom.
Pennsylvanias nuvarande guvernör Arthur James har även nämnts
i det republikanska partiets inre cirklar. Han är en veteran inom
delstatspolitiken och en trogen partiman. Såsom ultrakonservativ
borde han röna en viss uppmärksamhet i de cirklar, som dominerade
det republikanska partiet före 1928 och vilka fortfarande kontrollera
vissa delar av vårt land. Nominerandet av en kandidat av denna
typ skulle emellertid innebära att det republikanska partiet hade
ingenting lärt och vore oförmöget att någonting lära av vad som
inträffat under det sista decenniet. Med all sanunolikhet skulle resultatet endast bli en ny svepande seger för demokraterna samt den
fullständiga reorganisationen av republikanerna.
Just som detta har skrivits dyker återigen Herbert Hoovers
namn upp i tidningarna, vår ende nu levande expresident, som intagit en ledande ställning i strävan att ge materiellt bistånd åt det
olyckliga Finland, ett arbete som återför Hoover till hans stora humanitära verk under den tidigare efterkrigsperioden. Det råder icke
tvivel om att han nu skulle önska en upprättelse för sitt snöpliga
nederlag mot Roosevelt 1932, men utsikterna för honom att komma i
den belägenheten äro praktiskt taget lika med noll. Herbert Hoover
befinner sig i en besynnerlig situation. Enligt min mening iir han
58
Politik och politiker i U. S. A.
alltjämt den mest insiktsfulle bland amerikanska politiker. Hans anseende har växt sedan han lämnat Vita huset vid depressionens djupaste vågdal våren 1933, och han är nu en »äldre statsman» med ett
stort och troget anhang. Expresidenten är mycket eftersökt för offentliga tillställningar, och hans uttalanden under de sista fem åren ha
burits av en anmärkningsvärd strävan att sakligt upplysa och råda
landet om den rätta politiska kursen. Ingen har bättre än han fastslagit de fundamentala olikheterna mellan vad man kanske skulle
kunna kalla äkta liberalism i statsstyrelsen i motsättning till den
autoritära utveckling, som är så utbredd och högmodern uti världen
i våra dagar. Men ändock kan han knappast tänkas försöka en politisk comeback. Det iir en av olyckorna i det amerikanska partisystemet, att sådana män som Hoover och hans mycket duglige motståndare vid 1928 års presidentval Al Smith icke kunna finna någon
roll på vår aktiva politiska scen. Vilket deras politiska öde än skulle
ha blivit, äro de alltför kunniga och alltför skickliga för att förbli
blott privatmänniskor. Detsamma gäller även om Franklin D. Roosevelt ifall han i början av 1941 drar sig tillbaka.
Som ett slags sammanfattning vill jag göra en slutlig iakttagelse.
För femtio år sedan publicerade James Bryce, den berömdaste av
de utländska skriftställare, som skildrat författningslivet i Förenta
Staterna, sitt monumentala arbete American Commonwealth\ vilket
man ännu i dag kan läsa med god behållning. I denna volym har
han ett kapitel, betitlat: »Varför väljas icke stora män till presidenter?» – ett kapitel som alltjämt citeras både hemma och i utlandet för att bevisa tesen. Av framställningen här ovan kan det synas, som om samma anmärkning troligtvis även skulle kunna riktas
mot de flesta om inte alla av de nu aktuella kandidatnamnen. Alltför ofta utöva dessutom mycket triviala faktorer inflytande på valet av kandidater och presidenter. Men om vi i dag se oss runt om i
Europa och vi:irlden, kan inte samma anmärkning framställas i de
flesta länded Hur många av nu ledande personer äro verkligen betydande m~in~ Hur ofta har inte bara tillfälligheten möjliggjort deras politiska karriär! Vad som ofta förbises och vad jag här vill
säga i:ir att presidenter och presidentkandidater i Förenta Staterna
under de sista femtio åren inte i något avseende i allmänhet varit
»dark horses»; inte heller ha de varit personer utan erfarenheter,
innan de nått vårt högsta ämbete eller blivit påtänkta för detta.
President Franklin D. Roosevelt hade varit guvernör i landets
största stat, medlem av dess lagstiftande församling och biträdande
sjöminister i unionen. Herbert Hoover hade tjänat åtta år i kabinettet
och innehade under världskriget den synnerligen viktiga posten som
1 Ilfed anledning av 50-årsminnet av första upplagan av detta verk har nyligen
utgivits ett arbete, »American Commonwealth, Fiftieth Anniversary» (Macmillan
1939), redigerat av Robert C. Brooks och innehållande ett antal uppsatser, vari
Bryce ‘s synpunkter granskas mecl hänsyn till den efterföljande utvecklingen.
59
Eric Cyril Bellquist
»Food Administrator» eller livsmedelsdiktator. Calvin Coolidge hade
varit guvernör i Massachusetts och tillbringat praktiskt taget hela
sitt liv som mogen man i denna stats lagstiftande församling. Warren Harding hade varit senator, viceguvernör i Ohio och medlem
av denna delstats parlament. Woodrow Wilson hade varit en ovanligt framstående universitetsprofessor och universitetsrektor samt
guvernör i New Jersey. W. H. Taft hade varit medlem av Theodore
Roosevelts kabinett under fyra år, generalguvernör på FilippiiJ,erna,
distriktsdomare och statsåklagare. Theodore Roosevelt hade varit guvernör i New York, biträdande sjöminister, medlem av New Yorks
parlament och vicepresident i Förenta Staterna. William McKinley
hade länge varit kongressmedlem och två gånger guvernör i Ohio.
Grover Cleveland hade varit borgmästare i Buffalo och guvernör i
New York o. s. v.
Under samma period hade alla de presidentkandidater, som föllo
igenom, haft en liknande förutbildning. Alfred Landon var en framgångsrik guvernör i Kansas. Al Smith styrde New York som guvernör under tre perioder och tillhörde länge dess parlament. John W.
Davis hade tillbringat åtskilliga perioder i kongressen och hade fungerat som unionens högste åklagare. James W. Cox hade under tre
perioder suttit som guvernör i Ohio och hade likaledes tillhört kongressen. Charles E. Hughes hade varit guvernör i New York och domare i unionens högsta domstol. William Jennings Bryan hade varit
ledamot av kongressen o. s. v.
Kort sagt: våra amerikanska presidenter och presidentkandidater
ha ingalunda som regel varit okunniga och okända män. Några ha
varit dugligare och starkare än andra, men ingen har fullständigt
saknat kvalifikationer för det ämbete, som de beklätt eller velat bekläda. Deras erfarenhet och insikter kunna ha varit annorledes beskaffade än man vill fordra av en premierminister i England eller
en statsminister i Sverige. Men det finns intet skäl att undervärdera
dem. Som allmän regel torde det kunna sägas, att det utbildats en
typ som är särskilt gångbar när det gäller att få en president. Enligt amerikansk uppfattning innesluter regerandet – unionens eller
delstaternas – en exekutiv, d. v. s. en president eller en guvernör;
och en lagstiftande församling, d. v. s. unionskongressen eller ett
delstatsparlament. Ett framgångsrikt regerande fordrar att dessa
båda organ förstå varandras rättigheter och lätt kunna samarbeta.
Därför är det önskvärt att en president antingen skall ha varit en
delstatsguvernör eller också gjort erfarenheter såsom medlem av kongressen eller ett delstatsparlament. Med tanke på viscount Bryce
– för vilken jag naturligtvis har den allra största högaktning -må
det slutligen även sägas, att lika sant som det är att stora män inte
ofta väljas till presidenter, lika sant är det att utmärkta ledareegenskaper ibland ha utvecklats efter valet – visserligen inte alltid, men
åtminstone ibland.
60

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism