Politik och ideologi

Sedan ett antal år ordnar Ax:son Johnsonstiftelsen varje sommar ett större seminarium i Avesta som samlar akademiker och skribenter från hela världen. Temat för årets så kallade Engelsbergsseminarium var Politics and Ideology och det trettiotalet föreläsningarna speglade väl ämnets bredd.

Även för den mest briljante talare är det en svår uppgift att på en kvart sammanfatta det ekonomiska läget i USA, den intellektuella debatten i Kina, brittisk liberalism eller den arabiska våren. Därför är det glädjande att Axess TV passade på att göra enskilda intervjuer med de inbjudna talarna där de åtminstone får en halvtimme på sig att redogöra för dessa ämnen. Håll utkik i kanalen i höst med andra ord.

Ett par av seminariepassen berörde i särskilt hög utsträckning svensk politik. Dels en diskussion om välfärdsstaten. Är det den liberala demokratin eller den socialdemokratiska välfärdsstaten som har gått segrande ur 1900-talet i Europa? En av få svenska talare under konferensen var statssekreterare Per Schlingmann vars främsta tes var att välfärdsstaten befriar människor. Skattesubventionerad förskola får ut kvinnorna på arbetsmarknaden. Stora offentliga utbildningssatsningar bidrar till att talanger tas tillvara.

En rakt motsatt uppfattning framfördes på ett brittiskt torrt, men polemiskt sätt av James Bartholomew, författare till The Welfare State We’re In, som istället lyfte fram välfärdsstatens skadliga effekter. Demokrati leder till välfärdsstat med bidragssystem som människor att ändra sitt beteende på ett skadligt sätt.

Visst finns det risk för överutnyttjande av välfärdssystemen, erkände Schlingmann, men vi får se till att utforma dem så rätt incitament uppstår. ”Välfärdsstaten finns där, inte för att demokrati leder till välfärdsstat utan för att människornas önskemål leder till välfärdsstat.”

En mellanväg intogs av Stephan Eisel, tidigare tysk parlamentsledamot för CDU, som förespråkade den tyska modellen med social marknadsekonomi. ”Tänk er en svältande man på Avestas gator. Det kommer aldrig att hända, säger nyliberalen, någon kommer att öppna sin dörr för honom. Det kommer aldrig att hända, säger socialisten, staten kommer att öppna sin dörr innan någon annan hinner göra det.” Måste vi välja mellan Schylla och Charybdis? Vilket den sociala marknadsekonomin besvarar. ”Låt människor öppna sin dörr, men låt staten vara redo om ingen gör det.”

Är detta inte den politik som just Schlingmanns Nya moderater för, frågade moderatorn Ulf Wickbom. Nej, hävdade Eisel, för tio år sedan var moderaterna för liberala, nu är det för mycket välfärdsstat.

Konferensens mest udda par var före detta miljöpartiledaren Maria Wetterstrand och den brittiske, konservative filosofen Roger Scruton som matchats ihop för att diskutera miljöfrågor.

”Vi värnar inte bara nuvarande generationer, utan även villkoren för framtida generationer”, beskrev Wetterstrand skillnaden mellan de gröna partierna och mer traditionella dito.

”Jag representerar den brittiska konservatism vars största bedrift är att den värnar tidigare generationers intressen”, flikade Scruton in.

Annars intog Wetterstrand inställningen att miljöpartism varken är höger eller vänster och både höger och vänster. Lite individualism här, lite miljöskatter där. Fast de liberaler som flirtar med Wetterstrand borde nog oroas en smula av den inställningen till stat och politik. ”Traditionellt har gröna varit skeptiska till staten, men ju närmare vi kommer den, desto mera vill vi använda oss av den”, erkände Wetterstrand. Visserligen med ett leende, men så länge det finns ett problem tycks staten vara lösningen.

Om man heller inte förlitar sig på ”några filosofer som skriver långa böcker” är det förstås lättare att anamma de principer som passar bäst för tillfället. Inte mycket till ideologi, men kanske en bra politik för ett parti som siktar mot stjärnorna.

Maria Eriksson är chefredaktör för Svensk Tidskrift.