PJ Anders Linder; Historien är inte slut
1990
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
PJANDERS LINDER:
Historien är inte slut
Historien är slut. Det är bara en
tidsfråga innan kommunismen
faller, hävdar Francis Fukuyama
i tidskriften The National
lnterest.
Aterstår då inte några idemässiga motsättningar av sådan
dignitet att det är av relevans för
historien hur kraftmätningen
dem emellan utfaller? Jo, skriver
P J Anders Linder. Vår egen
historias ändpunkt borde upphävas. Det är inte självklart att
den byråkratiska, omfördelande,
allomfattande, allsmäktiga och
ateistiska välfärdsstaten är historiens slutmål.
PJ Anders Linder är redaktör
m.Msrknadsekonomisk Tidskrift.
…·.,.l”)
H
istorien är slut! Det deklarerade
Francis Fukuyama, ställföreträ-
dande chef för den politiska planeringsavdelningen vid Förenta Staternas
utrikesdepartement, i en artikel i tidskriften The National Interest i somras.
Därmed startade han en debatt som på-
gått i månader och fortfarande engagerar
många av västvärldens ledande intellektuella.
Vad menar då Fukuyama med ”historiens slut”? Ja, självklart inte att ingenting
mer kommer att hända. I såväl Kina som
Sovjetunionen hotar ju minsta gnista att
sätta världen i brand, och på ett något
mindre dramatiskt plan har vi allt från
EG:s integration till u-ländernas ekonomiska utveckling att oroa oss för. Vår
samtid är dräktig med många händelser
av största betydelse.
Det är ideernas värld Fukuyama diskuterar. I likhet med Hegel hävdar han att
det är i människors medvetanden de stora
slagen står, och Fukuyama menar att den
bataljen är avgjord. Liberalismen har helt
enkelt skåpat ut sina konkurrenter. Det
finns inga trovärdiga alternativ kvar.
Bara en tidsfråga
Därmed förstås inte att hela världen har
blivit liberal. Åtskilliga despoter vägrar
att ge upp sin makt- men nu är det bara
kulsprutorna som legitimerar deras härskande. Ingen ide tävlar med den liberala.
Kommunismen, den gamle huvudmotståndaren, är intellektuellt bankrutt och
hankar sig uteslutande fram (där den nu
gör det) genom att ha kontroll över statens repressiv.a makt. Och därmed är.det
enligt Fukuyama bara en tidsfråga innan
den faller, ty ingen kan i längden upprätt- 26
hålla ett välde som saknar ideell överbyggnad. Liberalismens hegemoni väntar
bak knuten.
Här måste dock noteras att Fukuyama
inte använder termen ”liberalism” på riktigt samma sätt som vi är vana vid. Han
sätter likhetstecken mellan den och ”den
universella, homogena staten” och menar
någonting som rätt väl skulle kunna sammanfattas med uttrycket ”den demokratiska staten”.
Han konstaterar att det är iden om
denna stats principer som är det centrala,
men att denna idealistiska bild också samspelar med de materiella villkor som där
råder. Han skriver:
”Jag vill undvika den materialistiska
determinism som säger att en liberal ekonomi obönhörligen leder till liberal politik, eftersom jag tror att både ekonomi
och politik förutsätter en autonom, mer
grundläggande medvetenhet som gör
dem möjliga. Men den medvetenhet som
tillåter liberalismen att växa tycks stabilisera sig på det sätt man kunde vänta sig
vid historiens slut om den kompletteras
med den moderna marknadsekonomins
överflöd. Sammanfattande skulle vi kunna beskriva den universella, homogena
staten såsom varande liberal demokrati i
den politiska sfären kombinerad med lätt
tillgång till videobandspelare och stereoanläggningar i den materiella.”
Demokrati och materiellt överflöd. Se
där historiens slut!
En stor del av kommentarerna till
Fukuyamas eleganta och provocerande
text har haft viktiga drag gemensamma.
Man erkänner det bestickande i resonemanget. Det är onekligen svårt att i dag, i
perestrojkans tidevarv, hitta någon ide
som tycks besitta nog med inre kraft för
att på allvar kunna utmana den som litet
slarvigt skulle kunna kallas den västliga.
Samtidigt vill man inte acceptera idehistoriens slut hur lättvindigt som helst.
Flera, t ex Anthony Hartley i Encounter,
pekar på den ekologiska fundamentalismen som ett tänkbart hot. Fascismen,
hatet mot den liberala indvidualismen,
säger andra, bl a Stephen Sestanovitch
och Pierre Hasner i sina kommentaTer i
The National Interest
Demokrati och materiellt öveiflöd.
Se där historiens slut!
Det är inte svårt att hålla med. Och
med miljöfundamentalism och fascism är
skräckkabinettet inte uttömt. Som framför allt Robert Nisbet har framhållit drivs
den moderna människan av två farliga
krafter: ledan och sökandet efter den
gemenskap som försvann när det traditionella samhället ersattes med den moderna välfärdsstaten. Rastlöshet och längtan
efter tillhörighet i oskön förening kan
ligga till grund för mången grumlig dogm.
Irving Kristol är f ö inne på liknande
tankegångar i sin Fukuyamakommentar i
The National Interest
En icke oväsentlig distinktion
Man skulle också kunna kritisera Fukuyama för att han inte på ett tillfredsställande sätt har rett ut vad iden om ”den
universella, homogena staten” egentligen
är. Är den verkligen en politisk ide, jämförbar med kommunismen? Inte riktigt.
Ty den ide som enligt Fukuyama är i färd
med att segra är ju iden om en politisk
form, snarare än om ett politiskt innehåll.
Får man flest röster, vinner man, oavsett
om man förespråkar fler videobandspelare eller mer kommunism.
Denna inte oväsentliga distinktion glider Fukuyama undan när han ställer sin
retoriska fråga: ”Finns det . . . några fundamentala ’motsättningar’ i det mänskliga
livet som inte kan lösas inom ramen för
den moderna liberalismen, som vore möjliga att lösa inom någon alternativ politisk-ekonomisk struktur?” Ty även om
man – i fast förvissning om att varken
kommunism, fascism, teokrati eller någon
annan av de fundamentalt icke-liberala
samhällsordningarna har någonting av
värde att erbjuda, som demokratin saknar
– svarar nej på denna fråga, har man inte
en gång för alla gjort sig av med de trista
följeslagarna (och därigenom avslutat historien). De kan mycket väl dyka upp igen
– företrädda av någon av den ”universella, homogena statens” politiska partier.
Minns Weimar!
Men kanske mer grundläggande- och
näraliggande, därför denna artikel – är en
annan fråga: Även om man antar att
Fukuyama har rätt, att demokratin har
slagit ut sina konkurrenter på någon sorts
övergripande ideplan, och att kommunism etc inte överlever i det demokratiska
systemet: Innebär det att det inte återstår
några idemässiga motsättningar av sådan
dignitet att det är av relevans för historien
hur kraftmätningen dem emellan utfaller?
Fukuyamas svar på den frågan måste
rimligtvis vara ”ja”. Mitt är det motsatta,
och jag skriver därför att jag så ofta i
andra sammanhang har mött en argumentation som skulle kunna vara hans, framvisad i trollspegel: ”Vi styr. Därför har vi
rätt, och vi kommer alltid att ha rätt.”
Det konkreta fall jag har i åtanke är
27
Sverige och socialdemokratin (varmed i
denna artikel förstås en ideologisk inställning, vilket gör att även en obehagligt stor
del av borgerligheten måste räknas in),
men det finns säkert en rad exempel från
länderna i vår kulturkrets, ty det är ju faktiskt inte bara i Sverige som den manipulativa rationaliteten har firat triumfer.
Socialdemokratisk fukuyamaism
Sedan något decennium befinner sig Sverige, enligt den socialdemokratiska fukuyamaismen, i ett den sociala utvecklingens slutskede. Välfärdsstaten är utbyggd.
Generell välfärdspolitik råder. Folket har,
åtminstone i teorin, rätt till utbildning,
pension och sjukvård, och ett ambitiöst
skattesystem ser, fortfarande i teorin, till
att den rike inte blir alltför rik. ”Universalitet” och ”homogenitet”, Fukuyamas
honnörsord nummer ett och två, uttalas
med gillande smackningar av välfärdsparadisets administratörer.
Historien är slut. Vad som återstår är
finsnickeri. SAPs preferens är här en
ytterligare ”demokratisering” av samhället genom att hittills privat regerade rä-
jonger läggs under politikens domvärjo.
Socialdemokratins socialliberala gren ser
det som väsentligt att medborgarnas valfrihet och rörelseutrymme vidgas något.
Bäggedera vill dock att förändringarna
skall ske inom den välfärdsstatliga överideologins ram. (SAP:s 90-talsgrupp erbjuder en lysande illustration av svensk
fukuyamaism i aktion. Den argumenterar
kraftfullt för l) diminutiva liberaliseringar 2) ökad politisering (bl a iform av kraftig överbeskattning och statligt sparande)
men framför allt för 3) status quo. Välfärdsstaten är den bästa av alla världar.
28
Framtidens politiska uppdrag är att finjustera den.
Upphäv vår historias ändpunkt
Vad jag i all stillsamhet vill göra, är att
peka på ett antal punkter där jag menar
att detta status quo, denna vår egen historias ändpunkt, borde upphävas. Ty enligt
min tro är det inte självklart att den byrå-
kratiska, omfördelande, allomfattande,
allsmäktiga och ateistiska välfärdsstaten
är historiens slutmål. Enligt Fukuyama,
• om jag begripit honom rätt, skulle de förändringar som föreslås alla äga rum inom
den liberala tankens paradigm och därför
inte vara historia. Själv skulle jag likafullt
känna mig nog så historisk om jag finge
vara med om att sjösätta åtminstone nå-
gon utav dem.
l. Den enskilda människans värde och
rätt måste erkännas av det politiska systet
met. De rättigheter vi har kan i dag tas
ifrån oss ganska enkelt. De rättigheter vi
saknar – äganderätt och yttrandefrihet
(den moderna tidens viktigaste medier,
radio och television, kontrolleras av staten) – måste vi få. Äganderätten är av
fundamental betydelse för det civiliserade
livet i frihet. Utan den blir marknadsekonomin en chimär. Utan den finns inget
personligt oberoende. I den tar det
immateriella materiell gestalt. Där äganderätten kan kränkas, svävar alla andra
rättigheter i fara.
2. Den enskilda människans unicitet
måste erkännas och politiken anpassas
därefter. Ingen annan än individen själv
känner hennes drömmar, känslor och
livsprojekt Därför är .det -orimligt att –
tvinga in alla medborgare i samma allomfattande, efter abstrakta medelmedborgares förmenta behov anpassade, välfärdssystem. I dagens Sverige tvångssparar en
arbetare med en årslön på 150 000
kronor ungefär 30 000 kronor om året (!)
i osäkra ATP- och folkpensionssystem.
Hade hon använt pengarna så om hon
själv fått råda över sitt liv? Knappast.
Annat sparande, en annars omöjlig resa,
grundplåten till en investering i ett eget
företag, kontantinsatsen i en bostadsrättslägenhet eller ett eget hus; någonting av
det hade kanske betytt enormt mycket
mer.
I dagens Sverige tvångssparar en arbetare med en årslön på 150 000 kr
ungefär 30 000 kr om året (!) i osäkra ATP- och folkpensionssystem.
3. Medborgarnas frivilliga samarbete,
det som lever i den lilla världens av ömsesidigt ansvar präglade grupper, måste tilllåtas leva. En grundprincip för all politik
måste vara att problem inte skalllösas på
mer central nivå än nöden kräver. Det
civila samhällets mångfald får inte tvångsvis trängas tillbaka av den homogena välfärdsstaten. Likriktning – och likgiltighet
-är priset vi betalar för en sådan utveckling, ty i takt med att staten kräver att få ta
över ansvaret för verksamhet efter verksamhet och höjer skattetrycket i motsvarande utsträckning, blir det allt naturligare för medborgarna att hänvisa till det allmänna när problem uppstår. Den politiska sektorn måste inleda en reträtt ut ur
det civila saffihället.
– .. 4. Marknadshushållningens prin~iper
bör utsträckas till åtskilliga av de områ-
den från vilka de i dag är förvisade. EnY ·.
-·.·~
dast den fria ekonomin tar hänsyn till
individernas skilda preferenser och förmår jämka dessa samman. Marknaden lå-
ter – i motsats till den politiskt styrda
samhällssektorn – flera sanningar råda
på en och samma gång. Även en minoritet
kan få sina intressen tillgodosedda.
Dessutom leder en utvidgning av
marknadsekonomin till att utrymmet för
s k rent-seeking, de organiserade intressenas kamp för favörer från statsmakten,
begränsas. Om bostadssektorn och livsmedelssektorn, för att ta två viktiga exempel, avreglerades, skulle förvisso en hel
del turbulens uppstå, men när dammet
lagt sig skulle ett rättvisare system ha uppstått, där tillgång och efterfrågan ersatt
politisk list. Detsamma gäller andra reglerade marknader.
5. Tenlighet med vad som ovan sagts
om värdet av personligt ägande och marknadsekonomi bör offentligt ägda verksamheter privatiseras i största möjliga ut- 29
sträckning. Dels talar effektivitetsskäl för
detta, dels skapar personligt ägande
speciella band mellan ägarna och det ägda. Verkligt personligt ansvar förutsätter
personligt ägande. Ett paradexempel är
den s k allmännyttan. Varför skall kommunen äga bostäder när de boende själva
kan äga?
6. Till dessa punkter kan ytterligare
politiska krav läggas: på frihandel; på vår
förmåga att hävda vårt nationella oberoende i händelse av krig; på föräldrars
rätt att välja skola åt sina barn. Och medan allt detta kan tyckas vara små stridigheter i marginalen, av liten vikt i en tid när
den stora konflikten mellan demokratin
och icke-demokratin är i färd med att biläggas, skall deras betydelse inte förringas. Sättet på vilket de löses, eller inte
löses, kommer att ha den största betydelse för vilken väg vi kommer att följa i
framtiden: framgångens eller dekadensens.
Historien är inte slut
Historien är slut. Det är bara en
tidsfråga innan kommunismen
faller, hävdar Francis Fukuyama
i tidskriften The National
lnterest.
Aterstår då inte några idemässiga motsättningar av sådan
dignitet att det är av relevans för
historien hur kraftmätningen
dem emellan utfaller? Jo, skriver
P J Anders Linder. Vår egen
historias ändpunkt borde upphävas. Det är inte självklart att
den byråkratiska, omfördelande,
allomfattande, allsmäktiga och
ateistiska välfärdsstaten är historiens slutmål.
PJ Anders Linder är redaktör
m.Msrknadsekonomisk Tidskrift.
…·.,.l”)
H
istorien är slut! Det deklarerade
Francis Fukuyama, ställföreträ-
dande chef för den politiska planeringsavdelningen vid Förenta Staternas
utrikesdepartement, i en artikel i tidskriften The National Interest i somras.
Därmed startade han en debatt som på-
gått i månader och fortfarande engagerar
många av västvärldens ledande intellektuella.
Vad menar då Fukuyama med ”historiens slut”? Ja, självklart inte att ingenting
mer kommer att hända. I såväl Kina som
Sovjetunionen hotar ju minsta gnista att
sätta världen i brand, och på ett något
mindre dramatiskt plan har vi allt från
EG:s integration till u-ländernas ekonomiska utveckling att oroa oss för. Vår
samtid är dräktig med många händelser
av största betydelse.
Det är ideernas värld Fukuyama diskuterar. I likhet med Hegel hävdar han att
det är i människors medvetanden de stora
slagen står, och Fukuyama menar att den
bataljen är avgjord. Liberalismen har helt
enkelt skåpat ut sina konkurrenter. Det
finns inga trovärdiga alternativ kvar.
Bara en tidsfråga
Därmed förstås inte att hela världen har
blivit liberal. Åtskilliga despoter vägrar
att ge upp sin makt- men nu är det bara
kulsprutorna som legitimerar deras härskande. Ingen ide tävlar med den liberala.
Kommunismen, den gamle huvudmotståndaren, är intellektuellt bankrutt och
hankar sig uteslutande fram (där den nu
gör det) genom att ha kontroll över statens repressiv.a makt. Och därmed är.det
enligt Fukuyama bara en tidsfråga innan
den faller, ty ingen kan i längden upprätt- 26
hålla ett välde som saknar ideell överbyggnad. Liberalismens hegemoni väntar
bak knuten.
Här måste dock noteras att Fukuyama
inte använder termen ”liberalism” på riktigt samma sätt som vi är vana vid. Han
sätter likhetstecken mellan den och ”den
universella, homogena staten” och menar
någonting som rätt väl skulle kunna sammanfattas med uttrycket ”den demokratiska staten”.
Han konstaterar att det är iden om
denna stats principer som är det centrala,
men att denna idealistiska bild också samspelar med de materiella villkor som där
råder. Han skriver:
”Jag vill undvika den materialistiska
determinism som säger att en liberal ekonomi obönhörligen leder till liberal politik, eftersom jag tror att både ekonomi
och politik förutsätter en autonom, mer
grundläggande medvetenhet som gör
dem möjliga. Men den medvetenhet som
tillåter liberalismen att växa tycks stabilisera sig på det sätt man kunde vänta sig
vid historiens slut om den kompletteras
med den moderna marknadsekonomins
överflöd. Sammanfattande skulle vi kunna beskriva den universella, homogena
staten såsom varande liberal demokrati i
den politiska sfären kombinerad med lätt
tillgång till videobandspelare och stereoanläggningar i den materiella.”
Demokrati och materiellt överflöd. Se
där historiens slut!
En stor del av kommentarerna till
Fukuyamas eleganta och provocerande
text har haft viktiga drag gemensamma.
Man erkänner det bestickande i resonemanget. Det är onekligen svårt att i dag, i
perestrojkans tidevarv, hitta någon ide
som tycks besitta nog med inre kraft för
att på allvar kunna utmana den som litet
slarvigt skulle kunna kallas den västliga.
Samtidigt vill man inte acceptera idehistoriens slut hur lättvindigt som helst.
Flera, t ex Anthony Hartley i Encounter,
pekar på den ekologiska fundamentalismen som ett tänkbart hot. Fascismen,
hatet mot den liberala indvidualismen,
säger andra, bl a Stephen Sestanovitch
och Pierre Hasner i sina kommentaTer i
The National Interest
Demokrati och materiellt öveiflöd.
Se där historiens slut!
Det är inte svårt att hålla med. Och
med miljöfundamentalism och fascism är
skräckkabinettet inte uttömt. Som framför allt Robert Nisbet har framhållit drivs
den moderna människan av två farliga
krafter: ledan och sökandet efter den
gemenskap som försvann när det traditionella samhället ersattes med den moderna välfärdsstaten. Rastlöshet och längtan
efter tillhörighet i oskön förening kan
ligga till grund för mången grumlig dogm.
Irving Kristol är f ö inne på liknande
tankegångar i sin Fukuyamakommentar i
The National Interest
En icke oväsentlig distinktion
Man skulle också kunna kritisera Fukuyama för att han inte på ett tillfredsställande sätt har rett ut vad iden om ”den
universella, homogena staten” egentligen
är. Är den verkligen en politisk ide, jämförbar med kommunismen? Inte riktigt.
Ty den ide som enligt Fukuyama är i färd
med att segra är ju iden om en politisk
form, snarare än om ett politiskt innehåll.
Får man flest röster, vinner man, oavsett
om man förespråkar fler videobandspelare eller mer kommunism.
Denna inte oväsentliga distinktion glider Fukuyama undan när han ställer sin
retoriska fråga: ”Finns det . . . några fundamentala ’motsättningar’ i det mänskliga
livet som inte kan lösas inom ramen för
den moderna liberalismen, som vore möjliga att lösa inom någon alternativ politisk-ekonomisk struktur?” Ty även om
man – i fast förvissning om att varken
kommunism, fascism, teokrati eller någon
annan av de fundamentalt icke-liberala
samhällsordningarna har någonting av
värde att erbjuda, som demokratin saknar
– svarar nej på denna fråga, har man inte
en gång för alla gjort sig av med de trista
följeslagarna (och därigenom avslutat historien). De kan mycket väl dyka upp igen
– företrädda av någon av den ”universella, homogena statens” politiska partier.
Minns Weimar!
Men kanske mer grundläggande- och
näraliggande, därför denna artikel – är en
annan fråga: Även om man antar att
Fukuyama har rätt, att demokratin har
slagit ut sina konkurrenter på någon sorts
övergripande ideplan, och att kommunism etc inte överlever i det demokratiska
systemet: Innebär det att det inte återstår
några idemässiga motsättningar av sådan
dignitet att det är av relevans för historien
hur kraftmätningen dem emellan utfaller?
Fukuyamas svar på den frågan måste
rimligtvis vara ”ja”. Mitt är det motsatta,
och jag skriver därför att jag så ofta i
andra sammanhang har mött en argumentation som skulle kunna vara hans, framvisad i trollspegel: ”Vi styr. Därför har vi
rätt, och vi kommer alltid att ha rätt.”
Det konkreta fall jag har i åtanke är
27
Sverige och socialdemokratin (varmed i
denna artikel förstås en ideologisk inställning, vilket gör att även en obehagligt stor
del av borgerligheten måste räknas in),
men det finns säkert en rad exempel från
länderna i vår kulturkrets, ty det är ju faktiskt inte bara i Sverige som den manipulativa rationaliteten har firat triumfer.
Socialdemokratisk fukuyamaism
Sedan något decennium befinner sig Sverige, enligt den socialdemokratiska fukuyamaismen, i ett den sociala utvecklingens slutskede. Välfärdsstaten är utbyggd.
Generell välfärdspolitik råder. Folket har,
åtminstone i teorin, rätt till utbildning,
pension och sjukvård, och ett ambitiöst
skattesystem ser, fortfarande i teorin, till
att den rike inte blir alltför rik. ”Universalitet” och ”homogenitet”, Fukuyamas
honnörsord nummer ett och två, uttalas
med gillande smackningar av välfärdsparadisets administratörer.
Historien är slut. Vad som återstår är
finsnickeri. SAPs preferens är här en
ytterligare ”demokratisering” av samhället genom att hittills privat regerade rä-
jonger läggs under politikens domvärjo.
Socialdemokratins socialliberala gren ser
det som väsentligt att medborgarnas valfrihet och rörelseutrymme vidgas något.
Bäggedera vill dock att förändringarna
skall ske inom den välfärdsstatliga överideologins ram. (SAP:s 90-talsgrupp erbjuder en lysande illustration av svensk
fukuyamaism i aktion. Den argumenterar
kraftfullt för l) diminutiva liberaliseringar 2) ökad politisering (bl a iform av kraftig överbeskattning och statligt sparande)
men framför allt för 3) status quo. Välfärdsstaten är den bästa av alla världar.
28
Framtidens politiska uppdrag är att finjustera den.
Upphäv vår historias ändpunkt
Vad jag i all stillsamhet vill göra, är att
peka på ett antal punkter där jag menar
att detta status quo, denna vår egen historias ändpunkt, borde upphävas. Ty enligt
min tro är det inte självklart att den byrå-
kratiska, omfördelande, allomfattande,
allsmäktiga och ateistiska välfärdsstaten
är historiens slutmål. Enligt Fukuyama,
• om jag begripit honom rätt, skulle de förändringar som föreslås alla äga rum inom
den liberala tankens paradigm och därför
inte vara historia. Själv skulle jag likafullt
känna mig nog så historisk om jag finge
vara med om att sjösätta åtminstone nå-
gon utav dem.
l. Den enskilda människans värde och
rätt måste erkännas av det politiska systet
met. De rättigheter vi har kan i dag tas
ifrån oss ganska enkelt. De rättigheter vi
saknar – äganderätt och yttrandefrihet
(den moderna tidens viktigaste medier,
radio och television, kontrolleras av staten) – måste vi få. Äganderätten är av
fundamental betydelse för det civiliserade
livet i frihet. Utan den blir marknadsekonomin en chimär. Utan den finns inget
personligt oberoende. I den tar det
immateriella materiell gestalt. Där äganderätten kan kränkas, svävar alla andra
rättigheter i fara.
2. Den enskilda människans unicitet
måste erkännas och politiken anpassas
därefter. Ingen annan än individen själv
känner hennes drömmar, känslor och
livsprojekt Därför är .det -orimligt att –
tvinga in alla medborgare i samma allomfattande, efter abstrakta medelmedborgares förmenta behov anpassade, välfärdssystem. I dagens Sverige tvångssparar en
arbetare med en årslön på 150 000
kronor ungefär 30 000 kronor om året (!)
i osäkra ATP- och folkpensionssystem.
Hade hon använt pengarna så om hon
själv fått råda över sitt liv? Knappast.
Annat sparande, en annars omöjlig resa,
grundplåten till en investering i ett eget
företag, kontantinsatsen i en bostadsrättslägenhet eller ett eget hus; någonting av
det hade kanske betytt enormt mycket
mer.
I dagens Sverige tvångssparar en arbetare med en årslön på 150 000 kr
ungefär 30 000 kr om året (!) i osäkra ATP- och folkpensionssystem.
3. Medborgarnas frivilliga samarbete,
det som lever i den lilla världens av ömsesidigt ansvar präglade grupper, måste tilllåtas leva. En grundprincip för all politik
måste vara att problem inte skalllösas på
mer central nivå än nöden kräver. Det
civila samhällets mångfald får inte tvångsvis trängas tillbaka av den homogena välfärdsstaten. Likriktning – och likgiltighet
-är priset vi betalar för en sådan utveckling, ty i takt med att staten kräver att få ta
över ansvaret för verksamhet efter verksamhet och höjer skattetrycket i motsvarande utsträckning, blir det allt naturligare för medborgarna att hänvisa till det allmänna när problem uppstår. Den politiska sektorn måste inleda en reträtt ut ur
det civila saffihället.
– .. 4. Marknadshushållningens prin~iper
bör utsträckas till åtskilliga av de områ-
den från vilka de i dag är förvisade. EnY ·.
-·.·~
dast den fria ekonomin tar hänsyn till
individernas skilda preferenser och förmår jämka dessa samman. Marknaden lå-
ter – i motsats till den politiskt styrda
samhällssektorn – flera sanningar råda
på en och samma gång. Även en minoritet
kan få sina intressen tillgodosedda.
Dessutom leder en utvidgning av
marknadsekonomin till att utrymmet för
s k rent-seeking, de organiserade intressenas kamp för favörer från statsmakten,
begränsas. Om bostadssektorn och livsmedelssektorn, för att ta två viktiga exempel, avreglerades, skulle förvisso en hel
del turbulens uppstå, men när dammet
lagt sig skulle ett rättvisare system ha uppstått, där tillgång och efterfrågan ersatt
politisk list. Detsamma gäller andra reglerade marknader.
5. Tenlighet med vad som ovan sagts
om värdet av personligt ägande och marknadsekonomi bör offentligt ägda verksamheter privatiseras i största möjliga ut- 29
sträckning. Dels talar effektivitetsskäl för
detta, dels skapar personligt ägande
speciella band mellan ägarna och det ägda. Verkligt personligt ansvar förutsätter
personligt ägande. Ett paradexempel är
den s k allmännyttan. Varför skall kommunen äga bostäder när de boende själva
kan äga?
6. Till dessa punkter kan ytterligare
politiska krav läggas: på frihandel; på vår
förmåga att hävda vårt nationella oberoende i händelse av krig; på föräldrars
rätt att välja skola åt sina barn. Och medan allt detta kan tyckas vara små stridigheter i marginalen, av liten vikt i en tid när
den stora konflikten mellan demokratin
och icke-demokratin är i färd med att biläggas, skall deras betydelse inte förringas. Sättet på vilket de löses, eller inte
löses, kommer att ha den största betydelse för vilken väg vi kommer att följa i
framtiden: framgångens eller dekadensens.