Petter Brolin: När socialismen dog men revolutionären överlevde

Det moderna Sveriges idéhistoria rymmer en märklig paradox.

Aldrig tidigare har människor i vårt land varit rikare, tryggare, friskare och friare. Ändå tycks stora delar av samhällsdebatten präglas av missnöje, skuldmedvetande, normkritik och en närmast ständig jakt på nya orättvisor att bekämpa. Institutioner som tidigare betraktades som samhällets grundvalar – familjen, nationen, kristendomen, traditionerna och ibland till och med meritokratin – granskas inte bara kritiskt utan ofta med misstänksamhet.

Hur hamnade vi här?

En vanlig förklaring är att detta är en följd av vänsterpolitik. En annan är att det handlar om individualism. Båda förklaringarna fångar något viktigt, men ingen av dem går riktigt till botten med fenomenet.

Utvecklingen är dessutom synlig över stora delar av västvärlden, men för att förstå vad som specifikt har hänt i Sverige behöver vi förstå både den svenska socialdemokratins framgång och det tomrum som uppstod när religionens ställning försvagades.

För den svenska socialdemokratin var under större delen av 1900-talet en enorm framgångssaga.

Den tog över ett land som på några årtionden hade gått från fattigt jordbrukssamhälle till snabbt växande industrination och bidrog till att forma ett av världens rikaste och mest välorganiserade samhällen. Den byggde ut utbildningen, infrastrukturen och välfärden. Klassklyftor minskade, fattigdom bekämpades, möjligheterna för vanliga människor ökade och människor uppfattade till stor del att det var Socialdemokratins förtjänst.

Men socialdemokratin gjorde mer än så, den omformade också människans syn på samhället.

Samhället sågs inte som något som främst skulle förvaltas utan som något som kunde omformas. Traditioner, institutioner och normer betraktades inte som givna och okränkbara utan som något som kunde granskas, reformeras och vid behov ersättas.

Det fanns en stark tro på människans och politikens förmåga att förbättra världen.

Denna berättelse gav inte bara politisk riktning, den gav också mening. Generationer av människor lärde sig att deras uppgift var att identifiera samhällsproblem, kritisera etablerade strukturer och bidra till en bättre framtid. Viljan att förändra samhället blev en moralisk dygd. Att stå på de svagas sida, att utmana makten och att arbeta för ett mer rättvist samhälle uppfattades inte bara som politiskt önskvärt utan som moraliskt riktigt.

Detta var i grunden inte något nytt. Socialdemokratin hade övertagit mycket av det moraliska arv som tidigare hade burits av kristendomen. Omsorgen om den svage, den utsatte och den som stod utanför gemenskapen hade länge varit en central del av den kristna civilisationen. Socialismen sekulariserade delvis denna tanke och gjorde den till politik. Den fattige blev inte längre främst föremål för barmhärtighet utan för rättvisa. Samhällets uppgift blev att undanröja de strukturer som höll människor tillbaka.

Efter ett tag började dock de ekonomiska idéer som hade burit upp stora delar av den socialistiska samhällsanalysen att förlora mark. Under 1970- och 1980-talen blev det allt tydligare att höga skatter, omfattande regleringar och växande offentliga system inte automatiskt skapade välstånd. Internationellt framstod marknadsekonomierna som mer framgångsrika samtidigt som de socialistiska systemen kämpade med stagnation och ineffektivitet.

Gradvis förlorade därför socialismen sin ställning som västvärldens mest övertygande ekonomiska idé. När Berlinmuren föll och Sovjetunionen kollapsade var den stora ekonomiska striden i praktiken avgjord.

Liberalismen hade vunnit.

Men samhällsomdaningen hade samtidigt skapat ett kulturellt arv som skulle leva vidare långt efter att socialismen hade börjat förlora sin trovärdighet.

För när socialismens ekonomiska idéer hade försvagats fanns trots allt själva metoden kvar. Generationer av människor hade lärt sig att samhället skulle förbättras genom att identifiera förtryckande strukturer och utmana dem. Denna vana att betrakta samhället som ett projekt, att ständigt söka efter hinder för människans frigörelse och att se förändring som ett egenvärde försvann inte bara därför att de gamla ekonomiska teorierna hade förlorat sin trovärdighet.

Under efterkrigstiden hade samtidigt en radikal form av individualism vuxit sig starkare, en individualism som tog intryck av den klassiska liberalismen men samtidigt skapade något nytt. Den klassiska liberalismen hade vuxit fram i samhällen som präglades av familjer, lokalsamhällen, kyrkor, föreningar och nationell gemenskap. Friheten sågs som något som existerade inom ramen för dessa institutioner. Människan var fri, men hon var också en del av gemenskaper som hon inte själv hade skapat. Den nya individualismen satte individen i centrum och gjorde, i Sartres anda, identiteten till något man snarare skapade själv än tog emot. Livets mening blev inte längre något man upptäckte utan något man själv konstruerade.

När denna individualism mötte den gamla samhällskritiska impulsen uppstod en ny syntes. Socialismen hade förlorat sina ekonomiska ambitioner men inte sin vilja att förändra samhället, och individualismen erbjöd nya mål för samma förändringsvilja. Kampen flyttade från ekonomin till kulturen, från arbete, kapital och klass till familjen, nationen, religionen, könsrollerna och de kulturella normerna.

Förskjutningen blev synlig i samband med den nya vänstern kring 1968. Den ekonomiska kapitalismkritiken fanns kvar, men allt större uppmärksamhet riktades mot familjen, sexualmoralen, könsrollerna, auktoriteterna och andra institutioner som ansågs begränsa människans frigörelse. Vänsterns samhällskritiska metod hade börjat förena sig med den nya individualismens mål.

I och med förskjutningen mot individens självförverkligande, blev det naturligt att granska alla institutioner som på något sätt begränsade den personliga autonomin.

Familjen måste rättfärdiga sig inför individen, religionen måste rättfärdiga sig inför individen, nationen måste rättfärdiga sig inför individen och traditionen måste rättfärdiga sig inför individen.

Detta innebar inte att människor plötsligt blev mer egoistiska. Tvärtom. Här levde det kristna och socialistiska arvet vidare. Den nya progressivismen övertog inte bara viljan att förändra samhället utan också omsorgen om den som uppfattades som svag eller marginaliserad.

Det är därför utvecklingen inte kan förstås som en enkel seger för individualismen. Om så vore fallet hade den nya kulturen blivit betydligt mer självcentrerad än den faktiskt blev. I stället kom den att förena två olika ideal: individens rätt att definiera sig själv och plikten att hjälpa den som ansågs stå utanför makten och gemenskapen.

Invandraren blev därför en central gestalt i den nya berättelsen, inte bara därför att han kunde utmana nationella och kulturella gränser utan också därför att han uppfattades som den svage som behövde skyddas. Sexuella minoriteter blev likaså viktiga, inte bara därför att de utmanade traditionella normer kring familj och sexualitet utan också därför att de uppfattades som en utsatt grupp som förtjänade upprättelse.

På detta sätt kunde den gamla samhällskritiska impulsen fortsätta sitt arbete, trots att dess ursprungliga ekonomiska grund hade försvunnit. Kampen fick nya mål men behöll sin moraliska energi.

När Friedrich Nietzsche tidigare hade formulerat sin berömda tes att Gud är död, var det inte som en triumferande ateistisk deklaration utan som en varning. Om den kristna berättelsen förlorade sin kraft skulle något annat förr eller senare fylla tomrummet. Under århundraden hade kristendomen erbjudit människor en berättelse om världen, en moralisk kompass och en plats i ett större sammanhang. När denna berättelse försvagades försvann inte människans behov av mening. Socialismen kunde under en tid fylla en del av detta tomrum genom att erbjuda ett historiskt uppdrag och en vision om en bättre framtid. När socialismen förlorade sin trovärdighet fick behovet i stället sitt utlopp i mötet med individualismen.

Det är därför mycket av vår tids aktivism har denna märkliga dubbelkaraktär. Den handlar om individens rätt att definiera sig själv, men också om att tjäna ett större moraliskt projekt. Den handlar om personlig frihet, men också om att stå på de svagas sida. Den handlar om självförverkligande, men också om frälsning, om än i sekulär form.

Socialismen förlorade den ekonomiska striden, men lämnade efter sig en kultur av samhällskritik, förändringsvilja och moraliskt engagemang, som när den mötte den radikala individualismen skapade en ny form av progressivism som kom att prägla stora delar av västvärlden. Kvar levde föreställningen att människan kan finna mening genom att identifiera strukturer som måste förändras, grupper som måste försvaras och hinder som måste undanröjas på vägen mot ett friare samhälle.

Socialisterna förlorade striden om ekonomin, men vann i betydande utsträckning striden om hur vi betraktar samhället.

Socialismen dog.

Revolutionären överlevde.

Petter Brolin är ekonom, fastighetsutvecklare och kväkare, med ett förflutet i Fria Moderata Studentförbundet