Peter J Olsson; Mediadrevet går
2004
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Mediadrevet går
l av Peter J Olsson
När tidningarna skriver om Mona Sahlins kontokortsmissbruk och systematiskt
dåliga betalningsmoral är det en viktig insats för att stärka demokratin, inte
småsint personförföljelse.
A
TT SVERIGEs statsminister i dag inte bär byxdress och lystrar till namnet Mona beror på
vad som hände den 7 oktober 1995. Då
skrevs i Expressen den första artikeln som
för allmänheten avslöjade Mona Sahlins
hopblandning av den egna ekonomin med hennes utgifter i tjänsten.
Hon hade också gjort stora kontantuttag på sitt tjänstebetalkort
Sett ur karriärsynpunkt var detta ett dåligt tillfälle.
statsminister Ingvar Carlsson hade meddelat sin kommande avgång och Mona Sahlin var inte bara vice statsminister utan också den populäraste kandidaten när opinionen hos svenska folket mättes.
Expressenartiklen följdes av fler och sedan hakade
andra tidningar, tv och radio på. Ett journalistiskt ”drev”
satte igång. Sahlins affärer granskades och fler och fler
tvivelaktiga transaktioner drogs fram i ljuset.
På en presskonferens den 16 oktober försökte hon
försvara sig. Men den räckte inte, i synnerhet när det
redan dagen efter avslöjades nya obetalda räkningar. Och
när hon sedan gav sig iväg till ”miljonärsparadiset” Mauritius för att vila upp var hennes chanser att bli statsminister i praktiken borta.
MEDIADREVETs FÖRTJÄNST
Det står ganska klart att hennes fall blev så offentligt och
så stort var mediadrevets förtjänst. Genom att många
redaktioners resurser kombinerades så kunde fakta dras
fram i ljuset mycket snabbt. Och de stegvisa erkännandena och den ryckvisa reträtten försämrade ytterligare
Sahlins trovärdighet: Om hon varje gång medgav bara
det som pressen grävt fram, hur vet vi då att det inte
finns ännu mer?
I efterhand har denna tydliga mekanism hos vissa
utvecklats till en myt om att det var mediadrevet- möjligen kombinerat med en oskicklig mediahantering –
som fällde henne. Saken gällde en ”Toblerone” och några
försenade dagisräkningar: en dubbelarbetande mamma
hann inte med riktigt och fick sota för det. En myt som
El !svensk Tidskrift l2oo4, nr si
Ill: Francisco de Goya, ur Los caprichos.
faktiskt i stort sett stämmer med den Mona Sahlin försökte övertyga med på sin stora presskonferens och då
misslyckades med.
Naturligtvis var det inte pressen som fällde Sahlin.
Det gjorde hon själv genom sitt agerande och sina ekonomiska transaktioner- som rörde något mer än ”en
Toblerone”. Om agerandet har sin grund i dålig karaktär
eller är ett utflöde av den socialdemokratiska tradition
där förtroendevalda i hög grad fått sin ersättning genom
”naturaförmåner” från organisationen eller något annat
är svårt att säga. Men ansvaret är hennes.
FÖRTROENDECENTRERAD POLITIK
Hon kunde ha fallit på transaktionerna i alla fall. Saken
kunde ha hanterats internt. Till exempel statsministern
kunde ha agerat, då förmodligen betydligt smidigare och
diskretare. Men mediadrevet gjorde det omöjligt att sopa
saken under mattan.
Den lundensiske statsvetaren Joakim Nilsson lade i
juni fram sin licentiatuppsats om drevjournalistik,
”Offentlighetens tribunal. Drevkarlar och demokrati”. I
den analyserar han det journalistiska politikerdrevet som
fenomen och försöker dels förklara det i termer av hur
egenintresset hos de inblandade aktörerna leder till dreven och dels applicera teorin på några faktiska drevbland andra Mona Sahlins kort.
Egenintresset är självklart hos såväl massmedia som
politiker.
Pressen behöver politikerna, och politikerna behö-
ver pressen: Pressen vill ha nyheter som kan locka läsare,
och politiker vill både synas och komma till tals i media.
Som Nilsson också konstaterar har politiken blivit mer
personcentrerad, man går i högre grad till val på förtroendet än på den föreslagna eller förda politiken. Därmed ökar förstås behovet- och vinsten av- att i media
kunna framstå som sympatisk och förtroendeingivande.
MAKTENS ROBINSONPAKT
Detta ömsesidiga beroende kunde förstås leda till samarbete snarare än strid, symbios istället för granskning.
Och så är det också i allt för många fall, får man väl tilllägga. Partiernas toppolitiker och de politiska reportrarna känner varandra väl, umgås ibland, har släktrelationer eller gemensamma bekanta. När Mona Sahlin
tvingades avgå efter sin affär slog hon sig raskt ihop i en
frilansstuga med journalisterna Jens Orback (numera spolitiker), Greger Hatt (tidigare talskrivare i kanslihuset) och Annika Hagström (enbart journalist).
Nästan det enda som bryter denna maktens och journalistikens brödra- och systerskap, deras Robinsonpakt,
är de journalistiska dreven. Nilsson menar att dreven därmed stärker demokratin. Väljarna inser att det finns en
viss kontroll av politikerna. Och, får man väl tillägga, möjligheten att hamna i ett drev är säkert befrämjande för
politikernas upptränade. Brist på personlig moral kan som
bekant rättas något av risken för upptäckt och avslöjande.
Det innebär inte att dreven alltid är relevanta i den
mening att de drabbar de som mest borde drabbas. Det
innebär inte heller alltid att rättvisa skipas, eftersom den
med starkast ställning, inte den med de oskyldigaste synderna, är den som lättast slipper ur garnet. Vissa saker
kan få för stora proportioner och ofta är konsekvenserna
för de drabbade makthavarna stora. Ändå är det enligt
Joakim Nilsson ett pris man får betala för en vitalare
demokrati.
Om det, som Nilsson också menar, därmed stärker
medias anseende är inte nödvändigtvis lika säkert. Hos
många stärks säkert känslan av medias oberoende. Men
det kan också av en del uppfattas som småsint rotande i
människors olycka.
FÄNGELSE OCH VALRESULTAT
Klart är att många drev fäller sina offer. Mona Sahlin
blir aldrig statsminister. Andra har fått fängelsedomar,
som i Motalaskandalen. Och affärerna kan dessutom
påverka val.
En av de affärer han granskar rör den moderate sjukvårdspolitikern Mats Svanberg i Skåne. På bara någon
vecka förlorade han sin ställning genom att oregelmässigheter med hans reseräkningar avslöjades, främst i sydsvenskan men även i andra Skånemedia. I fallet Svanberg var det första avslöjandet att han tagit ut reseersättning för färd med bil trots att han saknade både bil
och körkort! Just den omständigheten visade sig i efterhand vara ett alldeles korrekt handlande av Svanberg,
hans hustru körde honom i hans föräldrars bil. Däremot ledde den fortsatta granskningen till att han beslogs
med att ha tagit ut både bilersättning och tågbiljetter för
samma resa, vilket ledde till att åklagare granskade fallet.
Han medgav händelserna och skrev under ett strafföreläggande och fick betala dagsböter om 8750 kronor för
bedrägeri. Politiskt drabbades han hårdare. Trots att han
vunnit partiets interna provval till både kommun- och
regionfullmäktige ströks han helt från vallistorna.
Förutom detta bidrog möjligen Svanbergaffären till
att de borgerliga partierna förlorade det ganska jämna
valet i Region Skåne. Några tusen kronor i felaktigt uttagen reseersättning kan ha skiftat regional politisk ledning för över en miljon skåningar.
Självfallet är det resultatet av att politik blivit en
marknad för förtroende. Och Joakim Nilsson har säkerligen rätt i att de journalistiska dreven är underskattade
som inslag i den demokratiska processen. Media kan visa
sitt oberoende.
Men ska oberoendet inte bara vara skenbart lär det
krävas att media också i vardagen håller sig på armlängds
avstånd från det parti som så länge varit makthavande i
det svenska samhället. Joakim Nilsson har analyserat de
tillfällen när media faktiskt försöker blotta maktmissbruk, en lika angelägen forskningsuppgift borde vara att
granska den vardag när media och makt sitter still i
ömsesidigt beroende.
Peter JOlsson (peter.j.olsson@kvp.se) är politisk redaktör
för Kvällsposten.
lSvensk Tidskrift l2oo4, nr si FJI
l av Peter J Olsson
När tidningarna skriver om Mona Sahlins kontokortsmissbruk och systematiskt
dåliga betalningsmoral är det en viktig insats för att stärka demokratin, inte
småsint personförföljelse.
A
TT SVERIGEs statsminister i dag inte bär byxdress och lystrar till namnet Mona beror på
vad som hände den 7 oktober 1995. Då
skrevs i Expressen den första artikeln som
för allmänheten avslöjade Mona Sahlins
hopblandning av den egna ekonomin med hennes utgifter i tjänsten.
Hon hade också gjort stora kontantuttag på sitt tjänstebetalkort
Sett ur karriärsynpunkt var detta ett dåligt tillfälle.
statsminister Ingvar Carlsson hade meddelat sin kommande avgång och Mona Sahlin var inte bara vice statsminister utan också den populäraste kandidaten när opinionen hos svenska folket mättes.
Expressenartiklen följdes av fler och sedan hakade
andra tidningar, tv och radio på. Ett journalistiskt ”drev”
satte igång. Sahlins affärer granskades och fler och fler
tvivelaktiga transaktioner drogs fram i ljuset.
På en presskonferens den 16 oktober försökte hon
försvara sig. Men den räckte inte, i synnerhet när det
redan dagen efter avslöjades nya obetalda räkningar. Och
när hon sedan gav sig iväg till ”miljonärsparadiset” Mauritius för att vila upp var hennes chanser att bli statsminister i praktiken borta.
MEDIADREVETs FÖRTJÄNST
Det står ganska klart att hennes fall blev så offentligt och
så stort var mediadrevets förtjänst. Genom att många
redaktioners resurser kombinerades så kunde fakta dras
fram i ljuset mycket snabbt. Och de stegvisa erkännandena och den ryckvisa reträtten försämrade ytterligare
Sahlins trovärdighet: Om hon varje gång medgav bara
det som pressen grävt fram, hur vet vi då att det inte
finns ännu mer?
I efterhand har denna tydliga mekanism hos vissa
utvecklats till en myt om att det var mediadrevet- möjligen kombinerat med en oskicklig mediahantering –
som fällde henne. Saken gällde en ”Toblerone” och några
försenade dagisräkningar: en dubbelarbetande mamma
hann inte med riktigt och fick sota för det. En myt som
El !svensk Tidskrift l2oo4, nr si
Ill: Francisco de Goya, ur Los caprichos.
faktiskt i stort sett stämmer med den Mona Sahlin försökte övertyga med på sin stora presskonferens och då
misslyckades med.
Naturligtvis var det inte pressen som fällde Sahlin.
Det gjorde hon själv genom sitt agerande och sina ekonomiska transaktioner- som rörde något mer än ”en
Toblerone”. Om agerandet har sin grund i dålig karaktär
eller är ett utflöde av den socialdemokratiska tradition
där förtroendevalda i hög grad fått sin ersättning genom
”naturaförmåner” från organisationen eller något annat
är svårt att säga. Men ansvaret är hennes.
FÖRTROENDECENTRERAD POLITIK
Hon kunde ha fallit på transaktionerna i alla fall. Saken
kunde ha hanterats internt. Till exempel statsministern
kunde ha agerat, då förmodligen betydligt smidigare och
diskretare. Men mediadrevet gjorde det omöjligt att sopa
saken under mattan.
Den lundensiske statsvetaren Joakim Nilsson lade i
juni fram sin licentiatuppsats om drevjournalistik,
”Offentlighetens tribunal. Drevkarlar och demokrati”. I
den analyserar han det journalistiska politikerdrevet som
fenomen och försöker dels förklara det i termer av hur
egenintresset hos de inblandade aktörerna leder till dreven och dels applicera teorin på några faktiska drevbland andra Mona Sahlins kort.
Egenintresset är självklart hos såväl massmedia som
politiker.
Pressen behöver politikerna, och politikerna behö-
ver pressen: Pressen vill ha nyheter som kan locka läsare,
och politiker vill både synas och komma till tals i media.
Som Nilsson också konstaterar har politiken blivit mer
personcentrerad, man går i högre grad till val på förtroendet än på den föreslagna eller förda politiken. Därmed ökar förstås behovet- och vinsten av- att i media
kunna framstå som sympatisk och förtroendeingivande.
MAKTENS ROBINSONPAKT
Detta ömsesidiga beroende kunde förstås leda till samarbete snarare än strid, symbios istället för granskning.
Och så är det också i allt för många fall, får man väl tilllägga. Partiernas toppolitiker och de politiska reportrarna känner varandra väl, umgås ibland, har släktrelationer eller gemensamma bekanta. När Mona Sahlin
tvingades avgå efter sin affär slog hon sig raskt ihop i en
frilansstuga med journalisterna Jens Orback (numera spolitiker), Greger Hatt (tidigare talskrivare i kanslihuset) och Annika Hagström (enbart journalist).
Nästan det enda som bryter denna maktens och journalistikens brödra- och systerskap, deras Robinsonpakt,
är de journalistiska dreven. Nilsson menar att dreven därmed stärker demokratin. Väljarna inser att det finns en
viss kontroll av politikerna. Och, får man väl tillägga, möjligheten att hamna i ett drev är säkert befrämjande för
politikernas upptränade. Brist på personlig moral kan som
bekant rättas något av risken för upptäckt och avslöjande.
Det innebär inte att dreven alltid är relevanta i den
mening att de drabbar de som mest borde drabbas. Det
innebär inte heller alltid att rättvisa skipas, eftersom den
med starkast ställning, inte den med de oskyldigaste synderna, är den som lättast slipper ur garnet. Vissa saker
kan få för stora proportioner och ofta är konsekvenserna
för de drabbade makthavarna stora. Ändå är det enligt
Joakim Nilsson ett pris man får betala för en vitalare
demokrati.
Om det, som Nilsson också menar, därmed stärker
medias anseende är inte nödvändigtvis lika säkert. Hos
många stärks säkert känslan av medias oberoende. Men
det kan också av en del uppfattas som småsint rotande i
människors olycka.
FÄNGELSE OCH VALRESULTAT
Klart är att många drev fäller sina offer. Mona Sahlin
blir aldrig statsminister. Andra har fått fängelsedomar,
som i Motalaskandalen. Och affärerna kan dessutom
påverka val.
En av de affärer han granskar rör den moderate sjukvårdspolitikern Mats Svanberg i Skåne. På bara någon
vecka förlorade han sin ställning genom att oregelmässigheter med hans reseräkningar avslöjades, främst i sydsvenskan men även i andra Skånemedia. I fallet Svanberg var det första avslöjandet att han tagit ut reseersättning för färd med bil trots att han saknade både bil
och körkort! Just den omständigheten visade sig i efterhand vara ett alldeles korrekt handlande av Svanberg,
hans hustru körde honom i hans föräldrars bil. Däremot ledde den fortsatta granskningen till att han beslogs
med att ha tagit ut både bilersättning och tågbiljetter för
samma resa, vilket ledde till att åklagare granskade fallet.
Han medgav händelserna och skrev under ett strafföreläggande och fick betala dagsböter om 8750 kronor för
bedrägeri. Politiskt drabbades han hårdare. Trots att han
vunnit partiets interna provval till både kommun- och
regionfullmäktige ströks han helt från vallistorna.
Förutom detta bidrog möjligen Svanbergaffären till
att de borgerliga partierna förlorade det ganska jämna
valet i Region Skåne. Några tusen kronor i felaktigt uttagen reseersättning kan ha skiftat regional politisk ledning för över en miljon skåningar.
Självfallet är det resultatet av att politik blivit en
marknad för förtroende. Och Joakim Nilsson har säkerligen rätt i att de journalistiska dreven är underskattade
som inslag i den demokratiska processen. Media kan visa
sitt oberoende.
Men ska oberoendet inte bara vara skenbart lär det
krävas att media också i vardagen håller sig på armlängds
avstånd från det parti som så länge varit makthavande i
det svenska samhället. Joakim Nilsson har analyserat de
tillfällen när media faktiskt försöker blotta maktmissbruk, en lika angelägen forskningsuppgift borde vara att
granska den vardag när media och makt sitter still i
ömsesidigt beroende.
Peter JOlsson (peter.j.olsson@kvp.se) är politisk redaktör
för Kvällsposten.
lSvensk Tidskrift l2oo4, nr si FJI