Peter J Olsson: Kyrkoval i politikkyrkan

Jag sökte mig till Svenska kyrkans nya lokaler mitt emot S:t Petris mäktiga tegelkyrka. Där kunde man förhandsrösta i kyrkovalet, och dagarna i ända var lokalen bemannad av tre personer. Själv var jag ensam röstande under den kvart jag stannade.

Ett helt bord var fyllt med röstsedlar för de mest skilda partier, eller förlåt nomineringsgrupper heter det. Valsedlar som ser precis som i valen till kommun, region och riksdag.

Allt kopieras i minsta detalj. Partierna är delvis de samma. Tre, fyra är faktiskt samma parti som engagerar sig i statens affärer: Socialdemokraterna, Centerpartiet och Sverigedemokraterna.

Sedan finns nomineringsgrupper med olika ideologisk inriktning för vänsterpartister och liberaler med mera. Samt ett borgerligt alternativ som ibland kallas närstående Moderaterna. Samt ett antal mer kyrkliga partier, antingen de tre som finns i landet Posk, Frimodig kyrka och Öppen kyrka, eller olika former av lokala samlingslistor.

Och här är en del av Svenska kyrkans problem; När riksdagen gav kyrkan ”frihet” så cementerade man samtidigt den politiska makten över kyrkan.

Kanske är det därför Svenska kyrkan är så känslig för allehanda modeåsikter i samhället, den verkar inte längre tro att kärnan är tillräcklig: Tron på världens frälsare och i någon mån omsorg om samhällets olyckliga och lärandet.

Det blir tillgången på laddstolpar som blir den stora frågan i kyrkovalet, inte den snabbt minskande medlemskåren.

Det ligger något konstigt i detta dåliga samvete, att kyrkan måste dansa efter dagsdebatten. Kyrkan är grunden inte bara för skolor och universitet, eller sjukvård och omsorg, utan faktiskt också för demokratin. Det var för att bygga kyrka som socknarna tillkom som roten till alla dagens kommuner och i någon mån för beskattningen. Som det står i Smålandslagens kyrkobalk:

”Nu vilja bönder bygga kyrka; då skall man utsätta femt (kalla till möte) för alla jordägande som finns i socknen, för att komma dit. De skola hugga timmer efter mantal och göra körslor efter antalet dragare och lämna mat efter tillgången på boskap.”

Och de som byggde kyrkan hade förstås del i hur den sköttes. Präst anställde man och han skötte teologi och vakade över sockenbornas moral, men församlingsmedlemmarna hade hela tiden sitt ord med i laget. Domkapitlet var långt borta.

Så skulle det kunna vara i dag också. Om församlingarna fick ha lagom storlek så kunde de styras på samma sätt som vilken folkrörelse som helst. Den som engagerar sig får inflytande. Lite förhandsröstning, sedan val till kyrkoråd efter högmässan någon söndag. Stiftens styrelser kan utses från församlingarna, kyrkomötet lika så.

Man slipper dagens gigantiska och kostsamma val, ett val som dessutom splittrar och polariserar.

Det blir lite fler kyrkokörsmedlemmar och lite färre ombudsmän i kyrkans styrelser, men det nog mest något gott.

Så kanske Svenska kyrkan på allvar kan knytas till det omgivande samhället. Ty det är ändå medlemskrisen och aktivitetskrisen som är den stora utmaningen.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och senior advisor (M) i Region Skåne