Peter J Olsson: Hur lång är en arm?

Det talas mycket om armlängds avstånd i kulturpolitiken dessa dagar. Det är dessutom så att nästan alla verkar vara för detta, oavsett hur oense där är i verkligheten. Begreppet är också lika vagt och odefinierat som det är överanvänt.

Någon förbättring har inte skådats trots att begreppet letat sig in i styrdokument och till och med lagstiftning – museilagen. Den nuvarande regeringen har utrett frågan. Redan innan fanns det med i regeringsöverenskommelsen och i Ulf Kristerssons regeringsförklaring. Att samma regeringsförklaring några rader bort krävde att organisationer som fick stöd av allmänna arvsfonden skulle uppfylla demokratiska principer visar på spänningen i det hela.

I stort verkar principen betyda att politisk styrning ska undvikas, men framför allt den som andra vill utöva.

Som metafor inom kulturpolitiken är den egentligen en smula obehaglig: Armlängds avstånd – och systermetoden lucka – kommer från när man ställer upp en militär trupp och får denna att förflytta sig i takt mot samma mål!

Det vill säga motsatsen till den konstnärliga frihet som den avses skydda,

Att kultur, utbildning och forskning, och andra kreativa områden, mår bra av att ges en stor frihet att verka och utvecklas efter normer och kvalitetskriterier inom områdena är en uppenbar sanning. De europeiska universiteten byggde egentligen på en frihet från yttre påverkan, även om såväl kyrka som stat ofta inskränkte den friheten. Och även konst och litteratur nådde nya höjder när uppdragsgivarna blev fler och man kunde vända sig mot en marknad.

Har något minskat konstens frihet i Sverige i dag är det födelsen av en kulturpolitik där konsten ska gynna vissa samhälleliga mål. De senaste femtio åren har dessutom sett en tillväxt av en kulturbyråkrati som tillämpar dessa krav på samhällsnytta och i viss mån ideologisk renlärighet. Vi har till exempel sett debatten om hur ideologiskt motiverade frågeformulär används för att stänga ute dissidenter från statligt filmstöd. Normkritik brukar framhållas som något bra, men ve den som avviker från den sanna radikalismen.

Sett i det perspektivet klingar det falskt när man bekymrar sig över att politiker dristar sig att ha synpunkter. Som alltid uppstår konflikten när grupper formulerar sitt budskap, så var det när inflytandet för bönder och borgar ökade under 1800-talet, och så var det när arbetarrörelsen tog politisk makt. Och så är det: Betalar skattebetalarna via sina med tvång uttaxerade medel så får givetvis både allmänheten och deras företrädare ha synpunkter; det är så demokrati fungerar.

Ska den konstnärliga friheten öka, vilket jag anser vara ett rimligt politiskt mål som dessutom borde lösa upp en del konflikter, bör man gynna fler finansieringskällor och lägga mycket av stödet på generella sänkning oberoende av om konstnärer uppfyller politiskt hallstämplade målsättningar. Ernest Hemingway eller Vilhelm Moberg hade inte självklart uppfyllt alla identitetspolitiska mål. Och till exempel problemen med allmänna arvsfonden löses enklare genom att avskaffa den än att införa ett nytt åsiktskriterium.

Att ersätta stödet med checkar som medborgarna fritt kan använda är en idé, ett sådant system kan sedan växlas över i avdragsrätt för att till slut kanske inte behövas mer.

Peter j Olsson är frilansskribent