Perspektiv på kyrkokrisen
1962
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
PERSPEKTIV PÅ KYRKOKRISEN
DET LÖNAR sig knappast att söka
förneka, att svenska kyrkan sedan
några år befinner sig i permanent
kristillstånd. Dess framtida förbindelse med staten är oviss. Under
senare decennier har kyrksamheten minskat starkt. Svåra splittringstendenser har efter beslutet
om kvinnliga präster vid 1958 års
kyrkomöte framträtt inom prästerskapet. Prästbrist hotar, och antalet kristendomslärare är alldeles
för litet.
Å andra sidan finns också i nuläget tydliga förnyelsetecken. Under de senaste åren har församlingskärnorna stärkts och en om
ock liten så dock tydlig tendens
till ökad kyrksamhet kan uppvisas från de flesta stift. Det byggs
flera nya kyrkor än som skett
under tidigare decennier. Kollekterna ökar, och i det tysta intensifieras strävandena att aktivisera
lekmännen i vår hittills ganska
utpräglade ämbetskyrka.
Debatten om svenska kyrkans
nuläge och framtid är i regel
ganska förvirrad. Det är betydelsefullt att söka klara upp begreppen en smula, att göra en överblick av åtminstone några viktigare områden inom kyrkans verksamhet. Först sedan så skett kan
Av docent GUNNAR HILLERDAL
man på allvar diskutera kyrkans
framtid och den roll de politiska
partierna har att spela när små-
ningom de första betänkandena
från utredningen om kyrkans eventuella skiljande från staten lägges
på riksdagens bord.
Den urholkade folkkyrkan
Ofta ställs den svenska »folkkyrkan» i motsats till de frikyrkliga grupperna. Det sker med viss
rätt: folkkyrkan har länge spelat
en viktig roll som ett teologiskt
begrepp. Gentemot det frikyrkliga
församlingsidealet – betoningen
av omvändelsen och församlingen
som skaran av dem som avlagt en
personlig bekännelse – utmålade
Einar Billing och ungkyrkorörelsen sockenkyrkan och Guds förekommande nåd (lättast exemplifierad genom barndopet) som svenska
kyrkans grundvalar. »Syndernas
förlåtelse till Sveriges folk» blev
något av ett slagord. Ungkyrkorö-
relsen, vars namn är förknippat
exempelvis med de s. k. studentkorstågen och med Sigtunastiftelsen, betydde en våg av ny entusiasm för kyrkan i en tid, då frikyrkligheten ännu var på stark
frammarsch. Den spelade också på
de nationella strängarna, såsom i
J. A. Eklunds korsfararpsalm »Fä-
dernas kyrka i Sveriges land». Dess
främsta betydelse var emellertid att
den gav en ny vision: kyrkans uppdrag var att förkunna evangelium
till hela Sveriges folk.
Hur riktig den tanken – bortsett från de nationalistiska tongångarna – än var, så kan det
knappast längre bestridas, att folkkyrkoidealet gjort bankrutt. Verkligheten är så skild från idealet,
att knappast någon ansvarig teolog
i dagens läge finner det rimligt att
arbeta efter en så enkel modell.
Det är kanske symtomatiskt, att
ett slags folkkyrkligt motto »den
svenska linjen är den kristna linjen» blev parollen från stadshusmötet mellan kyrkomöte och riksdag under brinnande krig 1941.
Då friheten stod på spel lämpade
det sig väl att knyta an till höga
folkkyrkotankar. Riksdagsbesluten
efter kriget i frågor som rör eller
tangerar religionen har emellertid
snarast varit ägnade att rasera
samhörigheten mellan kyrka och
samhälle. 1959 plockade man t. ex.
bort uttrycket »Guds lag» ur
domareden. Den nya religionsfrihetslagstiftningen, som givetvis
förr eller senare måste komma,
innebar bl. a. att kyrkostyrelsen i
praktiken kan utövas med ett minimum av nominell tillhörighet:
av regeringens ledamöter måste endast föredraganden i kyrkoårenden
tillhöra det samfund som Kungl.
Maj :t har att administrera.
343
I praktisk politik har kyrkan
fått erfara, att stödet till den av
staten officiellt omhuldade kristendomen sitter trångt. Framiide ärkebiskop Yngve Brilioth, som sannerligen inte var känd för att vara
någon överordens man, utgav kort
före sin bortgång en skrift med
titeln »Vården om kyrkan». I
denna ställde han frågan, om inte
statsmaktens omsorg om det svenska samfundet börjat övergå i vanvård. Brilioth tänkte bl. a. på den
alltför länge försummade pastoratsreglering, som till sist genomfördes senaste årsskiftet. Det blev
snart en offentlig hemlighet, att
finansdepartementet under ett stadium av arbetet med pastoratsregleringen umgicks med planer på
en hård nedskärning – omkring
200 befattningar – av prästantalet. Även om slutresultatet inte
blev för kyrkan direkt katastrofalt,
så har läget varit ogynnsamt för
praktiskt taget alla reformer, som
föreslagits från kyrkligt håll.
Kyrkomötets flera gånger upprepade framställning om medel ur
kyrkofonden för avlönande av studentpräster är ett gott exempel:
ännu efter mer än ett decennium
är frågan olöst. Ärkebiskopen fick
i fjol – för att ta ett annat exempel – uppleva förödmjukelsen att
regeringen i konselj avslog en blygsam anslagsbegäran om medel för
utbildning av sjukhuspräster.
Framför allt har emellertid den
vackra folkkyrkotanken kommit
att skära mot den bistra verklig- 344
heten i fråga om kyrkans förankring i folklivet. För hundra år sedan torde kyrksamheten i vårt land
ha varit omkring 40 procent. Vid
sekelskiftet hade siffran nedgått
till 17%, och de följ ande decennierna rasade statistiken för kyrkobesök betänkligt. År 1927 var den
enligt Dagens Nyheters kyrksamhetsundersökning 5,7%. Regressen
fortsatte ännu på 1940-talet. Flera
stift uppvisade omkring 1940 en
kyrksamhet på mindre än 3%.
Direkt parodisk ter sig – åtminstone i alla yngre teologers
ögon – en konsekvens av 1951
års religionsfrihetslagstiftning. Hos
Billing och andra ledande kyrkomän var folkkyrkotanken religiöst
motiverad. »Vår folkkyrka skall
bli en luthersk andekyrka, där alla
individer skola leva sitt eget religiösa liv, men på samma gång
folkets», skrev Billing i »Kyrkotanken» 1909. Folkkyrkan var för honom ett uttryck för »Guds förekommande nåd» i kyrkans sakramentala handlande, framför allt i
barndopet. Enligt nu gällande bestämmelser kan man emellertid
vara medlem av svenska kyrkan
utan att ha någon som helst samhörighet med den gudstjänstfirande församlingen. Medlemskapet
är en pappersangelägenhet vid
kyrkobokföringen.
Lägger man tillhopa ovan refererade fakta, är det högst förståeligt, om man inom det yngre prästerskapet inte har mycket till övers
för folkkyrkoidealet. I många kyrkliga kretsar avfärdas det idag inte
bara med en axelryckning utan
under direkt bitter polemik. Utvecklingen har ridit snabbt från
Billing, Söderblom och J. A. Eklund.
Teologisk kris
Det är ett märkligt faktum, att
medan en rad svenska teologer hör
till de ledande världsnamnen, svenska kyrkan för närvarande skakas
av en påtaglig lärokris.
Framför allt har »lundateologin»
nått världsrykte. Gustaf Aulens
»Den allmänneliga kristna tron»
och Anders Nygrens »Den kristna
kärlekstanken» har inte bara översatts till världsspråken. De och
flera andra böcker av svenska teologer läsas som läroböcker i stora
delar av världen, inte minst i Förenta Staterna. Den svenska lutherforskningen har dessutom länge
varit internationellt erkänd och
fått ekumenisk betydelse.
Det är likväl svårt att avgöra,
i vad mån lundateologi och lutherforskning haft avgörande betydelse för den svenska kyrkans utveckling. Visserligen har väl praktiskt taget varje präst med tacksamhet läst en rad arbeten av
lundateologerna. Säkert är emellertid att de inte i dagens läge bestämmer utvecklingen. En stor betydelse både internationellt och här
hemma har Nygrens efterträdare
på professorsstolen i Lund, Gustaf
Wingren. Hans senare arbeten,
t. ex. »Predikan», »Skapelsen och
lagen», Evangeliet och kyrkan», är
skrivna direkt utifrån förkunnelsens situation. Det är emellertid
betecknande för läget, att Wingren
här hemma hör till de mest omdiskuterade för att inte säga utskällda teologerna.
Det är i stället framväxten av
en ny, delvis katolicerande ämbetsteologi som fått största betydelsen
under senare år. Framför allt uppsaliensiska exegeter är dess upphovsmän. Här kan nämnas Harald
Riesenfeld, Baselprofessorn Bo
Reicke, som fått sin utbildning i
Uppsala, och den unge Bertil Gärtner. Dogmatikern Hjalmar Lindroth och flera andra mindre betydande yngre docenter hör också
till riktningen.
Enligt min mening kan man endast förstå den nya ämbetsteologins betydelse, om man besinnar
vilka förhållanden som gjort det
möjligt för den att samverka med
och delvis vinna starkt fotfäste i
äldre svenska fromhetsriktningar,
t. ex. schartauanismen. Först och
främst kännetecknas riktningen av
en mycket stark vördnad för bibelordet, som i hög grad tilltalar traditionellt ortodoxa kretsar. För det
andra kom frågan om kvinnliga
präster att bli en skärningspunkt
både för den nya ämbetsteologin
och för de många, som oproblematiskt läste Paulus ord om kvinnans
tigande i församlingen i l Kor.
14: 34 ff. som ett »Herrens bud».
Det något abrupta sätt på vilket
frågan avgjordes – 1958 års spe- 345
ciellt inkallade kyrkomöte välte
föregående års beslut – gav en
god jordmån för alla de kretsar,
som inte bara uppfattade de kvinnliga prästerna som ett brott mot
gudomlig ordning utan också beslutet som ett statligt övergrepp
mot kyrkan. 1958 års kyrkomötes
sammansättning har i s. k. bekännelsetrogna kretsar blivit föremål
för en intensiv mytbildning. Man
har där mycket svårt att erkänna,
att sammansättningen var representativ för de faktiska strömningarna i kyrkan. Att praktiskt
taget hela pressen tog ståndpunkt
för kvinnliga präster uppfattas som
utslag av direkt förföljelse av de
kyrkotrogna.
Framväxten av Kyrklig Samling,
som skedde redan före 1958 års
avgörande beslut, har skapat en
ny kyrkopolitisk situation i vårt
land. Tidningen Svensk pastoraltidskrift, som i praktiken om också
inte officiellt utgör dess ledande
organ, har för närvarande en högre
prenumerantsiffra än det gamla
fackorganet Svensk kyrkotidning.
stämningen i Svensk pastoraltidskrift är ofta bitter, stundom nära
nog fientlig mot regering och riksdag, samtidigt som flera ledande
svenska teologer och kyrkomän
mer eller mindre öppet stämplats
som avfällingar.
Många tecken tyder på att större
delen av de yngre prästerna –
framför allt de som studerat i Uppsala – sympatiserar med Kyrklig
Samling. Ibland sker det på ett så
·.. ’.·~
346
demonstrativt sätt, att det väcker
oro i församlingarna. Dessa yngre
betraktar Bo Giertz och Växjö-
domprosten Gustaf Adolf Danell
som kyrkans egentliga ledare och
finner det vara ett uttryck för direkt förföljelse, att den senare inte
utnämnts till biskop. Ärkebiskop
Hultgren, som själv prästvigde en
av vårt lands fyra kvinnliga präster, ses med misstänksamhet eller
direkt som en avfälling. situationen har därvid försvårats genom
Hultgrens starka satsning på en
grupp i Svenska kyrkans diakonistyrelse, som sökt framlägga ett
eget program för kyrklig förnyelse.
Diakonistyrelsen skall enligt sina
egna intentioner vara ett hela
svenska kyrkans serviceorgan, och
det kan utan vidare sägas att flera
förnyelsesträvanden letts av dess
medarbetare, inte minst på församlingssekretariatets område, som
ledes av teol. dr Henrik Ivarsson.
Diakonistyreisens nuvarande ledare, direktor Ingmar Ström, saknar emellertid förtroende inom
Kyrklig Samling därför att han
så hårt engagerat sig för Diakonistyrelsens s. k. »socialetiska expert», teol. lic. Karl Manfred Olsson. Dennes verksamhet har, så-
som framgår inte minst av titeln
på en mycket omdiskuterad bok,
»Kontakt med kyrkan», framför
allt gått ut på att bredda kyrkans
underlag. Olsson har därvid särskilt sökt kontakter med Landsorganisationen och andra fackliga
kretsar. Efter hand har Olsson
med utmanande paroller kommit
att framstå som det röda skynket
för de bekännelsekyrkliga grupperna. Dessa har i hans strävanden och teologi tyckt sig se ett
avskräckande exempel på en ny
folkkyrklighet. En mera nyanserad kritik av denna Diakonistyreisens verksamhet har framförts
främst av lundateologer, t. ex. Gustaf Wingren och docent Berndt
Gustafsson, själv religionssociolog
och aktiv socialdemokrat.
En direkt uppgörelse kring den
nya ämbetsteologin har följt efter
en uppmärksammad bok av den
unge lundateologen Per Erik Persson, som framvisar katolicerande
tendenser hos flera uppsalateologer. Krisen har växt genom en rad
konversioner till Rom, den första
direkta rörelse i den riktningen i
prästerskapet som vårt land uppvisar efter reformationen. Framför
allt väckte det berättigat uppseende att uppsaladocenten Stig
Lindholm, upprepade gånger biskopskandidat och länge aktiv i den
praktiska prästutbildningen i Uppsala, meddelat sin kommande övergång till Rom.
Den svaga lekmannaförankringen
Att svenska kyrkan är en typisk
biskops- och prästkyrka har genom
den förda ämbetsdebatten blivit
ganska tydligt, fastän rätt få
kyrkomän på allvar tycks inse
de vanskligheter som därmed är
förknippade. Internationellt och
ekumeniskt sett har svenska kyrkan en smula dåligt rykte på den
punkten. Delvis sammanhänger
det med den stora åderlåtning,
som folkväckelsen innebar. I frikyrkorna är förhållandet snarast
det omvända: det är lekmännen
som tar det avgörande ansvaret i
församlingsliv och överhuvud för
samfundens arbete.
Bläddrar man i :.Svenska kyrkans årsbok» framträder sagda
tendens med nästan pinsam tydlighet. Också det frivilliga församlingsarbetet domineras av prästerskapet. Kyrkobröderna, Svenska
kyrkans lekmannaförbund, som
verkat sedan 1918, har endast
24 000 medlemmar, och spelar en
mycket liten roll för kyrkans utveckling. Biskopar och präster
toppar praktiskt taget alla kyrkliga organisationer och sammanslutningar. stundom ter det sig
nära nog parodiskt, t. ex. då man
finner att en biskop är ordförande
i stiftelsen Lekmannatjänst eller
att stockholmsbiskopen är ordfö-
rande inte bara i stiftets ungdomsråd och ungdomsting utan därtill
också i Ansgarsförbundet för kyrkliga juniorer. Här framträder enligt min mening med kuslig tydlighet i praktiken resterna av en
förlegad överhetskyrka, som inte
förnyats i takt med den demokratiska utvecklingen. Jag vill inte
sticka under stol med att jag menar att biskoparna här föregår med
ytterst dåligt föredöme. Det vore
inte någon olycka om de snarast
lämnade ett antal ordförandeposter
347
i kompetenta lekmäns händer, särskilt som deras arbetsbörda redan
i stiftssammanhang är mycket stor.
För att ta ett drastiskt exempel:
finns det någon vettig anledning
att strängnäsbiskopen skall sitta
som ordförande för l 800 medlemmar i Sveriges kyrkliga lärarförbund?
Av yttersta vikt för svenska kyrkans framtid – hur denna än
kommer att gestalta sig efter framläggaodet av utredningen om eventuell skilsmässa mellan kyrka och
stat – är lekmännens aktivering
på bred front. Till de viktigaste
tecknen på förnyelse av kyrkan
hör därför de på flera håll igångsatta försöken att göra kyrkorå-
den mera medvetna om sitt ansvar
för församlingslivet. Av stor framtida betydelse kan bli den kursverksamhet, som kan komma igång
inom Riksförbundet kyrklig ungdom (RKU) sedan ett eget institut
i fjol upprättats i Sigtuna.
Vår tids kanske främste teologiske tänkare, Karl Barth, samme
man som på sin tid väckte uppseende genom att vägra Hitler trohetsed, har sagt att av en kristen
i dag kräves »en social och en politisk gudstjänst>. Därmed har han
tydligt angivit, att det kristna budskapet måste få konsekvenser på
det moderna samhällslivets mest
skiftande fält. På flera områden
förekommer också betydande lekmannainsatser, i regel ekumeniskt
upplagda. Här kan hänvisas till
de kristna socialarbetarnas sam- 348
manslutning eller till de kristna
lärarsammanslutningarna, framför
allt till det ekumeniskt arbetande
Förbundet för Kristna Seminarister och Lärare (FKSL) med över
5 000 medlemmar. Ändå är det tydligt att mycket återstår ifråga om
lekmannaaktivitetens uppbyggnad
redan när det gäller insatser inom
traditionellt församlingsliv. Framför allt blir detta klart om man
jämför svenska kyrkan med vår
dotterkyrka i USA, Augustanakyrkan. Amerikanska lutheraner har
under prästbristtider förmått hålla
igång ett rikt blomstrande församlingsliv. Från amerikansk teologi
kommer begreppet »stewardship»:
lekmannens uppgift är att i skilda
avseenden tjäna församlingen genom kristet vittnesbörd i ord och
handling. Inom Diakonistyrelsen
har man under de allra sista må-
naderna arbetat med s. k. »besökstjänst»: lekmän tränas att bli församlingsprästens medarbetare i en
uppsökande verksamhet i t. ex.
stora stadsförsamlingar.
En ny kyrklig strategi?
På flera håll är som sagt förnyelsesträvandena påtagliga. De avspeglas även i siffror. Församlingarnas ökade offervillighet avspeglar mer än inflation och ökad
standard i landet. 1945 insamlades till yttre mission 2 millioner
kronor. 1962 räknar Missionsstyrelsen med en budget på 8 millioner. Samtidigt insamlar Lutherhjälpen 11 millioner till mellanfolklig hjälp, Kyrkohjälpen (eu annan organisation organisatoriskt
knuten till Kyrkornas världsråd)
ytterligare några millioner. På
hemmaplan finns tecken som tyder på att diakonin vinner terräng
– inte minst Diakonanstalten vid
Stora Sköndal i Farsta har under
senare år utvecklats snabbt. Flera
stift har skapat egna arbetsfonder
och får årligen in betydande belopp som kan användas i det frivilliga kyrkliga arbetet. Mycket
målmedvetet arbetar bl. a. Diakonistyrelsens församlingssekretariat
på en förnyelse av konfirmationsundervisningen. Denna genomgår
sedan länge en kris i storstäderna,
men en betydande avlastning håller på att ske genom utbyggandel
av sommarkonfirmationen i internat, ett av de lyckligaste greppen
i kyrkans ungdomsfostran på senare år.
Även kyrkobesöksfrekvensen visar en svag men i de flesta stift
dock tydligt markerad uppgång under senare år. Från docent Bernt
Gustafsson lånar jag följande statistik rörande genomsnittlig kyrksamhet:
Stift o. 1940 o. 1950 o. 1960
Linköping 2,7 3,0 3,2
Skara 6,6 4,3 5,1
Strängnäs 2,5 1,9 2,0
Västerås 2,1 2,0 2,1
Växjö 5,0 4,2 5,1
Göteborg 6,7 4,9 4,6
Karlstad 3,0 3,1
Härnösand 2,7 2,7 2,8
Visby 5,6 3,6 5,8
I Stockholms stift är kyrksamheten rekordlåg, 1,0 procent. Det
har emellertid visat sig att skapandet av småkyrkor snabbt leder
till ökad kyrksamhet. Först på
sistone har småkyrkoröreisen kommit i gång på allvar, och om tio
år torde man kunna gissa att en
markerad uppgång gör sig gällande
i våra storstäder, som i och för sig
utgör kyrkans viktigaste front i
dag.
Både på stiftsplanet, genom
Svenska kyrkans diakonistyrelse
och biskopsmötet kommer efterhand viktiga nyansatser till stånd.
Ändå efterlyser man en ny, mera
medveten kyrklig strategi. Många
präster och kanske ännu flera lekmän väntar på frimodigare signanaler från kyrkans ledning. Ett
första steg i rätt riktning vore
också här, såsom jag ser det, om
man till biskopsmötet, som under
senare år ökat i betydelse, knöte
erfarna lekmän från respektive
stift. Biskopsmötet är inte reglerat
i lag, och intet hindrar därför att
genom initiativ från ärkebiskopen
ett embryo till en kyrklig överstyrelse med bred förankring också
i lekmannakretsar skapades med
omedelbar verkan.
På skilda områden väntar man
vidare på en utbyggnad av kyrkans
verksamhet. Här skall bara nämnas ett problem, som varje sommar pockar på sin lösning: badorternas kyrkliga verksamhet. Det
är ingenting mindre än en skandal för svenska kyrkan, att det
349
finns badstränder, som under
några hektiska sommarveckor befolkas av flera tusentals människor, men helt saknar organiserad kristen verksamhet. Av allt att
döma skulle det hela gå relativt
lätt att ordna. Exemplen kan hämtas från de orter där man ordnat
med särskilda kapellstiftelser med
lekmannastyrelser som själv ordnar predikant, organist m. m. stora
möjligheter lämnas här outnyttjade på många håll. Det förhåller
sig t. o. m. så, att många just genom badortskyrkorna för första
gången på allvar förts in i kyrkans liv. Hur många år skall gå
innan badstränderna överallt får
en kristen verksamhet?
Folkreligionen och framtiden
Hur skall det gå för svenska
kyrkan i framtiden? Under alla
omständigheter nalkas vi viktiga
avgöranden på de organisatoriska
områdena. Man emotser med spänning den intensifierade diskussion
om kyrka och stat, som är att
vänta efter de första betänkandena
från utredningen kyrka-stat. Problematiken är av allt att döma
mycket mera intrikat än de flesta
debattörerna hittills förstått. Tänker man sig att en skilsmässa
kommer till stånd på ett eller annat sätt, vore det en illusion att
tro att de kyrkliga frågorna därefter försvinner från riksdagens
bord. Erfarenheterna från andra
länder – inte minst från det principiellt frikyrkliga USA – visar
··~
350
att ett stort samfund alltid i någon
form måste påräkna inte bara offentligt-rättsligt erkännande utan
också åtminstone indirekt statsstöd. Speciella områden, t. ex. skolans kristendomsundervisning, den
andliga vården på sjukhusen, i
fält, på fångvårdsanstalter osv.
torde för all framtid bli viktiga
problem och stridsäpplen. Genom
den nuvarande höga anslutningen
till kyrkan och förrättningspraxis
– 91 procent av alla vigslar och
96 procent av alla jordfästningar
sker enligt svenska kyrkans ordning – har skapats ett stycke folkreligion, som på sitt sätt besparar
offentliga instanser många bekymmer. Ett komiskt uttryck härför
är uppgifter från den gånga sommaren om att »borgmästaren» på
flera håll inte tar emot för vigslar
på lördagar för att komma i åtnjutande av ökad sommarledighet.
Men hur skall det gå om till följd
av förändringar i kyrkans struktur det blir mindre naturligt att
begära kyrklig jordfästning eller
om efter »bekännelsekyrklig» seger
förrättningar kanske kommer att
vägras dem som eljest inte deltar
i kyrkans liv? Skall svenska staten tvingas engagera sig i religionslösa jordfästningar genom särskilda ämbetsmän och lokaler?
Den hittills förda debatten har
föga rört alternativen till nuvarande ordning, bara vissa påtagliga
skönhetsfläckar i det nuvarande
systemet. Mycket tyder likväl på
att kritikerna utgör en mycket
liten minoritet, att svenska folket
i gemen är tillfreds med nuvarande ordning eller i varje fall
vänder sig mot mera påtagliga nymodigheter. För kyrkans del skapar detta förhållande påtagliga arbetsmöjligheter. Samtidigt är det
uppenbart att den interna teologiska utvecklingen, en eventuell
framväxt av en vidgad lekmannarörelse och nya arbetsdugliga organ
i hög grad blir avgörande för en
kyrklig förnyelse. Ty den lojalitet
mot kyrkan som kommer till uttryck i ovannämnda förrättningspraxis – här kan också nämnas
doppraxis, 1959 ungefär 86 procent, och den ännu något högre
konfirmationspraxis – har i stor
utsträckning mera karaktär av passiv folklig sedvänja än bottnar i
mera djupgående engagemang.
En sak är säker. Skulle svenska
kyrkan skiljas från staten på så-
dana villkor, att den inte får något
annat stöd än nuvarande frikyrkliga organisationer, skulle det
innebära en ekonomisk revolution
för församlingsarbetet. övergången
skulle förmodligen bli pinsamt
svår. Å andra sidan skulle –
kanske till priset av en ny kyrkotukt, som ter sig tämligen artfrämmande för svenskt kynne – betydande resurser efterhand frigöras.
Som ett exempel på vad amerikanska lutheraner offrar för sin
kyrka må här anföras siffrorna
för år 1961 från United Lutheran
Church of America, den kyrka med
knappt 2,5 millioner medlemmar
som i år Augustanakyrkan går
samman med. Där insamlades, låt
vara med hjälp av den avdragsrätt vid beskattningen som amerikansk lagstiftning medger, inte
mindre än 132 millioner dollar till
skilda kyrkliga ändamål eller per
kyrkomedlem, barn inräknade,
cirka 260 kronor. Någon ekonomisk nöd kommer svenska kyrkan
efter eventuell skilsmässa från staten knappast i det långa loppet att
lida. En dylik skilsmässa skulle
givetvis automatiskt framtvinga
mycket av den nya strategi, som
351
ovan efterlysts. Ändå kan man
med fog fråga, om inte en så radikal förändring av nuvarande system är mera våld än situationen
kräver. En förnyelse av svenska
kyrkan exempelvis efter de linjer,
som finska kyrkan gått fram på
– bl. a. med stark lekmannarepresentation i kyrkostyrelsen – vore
ett tänkvärt alternativ, som säkerIigen bättre skulle svara mot den
ännu svala men påtagliga lojaliteten med kyrkan i folkets breda
lager.
DET LÖNAR sig knappast att söka
förneka, att svenska kyrkan sedan
några år befinner sig i permanent
kristillstånd. Dess framtida förbindelse med staten är oviss. Under
senare decennier har kyrksamheten minskat starkt. Svåra splittringstendenser har efter beslutet
om kvinnliga präster vid 1958 års
kyrkomöte framträtt inom prästerskapet. Prästbrist hotar, och antalet kristendomslärare är alldeles
för litet.
Å andra sidan finns också i nuläget tydliga förnyelsetecken. Under de senaste åren har församlingskärnorna stärkts och en om
ock liten så dock tydlig tendens
till ökad kyrksamhet kan uppvisas från de flesta stift. Det byggs
flera nya kyrkor än som skett
under tidigare decennier. Kollekterna ökar, och i det tysta intensifieras strävandena att aktivisera
lekmännen i vår hittills ganska
utpräglade ämbetskyrka.
Debatten om svenska kyrkans
nuläge och framtid är i regel
ganska förvirrad. Det är betydelsefullt att söka klara upp begreppen en smula, att göra en överblick av åtminstone några viktigare områden inom kyrkans verksamhet. Först sedan så skett kan
Av docent GUNNAR HILLERDAL
man på allvar diskutera kyrkans
framtid och den roll de politiska
partierna har att spela när små-
ningom de första betänkandena
från utredningen om kyrkans eventuella skiljande från staten lägges
på riksdagens bord.
Den urholkade folkkyrkan
Ofta ställs den svenska »folkkyrkan» i motsats till de frikyrkliga grupperna. Det sker med viss
rätt: folkkyrkan har länge spelat
en viktig roll som ett teologiskt
begrepp. Gentemot det frikyrkliga
församlingsidealet – betoningen
av omvändelsen och församlingen
som skaran av dem som avlagt en
personlig bekännelse – utmålade
Einar Billing och ungkyrkorörelsen sockenkyrkan och Guds förekommande nåd (lättast exemplifierad genom barndopet) som svenska
kyrkans grundvalar. »Syndernas
förlåtelse till Sveriges folk» blev
något av ett slagord. Ungkyrkorö-
relsen, vars namn är förknippat
exempelvis med de s. k. studentkorstågen och med Sigtunastiftelsen, betydde en våg av ny entusiasm för kyrkan i en tid, då frikyrkligheten ännu var på stark
frammarsch. Den spelade också på
de nationella strängarna, såsom i
J. A. Eklunds korsfararpsalm »Fä-
dernas kyrka i Sveriges land». Dess
främsta betydelse var emellertid att
den gav en ny vision: kyrkans uppdrag var att förkunna evangelium
till hela Sveriges folk.
Hur riktig den tanken – bortsett från de nationalistiska tongångarna – än var, så kan det
knappast längre bestridas, att folkkyrkoidealet gjort bankrutt. Verkligheten är så skild från idealet,
att knappast någon ansvarig teolog
i dagens läge finner det rimligt att
arbeta efter en så enkel modell.
Det är kanske symtomatiskt, att
ett slags folkkyrkligt motto »den
svenska linjen är den kristna linjen» blev parollen från stadshusmötet mellan kyrkomöte och riksdag under brinnande krig 1941.
Då friheten stod på spel lämpade
det sig väl att knyta an till höga
folkkyrkotankar. Riksdagsbesluten
efter kriget i frågor som rör eller
tangerar religionen har emellertid
snarast varit ägnade att rasera
samhörigheten mellan kyrka och
samhälle. 1959 plockade man t. ex.
bort uttrycket »Guds lag» ur
domareden. Den nya religionsfrihetslagstiftningen, som givetvis
förr eller senare måste komma,
innebar bl. a. att kyrkostyrelsen i
praktiken kan utövas med ett minimum av nominell tillhörighet:
av regeringens ledamöter måste endast föredraganden i kyrkoårenden
tillhöra det samfund som Kungl.
Maj :t har att administrera.
343
I praktisk politik har kyrkan
fått erfara, att stödet till den av
staten officiellt omhuldade kristendomen sitter trångt. Framiide ärkebiskop Yngve Brilioth, som sannerligen inte var känd för att vara
någon överordens man, utgav kort
före sin bortgång en skrift med
titeln »Vården om kyrkan». I
denna ställde han frågan, om inte
statsmaktens omsorg om det svenska samfundet börjat övergå i vanvård. Brilioth tänkte bl. a. på den
alltför länge försummade pastoratsreglering, som till sist genomfördes senaste årsskiftet. Det blev
snart en offentlig hemlighet, att
finansdepartementet under ett stadium av arbetet med pastoratsregleringen umgicks med planer på
en hård nedskärning – omkring
200 befattningar – av prästantalet. Även om slutresultatet inte
blev för kyrkan direkt katastrofalt,
så har läget varit ogynnsamt för
praktiskt taget alla reformer, som
föreslagits från kyrkligt håll.
Kyrkomötets flera gånger upprepade framställning om medel ur
kyrkofonden för avlönande av studentpräster är ett gott exempel:
ännu efter mer än ett decennium
är frågan olöst. Ärkebiskopen fick
i fjol – för att ta ett annat exempel – uppleva förödmjukelsen att
regeringen i konselj avslog en blygsam anslagsbegäran om medel för
utbildning av sjukhuspräster.
Framför allt har emellertid den
vackra folkkyrkotanken kommit
att skära mot den bistra verklig- 344
heten i fråga om kyrkans förankring i folklivet. För hundra år sedan torde kyrksamheten i vårt land
ha varit omkring 40 procent. Vid
sekelskiftet hade siffran nedgått
till 17%, och de följ ande decennierna rasade statistiken för kyrkobesök betänkligt. År 1927 var den
enligt Dagens Nyheters kyrksamhetsundersökning 5,7%. Regressen
fortsatte ännu på 1940-talet. Flera
stift uppvisade omkring 1940 en
kyrksamhet på mindre än 3%.
Direkt parodisk ter sig – åtminstone i alla yngre teologers
ögon – en konsekvens av 1951
års religionsfrihetslagstiftning. Hos
Billing och andra ledande kyrkomän var folkkyrkotanken religiöst
motiverad. »Vår folkkyrka skall
bli en luthersk andekyrka, där alla
individer skola leva sitt eget religiösa liv, men på samma gång
folkets», skrev Billing i »Kyrkotanken» 1909. Folkkyrkan var för honom ett uttryck för »Guds förekommande nåd» i kyrkans sakramentala handlande, framför allt i
barndopet. Enligt nu gällande bestämmelser kan man emellertid
vara medlem av svenska kyrkan
utan att ha någon som helst samhörighet med den gudstjänstfirande församlingen. Medlemskapet
är en pappersangelägenhet vid
kyrkobokföringen.
Lägger man tillhopa ovan refererade fakta, är det högst förståeligt, om man inom det yngre prästerskapet inte har mycket till övers
för folkkyrkoidealet. I många kyrkliga kretsar avfärdas det idag inte
bara med en axelryckning utan
under direkt bitter polemik. Utvecklingen har ridit snabbt från
Billing, Söderblom och J. A. Eklund.
Teologisk kris
Det är ett märkligt faktum, att
medan en rad svenska teologer hör
till de ledande världsnamnen, svenska kyrkan för närvarande skakas
av en påtaglig lärokris.
Framför allt har »lundateologin»
nått världsrykte. Gustaf Aulens
»Den allmänneliga kristna tron»
och Anders Nygrens »Den kristna
kärlekstanken» har inte bara översatts till världsspråken. De och
flera andra böcker av svenska teologer läsas som läroböcker i stora
delar av världen, inte minst i Förenta Staterna. Den svenska lutherforskningen har dessutom länge
varit internationellt erkänd och
fått ekumenisk betydelse.
Det är likväl svårt att avgöra,
i vad mån lundateologi och lutherforskning haft avgörande betydelse för den svenska kyrkans utveckling. Visserligen har väl praktiskt taget varje präst med tacksamhet läst en rad arbeten av
lundateologerna. Säkert är emellertid att de inte i dagens läge bestämmer utvecklingen. En stor betydelse både internationellt och här
hemma har Nygrens efterträdare
på professorsstolen i Lund, Gustaf
Wingren. Hans senare arbeten,
t. ex. »Predikan», »Skapelsen och
lagen», Evangeliet och kyrkan», är
skrivna direkt utifrån förkunnelsens situation. Det är emellertid
betecknande för läget, att Wingren
här hemma hör till de mest omdiskuterade för att inte säga utskällda teologerna.
Det är i stället framväxten av
en ny, delvis katolicerande ämbetsteologi som fått största betydelsen
under senare år. Framför allt uppsaliensiska exegeter är dess upphovsmän. Här kan nämnas Harald
Riesenfeld, Baselprofessorn Bo
Reicke, som fått sin utbildning i
Uppsala, och den unge Bertil Gärtner. Dogmatikern Hjalmar Lindroth och flera andra mindre betydande yngre docenter hör också
till riktningen.
Enligt min mening kan man endast förstå den nya ämbetsteologins betydelse, om man besinnar
vilka förhållanden som gjort det
möjligt för den att samverka med
och delvis vinna starkt fotfäste i
äldre svenska fromhetsriktningar,
t. ex. schartauanismen. Först och
främst kännetecknas riktningen av
en mycket stark vördnad för bibelordet, som i hög grad tilltalar traditionellt ortodoxa kretsar. För det
andra kom frågan om kvinnliga
präster att bli en skärningspunkt
både för den nya ämbetsteologin
och för de många, som oproblematiskt läste Paulus ord om kvinnans
tigande i församlingen i l Kor.
14: 34 ff. som ett »Herrens bud».
Det något abrupta sätt på vilket
frågan avgjordes – 1958 års spe- 345
ciellt inkallade kyrkomöte välte
föregående års beslut – gav en
god jordmån för alla de kretsar,
som inte bara uppfattade de kvinnliga prästerna som ett brott mot
gudomlig ordning utan också beslutet som ett statligt övergrepp
mot kyrkan. 1958 års kyrkomötes
sammansättning har i s. k. bekännelsetrogna kretsar blivit föremål
för en intensiv mytbildning. Man
har där mycket svårt att erkänna,
att sammansättningen var representativ för de faktiska strömningarna i kyrkan. Att praktiskt
taget hela pressen tog ståndpunkt
för kvinnliga präster uppfattas som
utslag av direkt förföljelse av de
kyrkotrogna.
Framväxten av Kyrklig Samling,
som skedde redan före 1958 års
avgörande beslut, har skapat en
ny kyrkopolitisk situation i vårt
land. Tidningen Svensk pastoraltidskrift, som i praktiken om också
inte officiellt utgör dess ledande
organ, har för närvarande en högre
prenumerantsiffra än det gamla
fackorganet Svensk kyrkotidning.
stämningen i Svensk pastoraltidskrift är ofta bitter, stundom nära
nog fientlig mot regering och riksdag, samtidigt som flera ledande
svenska teologer och kyrkomän
mer eller mindre öppet stämplats
som avfällingar.
Många tecken tyder på att större
delen av de yngre prästerna –
framför allt de som studerat i Uppsala – sympatiserar med Kyrklig
Samling. Ibland sker det på ett så
·.. ’.·~
346
demonstrativt sätt, att det väcker
oro i församlingarna. Dessa yngre
betraktar Bo Giertz och Växjö-
domprosten Gustaf Adolf Danell
som kyrkans egentliga ledare och
finner det vara ett uttryck för direkt förföljelse, att den senare inte
utnämnts till biskop. Ärkebiskop
Hultgren, som själv prästvigde en
av vårt lands fyra kvinnliga präster, ses med misstänksamhet eller
direkt som en avfälling. situationen har därvid försvårats genom
Hultgrens starka satsning på en
grupp i Svenska kyrkans diakonistyrelse, som sökt framlägga ett
eget program för kyrklig förnyelse.
Diakonistyrelsen skall enligt sina
egna intentioner vara ett hela
svenska kyrkans serviceorgan, och
det kan utan vidare sägas att flera
förnyelsesträvanden letts av dess
medarbetare, inte minst på församlingssekretariatets område, som
ledes av teol. dr Henrik Ivarsson.
Diakonistyreisens nuvarande ledare, direktor Ingmar Ström, saknar emellertid förtroende inom
Kyrklig Samling därför att han
så hårt engagerat sig för Diakonistyrelsens s. k. »socialetiska expert», teol. lic. Karl Manfred Olsson. Dennes verksamhet har, så-
som framgår inte minst av titeln
på en mycket omdiskuterad bok,
»Kontakt med kyrkan», framför
allt gått ut på att bredda kyrkans
underlag. Olsson har därvid särskilt sökt kontakter med Landsorganisationen och andra fackliga
kretsar. Efter hand har Olsson
med utmanande paroller kommit
att framstå som det röda skynket
för de bekännelsekyrkliga grupperna. Dessa har i hans strävanden och teologi tyckt sig se ett
avskräckande exempel på en ny
folkkyrklighet. En mera nyanserad kritik av denna Diakonistyreisens verksamhet har framförts
främst av lundateologer, t. ex. Gustaf Wingren och docent Berndt
Gustafsson, själv religionssociolog
och aktiv socialdemokrat.
En direkt uppgörelse kring den
nya ämbetsteologin har följt efter
en uppmärksammad bok av den
unge lundateologen Per Erik Persson, som framvisar katolicerande
tendenser hos flera uppsalateologer. Krisen har växt genom en rad
konversioner till Rom, den första
direkta rörelse i den riktningen i
prästerskapet som vårt land uppvisar efter reformationen. Framför
allt väckte det berättigat uppseende att uppsaladocenten Stig
Lindholm, upprepade gånger biskopskandidat och länge aktiv i den
praktiska prästutbildningen i Uppsala, meddelat sin kommande övergång till Rom.
Den svaga lekmannaförankringen
Att svenska kyrkan är en typisk
biskops- och prästkyrka har genom
den förda ämbetsdebatten blivit
ganska tydligt, fastän rätt få
kyrkomän på allvar tycks inse
de vanskligheter som därmed är
förknippade. Internationellt och
ekumeniskt sett har svenska kyrkan en smula dåligt rykte på den
punkten. Delvis sammanhänger
det med den stora åderlåtning,
som folkväckelsen innebar. I frikyrkorna är förhållandet snarast
det omvända: det är lekmännen
som tar det avgörande ansvaret i
församlingsliv och överhuvud för
samfundens arbete.
Bläddrar man i :.Svenska kyrkans årsbok» framträder sagda
tendens med nästan pinsam tydlighet. Också det frivilliga församlingsarbetet domineras av prästerskapet. Kyrkobröderna, Svenska
kyrkans lekmannaförbund, som
verkat sedan 1918, har endast
24 000 medlemmar, och spelar en
mycket liten roll för kyrkans utveckling. Biskopar och präster
toppar praktiskt taget alla kyrkliga organisationer och sammanslutningar. stundom ter det sig
nära nog parodiskt, t. ex. då man
finner att en biskop är ordförande
i stiftelsen Lekmannatjänst eller
att stockholmsbiskopen är ordfö-
rande inte bara i stiftets ungdomsråd och ungdomsting utan därtill
också i Ansgarsförbundet för kyrkliga juniorer. Här framträder enligt min mening med kuslig tydlighet i praktiken resterna av en
förlegad överhetskyrka, som inte
förnyats i takt med den demokratiska utvecklingen. Jag vill inte
sticka under stol med att jag menar att biskoparna här föregår med
ytterst dåligt föredöme. Det vore
inte någon olycka om de snarast
lämnade ett antal ordförandeposter
347
i kompetenta lekmäns händer, särskilt som deras arbetsbörda redan
i stiftssammanhang är mycket stor.
För att ta ett drastiskt exempel:
finns det någon vettig anledning
att strängnäsbiskopen skall sitta
som ordförande för l 800 medlemmar i Sveriges kyrkliga lärarförbund?
Av yttersta vikt för svenska kyrkans framtid – hur denna än
kommer att gestalta sig efter framläggaodet av utredningen om eventuell skilsmässa mellan kyrka och
stat – är lekmännens aktivering
på bred front. Till de viktigaste
tecknen på förnyelse av kyrkan
hör därför de på flera håll igångsatta försöken att göra kyrkorå-
den mera medvetna om sitt ansvar
för församlingslivet. Av stor framtida betydelse kan bli den kursverksamhet, som kan komma igång
inom Riksförbundet kyrklig ungdom (RKU) sedan ett eget institut
i fjol upprättats i Sigtuna.
Vår tids kanske främste teologiske tänkare, Karl Barth, samme
man som på sin tid väckte uppseende genom att vägra Hitler trohetsed, har sagt att av en kristen
i dag kräves »en social och en politisk gudstjänst>. Därmed har han
tydligt angivit, att det kristna budskapet måste få konsekvenser på
det moderna samhällslivets mest
skiftande fält. På flera områden
förekommer också betydande lekmannainsatser, i regel ekumeniskt
upplagda. Här kan hänvisas till
de kristna socialarbetarnas sam- 348
manslutning eller till de kristna
lärarsammanslutningarna, framför
allt till det ekumeniskt arbetande
Förbundet för Kristna Seminarister och Lärare (FKSL) med över
5 000 medlemmar. Ändå är det tydligt att mycket återstår ifråga om
lekmannaaktivitetens uppbyggnad
redan när det gäller insatser inom
traditionellt församlingsliv. Framför allt blir detta klart om man
jämför svenska kyrkan med vår
dotterkyrka i USA, Augustanakyrkan. Amerikanska lutheraner har
under prästbristtider förmått hålla
igång ett rikt blomstrande församlingsliv. Från amerikansk teologi
kommer begreppet »stewardship»:
lekmannens uppgift är att i skilda
avseenden tjäna församlingen genom kristet vittnesbörd i ord och
handling. Inom Diakonistyrelsen
har man under de allra sista må-
naderna arbetat med s. k. »besökstjänst»: lekmän tränas att bli församlingsprästens medarbetare i en
uppsökande verksamhet i t. ex.
stora stadsförsamlingar.
En ny kyrklig strategi?
På flera håll är som sagt förnyelsesträvandena påtagliga. De avspeglas även i siffror. Församlingarnas ökade offervillighet avspeglar mer än inflation och ökad
standard i landet. 1945 insamlades till yttre mission 2 millioner
kronor. 1962 räknar Missionsstyrelsen med en budget på 8 millioner. Samtidigt insamlar Lutherhjälpen 11 millioner till mellanfolklig hjälp, Kyrkohjälpen (eu annan organisation organisatoriskt
knuten till Kyrkornas världsråd)
ytterligare några millioner. På
hemmaplan finns tecken som tyder på att diakonin vinner terräng
– inte minst Diakonanstalten vid
Stora Sköndal i Farsta har under
senare år utvecklats snabbt. Flera
stift har skapat egna arbetsfonder
och får årligen in betydande belopp som kan användas i det frivilliga kyrkliga arbetet. Mycket
målmedvetet arbetar bl. a. Diakonistyrelsens församlingssekretariat
på en förnyelse av konfirmationsundervisningen. Denna genomgår
sedan länge en kris i storstäderna,
men en betydande avlastning håller på att ske genom utbyggandel
av sommarkonfirmationen i internat, ett av de lyckligaste greppen
i kyrkans ungdomsfostran på senare år.
Även kyrkobesöksfrekvensen visar en svag men i de flesta stift
dock tydligt markerad uppgång under senare år. Från docent Bernt
Gustafsson lånar jag följande statistik rörande genomsnittlig kyrksamhet:
Stift o. 1940 o. 1950 o. 1960
Linköping 2,7 3,0 3,2
Skara 6,6 4,3 5,1
Strängnäs 2,5 1,9 2,0
Västerås 2,1 2,0 2,1
Växjö 5,0 4,2 5,1
Göteborg 6,7 4,9 4,6
Karlstad 3,0 3,1
Härnösand 2,7 2,7 2,8
Visby 5,6 3,6 5,8
I Stockholms stift är kyrksamheten rekordlåg, 1,0 procent. Det
har emellertid visat sig att skapandet av småkyrkor snabbt leder
till ökad kyrksamhet. Först på
sistone har småkyrkoröreisen kommit i gång på allvar, och om tio
år torde man kunna gissa att en
markerad uppgång gör sig gällande
i våra storstäder, som i och för sig
utgör kyrkans viktigaste front i
dag.
Både på stiftsplanet, genom
Svenska kyrkans diakonistyrelse
och biskopsmötet kommer efterhand viktiga nyansatser till stånd.
Ändå efterlyser man en ny, mera
medveten kyrklig strategi. Många
präster och kanske ännu flera lekmän väntar på frimodigare signanaler från kyrkans ledning. Ett
första steg i rätt riktning vore
också här, såsom jag ser det, om
man till biskopsmötet, som under
senare år ökat i betydelse, knöte
erfarna lekmän från respektive
stift. Biskopsmötet är inte reglerat
i lag, och intet hindrar därför att
genom initiativ från ärkebiskopen
ett embryo till en kyrklig överstyrelse med bred förankring också
i lekmannakretsar skapades med
omedelbar verkan.
På skilda områden väntar man
vidare på en utbyggnad av kyrkans
verksamhet. Här skall bara nämnas ett problem, som varje sommar pockar på sin lösning: badorternas kyrkliga verksamhet. Det
är ingenting mindre än en skandal för svenska kyrkan, att det
349
finns badstränder, som under
några hektiska sommarveckor befolkas av flera tusentals människor, men helt saknar organiserad kristen verksamhet. Av allt att
döma skulle det hela gå relativt
lätt att ordna. Exemplen kan hämtas från de orter där man ordnat
med särskilda kapellstiftelser med
lekmannastyrelser som själv ordnar predikant, organist m. m. stora
möjligheter lämnas här outnyttjade på många håll. Det förhåller
sig t. o. m. så, att många just genom badortskyrkorna för första
gången på allvar förts in i kyrkans liv. Hur många år skall gå
innan badstränderna överallt får
en kristen verksamhet?
Folkreligionen och framtiden
Hur skall det gå för svenska
kyrkan i framtiden? Under alla
omständigheter nalkas vi viktiga
avgöranden på de organisatoriska
områdena. Man emotser med spänning den intensifierade diskussion
om kyrka och stat, som är att
vänta efter de första betänkandena
från utredningen kyrka-stat. Problematiken är av allt att döma
mycket mera intrikat än de flesta
debattörerna hittills förstått. Tänker man sig att en skilsmässa
kommer till stånd på ett eller annat sätt, vore det en illusion att
tro att de kyrkliga frågorna därefter försvinner från riksdagens
bord. Erfarenheterna från andra
länder – inte minst från det principiellt frikyrkliga USA – visar
··~
350
att ett stort samfund alltid i någon
form måste påräkna inte bara offentligt-rättsligt erkännande utan
också åtminstone indirekt statsstöd. Speciella områden, t. ex. skolans kristendomsundervisning, den
andliga vården på sjukhusen, i
fält, på fångvårdsanstalter osv.
torde för all framtid bli viktiga
problem och stridsäpplen. Genom
den nuvarande höga anslutningen
till kyrkan och förrättningspraxis
– 91 procent av alla vigslar och
96 procent av alla jordfästningar
sker enligt svenska kyrkans ordning – har skapats ett stycke folkreligion, som på sitt sätt besparar
offentliga instanser många bekymmer. Ett komiskt uttryck härför
är uppgifter från den gånga sommaren om att »borgmästaren» på
flera håll inte tar emot för vigslar
på lördagar för att komma i åtnjutande av ökad sommarledighet.
Men hur skall det gå om till följd
av förändringar i kyrkans struktur det blir mindre naturligt att
begära kyrklig jordfästning eller
om efter »bekännelsekyrklig» seger
förrättningar kanske kommer att
vägras dem som eljest inte deltar
i kyrkans liv? Skall svenska staten tvingas engagera sig i religionslösa jordfästningar genom särskilda ämbetsmän och lokaler?
Den hittills förda debatten har
föga rört alternativen till nuvarande ordning, bara vissa påtagliga
skönhetsfläckar i det nuvarande
systemet. Mycket tyder likväl på
att kritikerna utgör en mycket
liten minoritet, att svenska folket
i gemen är tillfreds med nuvarande ordning eller i varje fall
vänder sig mot mera påtagliga nymodigheter. För kyrkans del skapar detta förhållande påtagliga arbetsmöjligheter. Samtidigt är det
uppenbart att den interna teologiska utvecklingen, en eventuell
framväxt av en vidgad lekmannarörelse och nya arbetsdugliga organ
i hög grad blir avgörande för en
kyrklig förnyelse. Ty den lojalitet
mot kyrkan som kommer till uttryck i ovannämnda förrättningspraxis – här kan också nämnas
doppraxis, 1959 ungefär 86 procent, och den ännu något högre
konfirmationspraxis – har i stor
utsträckning mera karaktär av passiv folklig sedvänja än bottnar i
mera djupgående engagemang.
En sak är säker. Skulle svenska
kyrkan skiljas från staten på så-
dana villkor, att den inte får något
annat stöd än nuvarande frikyrkliga organisationer, skulle det
innebära en ekonomisk revolution
för församlingsarbetet. övergången
skulle förmodligen bli pinsamt
svår. Å andra sidan skulle –
kanske till priset av en ny kyrkotukt, som ter sig tämligen artfrämmande för svenskt kynne – betydande resurser efterhand frigöras.
Som ett exempel på vad amerikanska lutheraner offrar för sin
kyrka må här anföras siffrorna
för år 1961 från United Lutheran
Church of America, den kyrka med
knappt 2,5 millioner medlemmar
som i år Augustanakyrkan går
samman med. Där insamlades, låt
vara med hjälp av den avdragsrätt vid beskattningen som amerikansk lagstiftning medger, inte
mindre än 132 millioner dollar till
skilda kyrkliga ändamål eller per
kyrkomedlem, barn inräknade,
cirka 260 kronor. Någon ekonomisk nöd kommer svenska kyrkan
efter eventuell skilsmässa från staten knappast i det långa loppet att
lida. En dylik skilsmässa skulle
givetvis automatiskt framtvinga
mycket av den nya strategi, som
351
ovan efterlysts. Ändå kan man
med fog fråga, om inte en så radikal förändring av nuvarande system är mera våld än situationen
kräver. En förnyelse av svenska
kyrkan exempelvis efter de linjer,
som finska kyrkan gått fram på
– bl. a. med stark lekmannarepresentation i kyrkostyrelsen – vore
ett tänkvärt alternativ, som säkerIigen bättre skulle svara mot den
ännu svala men påtagliga lojaliteten med kyrkan i folkets breda
lager.