Per-Ola Olsson: Lagen ger aktivister för stor makt

Följetongen med Cementas tillstånd för att bryta kalk på Gotland, behandlingen av sockerbetsfrö, vargjakt och avverkning av skog. Det är några av de områden där en glidande tolkning av vad var ämnat som något gott, Århuskonventionen, minskat rättssäkerheten och gett negativa konsekvenser.

Sverige anslöt sig till Århuskonventionen 1998. När Miljöbalken året efter trädde i kraft gavs miljöorganisationer i stort sett samma rättigheter som de riktiga sakägarna. ­– alltså de som berördes av beslutet. Det fanns från början ett antal krav för att få rätt att överklaga. Till exempel ett minsta medlemsantal om tvåtusen samt att organisationen skulle ha bedrivit verksamhet i Sverige i minst tre år.

De här kraven har gradvis sänkts för att slutligen i praktiken försvinna. Drivande i eroderingen av regelverket har Miljöpartiet varit. Innan partiet hamnade i regering motionerades det flitigt om dels utökade rättigheter för miljöorganisationer, dels utökade definitioner av vad som är en miljöorganisation.

Väl i regering smög Miljöpartiet igenom sin önskan om mer makt till sina meningsfränder. Smög igenom kan låta hårt, men när kulturdepartementet under Miljöpartiets ledning genomförde de inskränkningar i äganderätt och rättssäkerhet partiet tidigare fått bakläxa kring – i det i sammanhanget ovidkommande kapitlet för trossamfund, är få ord för starka.

Såväl Facebookgrupper som enskilda medborgare har nu räknats som miljöorganisationer, och åtnjutit de rättigheter som från början var förbehållna riktiga organisationer. De har även getts möjlighet att intervenera i fler ärenden.

Det var inte så här det var tänkt. Århuskonventionen var tänkt att jämna ut styrkeförhållandet mellan å ena sidan medborgarna och å andra sidan staten och stora företag. Inte för att låta aktivister blanda sig i saker de inte har med att göra och än mindre berörs av. Framför allt inte när det rör små enskilda näringsidkare.

Här har Centerpartiet sått ett litet men ack så viktigt frö genom att ta ställning för att endast sakägare, inte aktivister, ska få överklaga vargjakt. Även Miljöpartiet har numera negativa synpunkter på att låta den lilla människan alltid få tillgång till rättsprocesser. Fast bara när det gäller att överklaga bygge av vindkraftverk.

Eftersom de andra länderna som anslutit sig till Århuskonventionen inte verkar dela Sveriges tolkningar av varken omfattning eller definitioner, är det troligt att felet ligger hos oss. Tolkningar som dessutom ändrats under radarn, urholkar rättssäkerheten, missbrukas av aktivister och används på områden som egentligen inte ens täcks av Århuskonventionen.

Vad som från början var en ganska rimlig tanke har alltså genom en gradvis och smygande överimplementering fått orimliga konsekvenser. Det är därför angeläget med en ordentlig genomlysning av våra åtaganden, och en korrigerad tolkning så att den återigen harmonierar med den nivå vi egentligen förbundit oss till.

Per-Ola Olsson är bonde, servicetekniker, skribent och folkbildare/SNB