Per Dahl: Om hotet från den rotlösa eliten

John Fonte
Sovereignity or submission: Will Americans rule themselves or be ruled by others?
Encounter Books, 2011.

I juni annonserade tankesmedjan Oikos att man publicerade boken Suveränitet eller underkastelse av en dr John Fonte (Sovereignity or submission, Encounter Books, 2011). Eftersom denna titel är en av tre från tankesmedjan och det fordrar en del resurser att översätta en bok på ca 350 sidor kan det vara intressant att se vilket tankegods man vill introducera i Sverige, i synnerhet som boken kom 2011 i USA, och således inte är direkt sprakande aktuell. Innehållet måste alltså uppfattas som ytterst väsentligt.

I den engelska utgåvans företal jämförs John Fonte med Edmund Burke. Båda varnade för kommande förtryck, när detta ännu låg fördolt i framtiden. I Fontes fall är det vår liberala demokratiska frihet som står på spel, då den är inbegripen i tvekamp med ett transnationellt postdemokratiskt styrelseskick, en kamp ur vilken bara en part kan gå levande ur.

”Dr Fonte is also one among the few scholarly defenders of sovereigntist ideas” heter det i det amerikanska företalet. Och onekligen är författaren en brinnande företrädare för tanken att folksuveränitet i en nationalstat är den enda vägen att förena demokrati och liberalism. Utan medborgarnas aktiva gemenskap och fosterlandskänsla lurar förtrycket, en statsmakt omöjlig att ställa till svars av ett samlat folk.

Vad är det då som hotar? Fontes uppräkning kan snarast sammanfattas av en rubrik i Gösta Bagges Frihet eller socialism?: ”Nutidens allmänna kris”. Multikulturalistiska ideal, framväxt av muslimska subsamhällen, identitetspolitik, inskränkning av yttrandefrihet för att skydda mot kränkningar, grupptänkande, ”kritisk” teoribildning kring patriarkat, rasism och strukturellt förtryck, extrem feminism, resonemang om ”relativ fattigdom”, strävan efter positiv särbehandling av eftersatta grupper, krav på ersättning i dag för historiska oförrätter, allmän tillämpning av ordmagi (”N-ord” m m), Israelkritik, undergrävande av nationella identiteter.

Den frihetligt sinnade läsaren finner i stort sett allt det som förmörkar utsikten mot samtiden, och sällan i en så fullständig och koncentrerad uppräkning som här. Så långt inga överraskningar.

När Fonte övergår till att förklara vem det är som hotar blir det emellertid inte lika okomplicerat. Hoten kommer nämligen från de transnationella eliterna, som lämnat lojaliteten mot sina respektive fosterländer. Fonte skiljer här mellan den i sin nation fast rotade ”internationelle” och den ”transnationelle” som övergivit sina rötter. Bland dessa snabbt växande eliter återfinns akademiker vid amerikanska och västeuropeiska universitet, internationella jurister, aktiva vid NGO:s, ledningar för globala företag, företrädare för amerikanska stiftelser, företrädare för internationella organisationer (som FN), EU, splittrande rörelser inom nationalstaten (alltså internationellt samarbetande organisationer) och förespråkare för postmoderna stater. Han lägger till aktörer som Internationella brottmålsdomstolen, EU, WTO, G20, kyrkoledare, förespråkare för bindande lagar om krig och väpnade konflikter samt många medlemmar av intelligentian i olika länder. Fonte ägnar ett betydande avsnitt i boken åt att i detalj räkna upp de hotande grupperna. Och aktörerna.

Han vänder sig mot organisationer som splittrar folkgemenskapen, och man kommer onekligen att tänka på det i krig varande land där detta just nu är ett brott. Särskilt upprörs han över en tendens till den internationellt sammanväxande idealbildning som präglar domstolsväsendet, vilket hotar varje nations rätt att utforma sina egna lagar.

Riktigt varför de transnationella skulle främja utvecklingen här ovan lämnas oförklarat. Men de agerar genom att t ex kritisera dödsstraff och polisbrutalitet, verka för FN:s barnkonvention och andra internationella överenskommelser som begränsar i första hand USA:s rätt att utforma sina lagar efter folkets vilja.

En nyckelfaktor är frånvaron av patriotism. Fonte jämför i en passage en enkel mexikanskättad arbetare i Chicago med ”rik fransk eller tysk entreprenör i Silicon valley, som har blivit amerikansk medborgare av ekonomiska skäl. Denne hypotetiske europé kan sägas exemplifiera medborgerlig men inte patriotisk integration. Han talar engelska obehindrat, kan amerikansk politik och röstar i valen. Men han har dubbelt medborgarskap och röstar i Europa också. … Han är visserligen för demokrati, men är inte uttalat lojal mot den amerikanska versionen, jämfört med andra modeller. Han blir generad av patriotism.” Ett element av klass i resonemanget. Lojal blue collar mot slipprig white t-shirt.

Onekligen går världen mot en framtid där minskade kommunikationskostnader kommer att minska nationers självbestämmande. Det är i sig inget nytt. Under lång tid begränsades den världsliga oftast nationella makten av katolska kyrkans internationellt erkända auktoritet. Därefter växte en gemensam aristokratisk världsbild fram. Den av Fonte framhållne Henry Kissinger skriver regelbundet om den delade världssyn som förenade de suveräna staternas företrädare under Wienkongressen. Utvecklingen finns onekligen där. Hur vi stärker ansvarsutkrävande i denna miljö är ingen lätt fråga. Men vi gör det inte genom att höja gränsmurar och återgå till folksuveränitetstänkande.

I synnerhet inte i ett land som vårt. Under lång tid under 1900-talet var Sverige just ett sådant samhälle som Fonte ser som ideal. Det var ett samhälle med bristande rättssäkerhet inbyggt i själva idégrunden, genom den rättsrealism t ex Wilhelm Lundstedt stod för, en syn på rättigheter som vi i förgrovad form mötte hos ministrar vid justitiedepartementet som Lennart Geijer och Carl Lidbom. För vårt land var och är ”transnationellt” tänkande räddningen, med t ex anslutning till Europakonventionen, medlemskapet i EU och nu beslutet att gå med i Nato. Tanken att det är de internationella nätverken som hotar forskning och utbildning vid svenska universitet är absurd. Vad Sverige behöver är raka motsatsen mot ökade moment av folksuveränitetstänkande, nämligen tydligare offentlig maktdelning. I slutpunkten av Fontes idéer möter vi Ingalisa Sangregorio, som en gång ville förbjuda tittande på satellit-TV.

De idéhot Fonte räknar upp kan säkert ses som mörka, och måste bemötas ungefär som 68-radikalismen bemöttes. Det mörkaste hotet är emellertid just det Fonte själv förespråkar, en introvert nationalism med krav på allas underordnande under en likriktad hallstämplad kollektiv samhällssyn, som utesluter alla avvikare.

Per Dahl är redaktör från Kalmar