Print Friendly, PDF & Email

Per Dahl; Levande, inte förskönad

Av Redaktionen | 31 december 1989


1989


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

PER DAHL:
Levande, inte förskönad
P
arlamentsledamoten var snipnäst,
glasögonprydd och hade mot slutet
av sitt liv kulmage. Han förföljdes
ständigt av ekonomiska problem, han
nådde aldrig fram till en plats i den aristokrati han försvarade. Många hävdade bestämt att hans tal i underhuset vittnade
om gryende galenskap.
Stanley Ayling: Edmund Burke. His Iife
and opinions. John Murray 1988
Samme mans tal har under lång tid varit
standardläsning i amerikanska skolor.
Han var enligt några forskare den äldre
naturrättens främste representant. Han är
troligen den mest citerade engelske politikern under två sekler- 1700- och 1800-
talen. I sin position mellan litteratur och
politik är han en Winston Churchills jämlike.
Kanske blir det lättare att gissa namnet
när man får reda på att politikern visserligen var den som enligt Adam Smith själv
bäst förstod Smiths ekonomiska tankevärld, men också den som många antiliberalt konservativa velat stödja sig på.
Vem Edmund Burke egentligen var blir
kanske inte lättare att säga för den som
läst Stanley Aylings nyutkomna biografi.
Men Ayling lägger viktiga nyanser tilllä-
sarens Burkebild när han betonar att Burkes tal och skrifter alltid måste ses mot
bakgrund av samtidens partipolitik. Den
som läser Reflections och Burkes andra
verk frestas lätt att endast betona de generella principerna, vaska fram en abstrakt
nivå och därmed tillskriva Burke ett så-
dant schematiskt tänkesätt som denne
just bekämpade. Att göra Burke enbart
till en partipolitiker, en stundens inspiratör och en färgrik talare (åt det hållet lutar
t ex Stig Strömholm i sin essä i Läst) är å
andra sidan lika fel. Burkes betydelse ligger i hans förmåga att förena den historiska situationens krav med naturrättens.
Stanley Ayling skriver om människan
och politikern Burke, inte om konservatismen. Ja, vi möter inte bara Edmund
Burke, utan hela klanen. Med “the Burkes” förstod hans samtid en något äventyrlig grupp av bröder och kusiner. Förutom Edmund brodern Richard och kamraten William Burke, eventuellt Edmunds
kusin, Edmunds son Richard och ytterligare en och annan i gruppens periferi.
”The Burkes” hade inte enbart positiv
klang, rättsprocesser, skulder, spekulationer i indiska affärer och i politisk tillsättning av ämbeten var ett märkbart inslag i
Burkebilden. Burkes herrgård i Beaconsfield, the Gregories, stod då och då under
utmätningshot. Att Burkes änka kunde bo
kvar berodde huvudsakligen på gamla beskyddares generositet; de ordnade till slut
en statspension åt Burke och efterskänkte
hans skulder i sina testamenten.
Burkes insatser framstår dock ännu
klarare mot denna bakgrund av ljus och
skugga. En läsare slås inte minst av politikern Burkes vilja att avvisa det för stunden lättköpta och det som i ett begränsat
perspektiv tedde sig bekvämt. Trots de tidigare spekulationerna i Ostindiska kompaniets papper var Burke den som drev
på granskningen av kompaniets ämbetsman Warren Hastings behandling av indier. Burkes tal till förmån för Fox’ reformförslag, riktat mot kompaniets administration av sina indiska besittningar,
blev klassiskt. Lika enkelt skulle det ha
varit för parlamentsledamoten att gå sin
valkrets Bristol till mötes och verka för
ökade restriktioner för Irlands handel.
Men restriktionerna hade ingen vän i
Burke, som heller inte blev omvald. Lika
enkelt skulle det ha varit att följa partivännerna och välkomna den franska revolutionens första reformer- hade Burke
inte alltid bekämpat det engelska hovets
maktaspirationer? Nej, Burke följer sin
övertygelse till priset av tilltagande politisk isolering och en personlig brytning
med partiledaren Fox. Den pragmatiske
politikern var i högsta grad de fasta principernas man.
Stanley Ayling är inte den som förskö-
nar. Politikern Burke var inte den som
bröt med sin samtids vanor att måna om
MARGARETHA AF UGGLAS:
407
relationer och släktingar genom politiska
förbindelser. Hans förmåga att bedöma
medmänniskor var då och då betänklig, i
synnerhet när det gällde närstående. Burke var inte någon resultatpolitiker. Hans
tankevärld var här och var starkt tidsbunden. Men det innebär inte att Aylings
Burkeporträtt skulle visa en osympatisk
människa eller en förlegad tänkare. Vad
det visar är att den som i dag vill arbeta i
Burkes anda måste göra något mer än att
imitera honom. Konservatismen är kanske den politiska tankeriktning som mest
betonar det politiska nyskapande!.
Gorbachev’s struggle for economic reforms
A
nders Aslunds bok, “Gorbachev’s struggle for economic reforms”, utkommen i juni, har redan recenserats iså ansedda tidningar som
The Economist och Financial Times, vilket säger något om den internationella
ställningsom den unge svenske Sovjetforskaren redan hunnit skaffa sig. Den nyutnämnde chefen för Östekonomiska institutet vid Handelshögskolan i Stockholm
Anders Aslund vann uppmärksamhet på
den internationella arenan härom året då
hans väldokumenterade påståenden om
att den amerikanska underrättelsetjänsten
(CIA) överskattade storleken på Sovjetunionens ekonomi förorsakade en debatt i
den amerikanska kongressen.
Anders Aslund: Gorbachev’s struggle for
economic reforms. Pinter Publishers,
London 1989
I sin nya bok ger Anders Aslund återigen
prov på att han besitter en osedvanlig förmåga att med hjälp av öppna källor, d v s
olika sovjetiska publikationer kompletterade med personliga samtal med sovjetiska experter och byråkrater, pussla ihop en
bild av vad som verkligen händer och sker
när orden perestrojka och glasnost skall
fyllas med innehåll.
Anders Aslunds bok är inte bara en redogörelse för vad som skett och inte skett
på det ekonomiska området sedan Gorbatjovs makttillträde. Likaviktigochminst
— —

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

fplus

Läs mer här

Samtida röster om konservatism