Per Anger; Kampen för Raoul Wallenberg
1992
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
PER ANGER:
Kampen för Raoul Wallenberg
E
fter det att jag under årens lopp
skrivit en rad artiklar i Svensk
Tidskrift i Raoul Wallenberg-frå-
gan var det i hög grad glädjande att i septembernumret ta del av Rolf Lindholms
välskrivna artikel ”Raoul Wallenbergs
öde”. Framför allt var det uppmuntrande
att även andra röster låter höra av sig, inte
minst en aktiv UD-mans.
Artikeln innehåller måhända inte så
mycket nytt i sak, men felgreppen från
svensk sida sätter författaren fingret på
med kraft och ur delvis nya perspektiv. En
förklaring till den svenska passiviteten de
första månaderna rörande Wallenberg
var naturligt nog oron för övriga beskickningsmedlemmar som man sedan julen
1944 till slutet av mars 1945 inte hört
något från. Man befarade att vi skjutits av
de ungerska nazisterna – som stormade
beskickningen i slutskedet – eller att vi
omkommit under bombardemangen eller
gatustriderna vid den ryska attacken. Om
Wallenberg hade man dock underrättelsen att han tagits under ryssarnas beskydd
och var räddad, trodde man.
När vi sedan – med undantag av Wallenberg – så småningom i slutet av april
1945 återbördades till fosterjorden efter
att ha varit internerade hos ryssarna borde man ha förstått lägets allvar. Den sommaren 1945 tillträdande socialdemokratiska regeringen brast i ansvar. Den borde
ha satt in all sin kraft på att få hem Wallenberg och inte nöjt sig med stillsamma förfrågningar. Denna undfallenhet ursäktar
ju inte vissa svenska moskvaambassadö-
rers passivitet och framför allt inte Söderbloms desaströsa agerande. Men var inte
deras attityder mycket av en reflex av regeringens inställning att ”ingenting fick
göras som kunde irritera ryssarna”? Det
är ju inte nödvändigt att här igen dra upp
alla andra exempel på svensk flathet vid
den tiden gentemot Sovjet (baltutlämningen, rniljardkrediterna, nedskjutningen av de svenska flygplanen etc). Undens
olycksaliga roll i sammanhanget är välkänd och har bl a beskrivits i min bok om
Wallenberg. Han trodde på vice utrikesminister Vysjinskijs ord 1947 att Wallenberg inte fanns på sovjetiskt område och
var okänd där – en Vysjinskij som var
bödeln bakom Stalins stora utrensning på
30-talet. När dåvarande Raoul Wallenbergförening vågade påstå att Vysjinskij
ljög blev Unden rasande. Idag vet vi genom frisläppta ryska dokument att just
1947 diskuterade man inom högsta sovjetledningen inkluderande bl a utrikesminister Molotov vad man skulle göra med
fången Wallenberg.
Den svenska undfallenheten fortsatte.
Koalitionsministären Erlander-Hedlund
grep sig an ärendet. Dessa herrar for till
Moskva 1956 med säkra bevis om Wallenbergs fångenskap. De lät sig nöja med
svävande besked och efter besök på Krim
reste hem med oförrättat ärende. Först ett
år senare kom den s k Smoltsov-rapporten enligt vilken Wallenberg skulle ha dött
av hjärtinfarkt 1947. Det går nu att läsa i
facit i de ryska dokumenten att på högsta
sovjetisk ort diskuterades vad man skulle
hitta på för svar inför Erlander-Hedlunds
besök. Smoltsovs rapport fabricerades
och låg färdig vid besöket, men det beslöts av taktiska skäl – man ville avvakta
de svenska valen etc – att ge svaret senare.
Som kontrast till Erlanders sovjetresa
kan ställas det officiella besök som dåvarande norske statsministern Einar Gerhardsen gjorde i Moskva året innan. Han
–
förklarade vid ankomsten att huvudsyftet
med besöket var att befria en landsman
vid namn Osvald Harjo som satt fängslad
i Sovjet. Denne som var kommunist och
motståndsman under den tyska ockupationen av Norge hade arbetat för den sovjetiska underrättelsetjänsten. Han blev
arresterad av tyskarna men lyckades rymma och ta sig över till Sovjet 1941. Där
fick han ett annat mottagande än väntat.
På falska grunder blev han anklagad för
spioneri för tysk räkning och dömdes till
15 års straffarbete.
Ryssarna hade först förnekat all kännedom om honom, men en norrman som
också varit fången hos ryssarna kunde vid
sin återkomst till Norge 1953 bekräfta att
Harjo befann sig ifångläger iSovjet. Detta
ledde till stödaktioner i Norge för Harjos
sak och stor aktivitet inom norska UD
och ambassaden i Moskva. Gerhardsen
uppges vid sitt besök ha satt hårt mot hårt
för att få Harjo omedelbart hemsänd.
Ryssarna gav efter och Harjo fick omgå-
ende återvända till Norge.
Det finns ju olika sätt att göra markeringar inom diplomatin. Det som framför
allt gäller ifråga om ryssarna är att de föraktar undfallenhet. Man kan emellertid
vidta olika åtgärder för att visa sitt missnöje utan brytande av de diplomatiska
förbindelserna. Några exempel:
l) kalla hem sitt lands ambassadör för
konsultationer för kortare eller längre
tid;
2) frysa de kulturella förbindelserna eller
handelsutbytet;
3) inställa ömsesidiga besök av regeringsmedlemmar, parlamentsledamöter,
militärer etc.
Inte ett enda försök till dylik markering
gjordes under dessa förlorade år för att
509
rädda Wallenberg. Jag tror inte så mycket
på att hävdandet av Wallenbergs diplomatiska status hade hjälpt. Ryssarna häktade ju schweiziska, italienska och andra
diplomater utan åtskillnad, bl a för att ha
dem som framtida utbytesobjekt Nej,
man skulle från början gått in hårt på utväxlingslinjen eller annat utbyte, något
som jag föreslog men som avvisades av
Unden.
Det är skrämmande att svenska regeringen så sent som 1966 efter Wennerströms gripande vägrade att gå med på en
sovjetisk propå om benådningen av Wennerström med Wallenberg i utbyte (se
härrom f landshövdingen Carl Perssons
memoarer ”Utan omsvep”, Norstedts
1990). Var inte denna vägran bara en
uppföljning av den undenska politiken ”vi
bedriver ingen människohandel”?
Lindholm föreslår att mer material om
Wallenberg bör offentliggöras. Framför
allt bör det finnas mycket mer i de ryska
arkiven att analysera.
Den svenska Raoul Wallenberg-Föreningen liksom övriga liknande sammanslutningar utomlands har haft två syften
för sin verksamhet:
l) att verka för Raoul Wallenbergs räddning
2) att sprida kunskap om hans gärning.
Utan självförhävelse kan sägas att vi
lyckats i sistnämnda avseende. Massmedia i hela världen har blivit engagerade i
Raouls sak, budskapet har spritts genom
föredrag på universitet, i skolor, klubbar
och institutioner, genom filmer, böcker
och manifestationer av skilda slag. Uppskattningen av hans gärning och hans person har tagit sig uttryck i de oräkneliga hedersbetygelser som kommit honom till
del under årens lopp, varvid det räcker att
510
nämna hedersmedborgarskapen i USA,
Kanada och Israel, alla monument som
uppförts till hans ära och antalet gator,allmänna platser och byggnader som fått
hans namn. Om intresset för Wallenberg i
omvärlden nått oanade höjder kan alltså
detsamma tyvärr inte konstateras i hans
eget land.
Ett omfattande material rörande Wallenbergs humanitära mission i Ungern
har ju tidigare i olika omgångar frisläppts
av UD. Dessutom finns mycket samlat
genom projektet inom Uppsala Universitet. Vi i Raoul Wallenberg-Föreningen
förfogar över ett stort arkiv av skrifter,
uppsatser, tidningsklipp och sammanställningar, förutom ett helt bibliotek av
böcker på olika språk om Wallenbergaktionen. Så nog finns det redan material
för den forskning som Lindholm efterlyser.
När det gäller Wallenbergs öde och
hans befrielse ur sovjetisk fångenskap har
under åren statschefer, regeringar och
parlamentsledamöter från praktiskt taget
hela västvärlden ställt upp till vårt stöd.
Den press som ryssarna härigenom utsattes för ledde till att man hösten 1989 i
”Perestrojkans” tecken inbjöd Raouls anhöriga Nina Lagergren och Guy von Dardel, föreningens sekreterare Sonja Sonnenfeld samt undertecknad till diskussioner i Moskva. Bl a ledde besöket till att på
Guy von Dardels initiativ en internationell undersökningskommission tillsattes.
Den verkliga islossningen kom sedan hösten 1991 efter kuppförsöket. Då bildades
en officiell svensk-rysk arbetsgrupp med
uppgift att förhöra vittnen och söka få
fram dokument om Wallenberg i de då
öppnade arkiven- främst KGB:s.Mycket
material har återfunnits, men inget som
talar om vad som verkligen hänt honom.I
oktober lät Jeltsin offentliggöra de dokument han funnit i Gorbatjovs arkiv om
avrättningen av de polska officerarna i
Katyn. Kanske finns det i detta presidentarkiv även uppgifter om Wallenberg?
Lindholm hoppas som jag att den
svensk-ryska arbetsgruppen gör framsteg
och att man snarast får fram uppgifter om
vad som skett med Wallenberg. Det har
tyvärr gått ganska långt mellan gruppens
sammanträden. Det är viktigt att saken
drivs på från svenska regeringens sida.
Ryssarnas beredvillighet att öppna sina
arkiv måste utnyttjas medan tid är, och
det är fara i dröjsmål. I morgon kan det
vara för sent att få fram sanningen om
Raoul Wallenbergs öde.
Kampen för Raoul Wallenberg
E
fter det att jag under årens lopp
skrivit en rad artiklar i Svensk
Tidskrift i Raoul Wallenberg-frå-
gan var det i hög grad glädjande att i septembernumret ta del av Rolf Lindholms
välskrivna artikel ”Raoul Wallenbergs
öde”. Framför allt var det uppmuntrande
att även andra röster låter höra av sig, inte
minst en aktiv UD-mans.
Artikeln innehåller måhända inte så
mycket nytt i sak, men felgreppen från
svensk sida sätter författaren fingret på
med kraft och ur delvis nya perspektiv. En
förklaring till den svenska passiviteten de
första månaderna rörande Wallenberg
var naturligt nog oron för övriga beskickningsmedlemmar som man sedan julen
1944 till slutet av mars 1945 inte hört
något från. Man befarade att vi skjutits av
de ungerska nazisterna – som stormade
beskickningen i slutskedet – eller att vi
omkommit under bombardemangen eller
gatustriderna vid den ryska attacken. Om
Wallenberg hade man dock underrättelsen att han tagits under ryssarnas beskydd
och var räddad, trodde man.
När vi sedan – med undantag av Wallenberg – så småningom i slutet av april
1945 återbördades till fosterjorden efter
att ha varit internerade hos ryssarna borde man ha förstått lägets allvar. Den sommaren 1945 tillträdande socialdemokratiska regeringen brast i ansvar. Den borde
ha satt in all sin kraft på att få hem Wallenberg och inte nöjt sig med stillsamma förfrågningar. Denna undfallenhet ursäktar
ju inte vissa svenska moskvaambassadö-
rers passivitet och framför allt inte Söderbloms desaströsa agerande. Men var inte
deras attityder mycket av en reflex av regeringens inställning att ”ingenting fick
göras som kunde irritera ryssarna”? Det
är ju inte nödvändigt att här igen dra upp
alla andra exempel på svensk flathet vid
den tiden gentemot Sovjet (baltutlämningen, rniljardkrediterna, nedskjutningen av de svenska flygplanen etc). Undens
olycksaliga roll i sammanhanget är välkänd och har bl a beskrivits i min bok om
Wallenberg. Han trodde på vice utrikesminister Vysjinskijs ord 1947 att Wallenberg inte fanns på sovjetiskt område och
var okänd där – en Vysjinskij som var
bödeln bakom Stalins stora utrensning på
30-talet. När dåvarande Raoul Wallenbergförening vågade påstå att Vysjinskij
ljög blev Unden rasande. Idag vet vi genom frisläppta ryska dokument att just
1947 diskuterade man inom högsta sovjetledningen inkluderande bl a utrikesminister Molotov vad man skulle göra med
fången Wallenberg.
Den svenska undfallenheten fortsatte.
Koalitionsministären Erlander-Hedlund
grep sig an ärendet. Dessa herrar for till
Moskva 1956 med säkra bevis om Wallenbergs fångenskap. De lät sig nöja med
svävande besked och efter besök på Krim
reste hem med oförrättat ärende. Först ett
år senare kom den s k Smoltsov-rapporten enligt vilken Wallenberg skulle ha dött
av hjärtinfarkt 1947. Det går nu att läsa i
facit i de ryska dokumenten att på högsta
sovjetisk ort diskuterades vad man skulle
hitta på för svar inför Erlander-Hedlunds
besök. Smoltsovs rapport fabricerades
och låg färdig vid besöket, men det beslöts av taktiska skäl – man ville avvakta
de svenska valen etc – att ge svaret senare.
Som kontrast till Erlanders sovjetresa
kan ställas det officiella besök som dåvarande norske statsministern Einar Gerhardsen gjorde i Moskva året innan. Han
–
förklarade vid ankomsten att huvudsyftet
med besöket var att befria en landsman
vid namn Osvald Harjo som satt fängslad
i Sovjet. Denne som var kommunist och
motståndsman under den tyska ockupationen av Norge hade arbetat för den sovjetiska underrättelsetjänsten. Han blev
arresterad av tyskarna men lyckades rymma och ta sig över till Sovjet 1941. Där
fick han ett annat mottagande än väntat.
På falska grunder blev han anklagad för
spioneri för tysk räkning och dömdes till
15 års straffarbete.
Ryssarna hade först förnekat all kännedom om honom, men en norrman som
också varit fången hos ryssarna kunde vid
sin återkomst till Norge 1953 bekräfta att
Harjo befann sig ifångläger iSovjet. Detta
ledde till stödaktioner i Norge för Harjos
sak och stor aktivitet inom norska UD
och ambassaden i Moskva. Gerhardsen
uppges vid sitt besök ha satt hårt mot hårt
för att få Harjo omedelbart hemsänd.
Ryssarna gav efter och Harjo fick omgå-
ende återvända till Norge.
Det finns ju olika sätt att göra markeringar inom diplomatin. Det som framför
allt gäller ifråga om ryssarna är att de föraktar undfallenhet. Man kan emellertid
vidta olika åtgärder för att visa sitt missnöje utan brytande av de diplomatiska
förbindelserna. Några exempel:
l) kalla hem sitt lands ambassadör för
konsultationer för kortare eller längre
tid;
2) frysa de kulturella förbindelserna eller
handelsutbytet;
3) inställa ömsesidiga besök av regeringsmedlemmar, parlamentsledamöter,
militärer etc.
Inte ett enda försök till dylik markering
gjordes under dessa förlorade år för att
509
rädda Wallenberg. Jag tror inte så mycket
på att hävdandet av Wallenbergs diplomatiska status hade hjälpt. Ryssarna häktade ju schweiziska, italienska och andra
diplomater utan åtskillnad, bl a för att ha
dem som framtida utbytesobjekt Nej,
man skulle från början gått in hårt på utväxlingslinjen eller annat utbyte, något
som jag föreslog men som avvisades av
Unden.
Det är skrämmande att svenska regeringen så sent som 1966 efter Wennerströms gripande vägrade att gå med på en
sovjetisk propå om benådningen av Wennerström med Wallenberg i utbyte (se
härrom f landshövdingen Carl Perssons
memoarer ”Utan omsvep”, Norstedts
1990). Var inte denna vägran bara en
uppföljning av den undenska politiken ”vi
bedriver ingen människohandel”?
Lindholm föreslår att mer material om
Wallenberg bör offentliggöras. Framför
allt bör det finnas mycket mer i de ryska
arkiven att analysera.
Den svenska Raoul Wallenberg-Föreningen liksom övriga liknande sammanslutningar utomlands har haft två syften
för sin verksamhet:
l) att verka för Raoul Wallenbergs räddning
2) att sprida kunskap om hans gärning.
Utan självförhävelse kan sägas att vi
lyckats i sistnämnda avseende. Massmedia i hela världen har blivit engagerade i
Raouls sak, budskapet har spritts genom
föredrag på universitet, i skolor, klubbar
och institutioner, genom filmer, böcker
och manifestationer av skilda slag. Uppskattningen av hans gärning och hans person har tagit sig uttryck i de oräkneliga hedersbetygelser som kommit honom till
del under årens lopp, varvid det räcker att
510
nämna hedersmedborgarskapen i USA,
Kanada och Israel, alla monument som
uppförts till hans ära och antalet gator,allmänna platser och byggnader som fått
hans namn. Om intresset för Wallenberg i
omvärlden nått oanade höjder kan alltså
detsamma tyvärr inte konstateras i hans
eget land.
Ett omfattande material rörande Wallenbergs humanitära mission i Ungern
har ju tidigare i olika omgångar frisläppts
av UD. Dessutom finns mycket samlat
genom projektet inom Uppsala Universitet. Vi i Raoul Wallenberg-Föreningen
förfogar över ett stort arkiv av skrifter,
uppsatser, tidningsklipp och sammanställningar, förutom ett helt bibliotek av
böcker på olika språk om Wallenbergaktionen. Så nog finns det redan material
för den forskning som Lindholm efterlyser.
När det gäller Wallenbergs öde och
hans befrielse ur sovjetisk fångenskap har
under åren statschefer, regeringar och
parlamentsledamöter från praktiskt taget
hela västvärlden ställt upp till vårt stöd.
Den press som ryssarna härigenom utsattes för ledde till att man hösten 1989 i
”Perestrojkans” tecken inbjöd Raouls anhöriga Nina Lagergren och Guy von Dardel, föreningens sekreterare Sonja Sonnenfeld samt undertecknad till diskussioner i Moskva. Bl a ledde besöket till att på
Guy von Dardels initiativ en internationell undersökningskommission tillsattes.
Den verkliga islossningen kom sedan hösten 1991 efter kuppförsöket. Då bildades
en officiell svensk-rysk arbetsgrupp med
uppgift att förhöra vittnen och söka få
fram dokument om Wallenberg i de då
öppnade arkiven- främst KGB:s.Mycket
material har återfunnits, men inget som
talar om vad som verkligen hänt honom.I
oktober lät Jeltsin offentliggöra de dokument han funnit i Gorbatjovs arkiv om
avrättningen av de polska officerarna i
Katyn. Kanske finns det i detta presidentarkiv även uppgifter om Wallenberg?
Lindholm hoppas som jag att den
svensk-ryska arbetsgruppen gör framsteg
och att man snarast får fram uppgifter om
vad som skett med Wallenberg. Det har
tyvärr gått ganska långt mellan gruppens
sammanträden. Det är viktigt att saken
drivs på från svenska regeringens sida.
Ryssarnas beredvillighet att öppna sina
arkiv måste utnyttjas medan tid är, och
det är fara i dröjsmål. I morgon kan det
vara för sent att få fram sanningen om
Raoul Wallenbergs öde.