Peeter Luksep; Europeisk eller västeuropeisk union
1992
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
PEETER LUKSEP:
Europeisk eller västeuropeisk union?
Om vi skall bygga en europeisk
union, som i sinom tid också
skall ha plats för östra Europa,
måste vi inse hur illa ställt det är
i de forna öststaterna. Det avgö-
rande problemet är inte de ekonomiska skillnaderna utan de
politiska olikheterna.
l stor utsträckning är det folk
från den gamla nomenklaturan
som gripit makten i rätt ögonblick och nu styr. Alltför många
välmenande affärsmän och biståndsgivare har intet ont anande hamnat i klorna på dem vars
huvudönskemål är att slå vakt
om sina privilegier och inte att
förändra samhället.
Riksdagsman Peeter Luksep är
också ledamot av Estlands Kongress. Han var en av initiativtagarna till måndagsmötena på
Norrmalmstorg.
B
esluten i Maastricht må vara viktiga men det verkligt nya Europa
byggs i öster. Än så länge uppfattar
vi kanske de snabba förändringarna i Öst
närmast som medial underhållning: snart
har de förändrat vår världsdel.
Första gången jag på allvar såg det nya
Europa var på självständighetspartiets
kongress i Estland i augusti 1990. Jag var
där, som jag trodde, tillsammans med ett
fåtal andra utländska gäster – en tysk, en
belgare, några från Lettland och Litauen.
När punkten för hälsningar från utländska gäster inleddes fick jag till min chockartade förvåning uppleva timmars väntan
medan representanter för partier från ett
15-tal olika nationer inom det forna Sovjetunionen framträdde. Några av dem
kom i kaftaner och turbaner, huvuddelen
var dock europeer i ordets såväl geografiska som kulturella bemärkelser.
Fyra lärdomar
Upplevelsen var stark också för mig som
ägnat mitt vuxna liv åt att motverka bilden
av det enhetliga, jämngrå och nationellt
utsuddade Sovjetunionen. Väldets sammanbrott har gett oss nya och delvis omskakande kunskaper om vår omvärld.
För det första är den, som sagt, brokigare än vad de flesta ville föreställa sig.
Och inte nog med att konstruktionen Sovjetunionen med sina delrepubliker var
brokig, Ryssland är kanske ännu brokigare. Det som vi kallar Ryssland är i många
folks ögon resterna av det tsarryska kolonialväldet, ett välde som uppstod genom
militära erövringar. Det innehåller hundratalet hela folk, från finnarnas och esternas nära släktingar ingermanländare och
voter till ursprungsfolk i Sibirien som
jagas från helikopter av ryska nybyggare.
Många av dessa folk är små och kommer
knappast att göra sig mer – eller mindre
– gällande än Nordamerikas indianer
eller Sveriges samer, andra räknas återigen i hundratusental eller till och med
miljoner och har inga planer på att låta sig
fortsättningsvis underkuvas av Ryssland.
Den andra insikten är att detta väldiga
imperium är fattigare, till och med oerhört mycket fattigare, än vad vi kunde
föreställa oss. Den från tsardömet ärvda
Securitates tunnlar under Bukarest
var inte någon lokal rumänsk uppfinning.
kunskapen om hur man bygger potemkinkulisser har förvaltats väl av sovjetmakten. I Estland och Letttand, som före
sovjettiden tillhörde världens tjugo rikaste länder, bär gamla gummor vatten upp
till andra eller tredje våningen i hyreshus
därför att kranvattnet för länge sen upphört att fungera. Borgmästare- som ändå
kontrollerar detaljhandeln i sin stad – får
resa runt till omgivande storstäder utan
att hitta några skor. Basvaror som socker,
mjöl, tandkräm, tvål, tändstickor med
mera är oftast ransonerade. Men med
sovjetiska mått var dessa baltiska stater
ändå länder som flödade av mjölk och
honung. I många ryska städer, för att inte
tala om landsbygden, finns ofta vare sig
fungerande eller icke fungerande vattenledningar i husen, ingen elström, inga telefoner, inga asfalterade vägar, inga personbilar, och ofta inte ens rinnande vatten
i sjukhusen.
25
Den tredje lärdomen är att ”det onda
imperiet” var ännu ondare och grymmare
än vad de flesta av oss vågade föreställa
sig. Skildringar av lägerliv och massgravar
i Sibirien, av rättslöshet i vardagslivet och
av lokala partifunktionärers nyckfullhet
överträffar vad också de mest sovjetkritiska östflyktingar försökte berätta. Öppnandet av Stasiarkiven i det forna Östtyskland ger en försmak av vad som väntar när- och om -KGB-arkiven öppnas.
Avslöjandet av kommunistpartiets ledningscentral och bunker under Smolnijpalatset i St. Petersburg är en liten början. En hel stad, med hundratals bostäder
– fina lägenheter för pamparna, delade
rum för medhjälparna- och med utrustning för avlyssning av St. Petersburgs telenät samt med möjlighet att stänga av stadens vatten och el antyder att Securitates
tunnlar under Bukarest inte var någon lokal rumänsk uppfinning.
Den fjärde, och kanske allra mest tänkvärda lärdomen är insikten om den falska
bild av stabilitet som vi skapade oss beträffande situationen i sovjetimperiet
stabiliteten var falsk redan i den bemärkelsen att utvecklingen i Sovjetunionen
ingalunda var så lugn som vi trodde. Inte
bara politiska intriger utan också demonstrationer, strejker och till och med uppror förekom, men kontrollen över informationen var så total att kunskap om detta knappast nådde omvärlden. Annu viktigare är givetvis den inneboende instabilitet som den påtvingade yttre stabiliteten
innebär. Spänningar har byggts upp, som
man nu riskerar att få igen med ränta på
ränta. Sovjetimperiet har varit som en
ångkokare, i vilken locket hållits på plats
med våld. När locket väl börjar lossna riskerar allt att explodera.
26
Det nya Europa och det gamla
Till detta måste läggas en femte insikt. Det
halva Europa som alltför många kallade
för ”Europa” var bara hälften. Ska vi bygga en europeisk union som, i sinom tid,
har plats också för östra Europa?
De gigantiska ekonomiska skillnaderna
tas av många till intäkt för att det måste
dröja länge. Jag tror inte att ekonomiska
skillnader behöver betyda det. I den ekonomiska olikheten ligger i själva verket
väldiga ömsesidiga möjligheter.
De politiska olikheterna är däremot ett
större problem. För att Europa ska bli ett,
måste östra Europa få oberoende media,
partier och en ny generation politiska ledare.
Men demokratiseringen har egentligen
inte hunnit särskilt långt. I stor utsträckning är det folk från samma gamla nomenklatura som fortfarande styr. De flesta har nu blivit valda i val, men val som
hållits utan partier, utan oberoende media
och utan att någon opposition värd namnet egentligen haft möjlighet att organisera sig. De styr utan den terrorapparat som
deras kamrater för något år sedan fortfarande kunde använda, de styr med ett
visst mått av tolerans från befolkningen,
men de styr därför att de tillhör den härskande klassen och var kloka nog att gripa
makten i rätt ögonblick, när deras närmaste föregångare var förbrukade i folks
ögon.
Så är det i praktiskt taget hela det forna
imperiet. Ledarna är barn av det sovjetiska politiska systemet. De sysslar med
politik inte för att de har uppfattningar
utan för att de har tillräckligt lite uppfattningar för att kunna byta åsikt efter vindens skiftningar. De har kommit till ledande positioner genom intriger, svek och
angiveri. De har oftast lojalt tjänat sovjetmakten på höga poster under lång tid.
Deras karriär har fortsatt därför att de
klokt nog har undvikit att satsa på fel häst
i maktspelet i sovjetstaten. Det finns inga
garantier för att de i ett annat skede av utvecklingen står fast vid de demokratiska
principer som de för tillfället bekänner sig
till. Några av dem kanske blir goda demokratiska ledare, men jag tvivlar på att så-
dana genuina metamorfoser är särskilt
vanliga.
Vem kan skaffa kostym och skor att
sätta på sigså att man ser tillräckligt
prydlig utför att ta emot en gäst?
Bryt de svarta Volgornas makt
När den humanitärt sinnade och av det
ekonomiska eländet chockade västlige
politikern eller affärsmannen anländer till
en flygplats i öst, vem är där för att möta
honom? Vem är det som överhuvud taget
vet om att vederbörande skall komma?
Vem har språkkunskaperna? Vem kan
skaffa kostym och skor att sätta på sig så
att man ser tillräckligt prydlig ut för att ta
emot en gäst? Vem kan skaffa fram svarta
Volgabilar att köra gästen från flygplatsen
med? Vem kan bjuda på restaurang i ett
system där alla restauranger har en fabrikstillverkad skylt på dörren som säger
att det inte finns några lediga platser?
Alltför många av våra välmenande affärsmän, biståndsgivare och andra kontaktuppbyggare har intet ont anande hamnat i
klorna på dem vars huvudönskemål har
varit att slå vakt om sitt goda liv och sina
privilegier och inte att förändra samhället.
Det är kanske förståeligt men inte särskilt
glädjande.
En desovjetisering av den politiska apparaten skulle också vara det viktigaste
bidraget till införandet av marknadsekonomi. Även om kloka personer inom noEn desovjetisering av den politiska
apparaten skulle också vara det viktigaste bidraget till införandet av
marknadsekonomi.
menklaruran för länge sedan insett att det
sovjetiska ekonomiska systemet inte
fungerar så är det lättare att säga det än att
dra konsekvenserna av det och ge upp sin
makt över ekonomin. Debatten om ”de
röda baronerna” är ett bra exempel på
detta. I vanligt folks ögon stal kommunis- 27
tema först folkets hus, jordbruk eller fö-
retag i statens namn; nu försöker man
överföra dem i sin egen privata ägo och
kallar det för marknadsekonomi. Det är
mot den bakgrunden man skall se de
”opraktiska” beslut om återlämnande av
förstatligad egendom, som nu fattas över
hela Östeuropa trots de administrativa
apparaternas – och en del västliga ”experters”- försök att blockera detta.
Den europeiska unionen, byggd på
grundmurad demokratisk övertygelse,
blir vårt kanske starkaste redskap att
stödja en demokratisk utveckling i det nya
Europa. Att hålla dörren öppen för folken som kastat av sig det onda imperiets
ok, men att samtidigt kräva anständigt beteende av sina blivande rumskamrater.
Med den inställningen tjänar stegen mot
europeisk union i väst också demokratins
och den ekonomiska utvecklingens sak i
öst.
Ge
Svensk Tidskrifts
JUBILEUMSNUMMER
som present!
Jubileumsnumret- 3/91, 144 s- kan rekvireras
genom att kr 95:- insättes på Svensk Tidskrifts
postgiro nummer 7 27 44-6
Europeisk eller västeuropeisk union?
Om vi skall bygga en europeisk
union, som i sinom tid också
skall ha plats för östra Europa,
måste vi inse hur illa ställt det är
i de forna öststaterna. Det avgö-
rande problemet är inte de ekonomiska skillnaderna utan de
politiska olikheterna.
l stor utsträckning är det folk
från den gamla nomenklaturan
som gripit makten i rätt ögonblick och nu styr. Alltför många
välmenande affärsmän och biståndsgivare har intet ont anande hamnat i klorna på dem vars
huvudönskemål är att slå vakt
om sina privilegier och inte att
förändra samhället.
Riksdagsman Peeter Luksep är
också ledamot av Estlands Kongress. Han var en av initiativtagarna till måndagsmötena på
Norrmalmstorg.
B
esluten i Maastricht må vara viktiga men det verkligt nya Europa
byggs i öster. Än så länge uppfattar
vi kanske de snabba förändringarna i Öst
närmast som medial underhållning: snart
har de förändrat vår världsdel.
Första gången jag på allvar såg det nya
Europa var på självständighetspartiets
kongress i Estland i augusti 1990. Jag var
där, som jag trodde, tillsammans med ett
fåtal andra utländska gäster – en tysk, en
belgare, några från Lettland och Litauen.
När punkten för hälsningar från utländska gäster inleddes fick jag till min chockartade förvåning uppleva timmars väntan
medan representanter för partier från ett
15-tal olika nationer inom det forna Sovjetunionen framträdde. Några av dem
kom i kaftaner och turbaner, huvuddelen
var dock europeer i ordets såväl geografiska som kulturella bemärkelser.
Fyra lärdomar
Upplevelsen var stark också för mig som
ägnat mitt vuxna liv åt att motverka bilden
av det enhetliga, jämngrå och nationellt
utsuddade Sovjetunionen. Väldets sammanbrott har gett oss nya och delvis omskakande kunskaper om vår omvärld.
För det första är den, som sagt, brokigare än vad de flesta ville föreställa sig.
Och inte nog med att konstruktionen Sovjetunionen med sina delrepubliker var
brokig, Ryssland är kanske ännu brokigare. Det som vi kallar Ryssland är i många
folks ögon resterna av det tsarryska kolonialväldet, ett välde som uppstod genom
militära erövringar. Det innehåller hundratalet hela folk, från finnarnas och esternas nära släktingar ingermanländare och
voter till ursprungsfolk i Sibirien som
jagas från helikopter av ryska nybyggare.
Många av dessa folk är små och kommer
knappast att göra sig mer – eller mindre
– gällande än Nordamerikas indianer
eller Sveriges samer, andra räknas återigen i hundratusental eller till och med
miljoner och har inga planer på att låta sig
fortsättningsvis underkuvas av Ryssland.
Den andra insikten är att detta väldiga
imperium är fattigare, till och med oerhört mycket fattigare, än vad vi kunde
föreställa oss. Den från tsardömet ärvda
Securitates tunnlar under Bukarest
var inte någon lokal rumänsk uppfinning.
kunskapen om hur man bygger potemkinkulisser har förvaltats väl av sovjetmakten. I Estland och Letttand, som före
sovjettiden tillhörde världens tjugo rikaste länder, bär gamla gummor vatten upp
till andra eller tredje våningen i hyreshus
därför att kranvattnet för länge sen upphört att fungera. Borgmästare- som ändå
kontrollerar detaljhandeln i sin stad – får
resa runt till omgivande storstäder utan
att hitta några skor. Basvaror som socker,
mjöl, tandkräm, tvål, tändstickor med
mera är oftast ransonerade. Men med
sovjetiska mått var dessa baltiska stater
ändå länder som flödade av mjölk och
honung. I många ryska städer, för att inte
tala om landsbygden, finns ofta vare sig
fungerande eller icke fungerande vattenledningar i husen, ingen elström, inga telefoner, inga asfalterade vägar, inga personbilar, och ofta inte ens rinnande vatten
i sjukhusen.
25
Den tredje lärdomen är att ”det onda
imperiet” var ännu ondare och grymmare
än vad de flesta av oss vågade föreställa
sig. Skildringar av lägerliv och massgravar
i Sibirien, av rättslöshet i vardagslivet och
av lokala partifunktionärers nyckfullhet
överträffar vad också de mest sovjetkritiska östflyktingar försökte berätta. Öppnandet av Stasiarkiven i det forna Östtyskland ger en försmak av vad som väntar när- och om -KGB-arkiven öppnas.
Avslöjandet av kommunistpartiets ledningscentral och bunker under Smolnijpalatset i St. Petersburg är en liten början. En hel stad, med hundratals bostäder
– fina lägenheter för pamparna, delade
rum för medhjälparna- och med utrustning för avlyssning av St. Petersburgs telenät samt med möjlighet att stänga av stadens vatten och el antyder att Securitates
tunnlar under Bukarest inte var någon lokal rumänsk uppfinning.
Den fjärde, och kanske allra mest tänkvärda lärdomen är insikten om den falska
bild av stabilitet som vi skapade oss beträffande situationen i sovjetimperiet
stabiliteten var falsk redan i den bemärkelsen att utvecklingen i Sovjetunionen
ingalunda var så lugn som vi trodde. Inte
bara politiska intriger utan också demonstrationer, strejker och till och med uppror förekom, men kontrollen över informationen var så total att kunskap om detta knappast nådde omvärlden. Annu viktigare är givetvis den inneboende instabilitet som den påtvingade yttre stabiliteten
innebär. Spänningar har byggts upp, som
man nu riskerar att få igen med ränta på
ränta. Sovjetimperiet har varit som en
ångkokare, i vilken locket hållits på plats
med våld. När locket väl börjar lossna riskerar allt att explodera.
26
Det nya Europa och det gamla
Till detta måste läggas en femte insikt. Det
halva Europa som alltför många kallade
för ”Europa” var bara hälften. Ska vi bygga en europeisk union som, i sinom tid,
har plats också för östra Europa?
De gigantiska ekonomiska skillnaderna
tas av många till intäkt för att det måste
dröja länge. Jag tror inte att ekonomiska
skillnader behöver betyda det. I den ekonomiska olikheten ligger i själva verket
väldiga ömsesidiga möjligheter.
De politiska olikheterna är däremot ett
större problem. För att Europa ska bli ett,
måste östra Europa få oberoende media,
partier och en ny generation politiska ledare.
Men demokratiseringen har egentligen
inte hunnit särskilt långt. I stor utsträckning är det folk från samma gamla nomenklatura som fortfarande styr. De flesta har nu blivit valda i val, men val som
hållits utan partier, utan oberoende media
och utan att någon opposition värd namnet egentligen haft möjlighet att organisera sig. De styr utan den terrorapparat som
deras kamrater för något år sedan fortfarande kunde använda, de styr med ett
visst mått av tolerans från befolkningen,
men de styr därför att de tillhör den härskande klassen och var kloka nog att gripa
makten i rätt ögonblick, när deras närmaste föregångare var förbrukade i folks
ögon.
Så är det i praktiskt taget hela det forna
imperiet. Ledarna är barn av det sovjetiska politiska systemet. De sysslar med
politik inte för att de har uppfattningar
utan för att de har tillräckligt lite uppfattningar för att kunna byta åsikt efter vindens skiftningar. De har kommit till ledande positioner genom intriger, svek och
angiveri. De har oftast lojalt tjänat sovjetmakten på höga poster under lång tid.
Deras karriär har fortsatt därför att de
klokt nog har undvikit att satsa på fel häst
i maktspelet i sovjetstaten. Det finns inga
garantier för att de i ett annat skede av utvecklingen står fast vid de demokratiska
principer som de för tillfället bekänner sig
till. Några av dem kanske blir goda demokratiska ledare, men jag tvivlar på att så-
dana genuina metamorfoser är särskilt
vanliga.
Vem kan skaffa kostym och skor att
sätta på sigså att man ser tillräckligt
prydlig utför att ta emot en gäst?
Bryt de svarta Volgornas makt
När den humanitärt sinnade och av det
ekonomiska eländet chockade västlige
politikern eller affärsmannen anländer till
en flygplats i öst, vem är där för att möta
honom? Vem är det som överhuvud taget
vet om att vederbörande skall komma?
Vem har språkkunskaperna? Vem kan
skaffa kostym och skor att sätta på sig så
att man ser tillräckligt prydlig ut för att ta
emot en gäst? Vem kan skaffa fram svarta
Volgabilar att köra gästen från flygplatsen
med? Vem kan bjuda på restaurang i ett
system där alla restauranger har en fabrikstillverkad skylt på dörren som säger
att det inte finns några lediga platser?
Alltför många av våra välmenande affärsmän, biståndsgivare och andra kontaktuppbyggare har intet ont anande hamnat i
klorna på dem vars huvudönskemål har
varit att slå vakt om sitt goda liv och sina
privilegier och inte att förändra samhället.
Det är kanske förståeligt men inte särskilt
glädjande.
En desovjetisering av den politiska apparaten skulle också vara det viktigaste
bidraget till införandet av marknadsekonomi. Även om kloka personer inom noEn desovjetisering av den politiska
apparaten skulle också vara det viktigaste bidraget till införandet av
marknadsekonomi.
menklaruran för länge sedan insett att det
sovjetiska ekonomiska systemet inte
fungerar så är det lättare att säga det än att
dra konsekvenserna av det och ge upp sin
makt över ekonomin. Debatten om ”de
röda baronerna” är ett bra exempel på
detta. I vanligt folks ögon stal kommunis- 27
tema först folkets hus, jordbruk eller fö-
retag i statens namn; nu försöker man
överföra dem i sin egen privata ägo och
kallar det för marknadsekonomi. Det är
mot den bakgrunden man skall se de
”opraktiska” beslut om återlämnande av
förstatligad egendom, som nu fattas över
hela Östeuropa trots de administrativa
apparaternas – och en del västliga ”experters”- försök att blockera detta.
Den europeiska unionen, byggd på
grundmurad demokratisk övertygelse,
blir vårt kanske starkaste redskap att
stödja en demokratisk utveckling i det nya
Europa. Att hålla dörren öppen för folken som kastat av sig det onda imperiets
ok, men att samtidigt kräva anständigt beteende av sina blivande rumskamrater.
Med den inställningen tjänar stegen mot
europeisk union i väst också demokratins
och den ekonomiska utvecklingens sak i
öst.
Ge
Svensk Tidskrifts
JUBILEUMSNUMMER
som present!
Jubileumsnumret- 3/91, 144 s- kan rekvireras
genom att kr 95:- insättes på Svensk Tidskrifts
postgiro nummer 7 27 44-6