Paul Johnson; Europa och den nya westfaliska freden


1990


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

PAUL JOHNSON:
Europa och den nya
westfaliska freden
Det själv-enande Europa, som
långsamt blivit verklighet, är ett
märkligt odoktrinärt och odogmatiskt begrepp. Vi bevittnar nu
en historisk vändpunkt liksom
vid den westfaliska freden.
Ett Europa som omfattar och
anpassat sig till Storbritannien
och Danmark, Spanien och
Grekland, förutom till de gamla
kärnländerna, är ett Europa som
inte har något att frukta – däremot åtskilligt att vinna -på att
järnridån höjs.
Skall Ryssland på nytt bli en
”normal” stormakt och en del av
Europa måste det emellertid
överge tanken på global dominans. Det kan inte både vara del
i den Europeiska Gemenskapen
och vara en världsmakt som
håller armeer i hjärtat av Asien
och Fjärran Ostern och flottor i
alla världshav. Det måste välja.
SvT:s medarbetare Paul
Johnson är historiker.
D
et kalla krigets gamla konflikt
mellan de två supermakterna,
mellan NATO och Warszawapakten, mellan aktiv kapitalism och aktiv
kollektivism, har ersatts av mer suddiga
relationer. Skälet härtill är uppenbart. De
som nu styr Ryssland är nedtyngda av
landets interna problem och har övergivit
strävan att skapa framtidens samhälle och
kunna utgöra ett mönster för världen.
Istället har de bestämt sig för att bli en del
av denna.
I viss mening betyder detta att klockan
vrids tillbaka till 1917, eller varför inte till
1914. Visst finns det viktiga olikheter. År
1914 ägde Tsarryssland världens snabbast växande ekonomi, som decenniet fö-
re expanderat snabbare än Amerikas eller
Japans. Dagens Sovjet har den svagaste
och minst produktiva av de stora ekonomierna, och inga tecken tyder på att dess
ledare skulle kunna bryta denna relativa
nedgång. Samtidigt är Ryssland i rent
militär mening en av världens två supermakter. Det är och kommer under lång tid
att förbli den euroasiatiska kontinentens
största makt. Eftersom den största medtävlaren är USA kommer vissa av de senaste 40 årens spänningar att bestå. Men i
takt med att Sovjetryssland överger sin
kollektivism och nervöst sällar sig till världens marknadssystem, kommer spänningen mera att påminna om klassisk
stormaktsrivalitet än om en ideologisk
konflikt.
På sätt och viss bevittnar vi nu åter en
historisk vändpunkt, liksom vid westfaliska freden 1648. Denna händelse satte
inte stopp för krigen. Men den blev slutet
för religionskrigen. Därefter har allianser
och krig framkallats av världsliga begär
snarare än av doktrinär renlärighet. Så är
det också idag. Girighet är kanske inte så
tilltalande, men den har två fördelar. Den
är densamma överallt. Och den är i grunden rationell. Så allteftersom Sovjet ”normaliseras” kan det fortsätta att vara farligt
och kanske till och med aggressivt. Men
det kommer att tala samma språk som alla
andra. Vi lämnar Doktrinens tidsålder. Vi
inträder i Uppgörelsens epok. Detta
kallas framsteg.
Vi lämnar Doktrinens tidsålder. Vi
inträder i Uppgörelsens epok. Detta
kallas framsteg.
Hur kommer då Europa att klara sig i
Uppgörelsens epok? Innan vi besvarar
frågan måste tre viktiga ting som rör
dagens Europa nämnas. Det första är att
Europa nu upplever den mest lyckosamma delen av sin historia. 1945 låg det i ruiner och var praktiskt taget kraftlöst, medan avgörandet låg hos två icke-europeiska makter, Ryssland och Förenta staterna. I dag, 1989, har det redan åtnjutit
den längsta epoken med allmän fred- 44
år, 1945-89, i motsats till den näst
längsta, 43 år, 1871-1914 – sedan själva
begreppet Europa uppstod under de
Mörka århundradena. Den andra omständigheten är lika märklig. Väster om
Järnridån, och åter för första gången i
historien, är varje europeisk stat nu en
parlamentarisk demokrati med lagstyre.
Detta är ett märkligt förhållande, som fått
alltför liten uppmärksamhet. För det
tredje gör Europa väster om Järnridån
stadiga framsteg vad gäller att bygga upp
gemensamma ekonomiska institutioner.
Denna omständighet hjälper oss att förstå
31
varför de fria europeiska staterna utan
undantag nu har den högsta levnadsstandarden i sin historia, samtidigt som
utsikterna för 1990-talet är goda i och
med att den inre marknad som träder i
kraft 1992 börjar ge sig tillkänna.
Om det fria Europa börjat blomstra redan i Doktrinens tidsålder, borde det klara sig ännu bättre i Uppgörelsens. Ty det
själv-enande Europa som långsamt blivit
verklighet är ett märkligt odoktrinärt och
odogmatiskt begrepp. Det är till stor del
en praktisk skapelse, själv frukten av uppgörelser. Den europeiska gemenskapens
verklige upphovsman, Jean Monnet, var
en person med stora ideer men anmärkningsvärt fri fråh ideologier. Han ville att
Europa skulle ta ett steg i taget och känna
sig för genom praktiska överenskommelser. Han ville ha ett minimum av regler,
föga av hindrande institutioner och byrå-
krati. Monnets tankar har inte i alla avseenden följts – det finns till exempel för
många regleringar och för många byrå-
krater.
Ändå har metoden att arbeta via en serie ömsesidiga, verklighetsnära uppgörelser som återspeglar ekonomiska realiteter
förblivit gemenskapens egentliga dynamik.
Vi kan urskilja tre stadier i det nya
Europas tillblivelse, vart och ett följden av
en uppgörelse. Det första var det fransktyska beslutet att bilägga gamla konflikter
och hat och skapa fungerande ekonomiska relationer. Utan denna vitala överenskommelse skulle heller ingen europeisk uppgörelse ha varit möjlig. Den tog
sig uttryck i att Frankrike övergav sin traditionella ekonomiska protektionism och
gav Västtyskland tillträde till sina marknader.Tyskarna godtog i gengäld Gemen- 32
skapens jordbrukspolitik, ett franskt
system för jordbruksstöd som gjorde att
Frankrike under ett antal år kunde minska sin bondebefolkning från nära halva
till litet över en tiondel av sin befolkning,
och samtidigt blev ett modernt industriland.
Detta var den rationella, konkreta uppgörelse som på det hela taget fungerat så
väl, och det var på denna grund som den
andra fasen, skapandet av det tidiga EEC,
blev möjligt. Denna ursprungliga sexnationsklubb hade en ordnande geografisk princip- det var det Europa som
omfattar de stora floddalar som utbreder
sig från alperna. Det hade eller tycktes
också ha en enande historisk princip, eftersom det till stor del var det gamla karplingiska imperiets Europa. Som sådant
tycktes det ha en ideologisk bas, och på
1950-talet, till och med innan Rom-avtalet undertecknats, kallades de som förordat detta gärna i negativ mening les
Carolingiens, och sågs som personer med
stelt ideologisk inriktning. Män som Konrad Adenauer, Robert Schuman, Aleide
de Gasperi, vilka delade gemensamma
attityder vad gäller synen på religion, familj, stat, ekonomi, anklagades för att vilja
återskapa kristendomens medeltida Europa, fast i modern industrialiserad form.
Om Gemenskapens Europa behållit
dessa ursprungliga gränser kunde det
mycket väl ha utvecklat denna ideologiska
profil. Men tack vare Storbritanniens beslut att pressa sig in i den europeiska
marknaden under tidigt 70-tal kunde Europa ta steget in i en ny fas, varvid en del
av Skandinavien, den iberiska halvön och
t o m en del av Balkan drogs in i Gemenskapen. Så övergavs det ledmotiv som det
”karolingiska Europa” utgjort. Istället
öppnades dörren till ett Europa med långt
större dimensioner.
Det är just detta kloka beslut att utvidga den Europeiska Gemenskapen som
gör att vi kan träda in i Uppgörelsens tid
med tillförsikt och rentav viss förväntan.
Om EEC behållit sina karolingiska gränser och ideologiska profil, kunde alla möjliga hinder, en del till och med oöverstigliga, ha rests när det försökt anpassa sig
till följderna av Rysslands beslut att bli en
”normal” stormakt. Framför allt skulle
det problem som det delade Tyskland utgör ha haft alla utsikter att permanentas.
Idag däremot torde det inte vara svårt
för en flexibel, växande, dynamisk europagemenskap att reagera på de utmaningar som nu kommer. Den kan rentav se
dessa an med självförtroende. Ty ett
Europa som omfattar och anpassat sig till
Storbritannien och Danmark, Spanien
och Grekland, förutom till de gamla kärnländerna, är ett Europa som inte har nå-
got att frukta – däremot åtskilligt att
vinna – på att Järnridån höjs. Ty medlemskap är redan möjligt för de europeiska folk som antagit demokratin och
lagstyret, och som är villiga att godta
Gemenskapens övernationella inrättningar och genom en uppgörelse träda in i
denna.
Detta sker medan Europa bakom Järnridån liberaliseras och normaliseras. Det
verkar därför rimligt att Europa allteftersom marknad och demokrati träder in på
scenen också expanderar österut liksom
det tidigare expanderat söder- och norröver. Polen har de facto valt sig den första
icke-kommunistiska regeringen i ÖstEuropa på över 40 år. Ungern rör sig i
samma riktning. Till och med Östtyskland
måste förändras. För Öst betyder normalisering europeisering och processen är
redan påbörjad. I Warszawa visar man
tolt upp ett stort klippblock i en park och
hävdar att detta block markerar den
exakta geografiska medelpunkten i Europa. Menar man med Europa ett område
som sträcker sig från Atlanten till Ural är
anspråket givetvis berättigat.
När dessa folk inträder allteftersom de
når frihet och härigenom får tillfälle att
utöva sin självbestämmanderätt, kommer
en ny utvidgning av Gemenskapen att ske
till kontinentens yttergränser-en expansion som innefattar Österrike, kanske
Schweiz, hela Skandinavien och Finland.
Ett åteiförenat, helt suveränt och
oberoende Tyskland är en sak. En
helt annan är ett enat Tyskland som
verkar inom EG:s beslutsram.
Med denna utvidgning borde det inte
minst gå att tackla och lösa det historiska
tyska problemet. Tyskland har alltid varit
för stort och mäktigt, tyskarna för
energiska och mångtaliga, för att spela en
begränsad roll i centrala Europa. Detta
var kärnan i de båda världskrigen. 1945
förpuppade man problemet tillfälligt
genom Tysklands delning som gjorde det
relativt försvagat. Intill helt nyligen har
ryssarna varit totalt främmande för en
förändring av detta förhållande, som
tvärtom passat dem väl. Emellertid är ett
återförenat, helt suveränt och oberoende
Tyskland en sak. En helt annan är ett enat
Tyskland som verkar inom de överstatliga
begränsningar och den beslutsram som
EG innebär.
33
Skulle denna modell förverkligas, bör
den ej utgöra något hot mot Tysklands
grannar. De ekonomiska och politiska institutionerna inom EG kan tjäna som medel att undanröja gammal nationell fruktan och antagonism av skilda slag, också
de ännu olösta etniska gränskonflikterna i
Östeuropa, mellan tyskar och polacker,
polacker och litauer, ungrare och rumä-
ner, för att bara nämna några fall. De senaste hundra åren har först Hitler, sedan
Stalin och hans efterföljare hållit locket
nedtryckt över dessa gamla men seglivade
trätor – som var de bägge världskrigens
indirekta orsaker – och de träder åter i
dagen när det sovjetiska greppet mjuknar.
Vi har hittills i EG sett den inrättning som
kommit den gamla fransk-tyska avogheten att försvinna för gott. Sanningen är
att EG är ett ömsesidigt säkerhetssystem
av mycket vidare slag. Genom att ständigt
vidga de gemensamma lagarna och institutionernas auktoritet får man gränserna
mellan samtliga medlemmar, och även
dessas etniska karaktär, att framstå som
allt mindre laddade. Den dag kanske
kommer, när Gemenskapens styrka vuxit
dithän att till och med problemet Ulster
inte mera är olösligt.
Allteftersom denna process fortskrider
kommer en utvidgad Gemenskap att kunna ta sig an alltfler folk från Östeuropa.
Om Österrike till exempel blir medlem
blir det inte lätt att motstå kraven, inte
bara från tjecker och slovaker utan från
slovener, kroater och dalmatier vilka
delar den viktiga men något museala
egenskapen att ha tillhört Habsburgimperiet. Om från denna rämnande Järnridå också preussare och polacker sällar
sig till Gemenskapen, liksom fria Östersjöstater som Sverige och Finland, hur
34
kan man då logiskt hindra ester, Jetter och
litauer att bli medlemmar?
Detta väcker den hittills tyngsta frågan,
den som rör förhållandet till Sovjetryssland. Ty en av de mest fängslande sidorna
hos det som idag sker i Ryssland är, att genom att på nytt bli en ”normal” stormakt
blir Ryssland också en mer europeisk
~akt. Det upphör att vara den förverkligade socialismens utopi och avsäger sig
rollen som världsmarxismens riktkarl och
väktare. Härigenom återupptar den ett
tidigare uppdrag som bålverk för den
europeiska civilisationen – Peter den
Stores och Petersburgs Ryssland, det
Alexander den Förstes Ryssland som
hjälpte till att befria Europa från Napoleon, det Ryssland som bland mycket annat såg sig som den bysantinska kristendomens arvtagare – det Tredje Rom. Att
en sådan förändring svarar mot ett stort
behov hos många människor i det europeiska Ryssland är självklart. Dessa ser
med hoppfullhet mot Väst~r, det vill säga
mot Europa.
Om Europa är en enhet ”från Atlanten
till Ural” hör Ryssland dit. Men detta inlemmande måste ske på två villkor. För
det första måste Ryssland om det skall bli
en del av Europa överge tanken på global
dominans. Det kan inte både vara del i
den Europeiska Gemenskapen och vara
en världsmakt som håller armeer i hjärtat
av Asien och Fjärran Östern, och flottor i
alla världshav. Det måste välja, och väljer
det Europa måste det avkolonisera. Därtill måste det avkolonisera inte bara i
Asien – från VIadivastok till Kaukasus.
Det måste avkolonisera i Europa. Inte
bara sina forna satelliter, utan de baltiska
folken, kanske ukrainarna och vitryssarna, georgierna, kosackerna och armenierna måste få ett fritt val, och, om de bestämmer sig för självständighet, måste de
ges självbestämmande.
Det andra kravet är lika viktigt. Om
Ryssland skall bli acceptabelt och kunna
upptas i Gemenskapen måste det nämligen underkasta sig marknadens disciplin
på ett långt mer systematiskt sätt än vad
Gorbatjov hittills tänkt sig. Vad som
också krävs är en kulturell omvändelse av
ett helt annat slag.
Väljer Ryssland att bli en del av Europa måste det avkolonisera.
Ryssland måste återhämta sig och söka
medvetandegöra sitt europeiska förflutna. Detta kan ske samtidigt på många sätt,
men det finns ett sätt på vilket det måste
ske, och det är genom att än en gång ge
den kristna religionen möjlighet till en
central plats i tillvaron. Ty Ryssland är i
grunden ett kristet land, och det kristna
medvetandet är vad som främst berättigar
landet till en ny europeisk status. Ansprå-
ket att vara ett Tredje Rom är inte helt få-
fängt. Man kan notera att mycket av det
som idag är det romersk-katolska Litauen
först infördes genom missionärer från det
kristna Moskva, långt före reformationen
-till och med före schismen mellan latinska och grekiska kristna på l000-talet.
Om Ryssland avkoloniserar sig självt och
återgår till de ”naturliga” gränserna för
den dominerande gruppen, storryssarna,
kommer det att genomföra samma slags
homogenisering som Ataturk strax efter
kriget 1914-18 lyckades med i Turkiet.
Men den nyttiga och nödvändiga processen åtföljdes där av sekularisering. Det
imperiella Ryssland däremot är en på-
tvingat sekulariserad stat, varför dess
återvändande till sina etniska rötter för att
bli framgångsrikt måste åtföljas av
religionsfrihet.
Under denna optimistiska behandling
av frågan hur Europa kan utvidgas österut
har jag hittills utelämnat en nyckelfråga –
det fria Europas band till USA. Det fria
Europa är en vital del av Västvärlden, och
Västvärlden är otänkbar utan Amerika.
Det är värt att påminna om att under årtiondet efter 1945, när Stalins imperialism segrade i Central- och Östeuropa,
överlevde det fria Europa endast genom
den militära och ekonomiska hjälp som
det erhöll från Förenta Staterna via Nato
och Marshall-planen. Vid den omtalade
’Tjugonde Århundradets Festival” som
the Congress for Cultural Freedom ordnade i Paris 1952, förklarade den kände
franske romanförfattaren Andre Malraux: ”Amerika är numera en del av
Europa.”
Ur en viktig aspekt var påståendet
korrekt 1952. Det är sant också idag. Ty
Europa är inte bara eller primärt något
geografiskt. Det har det aldrig varit. Det
är ytterst sett ett kulturellt begrepp. Det
uppstod när två historiska krafter möttes,
som tillsammans format den mäktigaste
kulturströmningen i världshistorien. De
två strömningarna är det kulturella arvet
från Grekland och Rom, och det moraliska arvet från medeltidens kristenhet.
Den civilisation som härigenom uppstod
känner inga geografiska begränsningar.
Den har alltid kunnat och kommit att
exporteras. Med början under sent 1400-
tal uppstod vad som kallats ”Europa bortom haven”.
Den ström av europeiska kolonisatörer
om slog sig ned över hela världen var en
35
mänsklig och kulturell utvidgning som
inget mått av avkolonisering därefter kunnat utplåna. Ty under fyrahundra år fortgick denna mänskliga omflyttning. Den
lade grunden till nationer som alltjämt i
kulturell mening är omisskännligt europeiska, och vad som analogt med ”Magna
Graecia” kunde sägas bilda ett ”StorEuropa”.
Här når vi fram till en paradox. Vilketdera är mest europeiskt – Ryssland eller
Förenta Staterna? Vilket är närmast i kulturell mening: Storbritannien eller Australien, eller Storbritannien och Danmark?
För att besvara frågan krävs det att
man tänker inte så mycket på Europa i
geografiska, ekonomiska och politiska
som i kulturella termer. Tidigt på 1960-
talet slogs jag av ett yttrande som president de Gaulle fällde. Han talade om
”Dantes, Chateaubriands och Goethes
Europa”. Min första tanke var att han bort
tillägga ”och Shakespeares Europa”. Min
andra tanke var hur rätt de Gaulle hade,
när han såg Europa som dess litterära
märkesmän, ty dessa fyra stora diktare sä-
ger oss mer om vad Europa är än vad
Rom-fördraget någonsin kan göra. Så
snart vi börjar se Europa som en skapelse
av dess diktare, dess målare, kompositörer och arkitekter förstår vi också hur
omöjligt det är att sätta geografiska gränser och säga ”Hit men inte längre!” Vi
talar till exempel om Ibsens, Kierkegaards, Strindbergs, Griegs och Sibelius’
Europa. Om det är rätt- och självklart är
det det – att tala om Tolstojs, Dostojevskijs, Turgenjevs, Tjajkovskijs och Stravinskijs Europa, hur betecknar vi då sådana gestalter som Henry James, Hemingway eller Frank Lloyd Wright – är inte
36
också de på ett sätt delar av den ”europeiska kulturen”? Om svaret på frågan
blir ”ja”, vilket jag förmodar det blir, hur
påverkar då detta Europa som en framtida politisk och ekonomisk enhet?
Det betyder att Europas framtid, och
dess band till supermakterna, under
1990-talet och därefter, kommer att bli
expansiva snarare än motsatsen, att framtiden kommer att te sig vid snarare än inskränkt. Varje tanke på ett Europa som
befäster sig bakom en hög tullmur, måste
avvisas. Europa måste hålla sina fönster
mot världen vidöppna, och släppa in vindar och konkurrens, ideer och nyupptäckter. Det måste bli ett friskt och hälsosamt Europa.
Men följer man denna tanke ytterligare
ett stycke, måste Europas struktur på sikt
framstå som en modell för något än mer
ambitiöst. Talet om en världsregering har
nu pågått ett århundrade utan synbara
resultat. Nationernas Förbund och FN
har utgjort perfekta och nedslående misslyckanden. En sig ständigt utvidgande
Gemenskap, byggd på delade kulturella
värden, är en mer löftesrik tanke. För två
och ett halvt årtusende sedan såg grekerna en sådan enhet som oikumene, den bebodda, civiliserade värld, som delade grekernas ideal. Bortom denna värld låg
kaos. I efterkrigstidens Europa har vi för
första gången börjat bygga en Gemenskap
som pekar bortom nationalstaten, och
som inte bara är en ide eller en ambition
utan en praktisk enhet. Den fungerar, och
den växer. Det europeiska kulturbegreppet är inte en kontinental ide. Den är global. Genom att skapa institutioner som
förkroppsligar den – praktiska, fungerande institutioner – tar vi de första stegen mot en ekumenisk gemenskap som
till sist kan omfatta alla jordens hörn.
(Artikeln har varit publicerad i London Spectator.)