Pär Ström; Storebror har blivit automatisk och digital

fUJ
I
f-<
0:::
LL
storebror har blivit
automatisk och digital
l av Pär Ström
Vi lämnar allt fler elektroniska spår i vardagslivet. Och staten är inte sen att samla upp
dem. Men ett politiskt program i 7 punkter kan stoppa den tysta marschen in i det
autornatiserade övervakningssamhället.
U
NDER SOMMAR-os i Aten ska en programvara automatiskt läsa igenom epostmeddelanden i jakt på något suspekt. Vidare
vill EU göra det obligatoriskt för teleoperatörer i alla EU-länder att under upp till
tre års tid spara information om sådant som vilka webbplatser människor besöker och vilka de ringer. I England byggs ett system av kameror längs vägnätet
som ska läsa in passerande bilars registreringsnummer och genomföra automatiska
kontroller i realtid.
Kära 2000-talsmedborgare- välkommen till övervakningssamhället! Jag hoppas att de nya åtgärderna från ordningsmakt och andra myndigheter gör att du
känner dig trygg och skyddad från all ondska. För det är naturligtvis för ditt eget bästa
som dina elektroniska fotspår från vardagen
börjar samlas in, analyseras och användas
för övervakning och kontroller. Och du som
har rent mjöl i påsen har naturligtvis inget
att frukta. Eller hur?
Ett samhälle kan välja att lägga sig
någonstans längs en skala mellan två ändpunkter. Den ena ändpunkten är anarki
(total frihet helt utan kontroll), den andra är polisstaten (allt övervakat in i minsta detalj). Nästan alla människor anser nog att båda ändpunkterna är tämligen
motbjudande- alltså ska vi ligga någonstans mellan dem.
Så är det också i demokratiska länder som Sverige. Vi
ligger sedan länge någonstans på mitten av skalan.
Men på senare tid har vi börjat röra oss i riktning åt
polisstaten. Det är en global utveckling som även omfattar Sverige.
HELTÄCKANDE ÖVERVAKNING
Varför har det blivit så här? Vad kommer det att leda till?
Vilka för- och nackdelar har snokarsamhället? Vilka politiska åtgärder bör vidtas? Låt oss börja med vad som gör
det hela möjligt: Den tekniska utvecklingen med den
digitala revolutionen i spetsen.
I gårdagens ”analoga” värld, där information fanns på
papper, var det svårt, tidskrävande och dyrt att samla in
uppgifter om människors göranden och låtanden. I
dagens digitala värld, däremot, lämnar vi av bara farten
efter oss stora mängder elektroniska fotspår som
det är förhållandevis lätt och billigt att samla
in och bearbeta.
Ibland är skillnaden extrem. I dagens digitala samhälle kan polisen hos internetleverantörer installera en programvara
som automatiskt sätter upp alla som
besöker barnpornografiska webbplatser
på en lista. En hel befolkning kan övervakas automatiskt, och brottslingarna kan
snärjas, omedelbart och med kirurgisk precision. Hur skulle man i den gamla världen, där det kontroversiella materialet
främst fanns i tidskrifter, ha kunnat åstadkomma motsvarande kontroll? Med en
polisman i varje svenskt vardagsrum?
Den digitala revolutionen medför att allt
fler system och produkter i vardagen är
elektroniska, ”intelligenta” och försedda med en möjlighet att kommunicera med omvärlden (så kallad datakommunikation). Det är en utveckling som bara har
börjat. Vi kommer att få kylskåp, stereoapparater, oljepannor, hissar, leksaker, TV-apparater och mycket annat
med inbyggd datakommunikation.
Redan idag, 2004, lämnar vi elektroniska fotspår efter
oss exempelvis när vi handlar, lånar på biblioteket, hyr en
video, parkerar i P-hus (ibland), ringer, mailar, surfar, passerar in på jobbet och ser på TV (gäller digital, interaktiv
TV). Det finns nöjesparker och färjor där man får tillträde
genom att trycka sitt finger mot en fingeravtrycksläsare
(då uppstår fotspår). I Storbritannien finns redan bevaklliJlSvensk Tidskrift l2oo4, nr 3-41
vi igen 1 en n) !il.~ n\eU nya In”
ningskameror på gator och torg med inbyggd automatisk
ansiktsigenkänning. Inom ett fåtal år kommer vi förmodligen också att lämna fotspår efter oss när vi kör bil (bland
annat via biltullar och ”telematik” i bilarna), åker med
kollektivtrafik (via smarta kort), och kanske till och med
när vi lyssnar på musik (via upphovsrättsskyddande system
såsom det planerade Palladium).
BILTULLARNA
Stockholms kommande biltullar skall, av pressuppgifter
att döma, utformas så att bilars unika identitet läses in
vid varje passage. Syftet är förvisso bara att ta betalt, inte
att genomföra några kontroller- men enligt principen
om ändamålsglidning är det stor risk för en ändrad
inställning på den punkten. När systemet väl är på plats
är det ju frestande att börja använda det också för andra
syften än vad som var tänkt från början.
Det skulle exempelvis inte vara något större ingrepp
att komplettera biltullsystemet så att varje bils genomsnittshastighet mellan två passager automatiskt beräknas. Informationen skulle kunna användas för automatisk fartövervakning. Ännu lättare skulle det vara att
matcha passerande bilars registreringsnummer mot en
databas med oskattade, oförsäkrade eller obesiktigade
bilar, liksom bilar ägda av efterlysta personer. Vidare
skulle det vara relativt enkelt att samköra de bilnummer som passerar ofta och på regelbundna tider med
registren över personer som uppbär A-kassa eller sjukpenning, för att hitta dem som kan misstänkas för
bidragsfusk.
Min tro att en sådan utveckling inte bara är möjlig,
utan sannolik, stärks av allt det som sker i Storbritannien. För det första har Londons nya biltullar redan börjat användas för övervakning, genom att passerande
bilars registreringsnummer matchas mot en databas med
fordon som polisen är intresserad av. Det finns även digitalkameror vid tullstationerna som kan ta närbilder av
intressanta bilförare och passagerare.
För det andra använder 23 poliskårer i England och
Wales sedan förra året ett system med kameror längs
vägarna (alltså inte bara i städerna) som läser in passerande bilars registreringsnummer. Numren matchas i
realtid mot ett flertal databaser, och om en bil visar sig
intressant går larmet på ledningscentralen och en polisbil rycker ut. Polismännens produktivitet, mätt i antal
gripanden per person och år, har mer än tiodubblats.
Förmodligen kommer systemet, kallat ”Automatic Number Plate Recognition”, att utökas till att täcka hela Storbritanniens vägnät. Den uttalade målsättningen är att
”göra vägnätet oåtkomligt för brottslingar”.
För det tredje finns funderingar på att förse bilar i
Storbritannien med en elektronisk krets, ett så kallat
spionchip, som kommunicerar trådlöst med stolpar längs
vägnätet. Chipet ska bli en digital angivare, som rapporterar exempelvis fortkörning, körning mot enkelriktat och körning med oskattad bil.
Sträcker man sig den lilla biten över sundet till Irland
kan man notera uppbyggnaden av ett system med elektronik i bilar som vid en krock omedelbart sänder den
senaste tidens kördata (såsom fart och hantering av ratt,
broms, blinkers etc) via mobiltelefonnätet till polisen
och försäkringsbolaget. Bilföraren anses uppenbarligen
inte ha äganderätten till denna information. Och i Frankrike har man testat användning av satellitnavigering i
kombination med trådlös datakommunikation (”telematik”) för att på distans automatiskt stänga av bränsletillförseln på bilar som överskrider hastighetsbegränsningen.
TERROR OCH EKONOMI DRIVER PÅ
Alltså: Information, i vid bemärkelse, är i allt större
utsträckning digital, och det byggs en infrastruktur i
samhället som samlar in människors elektroniska fotspår i vardagen. Därmed håller vi på att lägga den tekniska grunden för att möjliggöra glidningen åt polisstatshållet. Men vilka krafter är det som driver på?
lSvensk Tidskrift !2oo4,nr 3-41 m
1-
U.J
:r:
……
er:
LL
Svar: Terrorism och budgetnedskärningar. Den väldiga rädslan för terrorismen i kombination med den
breda uppslutningen för kraftfulla åtgärder har skapat
ett mentalt klimat i hela västvärlden, mest i USA men i
ökande utsträckning även i Europa, där begrepp som
rättssäkerhet, personlig integritet och mänskliga rättigheter mest uppfattas som hinder för en effektiv terroristbekämpning.
Samtidigt är det billigare att låta programvaror sköta
kontroll och övervakning än att låta människor göra det.
De flesta andra samhällssektorer är ju sedan ganska länge
inne i en radikal förändring av sitt arbetssätt med anledning av den digitala revolutionen, ofta med tydliga effektivitetsvinster som följd, så varför skulle inte även polisen få surfa på denna våg?
I allt större kretsar inom polisväsendet runtom vårt
klot talar man om ”automated law enforcement” som
framtidens melodi- automatiskt polisarbete baserat på
avancerade övervaknings- och kontrollsystem, kanske
till och med kompletterat med automatiska ”domstolar”. Sätt till exempel satellitnavigering och datakommunikation på alla bilar (det får vi snart ändå), låt en
centraldator följa deras framfart och automatiskt skriva
ut böter så snart hastighetsgränsen överskrids med l
km/h. Böterna kan med fördel dras direkt från medborgarens bankkonto via autogiro samma dag så slipper
man administrativa kostnader. Traditionella fartkontroller blir överflödiga.
Eftersom digital övervakning och kontroll medför
väsentliga besparingsmöjligheter inleddes marschen in i
övervakningssamhället långt före den l l september 200l.
Terrordåden har egentligen bara accelererat en utveckling
som redan förelåg. Besparingspotentialen gör det också
sannolikt att trenden mot ökad övervakning skulle fortsätta även om dagens akuta terroristhot skulle klinga av.
Ibland kommer besparingarna även medborgarna
tillgodo, ekonomiskt eller i form av inbesparad möda.
Detta bidrar till att minska medborgarnas vilja att skydda
sin personliga integritet.
Vart är utvecklingen på väg? Det framstår som högst
DJ lSvensk Tidskrift l2oo4, nr 3-41
sannolikt att inskränkningarna av den personliga integriteten kommer att fortsätta i accelererande tempo. I
bästa fall går vi därför mot en kraftmätning mellan å ena
sidan stat och myndigheter, som har diverse goda syften för att registrera och övervaka människor, och den
del av befolkningen som känner obehag och ser faror i
detta. I värsta fall är det ingen som bryr sig, ingen debatt
uppstår och förskjutningen åt polisstatshållet fortsätter
i det tysta.
Nu kanske någon läsare invänder: ”Men den som har
rent mjöl i påsen har väl inget att frukta? Den personliga
informationen är ju inlåst och ingen obehörig kommer
åt den.”
I en perfekt värld är invändningen i stort sett korrekt (med undantag för den känslomässiga sidan av det
hela). I den verkliga världen finns däremot risker med
digital övervakning även för ”vanliga människor”. Jag
ser två huvudrisker: Att dåligt underbyggda svartlistningar skapar problem för oskyldiga, och att känslig personlig information kommer i orätta händer.
SVARTLISTNINGAR UTANFÖR RÄTTSSYSTEMET
När exempelvis mönsterigenkännande programvaror går
igenom email- och telefontrafik i jakten på något suspekt,
hur hanteras resultatet? Sannolikheten är mycket stor
för att en lista upprättas med namn på misstänkta personer, och att denna lista sedan används som underlag
för olika former av säkerhetsåtgärder. Sådana listor lär
också utväxlas mellan olika myndigheter och mellan
olika länders säkerhetstjänster, och därmed snabbt spridas.
Eftersom det är programvaror som gör automatiska
bedömningar är det oundvikligt att en hel del oskyldiga
hamnar på en sådan lista, kanske till och med högt upp
på den. Alla automatiska system besväras av två slags felindikeringar: Dels så kallade ”false positives” (systemet
bedömer något ofarligt som ett hot), dels så kallade ”false
negatives” (systemet missar ett reellt hot). Det är ”false
positives” som utgör ett hot mot människors personliga
integritet.
Ett enkelt exempel: En person som har rest ett par
gånger till Afghanistan (för att vandra i bergen), besöker
webbplatser om vapenteknik (på grund av han tävlar i
pistolskytte), har köpt Koranen (på grund av studier i
religionsvetenskap) och ringer ofta till Syrien (för att
han vid språkstudier i London blev intresserad av en
flicka från Syrien) kan för en programvara se ut som en
ganska sannolik terrorist.
I USA har det redan börjat florera artiklar i pressen
om vanliga människor som trakasseras i timmar varje
gång de ska resa med trafikflyg, eftersom de är med på en
svart lista. Deras försök att
komma bort från listan visar sig
vara förgäves. Det visar sig att de
inte kan bli rentvådda, eftersom
de inte är formellt anklagade för
något!
Dessa människor ingår i den
nya gruppen ”stämplade stackare”, en grupp som sannolikt
kommer att växa i storlek. De
stämplade stackarna har fastnat i
en juridisk gråzon: De anses inte
vara brottslingar, men behandlas
inte heller som hundraprocentigt
oskyldiga. Till och med i Sverige
håller vi oss redan med ”stämplade stackare” (jag tänker på de tre somaliasvenskarna av vilka en fortfarande
är berövad grundläggande mänskliga rättigheter utan
att vara anklagad för något brott).
INFORMATION MED VI GAR
Digital information har ”vingar”- den har en vidunderlig förmåga att sprida sig och hamna på oväntade
platser. Digital information drar också till sig intresserade
som en öppen syltburk drar till sig getingar. När beslutsfattare och de tekniskt ansvariga för systemarkitekturen
försäkrar oss om att insamlad personlig information inte
kan komma i orätta händer så tänjer de på sanningen.
Det korrekta är att informationen normalt inte ska
komma i orätta händer- och det är en väsentlig skillnad. Det finns fyra sätt på vilka den faktiskt kan spridas
till obehöriga:
För det första har vi den mänskliga faktorn. Exempelvis dömdes en polisman i Stockholm i höstas för att
ha sålt sökningar i det sekretessbelagda kriminalregistret till företagsledningen på Coop.
För det andra finns risken att så kallade hackers,
externa eller interna, bryter sig in i systemen och kommer åt sekretessbelagd information. Verkligheten uppvisar ett pärlband av exempel på att så har skett.
För det tredje finns risken att system och programvaror innehåller
buggar som åtminstone tillfälligt
öppnar de digitala dörrarna på vid
gavel. Även detta har skett gång på
gång.
För det fjärde kan bristfälliga
regler för informationshanteringen
sätta den personliga integriteten i
fara. Nyligen lyckades exempelvis en
man i Oslo, som förföljde och spionerade på sin före detta fru, få ut
information från stadens biltullar
om exakt var och när hon kört med
sin bil. Han bara ringde och frågade.
Jag kontrollerade saken och fick veta att förfarandet var
helt i enlighet med rutinerna (som dock ändrats efter
att ärendet togs upp i stortinget).
Möjligheten att personlig information slinker iväg åt
fel håll är inte försumbar, den är högst realistisk, och det
behövs inte särskilt mycket fantasi för att inse att konsekvenserna för individen i vissa fall kan bli stora. Elektroniska fotspår kan exempelvis avslöja sådant som amorösa snedsteg, ekonomiska problem, nattliga besök på
dubiösa gator, spelberoende, sexuella vanor, kontroversiella åsikter, hälsoproblem, extraknäck som inte uppskattas av arbetsgivaren, och mycket annat.
Därtill kommer förstås den rent känslomässiga aspekten, det blotta obehaget av att vara övervakad, även om
”Tl
;o
…….
:r:
m
-i
lSvensk Tidskrift l2oo4, nr 3-41 lEJ
fUJ
I
……
c::r:::
u…
informationen förblir inlåst. Våra känslor är inte irrelevanta, även om det finns en stark tendens att behandla
dem så (till exempel genom att hävda att om man bara
är hederlig så bör man inte ha något att dölja). Rätten att
bli lämnad ifred hör till de grundläggande mänskliga
rättigheterna.
ANPASSLIGHET OCH ÄNDAMÅLSGLIDNING
Vi riskerar också att få ett samhälle där människor väljer anpasslighetens väg istället för att ta risken att hamna
på någon svart lista. Morgondagens människa kanske
drar sig för att besöka vissa webbplatser, köpa vissa
böcker, ringa vissa personer och så vidare. Förutom att
detta minskar våra referensramar och därmed skapar
fördumning kan det bli en fara för demokratin, eftersom det hämmar informationsinhämtning och opinionsbildning.
Man måste också väga in risken för ändamålsglidning. Verkligheten visar att denna risk är stor. När det så
kallade PKU-registret med blodprover från svenska barn
användes av polisen i Anna Lindh-mordet var det ett
exempel på ändamålsglidning. Detsamma gäller när de
nya biltullarna i London började användas av polisen i
jakten på efterlysta, och när EU nu vill använda fotspå-
ren efter vår telekommunikation som polisiärt verktyg.
Efter att ha avhandlat riskerna med digital övervakning, låt oss diskutera nyttan. För det är otvetydigt att det
finns en nytta- ibland är den liten, ibland stor, men visst
finns den. På vissa områden går det att med relativt enkla
medel skapa en närmast heltäckande kontroll, kanske
med automatisk bötfällning även av minimala lagöverträdelser (såsom i fallet med hastighetsövervakning, och
besök på kända barnpornografiska webbplatser). Om
laglydnad är det enda man mäter måste i sådana fall den
potentiella nyttan med digital övervakning anses vara
mycket stor.
Tyvärr är det förmodligen betydligt lättare att med
digital övervakning avslöja mindre brott än att avslöja
terrorism. Terroristerna kommer rimligtvis att lära sig
innebörden av elektroniska fotspår, den hårda vägen om
inte annat. Vi kan därför komma att få ett samhälle med
en digital övervakning som med stor effektivitet sätter
dit Svensson för fortkörning och bidragsfusk men inte är
särskilt verkningsfull mot terrorism.
”Säkerhet” är en komplicerad vetenskap, och det som
på ytan ser ut att vara utmärkta säkerhetshöjande åtgärder kan ibland vara tomma gester. Den amerikanska
säkerhetsexperten Bruce Schneier varnar i en nyutgiven
bok för något han kallar ”security theatre”, det vill säga
åtgärder från myndigheternas sida som får människor
att känna sig säkra och myndigheterna att framstå som
handlingskraftiga- men som egentligen är helt verkningslösa. Skådespel som lugnar massorna, helt enkelt.
111 1Svensk Tidskrift l2004, nr 3-41
I värsta fall kan säkerhetsåtgärder vara kontraproduktiva, det vill säga motverka sitt syfte. Det finns de
som hävdar att en överdriven förlitan på tekniska former av övervakning och kontroll, på bekostnad av traditionellt polis- och underrättelsearbete, bidrog till att
göra den 11 september möjlig. En blind tro på tekniken
kan skapa en falsk trygghet som är farlig.
ÄR FÖRDELARNA VÄRDA NACKDELARNA?
Vid en värdering av för- och nackdelar med digital övervakning måste man också lägga stor vikt vid frågan vilket slags samhälle vi vill bo i.
– Är det värt att ge upp en stor del av den personliga
sfären, och acceptera en långtgående övervakning av alla,
för att minimera brottsligheten? Eller är det bättre att
acceptera en högre brottslighet för att kunna bibehålla en
personlig sfär?
-Är det exempelvis värt att avstå från den fulla kontrollen över bilen vi kör, och acceptera satellitbaserad
avstängning av bränsletillförseln, om det kan minska
antalet dödsoffer i trafiken?
Vid en första anblick kan det kanske verka cyniskt
att medvetet acceptera att människoliv förspills för något
så futtigt som människors möjlighet att köra fort, i synnerhet om fortkörandetär lagvidrigt. Men är den möjligheten verkligen något futtigt? Eller är det tvärtom en
oerhört viktig mänsklig rättighet att få styra sitt liv och
få chansen att själv välja att följa lagen (eller bryta lagen
och ta konsekvenserna)?
Personligen anser jag att det är värt en viss extra
brottslighet, som kanske hade kunnat elimineras med
en långtgående övervakning, för att bibehålla en viss personlig frihet. Jag anser vidare att människor inte får fråntas sitt personliga ansvarstagande och den omedelbara
kontrollen över sina handlingar, även om det kan motiveras med ett gott syfte.
Jag vet dock att inte alla delar min syn. Frågan borde
upp på den politiska agendan. Där är den inte idag. Vi är
mitt inne i en stor och mycket viktig förändring av balansen mellan samhälle och individ- samtidigt som det
råder fullständig tystnad om saken på den politiska arenan. Det är oerhört märkligt. Om vi nu ska förflytta oss
på den ovan nämnda skalan åt polisstatshållet ska det
åtminstone klargöras att det är folkets vilja. Det ska baseras på en grundlig och bred diskussion, och därefter
beslutas i demokratisk ordning.
S)U POLITISKA ÅTGÄRDER
Själv vill jag som sagt stoppa marschen in i övervakningssamhället Därför föreslår jag, till att börja med,
sju konkreta åtgärder. De kan indelas i två huvudslag:
Punkt 1-4: Åtgärder för att motverka att elektroniska
fotspår över huvud taget uppstår, genom att värna om
den fortsatta möjligheten för den som så önskar att vara
anonym i vardagen. Anonymitet är ju ett mycket viktigt
socialt skydd. Detta är den första försvarslinjen mot storebror.
Punkt 5-7: Regler för att styra hur de elektroniska
fotspår som trots allt uppstår ska hanteras. Detta är den
andra försvarslinjen. Observera att detta skydd är väsentligt svagare och inte kan stå på egen hand. Regler kan ju
brytas och politiska beslut ändras.
När frågan stötts och blötts i den offentliga debatten
kommer kanske fler eller bättre åtgärder fram, men som
ett startskott för debatten vill jag lansera denna förslagslista:
l. Vi bör införa principen att mängden identifierande
elektroniska fotspår som människor lämnar efter sig i
samhället ska minimeras. En lag bör stiftas om att detta
epost och surfande samt andra anonymitetsbevarande
och integritetsskyddande teknologier (så kallade ”PET”,
Privacy Enhancing Technologies) bör skyddas i grundlagen. Det synsätt som lurar strax under ytan hos en hel
del politiska beslutsfattare runtom i världen (inklusive
Sverige), att egentligen skall ingen få ha några hemligheter för staten, bör avfärdas.
5. Vi måste noga reglera om och i så fall i vilka situationer som polisen, skattemyndigheterna och andra
myndigheter har rätt att ta del av elektroniska fotspår
som uppstått i offentliga eller privata system. Reglerna
måste också styra exakt vem som får ta del av vilken
information, hur informationen får hanteras, hur länge
den får sparas, och liknande. Polisen ska bara få använda
elektroniska fotspår vid grova brott och bara i konkreta
brottsutredningar (och alltså inte för att leta efter brottsska beaktas vid förändringar i samhällets system, infrastruktur och
regelverk. Ett ”fotspårsperspektiv”
ska genomsyra allt offentligt arbete
(ungefär som regeringen har deklarerat att allt politiskt arbete idag
genomsyras av ett genusperspektiv).
För att fortsätta att använda Stockholms kommande biltullar som
lighet som inte är känd i förväg,
”Det måste finnas enkla och något som kallas ”fisketurer”). Det
är tveksamt om andra myndigheeffektiva vägar för medbor- ter över huvud taget ska kunna få
tillgång till elektroniska fotspår.
garna att kontrollera infor- 6. Användningen av svarta listor
över personer som anses ”misstänkta” ska vara ytterligt begränsad, förbehållen situationer som i
mation om sig själva.”
exempel innebär det att den tekniska lösningen för dessa
ska utformas så att passager och betalningar kan ske anonymt (vilket går alldeles utmärkt) .
2. En del i ovanstående kan vara att förändringar i
system och infrastruktur ska föregås av en integritetskonsekvensutredning, i analogi med de miljökonsekvensutredningar som idag görs. En annan del skulle
kunna vara en årlig genomgång och poängsättning av
integritetens och anonymitetens ställning i samhället,
utförd av en betrodd, kompetent och oberoende partkalla det gärna integritetsrevision.
3. Vi bör utreda de juridiska möjligheterna att lagstifta om individens rätt att vara anonym vid sådana vardagsaktiviteter som bilresor, resor med allmänna (markbundna) kommunikationer, inköp i publika butiker och
vistelse på allmän plats. Kanske bör exempelvis butiker
som vänder sig till allmänheten åläggas att som betalningsmedel acceptera kontanter (som är en mycket viktig anonymitetsskyddande företeelse). Det gäller att förebygga ett samhälle, som inte alls är osannolikt, där anonymiteten är utrotad – ett samhälle där det helt enkelt
inte går att ta bilen till stranden eller ta en promenad
och köpa kvällstidningen utan att det registreras med
namn och allt i loggfiler och databaser både hur man
rört sig och vad man köpt. Jag är dock medveten om att
gränsdragningarna för en sådan lag kan bli svåra.
4. Rätten för individer (och företag, organisationer
etc) att använda sig av kryptering, anonymisering av
sanning är extrema.
7. Den klassiska frågan ”Vem övervakar övervakarna?”
måste ha ett tydligt svar. Den begränsade övervakning
som trots allt tyvärr behövs i samband med mycket grov
brottslighet ska stå under sträng demokratisk kontroll.
Reglerna och de tekniska systemen ska vara så utformade
att ett personligt ansvar kan utkrävas då överträdelser
sker. Det ska resultera i åtal och kanske skadestånd. Straffskalan ska väljas så att frågans betydelse markeras. Tillsynen av att myndigheterna följer reglerna ska utföras av
en instans med hög kompetens, goda resurser och ett
stort mått oberoende. Det måste finnas enkla och effektiva vägar för medborgarna att kontrollera information
om sig själva, att få felaktig information korrigerad, och
att få skadestånd när så är motiverat.
Brottslighet ska bekämpas med stor kraft. Därför ska
polisen ha goda resurser för att utreda begågna brott och för
att övervaka personer som misstänks för grova brott. Däremot ska polisen inte övervaka hela befolkningen i förebyggande syfte. Vi ska inte på nationell nivå ta till oss det
synsätt som hr polis Paulus Bergström i Grönköping har:
”Det finns två slags människor, de anhållna och de
ännu inte anhållna.”
Pär Ström (par@atomer.se) är n-strateg och törtattare till
boken Övervakad. Han ger ut ett kostnadsfritt epost-nyhetsbrev om
utvecklingen inom storebrorssamhället, Big Brother Bulletin (se
www.atomer.se/bbb).
,
;o
>–<
I
m_,
\SvenskTidskrift lzoo4, nr 3-4\ IIJ