Överlevnadskonstnären Talleyrand

Den franske adelsmannen Charles Maurice de Talleyrand tjänade samtliga franska regimer utom en under nästan femtio år. Höjdpunkten i Talleyrands minst sagt skiftande karriär var den stora fredskongressen i Wien hösten 1814. Sten Niklasson skriver om en av historiens mest fascinerade överlevnadskonstnärer.

Medan Charles de Gaulle var en inkarnation av kompromisslöshet och arrogant envishet, hade Charles Maurice de Talleyrand hundra år tidigare en unik förmåga att utan betänkligheter främja sina egna och sitt lands intressen genom komplotter, tillfälliga allianser och hisnande verbala trapetskonster. Trots att detta förskaffade honom ett otal mäktiga fiender och en bannlysning från påven, tjänade han samtliga franska regimer utom en från tiden för l´ancien régime på 1780-talet till efter julirevolutionen 1830. Det gör honom till en av historiens mest fascinerande politiska överlevnadskonstnärer.

Talleyrand föddes 1754 i en adelsfamilj. En olyckshändelse i barndomen gjorde honom låghalt för livet. Han ansågs därför ovärdig att ärva sin fars titlar och egendomar, vilka i stället gick till hans yngre bror. Hältan stängde också en av de två traditionella vägarna till ära och rikedom, nämligen den militära. Han tvingades därför söka sig till den återstående och skrevs som yngling in vid prästseminariet i Saint-Sulpice. Miljön passade inte hans otålighet och äregirighet, men vantrivseln mildrades av en ung skådespelerska som blev en villig deltagare i den första av otaliga, framgångsrika kärleksaffärer.

Några av Talleyrands tidiga kärleksäventyr skulle komma att resultera i barn. Han blev djupt förälskad i den vackra grevinnan de Flahaut, som var dotter till en av Ludvig XVs mätresser, och som bebodde en välbesökt våning i Louvren. Den son som blev följden av förbindelsen med grevinnan skulle i sinom tid bli drottning Hortenses älskare. Talleyrand skulle några år senare inleda en förbindelse med makan till en av sina företrädare på utrikesministerposten, Charles Delacroix. Också denna affär resulterade i en son som med frikostigt stöd av sin biologiske far skulle bli en världsberömd målare.

Den unge Talleyrand prästvigdes efter avslutad utbildning och blev så småningom abbé av Périgord. Detta innebar inte någon arbetsplikt, men trots detta en fast inkomst som medgav honom att skaffa en bostad i Paris. Där omgav han sig med likasinnade vänner, vilka snart blev kända i salongerna för sina elaka kvickheter och sina amorösa eskapader.

I sin outtröttliga jakt efter livsnjutning lät sig Talleyrand aldrig hindras av sitt prästkall. Han insåg emellertid värdet av kyrkliga titlar. 1788 blev han, trots sin egen mors och många andras protester, utnämnd till biskop av Autun. En person mera engagerad i världsliga förlustelser och mera befriad från samvetsömhet än den nye biskopen hade kyrkan inte sett sedan renässanspåvarnas dagar.

Talleyrand kunde med sin komplexa personlighet kombinera ett utsvävande privatliv med ett starkt politiskt engagemang och praktiskt handlag. Redan vid trettiofem års ålder var han en man med tvivelaktigt rykte men obestridligt inflytande, som gästade de finaste salongerna, och som öppet stödde kungahuset.

1789 var den politiska konkursen nära förestående i Frankrike. Talleyrand insåg att monarkin var förlorad och beslöt att omedelbart rädda sig själv. Som nybliven ledamot av nationalförsamlingen väckte han en motion om överförande till staten av all kyrkans egendom, vilket omgående stärkte hans ställning bland de revolutionära. Hans ställning förstärkes ytterligare genom andra för sin tid radikala förslag, och 1790 valdes han till församlingens president. Strax innan han blev formellt exkommunicerad av Vatikanen, avstod han själv sitt biskopsämbete.

Den 10 augusti 1792 invaderade massan Tuilerierna, avrättade hela den kungliga vaktstyrkan och fängslade kungaparet. Några veckor senare tog sig beväpnade revolutionärer in i fängelser runt om i landet, där många aristokratfamiljer satt inlåsta, och anställde en massaker på fångarna. Den tidigare nationalförsamlingen ersattes med ett konvent, som dömde Ludvig XVI till döden. Kungen avrättades den 21 januari 1793. Drottning Marie Antoinettes huvud föll för giljotinen nio månader senare.

Talleyrand fick i slutet av 1792 i uppdrag av Danton, justitieminister och den dåvarande revolutionära regeringens verklige ledare, att utarbeta ett dokument, i första hand avsett för Frankrikes allt oroligare grannländer. I detta dokument rättfärdigade Talleyrand stormningen av Tuilerierna, och lät skulden för det följande händelseförloppet falla på kungen själv. Trots sin revolutionära tjänstvillighet insåg han emellertid att han som aristokrat och f.d. biskop löpte fara att när som helst mista livet. Ett skäl var det skrin, innehållande kungens hemliga korrespondens, som hittats vid plundringen av Tuilerierna. I detta skrin påträffades nämligen ett brev, enligt vilket Talleyrand ställde sina tjänster till kungens förfogande. Efter att ha bett Danton om hjälp att lämna landet, fick han på natten den 1 september sitt pass direkt ur dennes hand. Det var i sista minuten. Några timmar senare inleddes det stora blodbadet. Den 5 december dömde konventet Talleyrand till döden. Men denne hade då hunnit fly till England.

I januari 1794 anmodades han att omedelbart lämna England. Nu fyrtio år gammal, anlände han efter trettioåtta dagar till havs till Delawarefloden. Han tillbringade de följande två åren i Amerika, där den franska revolutionen hyllades som ett frihetens företag.

Med hjälp av sin väninna, den uppburna författarinnan Madame de Staël, lyckades Talleyrand så småningom förmå den franska statsledningen att ta honom till nåder. Frankrike styrdes nu av det genomkorrumperade direktoriet som 1797 erbjöd honom posten som utrikesminister.

Den skarpsynte Talleyrand hade snabbt insett att den regering han tillhörde gick mot sin undergång. Han hade också fått ögonen på en ung general vid namn Napoleon Bonaparte som ledde ett framgångsrikt fälttåg i Italien. Viss om att denne general skulle komma att spela en roll långt större än vad den franska armén kunde erbjuda, skrev Talleyrand ett långt smickrande brev till honom. Napoleon förstod i sin tur att han i Talleyrand hade en erfaren och kompetent sympatisör och besvarade brevet i likartade ordalag.

Efter revolutionens alla hemskheter hade rojalisterna börjat vädra morgonluft. Men Napoleon och Talleyrand började snabbt göra upp alltigenom cyniska planer för störtandet av den regim de båda tjänade. De inledde en sammansvärjning, som skulle komma att påverka hela Europas framtid. Turen, mera än planläggningen, gjorde att statskuppen lyckades. I slutskedet skickade Napoleon in generalen Murat i nationalförsamlingen med en grupp soldater som med blanka vapen drev ut de förtroendevalda i Saint-Cloudskogen.

Den nya författningen gav regeringsmakten åt tre så kallade konsuler. Förste konsuln Napoleon utsåg i praktiken de andra två och såg till att den ene var trogen revolutionens ideal, medan den andre hade rojalistiska sympatier. Talleyrand blev utrikesminister också i denna regering.

En av utrikesministerns uppgifter under denna tid var att förhandla om ett fredsfördrag med Österrike, som grundligt besegrats av Napoleons armé i slaget vid Marengo år 1800. Genom Talleyrands diplomatiska förförelsekonster tillerkändes Frankrike enorma landområden ända till Rhen i öster och innefattande Belgien, Luxemburg och halva Italien. Fransmännen var rusiga av lycka. På knappa två år hade landet blivit en stormakt i Europa.

På hemmaplan planlades den ena komplotten efter den andra mot Napoleon, som låtit sitt förordnande som förste konsul utsträckas från tio år till livstid. Polisministern Fouché levererade sammansvurna på löpande band, ofta grundat på vad han för tillfället ansåg opportunt. När revoltörer ledda av Sveriges blivande kung Bernadotte visade sig finnas till och med i armén, blev Napoleon orolig. Men den verkliga faran fanns bland de kungatrogna aristokrater som nu börjat återvända till Frankrike.

På order av Napoleon avrättades natten den 21 mars 1804 utan rättegång den unge hertigen av Enghien i slottsgraven i Vincennes. Enghien var som bourbonprins ett politiskt lämpligt, men i sak sannolikt helt oskyldigt, mål. Den natt dådet ägde rum satt Talleyrand och spelade kort med hertiginnan de Luynes. Hans kommentar till mordet var: ”Det var värre än ett brott, det var en dumhet”.

Ett par månader senare gjorde sig Napoleon till kejsare i en republik, vilket måste anses vara en bedrift. Och Talleyrand? Jo, han blev överkammarherre vid det kejserliga hovet.

Självsäker och ärelysten som aldrig förr, beslöt Napoleon att i spetsen för La Grande Armée marschera mot Wien för att som segrare diktera fredsvillkoren för det krossade Kontinentaleuropa från Habsburgarnas magnifika slott Hofburg. Efter en rad segrar som skapade yra i Frankrike och förlamning i övriga Europa, fick Talleyrand kejsarens uppdrag att ombesörja fredsfördragen.

Napoleon fördelade nu bytet mellan sina trogna. Murat fick ett storhertigdöme. Brodern Joseph blev kung av Neapel, medan en annan broder, Louis, fick bli kung av Holland. Talleyrands del av kakan blev det lilla furstendömet Benevento.

Till lands hade de franska arméerna vunnit rykte som oövervinnliga. Trupperna leddes av ett dussintal militärt dugliga marskalkar, av vilka några inte ens fyllt trettio år. Segrarna vid Ulm, Austerlitz, Friedland, Jena och Auerstädt skulle för lång tid framåt stanna i fransmännens minne. Den nutida Parisresenären påminns om dessa krigsskådeplatser i namnen på boulevarder och metrostationer. Men Napoleon betraktade England som sin huvudfiende och sökte en allians med Ryssland för att slippa binda för mycket trupper i centrala Europa.

Talleyrand hade med sin vanliga klarsynthet sedan länge förstått att kejsarens blinda strävan efter Europas totala underkastelse till slut skulle ena Frankrikes fiender och leda till att de dittills segerrika franska arméerna skulle tvingas splittra sina resurser i ett flerfrontskrig. Han var därför fast besluten att motarbeta sin egen statschefs planer.

Det förrädiska dubbelspel Talleyrand i detta syfte bedrev utgjorde en hisnande utrikespolitisk akrobatik som satte hans eget liv i fara. Varje kväll träffades han och den ryske kejsaren i hemlighet i furstinnan av Thurn und Taxis salong i Erfurt, där förhandlingarna ägde rum. Alexander, som uppskattade Talleyrands charm och bländande intelligens, rapporterade vid dessa möten i detalj vilka förslag Napoleon – ofta i strid mot sin överkammarherres råd – fört fram. Talleyrand försåg i sin tur Alexander med insiktsfulla argument mot sin egen kejsares hållning. När Österrike 1809 förklarade Frankrike krig, visade sig Napoleons förhoppning om Alexanders stöd sakna grund.

Under de närmast följande åren visade Talleyrand öppet sin avsky inför Napoleons maktambitioner. Berövad det direkta utrikespolitiska ansvaret och i onåd hos kejsaren, fortsatte emellertid Talleyrand att spela sin väl inövade roll som intrigmakare i kulisserna.

1811 bröt Ryssland med Frankrike. I spetsen för La Grande Armée inledde Napoleon hösten 1812 det ödesdigra fälttåget österut mot Ryssland. Efter en snabb marsch genom Europa nådde armén fiendeland och fortsatte utan att möta särskilt starkt motstånd ända till den lilla staden Borodino, 120 km väster om Moskva. I början av september stod där den största och blodigaste drabbningen under hela det ryska fälttåget. Ryssarna tvangs retirera, men de oerhörda förlusterna på fransk sida, mer än en fjärdedel av armén, hade brutit fransmännens offensiva kraft. Napoleon nådde visserligen Moskva som grundligt plundrades och sattes i brand. Men sedan kom den osedvanligt kalla vintern. De franska trupperna, som saknade vinterutrustning, tvingades till reträtt under ohyggliga förhållanden. Av den stolta armén, som ursprungligen omfattade 660 000 man, återstod i december bara 7 000. Av Gardets 47 000 man kom 1 500 tillbaka. Katastrofen var ett faktum.

Vintern 1814 tvingades Napoleon strida på franskt territorium. Det som Talleyrand hela tiden förutsagt inträffade nu med obönhörlig logik. Wellingtons trupper ryckte fram i söder. Preussens, Österrikes och Rysslands arméer närmade sig Paris från öster. Huvudstaden surrade av rykten. I bakgrunden förberedde Talleyrand kejsarens fall och återinsättandet av den bourbonska dynasti, vars fall han tidigare bidragit till.

Statsangelägenheterna måste skötas även under de kaotiska dagar som följde på de allierade ledarnas triumfatoriska intåg i Paris. Talleyrand kallade till sammanträde med senaten, som utan debatt tillsatte en femmannaregering, ledd av – Talleyrand. Han förberedde vidare en ny författning, enligt vilken monarkin skulle återinsättas.
Den femtioåttaårige och omåttligt fete Ludvig, som skulle bli nummer XVIII i ordningen, lämnade sin landsflykt i England och landsteg i Calais den 24 april 1814. I den regering den nye monarken tillsatte erhöll Talleyrand, trots sitt svek mot monarkin under revolutionen, utrikesministerposten.

Höjdpunkten i Talleyrands minst sagt skiftande karriär var den stora fredskongressen i Wien hösten 1814, då Europas gränser skulle ritas om efter Napoleonkrigens tumult. Hans uppgift var formidabel. Han skulle splittra och försvaga alla Frankrikes fiender och övertyga dem om att det besegrade landet fortfarande var en stormakt, vars intressen och ställning i det framtida Europa inte kunde ignoreras.

I den österrikiska huvudstaden hade allt vad Europa hade av krönta huvuden och uppburna statsmän samlats. Maskerader, baler, jakter och operaföreställningar avlöste varandra. Någon sammanfattade stämningen i den svåröversättliga lakonismen: ”Le congrès ne marche pas, mais il danse!” Mitt i det hektiska nöjesliv som präglade Wienkongressen höll Talleyrand som vanligt huvudet kallt. Han lyckades i sitt uppsåt att spräcka den allierade fronten mot Frankrike. Några veckor senare nåddes Wien av den sensationella underrättelsen att Napoleon hade lämnat sin exil på Elba och var på väg för att återta makten i Frankrike.

Det säger något om Talleyrands ställning att Napoleon, så snart han anlänt till Paris, lät skicka emissarier till Wien för att förmå den man han kallat förrädare och hotat avrätta att återkomma som utrikespolitisk rådgivare. Men Talleyrand var realist nog att förstå att Napoleons dagar var räknade. Han författade snabbt ett dokument som undertecknades av alla kongressdeltagarna i Wien. I det utpekades Napoleon som en fara för freden och en fiende till Europa.

Inför Wienkongressen hade Talleyrand kompletterat sin delegation med sin brors sonhustru, grevinnan Dorothea de Périgord, som var vida känd för sin intelligens och skönhet. Hennes äktenskap var, som så ofta under denna tid, ett konvenansparti. Hon var tjugoett år gammal, medan Talleyrand var sextio. De präglades båda av födgeni, raffinerad njutningslystnad och lysande konversationskonst. Attraktionen dem emellan var djupt emotionell och ömsesidig. Hon skulle komma att ägna de tjugofyra följande åren av sitt liv åt den man som varit hennes mors älskare.

I januari 1830 begick den sittande ministären misstaget att försöka upphäva yttrandefriheten och dessutom inskränka valrätten. Detta fick parisarna att gripa till vapen. I Notre Dames torn fladdrade på nytt revolutionens Tricolor över de böljande gatustriderna nedanför. Talleyrand lyssnade förnöjd på larmet och lagade så att ett erbjudande att ta ledningen i landet sändes till hertigen av Orléans.

Vid sitt första sammanträffande med den nye kungen förklarade Talleyrand att regeringens viktigaste uppgift borde vara en hållbar allians med ärkefienden England. Kungen instämde och utnämnde den nu sjuttiofemårige konspiratören till Frankrikes ambassadör i London.

På hösten 1836 författade Talleyrand ett dokument, avsett att efter hans död läsas upp i samband med hans testamente. Han sammanfattar där sin livshållning och sitt politiska verk. Eftersom hyckleri aldrig tillhört hans svagheter, förklarar han att han aldrig givit någon furste eller regering ett dåligt råd, men att han alltid undvikit att falla med dem för att kunna rädda vad som återstod av Frankrikes ära. I trotsigt självförsvar slår han fast: ”Av alla regeringar jag tjänat har jag inte av någon fått mer än jag givit. Inte heller har jag övergivit någon regering, innan den övergivit sig själv”.

Dysterhet präglade den gamle statsmannens sista år. I februari 1837, då han var åttiotre år, skriver han efter mer än ett halvt sekel i Europas politiska centrum:
”Ack, hur mycket onödigt bråk, hur många fruktlösa strävanden, tröttsamma problem, häftiga sinnesrörelser, fåfänga ansträngningar, förspillda gåvor, uppväckt hat, glömska för proportioner, slocknade illusioner, förbrukade sympatier! Och vad har resultatet blivit av alltsammans? Andlig och kroppslig trötthet, stor modlöshet och djup leda vid vad som varit.”
Efter att på sitt yttersta ha försonats med kyrkan och fått absolution, fick Talleyrand höra att ärkebiskopen sagt sig gärna ge sitt liv för honom. Talleyrand genmälde då: ”Säg honom att han har mycket bättre användning för det!” Det blev hans sista ord. Några minuter senare var han död.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör för Patentverket.