Oppositionen inför valrörelsen
1967
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
354
OPPOSITIONEN INFÖR VALRÖRELSEN
De tre demokratiska oppositionspartierna har fått uppbära mycket
klander för sin ”passivitet” efter
1966 års valseger. De borde, säger
kritikerna, genast ha samlats i en
energisk fortsatt offensiv mot den
vacklande socialdemokratien. I stället har de intagit en avvaktande
hållning och därmed överlämnat
initiativet till socialdemokraterna.
Hr Palme hoverade sig också i somras i Aftonbladet över oppositionens förmenta svaghet.
Det är emellertid svårt att förstå
hur oppositionen egentligen skulle
kunnat handla annorlunda än att
avvakta de socialdemokratiska
kontrastötarna. Man måste alltid
hålla för ögonen att med regeringsmakten följer i regel initiativet i
den politiska maktkampen, helt enkelt därför att regeringen sitter på
utredningsapparaten och den mekanism inom administrationen, där
reformförslag detaljutformas och
presenteras. Oppositionen blir därmed oftast ställd i efterhand när
det gäller kortsiktiga politiska aktioner. Redan detta skäl är tillräckligt för att oppositionen skulle följa den goda maximen, att låta regeringen hänga sig själv i sitt eget
rep. Regimer på fall brukar göra
det. Regeringen har trots allt frenetiskt letande efter en ny ATPfråga inte funnit någon linje, som
kan förändra grundtendensen –
SIFO-undersökningarnas helhetsbild pekar på fortsatta röstförluster för socialdemokraterna. Förtroendet är och förblir försvagat
och om några månader är det oåterkalleligen för sent. Socialdemokraterna får slåss i den position de
står och med de vapen de har –
i en tvåfrontsstrid. Det vill till svå-
ra missgrepp av oppositionen för
att den socialdemokratiska regimen
skall kunna rädda sig helskinnad
ur den striden.
Men är det inte fel, menar många,
att oppositionspartierna inte går på
samma linje i riksdagsfrågorna och
att de inte ens kan låta bli att träta
inbördes? Och borde de inte ha ett
gemensamt valprogram?
Den som klagar så, glömmer att
det inte är fråga om tre partier i
koalition utan om partier i underförstådd allians, som opererar efter schemat ”getrennt marschieren,
vereint regieren”. Inom ramen för
en sådan politik måste det finnas
utrymme för profilering; det är en
förutsättning för att den skall kunna fungera. Detta hindrar inte att
de riksdagspolitiska förutsättningarna för ett fördjupat trepartisamarbete växer fram i all stillhet.
Trenden framgår av procentsiffrorna på antalet riksdagsfrågor, där
alla tre partierna gått tillsammans:
1965 21,2; 1966 23,0; 1967 30,7 Ofo.
Som jämförelse kan nämnas att
procentsiffrorna beträffande frå-
gor, där enbart mittenpartierna gått
ihop är följande: 1965 23,4; 1966
24,0; 1967 21,3 Ofo. Siffrorna avspeglar inte någon djupgående attitydförändring, men att en förbättring
i de inbördes relationerna inträtt
är tydligt. Det är vackert så – och
lika viktigt är att personkontakterna mellan de tre riksdagsgrupperna börjat breddas. Sädant kan
inte mätas i procentsatser, och det
ligger i sakens natur att det mesta
i den vägen sker efter personliga
initiativ och utan publicitet. Men
varje någotsånär initierad iakttagare av riksdagen torde inte ha undgått att märka, att attityderna mellan de tre riksdagsgrupperna nu är
helt annorlunda än våren 1965, för
att inte tala om hösten 1964. Känslan av ett växande ansvar, som vissa inbördes motsättningar till trots
dock uppfattas som gemensamt,
börjar få effekt. Fortsätter socialdemokratiens radikalisering, t. ex.
i de markpolitiska frågorna, kommer förmodligen den ökande samarbetsviljan att komma till tydligare yttre resultat än hittills.
De inbördes trätorna, t. ex. replikväxlingarna i somras partiledarna emellan, är ett mera kompli- 355
cerat problem. Nu hör det till pjä-
sen att hr Hedlund, som bereder
sig på att göra den avgörande inbrytningen i socialdemokraternas
väljarkår, emfatiskt försäkrar att
en kommande borgerlig regering
under inga omständigheter kommer att föra någon högerpolitik –
liksom att högerpartiet åhör detta
med tålamod. Båda parter vet att
en borgerlig trepartiregering måste
regera mot första kammaren fram
till 1970 års val och följaktligen
får mycket begränsade möjligheter
till reformer, som kräver ändrad
lagstiftning. För en sådan regering
blir åren 1969 och 1970 en utredningarnas och förberedelsernas tid
– med sikte på en fast handlingspolitisk linje efter en ny valseger
år 1970. Det blir i Sverige – liksom i Norge – en mjuk övergång
i rikspolitiken, inte ett tvärt kontinuitetsbrott. Hr Hedlund kan med
desto större säkerhet ge sina löften som han – och hans politiska
kolleger – vet att genom den moderna tekniken förändras de samhälleliga problemen så snabbt att
är 1970 kommer 1950-talets högerpolitik, det är ju den hr Hedlund
bringar i erinran, att te sig lika
inaktuell som alla andra partiers
politik under den perioden.
Dessutom skulle det vara högst
olikt realpolitikern Gunnar Hedlund
att glömma att om han vill etablera sig som det stora alternativet
till landsfadern Erlander, så får
han akta sig för att undergräva
väljarnas trygghetskänsla inför op- —— —- – – – –
356
positionen som helhet. Väljarna
måste kunna känna att förutsättningarna för ett effektivt samarbete de tre partierna emellan, verkligen finns. Eljest vågar väljarna
inte framkalla ett regimskifte.
En helt annan sak är de vettlösa krav på borgfredens brytande,
som framförts från enstaka folkpartister, t. ex. ordföranden i FPU
hr Hammarberg. Borgfreden består
dess bättre, och hittills har ingen
med verkligt politiskt ansvar och
inflytande ifrågasatt den. Ej heller är den borgerliga opinionen
vacklande på denna punkt. Tvärtom, den inställning, för vilken begreppet borgfred är ett uttryck,
blir starkare för varje dag hos alla
de tre partiernas väljarunderlag.
Dagens Nyheters kraftfulla engagemang för en trepartisamverkan
spelar härvidlag säkerligen en viktig roll.
Ett gemensamt detaljerat valprogram är, som läget ter sig idag,
icke politiskt möjligt att uppnå.
Det skulle för övrigt minska effekten av angreppsmetoden ”getrennt
marschieren”. Däremot borde alla
tre partierna kunna enas om ett gea
mensamt uppträdande på några
områden av central betydelse. Samhällsproblemet framför andra i dagens Sverige är den fortsatta, både
utåt och inåt destruktiva inflationen. Socialdemokraterna har hela
tiden stått hjälplösa inför denna
till stor del av dem själva framkallade olycka. Det är särskilt oroväckande att inflationen fortsatt trots
konjunkturnedgången. Blir det nu
en ny – låt vara partiell – högkonjunktur, är det att befara att
inflationsprocessen accelererar med
snabbt inträdande ödesdigra följder för hela samhället. I denna livsviktiga fråga borde de tre borgerliga partierna snarast börja överlägga om en gemensam linje. Ty
på den punkten kommer väljarna
med säkerhet att avkräva dem besked.
Vid sådana överläggningar kanske de tre partierna finner att det
också är möjligt att enas om riktlinjerna för politiken på något eller några andra områden av nyckelkaraktär. Intet av vad de eljest
kan göra skulle vara mera ägnat·
att öka utsikterna till ett regimskifte.
OPPOSITIONEN INFÖR VALRÖRELSEN
De tre demokratiska oppositionspartierna har fått uppbära mycket
klander för sin ”passivitet” efter
1966 års valseger. De borde, säger
kritikerna, genast ha samlats i en
energisk fortsatt offensiv mot den
vacklande socialdemokratien. I stället har de intagit en avvaktande
hållning och därmed överlämnat
initiativet till socialdemokraterna.
Hr Palme hoverade sig också i somras i Aftonbladet över oppositionens förmenta svaghet.
Det är emellertid svårt att förstå
hur oppositionen egentligen skulle
kunnat handla annorlunda än att
avvakta de socialdemokratiska
kontrastötarna. Man måste alltid
hålla för ögonen att med regeringsmakten följer i regel initiativet i
den politiska maktkampen, helt enkelt därför att regeringen sitter på
utredningsapparaten och den mekanism inom administrationen, där
reformförslag detaljutformas och
presenteras. Oppositionen blir därmed oftast ställd i efterhand när
det gäller kortsiktiga politiska aktioner. Redan detta skäl är tillräckligt för att oppositionen skulle följa den goda maximen, att låta regeringen hänga sig själv i sitt eget
rep. Regimer på fall brukar göra
det. Regeringen har trots allt frenetiskt letande efter en ny ATPfråga inte funnit någon linje, som
kan förändra grundtendensen –
SIFO-undersökningarnas helhetsbild pekar på fortsatta röstförluster för socialdemokraterna. Förtroendet är och förblir försvagat
och om några månader är det oåterkalleligen för sent. Socialdemokraterna får slåss i den position de
står och med de vapen de har –
i en tvåfrontsstrid. Det vill till svå-
ra missgrepp av oppositionen för
att den socialdemokratiska regimen
skall kunna rädda sig helskinnad
ur den striden.
Men är det inte fel, menar många,
att oppositionspartierna inte går på
samma linje i riksdagsfrågorna och
att de inte ens kan låta bli att träta
inbördes? Och borde de inte ha ett
gemensamt valprogram?
Den som klagar så, glömmer att
det inte är fråga om tre partier i
koalition utan om partier i underförstådd allians, som opererar efter schemat ”getrennt marschieren,
vereint regieren”. Inom ramen för
en sådan politik måste det finnas
utrymme för profilering; det är en
förutsättning för att den skall kunna fungera. Detta hindrar inte att
de riksdagspolitiska förutsättningarna för ett fördjupat trepartisamarbete växer fram i all stillhet.
Trenden framgår av procentsiffrorna på antalet riksdagsfrågor, där
alla tre partierna gått tillsammans:
1965 21,2; 1966 23,0; 1967 30,7 Ofo.
Som jämförelse kan nämnas att
procentsiffrorna beträffande frå-
gor, där enbart mittenpartierna gått
ihop är följande: 1965 23,4; 1966
24,0; 1967 21,3 Ofo. Siffrorna avspeglar inte någon djupgående attitydförändring, men att en förbättring
i de inbördes relationerna inträtt
är tydligt. Det är vackert så – och
lika viktigt är att personkontakterna mellan de tre riksdagsgrupperna börjat breddas. Sädant kan
inte mätas i procentsatser, och det
ligger i sakens natur att det mesta
i den vägen sker efter personliga
initiativ och utan publicitet. Men
varje någotsånär initierad iakttagare av riksdagen torde inte ha undgått att märka, att attityderna mellan de tre riksdagsgrupperna nu är
helt annorlunda än våren 1965, för
att inte tala om hösten 1964. Känslan av ett växande ansvar, som vissa inbördes motsättningar till trots
dock uppfattas som gemensamt,
börjar få effekt. Fortsätter socialdemokratiens radikalisering, t. ex.
i de markpolitiska frågorna, kommer förmodligen den ökande samarbetsviljan att komma till tydligare yttre resultat än hittills.
De inbördes trätorna, t. ex. replikväxlingarna i somras partiledarna emellan, är ett mera kompli- 355
cerat problem. Nu hör det till pjä-
sen att hr Hedlund, som bereder
sig på att göra den avgörande inbrytningen i socialdemokraternas
väljarkår, emfatiskt försäkrar att
en kommande borgerlig regering
under inga omständigheter kommer att föra någon högerpolitik –
liksom att högerpartiet åhör detta
med tålamod. Båda parter vet att
en borgerlig trepartiregering måste
regera mot första kammaren fram
till 1970 års val och följaktligen
får mycket begränsade möjligheter
till reformer, som kräver ändrad
lagstiftning. För en sådan regering
blir åren 1969 och 1970 en utredningarnas och förberedelsernas tid
– med sikte på en fast handlingspolitisk linje efter en ny valseger
år 1970. Det blir i Sverige – liksom i Norge – en mjuk övergång
i rikspolitiken, inte ett tvärt kontinuitetsbrott. Hr Hedlund kan med
desto större säkerhet ge sina löften som han – och hans politiska
kolleger – vet att genom den moderna tekniken förändras de samhälleliga problemen så snabbt att
är 1970 kommer 1950-talets högerpolitik, det är ju den hr Hedlund
bringar i erinran, att te sig lika
inaktuell som alla andra partiers
politik under den perioden.
Dessutom skulle det vara högst
olikt realpolitikern Gunnar Hedlund
att glömma att om han vill etablera sig som det stora alternativet
till landsfadern Erlander, så får
han akta sig för att undergräva
väljarnas trygghetskänsla inför op- —— —- – – – –
356
positionen som helhet. Väljarna
måste kunna känna att förutsättningarna för ett effektivt samarbete de tre partierna emellan, verkligen finns. Eljest vågar väljarna
inte framkalla ett regimskifte.
En helt annan sak är de vettlösa krav på borgfredens brytande,
som framförts från enstaka folkpartister, t. ex. ordföranden i FPU
hr Hammarberg. Borgfreden består
dess bättre, och hittills har ingen
med verkligt politiskt ansvar och
inflytande ifrågasatt den. Ej heller är den borgerliga opinionen
vacklande på denna punkt. Tvärtom, den inställning, för vilken begreppet borgfred är ett uttryck,
blir starkare för varje dag hos alla
de tre partiernas väljarunderlag.
Dagens Nyheters kraftfulla engagemang för en trepartisamverkan
spelar härvidlag säkerligen en viktig roll.
Ett gemensamt detaljerat valprogram är, som läget ter sig idag,
icke politiskt möjligt att uppnå.
Det skulle för övrigt minska effekten av angreppsmetoden ”getrennt
marschieren”. Däremot borde alla
tre partierna kunna enas om ett gea
mensamt uppträdande på några
områden av central betydelse. Samhällsproblemet framför andra i dagens Sverige är den fortsatta, både
utåt och inåt destruktiva inflationen. Socialdemokraterna har hela
tiden stått hjälplösa inför denna
till stor del av dem själva framkallade olycka. Det är särskilt oroväckande att inflationen fortsatt trots
konjunkturnedgången. Blir det nu
en ny – låt vara partiell – högkonjunktur, är det att befara att
inflationsprocessen accelererar med
snabbt inträdande ödesdigra följder för hela samhället. I denna livsviktiga fråga borde de tre borgerliga partierna snarast börja överlägga om en gemensam linje. Ty
på den punkten kommer väljarna
med säkerhet att avkräva dem besked.
Vid sådana överläggningar kanske de tre partierna finner att det
också är möjligt att enas om riktlinjerna för politiken på något eller några andra områden av nyckelkaraktär. Intet av vad de eljest
kan göra skulle vara mera ägnat·
att öka utsikterna till ett regimskifte.