Ondskans förnöjsamhet

Götz Aly
Hitlers folkstat
Daidalos 2009

Länge, allt för länge har det tillåtits vara en gåta – ”varför blev det så här, hur kunde det hända”? Vår tids fumlande med nazismen hör intimt ihop med daltandet med kommunismen, därför att vi fortfarande inte är klara med 1900-talets stora ideologier och ismer, fortfarande låter postmodernismens velande härska.

Han däremot, han kallar det för nationell socialism, Götz Aly, tysk journalist, historiker och statsvetare med gästprofessurer i ett flertal länder, i sin bok Hitlers folkstat – Rån, raskrig och nationell socialism, som kom ut på svenska 2009. Götz Aly tillhör den våg av teutoniskt noggrann historieskrivning som det moderna Tyskland vältrar sig i, med all den äran. Han skiljer sig dock från mängden på så sätt att han vänder på perspektiven och drar ständiga paralleller till vår tid, en process som han beskriver som ovant och långt ifrån accepterad i alla läger. Det han säger, det säger han enkelt och rakt på sak, lätt att förstå även för lekmannen. Hitlers folkstat är passande nog en bok för alla.

Götz Aly kallar det nationell socialism därför att det står så på varumärket, under svastikan: ”Det nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet.” Svårare än så är det inte. Han försöker ställa sig i sina föräldrars täta led på de strålande partidagarna, utefter kortegevägarna, eller sittande vid radiomottagarna, och han försöker se det de såg, känna vad de kände. Han vägrar att köpa ännu gångbara floskler om att tyskarna var särskilt ämnade för detta, att führern bara behövde trycka på några knappar så marscherade de åt det ena eller andra hållet. Det tyska folket hörde aldrig Hitlers förvirrade rundabordssamtal, de läste knappt hans Mein Kampf, de kunde aldrig uppleva det vanvett bland führerns närmaste som dagens intelligentsia orerar om. Däremot späkte sig det tyska folket i den generösa socialstat som nazisterna omgärdade dem med under 1930-talets slut och andra världskriget.

Det som skedde, enligt Aly, det skedde inte utav gamla traditioner sökta ända tillbaka till korsriddartiden, utan betydligt närmare oss själva, under de två följande decennierna efter det första världskriget, ett krig alla vuxna tyskar vid den tiden upplevt på ett eller annat vis. Trots sitt enorma industriella uppsving var Tyskland förvånansvärt dåligt rustad ekonomiskt för kriget, man hade en usel skattekraft, vilket bottnade i en komplex skattereglering mellan det federala Berlin och delstaterna. När kriget drog ut på tiden kunde inte längre staten garantera ens tyskarnas minimibehov av trygghet och åtminstone 400 000 människor svalt ihjäl. Däremot fortsatte industrin att producera på högvarv för krigets behov och deras ägare och alla underleverantörer och finansiärer fortsatte att leva gott, något som givetvis upprörde folkhavet. Efter kriget blev därför Tyskland snabbt en aktiv experimentverkstad för revolutionära ideologier i jakten på åtgärder mot denna orättvisa. De stora ismerna, socialismen, fascismen och kommunismen, låg på allas läppar.

Mellan socialisternas solidariska internationalism och fascismens nationella korporatism, riktade sig nazisterna direkt till tyskarnas personliga erfarenheter, i brist på en ”riktig ideologi” använde de framgångsrikt svälten under kriget, ”roffarkapitalismen”, dolkstöten i ryggen och det politiska kaoset. Orsakerna hölls enkla, armodet tillskrevs utlandets angreppskrig på Tyskland, USA och England, de anarkistiska kommunisterna, och judarna givetvis, allt och alla, samtidigt i en enda stor presentförpackning. Folket kunde inte värja sig, de nazistiska argumenten spretade åt alla håll, men det var precis så man talade i källarhaken och vid köksborden. Just detta, om något, förstod Adolf Hitler bättre än de flesta, en looser som han varit fram till nu.

Götz Aly pekar på hur radikalt unga man var, att vid nazisternas maktövertagande 1933 var Joseph Goebbels 35 år, Reinhard Heydrich 28, Albert Speer 27, Adolf Eichmann 26, Josef Mengele 21, Heinrich Himmler och Hans Frank 32. Hermann Göring var en gamling vid sina 40 år och führern själv var 44, en generös fadersgestalt med smak för snabba cash. Samtliga av dessa unga lejon hade aktivt stött socialismen, varför Rudolf Höss (33), senare kommendant i Auschwitz, skrev i väntan på sin avrättning att ”hans hjärta alltid legat åt vänster”. Man ville skapa en folkstat, ett nationellt socialistiskt folkhem, där de obesuttna skulle erbjudas de mest generösa reformerna till dags dato, på bekostnad av de rika och ”de andra”. Robin Hood med planekonomin i famnen klev på, målet var att sporra och motivera folket till en begeistrad eufori och nationell konsensus. När vi idag enbart förfasar oss över åtskillnaden i den nazistiska politiken, trycker Götz Aly på den starka känsla av samling som tyskarna kände när det väl begav sig. Nazisterna gav tyskarna en mycket stark upplevelse av innanförskap.

En hel del var snott från Weimarrepubliken, som till exempel motorvägsbyggena, men framför allt uppfattades man som några som gjorde något. Man kunde rivstarta eftersom man aldrig brydde sig om att ändra i Tysklands författning, utan helt enkelt hängde på de stora förändringarna på befintlig lagstiftning. Nürnbergslagarna, om judars nationella tillhörighet, kletades helt sonika fast av klipska jurister på den befintliga familje- och arvsrätten. Fördelarna för folktyskarna blev snabbt uppenbara, som längre semester, en ny nationell sjukförsäkring, och fantastiska byggnadsplaner för funkisstäder åt arbetarklassen. I detalj förbättrade man för den arbetande befolkningen med reella skattesänkningar och även skattebefrielse vid övertidsarbete. Senare, när kriget startat, fullföljde man löftena med hänvisning till det förra kriget, genom fortsatt generösa bidrag till soldaternas familjer, förbud mot indrivning av skulder för soldater i fält etc. Till skillnad mot engelsmännen och amerikanerna led inte tyskarna av ökat skattetryck under kriget, istället tog man regelbundet emot blytunga paket fyllda med godsaker från sina män i fält.

De rika i Tyskland belades med rekordhöga skatter, eller rent av ”konfiskering” av tillgångar, jordbruket knöts till den statligt kontrollerade folkförsörjningen och företagandet minskade radikalt till förmån för offentligt ägande. Det var oerhört populistiskt, men hjälpte föga för att kompensera den stora massans bidragsfest. Detta är samtidigt givetvis en av bakgrunderna till att motståndet mot nazisterna i första hand kom från överklassen, från adel, borgare och generaler. Det är också här nazisternas politik når sin yttersta mening då folktyskarnas levnadsstandard kom att betalas av judarna och alla de andra i utanförskapet. Dessa fick följaktligen, i enlighet med fyraårsplanen, sina tillgångar förstatligade, företag, fastigheter, bankkonton, möbler, pälsar, smycken och guldplomber, hela rubbet, packat och klart.

Konfiskeringen av judarnas tillgångar uppgick 1937 till drygt 10 % av Tysklands totala skatteintäkter, det och den minskade arbetslösheten löste det årets balansräkning. Men i verkligheten räckte inte Tyskland till på långa vägar, ett galopperande budgetunderskott hotade och begreppet ”Lebensraum” fick sin rätta innebörd. Geografisk expansion medels erövringskrig stod på agendan sedan maktövertagandet 1933. Tyska Wehrmacht kom att fungera som en medeltida armé, dess blodiga hantverk betalades av de ockuperade staterna, likt en cancersvulst som suger livskraften ur en kropp. Soldaterna fick sina dagpengar i utländsk valuta, materiell, drivmedel och ammunition köptes av de tyska tillverkarna, det vill säga staten, från utlandet. På detta konstlade vis höll tyskarna kostnaderna nere, och därmed den fruktade inflationen, åtminstone innanför folkstaten. Götz Aly beskriver i sin bok hur den ungerska riksbanken omsätter medel stulna från utskeppade judar till finansiering av tyska krigsmakten i Ungern. Tyska Bundesbank gillar inte att öppna sina arkiv för dessa ändamål.

Samtidigt var nazisternas statsapparat tunn som flor, dess ekonomiska uppsving på 1930-talet en chimär, som följd av social- och rustningspolitiken. Staten var hafsigt organiserad, behängd liksom i socialistiska stater med en politisk skuggorganisation, NSDAP: s lokala partiorgan, som hade rätt att lägga sig i allting. Nazityskland var djupt korrumperad, ägare av företag, fastigheter och land tog i möjligaste mån tillbaka sina bortskattade tillgångar genom s.k. aktiv skatteplanering, svarta inkomster och fusk. Den bruna eminensen var lättköpt, såsom det beskrivs i Steven Spielbergs film ”Schindlers List”, där Oscar Schindler smörjer den lokale gaulaitern och senare den nazistiske bödeln med pengar. Bakom de snörräta raderna av uniformer och fanborgar, som förvillat oss i sextio år, var Hitlers Tyskland ett växande kaos som hade imploderat även utan krig, fast några decennier senare.

Det är paradoxalt att när de fria folken i de kapitalistiska Storbritannien och USA kände gemenskap och djävlar anamma med sina trupper genom umbärandet i form av ökat skattetryck, ransoneringskort och extra, oavlönat övertidsarbete, motiverades tyskarna med en socialistisk Nannystat, med skattesubventioner och bidrag. Nazisterna gick till vägs ände för att klappa och pudra statens folk till förnöjd underkastelse. Detta raderar slutligen ut den eviga frågan varför, varför tillät och fortsatte tyskarna tillåta detta vansinne att fortsätta? Svaret är därför, därför att tyskarna inte alls kände hotet komma från Adolf Hitler och hans politik, utan från ovan, i form av bomber. Självinsikten i nazismens egna hantverk är den mest skrämmande aspekten på Götz Alys argumentering – de visste exakt vad de gjorde.

Torbjörn Kvist har arbetat med film och TV i Baltikum. Han skriver också politiska thrillers, läs mer om hans böcker här.