Omänsklig utveckling?

Science fiction har ofta använts för att illustrera såväl samhällsfrågor som filosofiska dilemman. SVT-serien Äkta människor väcker en rad intressanta frågor hos tittaren, skriver Maria Eriksson. Vore det till exempel önskvärt att kunna använda teknik för att förbättra våra förmågor? Eller hur påverkas arbetsmarknaden om allt fler okvalificerade arbeten försvinner?

Arbetshubotar
Foto: Johan Paulin/SVT

Kanske är det stora satsningar på forskning inom robotik de politiker som vill lösa människors vardagsproblem borde föreslå. Den som följer SVT:s serie Äkta människor förstår vad jag syftar på. Där har RUT-anställningarna ersatts av hubotar. Människolika robotar som tvättar, städar och lagar mat.

För att vara en SVT Dramaproduktion är den ovanligt färgglad och befriad från glåmig samhällstristess, med en estetik som för tankarna till den pastelliga världen i filmen Truman show.

Dessutom väcker den en rad intressanta frågor hos tittaren. Hur skulle vi förhålla oss till dessa människoliknande tingestar? I HBO-serien True blood är det vampyrer som plötsligt dykt upp i samhället, vilket genast skapar konflikter som får illustrera verkliga rasmotsättningar eller frågor om homosexuellas rättigheter. Är det ok att gifta sig med en vampyr? Bör vampyrerna sträva efter att i så stor utsträckning leva som människorna eller efter att upprätthålla sin särart?

I Äkta människor uppstår liknande konflikter. Kan man ha ett förhållande med sin hubot? Den till synes perfekte maken som sköter hushållssysslor, håller sig i trim och aldrig ljuger. Kan man diskriminera en hubot? Vilken är egentligen skillnaden mellan oss människor och robotarna?

Frågan ställs på sin spets när en slags hybrider dyker upp. Här tangeras det Francis Fukuyama kallat ”världens farligaste idé”, transhumanism, tanken att vi skulle kunna använda teknik för att förbättra våra förmågor. Vore det önskvärt att låt oss säga förbättra vårt minne med en liten hårddisk i hjärnan? Om inte, varför accepterar vi i så fall cochleaimplantat eller pacemakers?

En annan moralisk fråga som dyker upp är den om prostitution. Vari består det moraliskt förkastliga i handlingen? Att det är en människa som säljer sin kropp? Är det i så fall ok att köpa en timme med en bystig hubot?

Eller hur påverkas arbetsmarknaden om allt fler okvalificerade arbeten försvinner? Vad händer med dem som inte kan arbeta som läkare eller symbolanalytiker – de arbeten som blir kvar när hubotarna tar över tunga kroppsarbeten och enformiga uppgifter?

Science fiction har ofta använts för att illustrera såväl samhällsfrågor som filosofiska dilemman. Att Äkta människor gör det i en värld som har stora likheter med Sverige 2012 är särskilt lyckat för en svensk tittare.

Hubotarna tycks vara lösningen på flera av de problem våra politiker brottas med som livspussel och äldreomsorg. Jag skulle inte bli förvånad om de har hubotbutlers i tunnelbanan också.

Maria Eriksson är chefredaktör för Svensk Tidskrift.