Om maktberusning
1967
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
OM maktberusning
skriver ordföranden i amerikanska
senatens utrikesutskott, senator
William Fulbright, i en debattbok
om kriget i Vietnam. Boken heter
The Arrogance of Power, och titeln förefaller när man först ser
den att syfta på den inbilskhet, eller förmätenhet, som kan drabba
den som har för mycket makt. Men
Fulbright menar nog inte så. Han
pekar på att i USA finns en utbredd känsla av att man har ansvar
för ordningen i hela världen, och
samtidigt har man makt. Makten
kan skapa förblindelse när det gäller att utöva ett ansvar. Maktberusning, arrogance of power, kan
vara ett symptom både på förblindelse och på förfall.
I dagens situation är denna bok
av särskilt intresse. Först och
främst måste senator Fulbrights
olika förslag för att få slut på kriget i Vietnam tagas med största
allvar. Hans politiska position och
långa erfarenhet gör detta självklart. Det visar sig också, att de
73
åtta punkter, som han ställer upp
som villkor för en fred, är realistiska på ett sätt som borde få så-
dana statsmän fundersamma, som
i oengagerade länder gör svepande
uttalanden om hur kriget skall stoppas. Han föreslår t. ex. inte att
USA i det avgörande skedet skall
förhandla med FNL. Han föreslår
att den sydvietnamesiska regeringen skall göra det. Det är en högst
betydande skillnad, som var och en
kan förstå som vill tänka efter. Det
är viktigt att inte förlora ansiktet
vid ett förhandlingsbord i Asien.
Däremot vore direkta fredsförhandlingar mellan USA och FNL i dagens läge en öppen desavouering av
Sydvietnams regering, som hur den
än är beskaffad dock är USA :s
bundsförvant.
När en första kontakt nåtts, bör
enligt Fulbright Nordvietnam och
FNL gemensamt få motta förslag
om fredsförhandlingar. Därmed
skulle följa ett bombstopp. Det är
ett tillvägagångssätt som förefaller
möjligt, men det förutsätter alltså
vilja till en anständig kompromiss
från båda hållen. En sådan förhandlingsväg skulle däremot kanske inte mötas med entusiasm på
de speciella håll, där man möjligen
ömmar för Vietnam men framför
allt hoppas på en försvagning av
USA.
I viss utsträckning blir de för- 74
hoppningarna ändå tillfredsställda,
ty försvagningen sköter USA självt.
Att USA började stödja Sydvietnam
är inte svårt att försvara. Inget tvivel råder om att det skedde just i
en känsla av ansvar, nämligen för
att hjälpa dem vilkas frihet var hotad och för att inte ett nytt kommunistiskt maktövertagande skulle
få försiggå obehindrat. Men att
hjälpen inte kunnat genomföras
inom den tid och ram, som man
optimistiskt tänkte sig, måste försvaga USA inte minst i dess egna
ögon. Ingen önskade från början
ett krig, och ingen lär ha räknat
med att kriget skulle kräva en insats av snart bortåt 400 000 man.
Däremot är det inte alls säkert att
USA försvagat sin ställning i Sydöstasien. Där har man sett och reflekterat över vilka resurser som
kunnat sättas in. I Korea hejdades
ett kommunistiskt anfall. Varför
skulle inte detsamma kunna ske i
Vietnam?
I USA tvivlar man väl inte på
att kriget skall kunna bringas till
ett slut, men det är inte på det planet som alla problem ligger. Det
kan verka egendomligt för radikaler, som avskaffat moralen och
som samtidigt fördömer USA av
moraliska skäl, men ett av problemen där är faktiskt ett moraliskt.
När New York Times mitt under
kriget sänt en reporter till Nordvietnam och publicerat hur amerikanska bomber fallit, har detta
starkt påverkat den upplysta hemmaopinionen. Folk hade glömt att
inget bombkrig kan riktas bara mot
vad som kallas militära mål, och
Pentagon påminde inte om saken.
Men i ett krig blir civilbefolkningen alltid lidande. Hela problemet
om ett krig som drabbar icke stridande har plötsligt rests i all sin
kalla verklighet.
I den situationen kommer nu senator Fulbrights bok. Ingen kommunistregim skulle under ett krig
acceptera en bok som kritiserar
dess politik. I USA sker det alltså,
och man kommer att ta hänsyn till
den. Det är ett demokratiskt hälsotecken av betydelse. Inte minst däri
ligger det märkvärdiga i den. Kan
den dessutom bidra till att detta
olyckliga krig tar slut, har den betytt än mera.
En gång kommer i USA vad som
i detta sammanhang skulle kunna
kallas tillnyktringens stund. En än
noggrannare avvägning kommer
där att ske mellan den oerhörda
makt, som en regering har i sin
hand, och ansvaret då man bör och
måste utöva den. Ty den form av
maktberusning, arrogance of power,
som senator Fulbright åsyftar, går
att bota. Den är en helt annan än
den förblindelse genom makt, som
uppstår då någon diktator eller
några få politiker är ensamma om
makten och glömmer hur det är att
vara utan den. För att finna exempel på den sortens maktberusning
behöver man inte gå runt halva
jordklotet. Vi i vår generation har
upplevt den.
Thede Palm
skriver ordföranden i amerikanska
senatens utrikesutskott, senator
William Fulbright, i en debattbok
om kriget i Vietnam. Boken heter
The Arrogance of Power, och titeln förefaller när man först ser
den att syfta på den inbilskhet, eller förmätenhet, som kan drabba
den som har för mycket makt. Men
Fulbright menar nog inte så. Han
pekar på att i USA finns en utbredd känsla av att man har ansvar
för ordningen i hela världen, och
samtidigt har man makt. Makten
kan skapa förblindelse när det gäller att utöva ett ansvar. Maktberusning, arrogance of power, kan
vara ett symptom både på förblindelse och på förfall.
I dagens situation är denna bok
av särskilt intresse. Först och
främst måste senator Fulbrights
olika förslag för att få slut på kriget i Vietnam tagas med största
allvar. Hans politiska position och
långa erfarenhet gör detta självklart. Det visar sig också, att de
73
åtta punkter, som han ställer upp
som villkor för en fred, är realistiska på ett sätt som borde få så-
dana statsmän fundersamma, som
i oengagerade länder gör svepande
uttalanden om hur kriget skall stoppas. Han föreslår t. ex. inte att
USA i det avgörande skedet skall
förhandla med FNL. Han föreslår
att den sydvietnamesiska regeringen skall göra det. Det är en högst
betydande skillnad, som var och en
kan förstå som vill tänka efter. Det
är viktigt att inte förlora ansiktet
vid ett förhandlingsbord i Asien.
Däremot vore direkta fredsförhandlingar mellan USA och FNL i dagens läge en öppen desavouering av
Sydvietnams regering, som hur den
än är beskaffad dock är USA :s
bundsförvant.
När en första kontakt nåtts, bör
enligt Fulbright Nordvietnam och
FNL gemensamt få motta förslag
om fredsförhandlingar. Därmed
skulle följa ett bombstopp. Det är
ett tillvägagångssätt som förefaller
möjligt, men det förutsätter alltså
vilja till en anständig kompromiss
från båda hållen. En sådan förhandlingsväg skulle däremot kanske inte mötas med entusiasm på
de speciella håll, där man möjligen
ömmar för Vietnam men framför
allt hoppas på en försvagning av
USA.
I viss utsträckning blir de för- 74
hoppningarna ändå tillfredsställda,
ty försvagningen sköter USA självt.
Att USA började stödja Sydvietnam
är inte svårt att försvara. Inget tvivel råder om att det skedde just i
en känsla av ansvar, nämligen för
att hjälpa dem vilkas frihet var hotad och för att inte ett nytt kommunistiskt maktövertagande skulle
få försiggå obehindrat. Men att
hjälpen inte kunnat genomföras
inom den tid och ram, som man
optimistiskt tänkte sig, måste försvaga USA inte minst i dess egna
ögon. Ingen önskade från början
ett krig, och ingen lär ha räknat
med att kriget skulle kräva en insats av snart bortåt 400 000 man.
Däremot är det inte alls säkert att
USA försvagat sin ställning i Sydöstasien. Där har man sett och reflekterat över vilka resurser som
kunnat sättas in. I Korea hejdades
ett kommunistiskt anfall. Varför
skulle inte detsamma kunna ske i
Vietnam?
I USA tvivlar man väl inte på
att kriget skall kunna bringas till
ett slut, men det är inte på det planet som alla problem ligger. Det
kan verka egendomligt för radikaler, som avskaffat moralen och
som samtidigt fördömer USA av
moraliska skäl, men ett av problemen där är faktiskt ett moraliskt.
När New York Times mitt under
kriget sänt en reporter till Nordvietnam och publicerat hur amerikanska bomber fallit, har detta
starkt påverkat den upplysta hemmaopinionen. Folk hade glömt att
inget bombkrig kan riktas bara mot
vad som kallas militära mål, och
Pentagon påminde inte om saken.
Men i ett krig blir civilbefolkningen alltid lidande. Hela problemet
om ett krig som drabbar icke stridande har plötsligt rests i all sin
kalla verklighet.
I den situationen kommer nu senator Fulbrights bok. Ingen kommunistregim skulle under ett krig
acceptera en bok som kritiserar
dess politik. I USA sker det alltså,
och man kommer att ta hänsyn till
den. Det är ett demokratiskt hälsotecken av betydelse. Inte minst däri
ligger det märkvärdiga i den. Kan
den dessutom bidra till att detta
olyckliga krig tar slut, har den betytt än mera.
En gång kommer i USA vad som
i detta sammanhang skulle kunna
kallas tillnyktringens stund. En än
noggrannare avvägning kommer
där att ske mellan den oerhörda
makt, som en regering har i sin
hand, och ansvaret då man bör och
måste utöva den. Ty den form av
maktberusning, arrogance of power,
som senator Fulbright åsyftar, går
att bota. Den är en helt annan än
den förblindelse genom makt, som
uppstår då någon diktator eller
några få politiker är ensamma om
makten och glömmer hur det är att
vara utan den. För att finna exempel på den sortens maktberusning
behöver man inte gå runt halva
jordklotet. Vi i vår generation har
upplevt den.
Thede Palm