Om fred och föränderlighet


1963


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

OM FRED OCH FÖRÄNDERLIGHET
Av ambassadör CARL HENRIKvoN PLATEN
DEN UTRIKESPOLITISKA utvecklingen
efter andra världskriget har, kanske mer än under någon tidigare
epok, påverkats av snabba teknologiska förändringar. Atom- och vä-
tebomberna är tecken och symptom.
Ibland förleder de oss att tro, att
kulmen nåtts, i detta fall på vapenområdet. I själva verket fortsätter
naturligtvis utvecklingen över hela
den teknologiska skalan, t. v. troligen i accelererande tempo. Vetenskapens landvinningar – även i
dess mest harmlösa och fredliga
former – förändrar oupphörligt
basen och utgångspunkten för vårt
utrikespolitiska tänkande och
handlande. Vi behöver blott från
halvt glömda läroböcker erinra oss
betydelsen av t. ex. tillkomsten av
Suez- och Panamakanalerna, upptäckten av olja i olika delar av världen, anläggandel av gummiplantager i tropiska länder, tillkomsten
av det syntetiska gummit, den
nästan otroliga utvecklingen ifråga
om transport och kommunikationsmedel och på kraftförsörjningens
område – »framsteg» som både
löst och skapat utrikespolitiska
problem. Utvecklingen fortsätter.
Plötsligt lyckas vi kanske frams- 634841 Svensk Tidskrift H. 3 1963
ställa syntetiskt kaffe till ett pris
som slår sönder exportnäringen i
ett antal underutvecklade länder;
våra medicinska bröder kanske
en dag förser oss med enkla medel
för födelsekontroll, och världens
demografiska utveckling förändras;
oceanernas resurser göras tillgängliga och världens vattentäckta yta
blir av vital näringsfysiologisk och
därmed politisk betydelse. Utvecklingen skapar nya möjligheter och
samtidigt nya politiska problem.
Politiken å sin sida påverkar och
inriktar ofta vetenskapen. Atomkraften, radar, rymdkapplöpningen,
plus självfallet den rent militära
teknologien, är exempel och belägg
för politikens dirigerande inflytande. Även här skapar det rent vetenskapliga resultatet politiska problem.
På kortare tid än ett sekel har
vi tagit steget från hästdroska till
rymdskepp. Samhällsapparaten har,
inte utan möda, och inte utan brister och eftersläpningar, anpassat
sig till de krav som denna utveckling ställt. Med en viss grad av berättigande kan vi kanske hävda att
vi hjälpligt anpasat oss i vad angår
behandlingen av huvudsakligen na- 94
tionella problem. Demokrati, planhushållning eller nationella planer
i skilda former och kvantiteter, en
aktiv socialpolitik och arbetsmarknadspolitik är några av de företeelser som bär vittne om hur vi inom den nationella aktionssfären
sökt anpassa, utnyttja och kanalisera den tekniska och ekonomiska
utvecklingen enligt summan av individens önskemål i riktning mot
ett nationellt optimum. Summan av
olika länders ambitioner är emellertid icke obetingat lika med en
optimal ordning på det internationella planet. I allt högre grad måste
den nationella politiken anpassas
till den internationella utvecklingen. Anpassningen måste ske under ständigt hänsynstagande till
historiska, psykologiska, ekonomiska, tekniska, sociala och vetenskapliga faktorer i andra länder.
Kunskapsproblemet i detta sammanhang är överväldigande. De mer
perenna fenomenen kan vi någorlunda bemästra. Men ju snabbare
skiftningarna är, ju svårare blir det
att hinna med. Och ju mer avlägsen – i både psykologisk och geografisk bemärkelse – som scenen
för förändringen är belägen, dess
svårare blir den att fatta. Den accelererande teknologiska utvecklingen
och dess följdfenomen på det industriella, ekonomiska och militära
planet förändrar de materiella betingelserna i samlevnaden mellan
olika nationer med en sådan snabbh~t att vi har svårt att intellektuellt
»hinna med» och än svårare att harmoniskt inpassa den nationella politiken i den skiftande internationella ramen. Hade t. ex. världens
statsmän för 10-15 år sedan bättre
fattat inte bara möjligheterna utan
även riskerna och problemen förbundna med kärnvapen hade vi
kanske i tid kunnat enas om en kontroll och begränsning som i dag
(maj -62) – för att uttrycka det
optimistiskt – är betydligt svå-
rare att nå.
Med en viss grad av tillfredsställelse kan vi dock konstatera att vi
numera behandlar många delvis utrikespolitiska problemkomplex med
en tilltagande grad av »detachment», med en objektivitet som
knappast varit tänkbar för 40-50
år sedan. Låt oss illustrera det med
ett exempel från Frankrike, när
man en gång i deputeradekammaren diskuterade Euratom. Politikernas traditionella argumentering – inbäddad i kända termer:
»nationell prestige» å ena sidan,
»europeisk solidaritet» på den andra – skars igenom av den dåvarande premiärministern M. Guy
Mollet som med utnyttjande av en
sällan brukad rätt kallade icke parlamentariska experter, i detta fallet
atomfysikerna Perrin och Armond
att vittna. På vetenskapens torra
vältaliga språk redogjorde de för
fakta, ekonomiska möjligheter och
ekonomiska konsekvenser, varefter
Euratomlagstiftningen antogs med
överväldigande majoritet. – I Sovjetunionen lär cirka 1f3 av deputerade i Högsta Sovjet och ungefär samma procenttal av kommunistpartiets chefsdelegater ha ve- – tenskaplig träning, ofta i rent teknologiska ämnen. Låt oss hoppas
att detta bidrar till en saklig diskussion. President Kennedy har berikat den amerikanska administrationen med en serie briljanta ~egg?-
heads~. Detta och mycket annat är
glädjande symptom. Men är det
nog? Hur behandlar vi t. ex. jordbruksproblemen i dess internationella sammanhang? Vilken grad av
samordning och internationell målmedvetenhet finns i konjunkturpolitiken, som i sin tur är av utslagsgivande betydelse för t. ex. mobiliteten på arbetsmarknaden och därmed delvis för handelspolitiken och
av betydelse också för råvarupriserna och därmed delvis för bytesrelationerna mellan ~the affluent
societies~ och de underutvecklade.
Och hur behandlar vi nedrustningsproblemet? Alla länder lär ha krigsministerier. Hur många har nedrustningsdepartement? Förenta Staterna har tagit ett glädjande och
inspirerande initiativ härvidlag. På
det hela taget ger oss dock dagens
historia föga stöd för optimism. Vi
beviljar t. ex. med tvekan större
medelsanslag till studium av nedrustningsfrågor, medan världen förbrukar åtskilliga miljarder kronor
per dag för rustningar, och de bästa
hjärnorna koncentrerar sitt skarpsinne för att direkt eller indirekt
stärka de olika blockens militära
potential. – Redan Alexander I fö-
reslog nedrustning. Vi kämpar fort- 95
farande, utan större framgång
ofta halvhjärtat eller modstulet –
med de motspänstiga problemen sä-
kerhet, försvar, kostnad, nedrustning, kontroll. Det enda vi kan vara
förvissade om efter gjorda erfarenheter är, att nedrustnings- och kontrollproblemen är av en komplexitet som är lika med rustningarnas
eget ständigt ökade tekniska raffinemang – denna summa av problem multiplicerad med misstänksamhetens varierande koefficient.
Det finns ingen synops som i detta
avseende – och ej heller när det
gäller de andra internationella problemen – besparar oss mödosamma detaljstudier. Men låt oss offra
på detta. Låt oss nationellt och internationellt – med ögonen öppna
för risken att misslyckas – söka
efter lösningar, hur partiella och
obetydliga de än må vara, hur
kostsamma och arbetskrävande de
än blir.
Kan Sverige göra någonting? Naturligtvis. Vi är redan ett föregångsland t. ex. i vad avser förstå-
else för och hjälp till underutvecklade länder. Tack vare vår neutralitetspolitik har vi särskilda möjligheter att bidra till det internationella samarbetet. Dag Hammarskjöld, Gunnar Myrdal, Per Jacobsson, Ivar Rooth – för att bara
nämna några – är en lysande illustration. Från en annan tid och ett
annat fält, Nathan Söderblom. Vi
offrar. Men gör vi nog? Är proportionerna riktiga mellan vår nationella och vår internationella in- 96
sats? Det icke-militära försvaret,
spänningutjämningens och nedrustningens speciella problematik krä-
ver en fortsatt och kanske intensifierad insats.
Med sin vida praktiska erfarenhet och djupa vetenskapliga förankring har den stora atomfysikern professor Robert Oppenheimer presenterat föränderlighetens
och kunskapsbehovets dilemma på
följ ande sätt:
»Det finns en stor och svårmotståelig frestelse, när vi ställs inför allt detta (dvs. vår förvirrande
och partiella kunskap om främmande regeringars och länders problem och sätt att tänka och reagera), ställd inför komplexiteten, variationen och de snabba växlingar
som karaktäriserar både den intellektuella scenen och världen själv,
att söka efter nyckeln som inte existerar, den enkla formel som förklarar och klarar alla problem.»
Om vi tvekar beträffande giltigheten av dessa omdömen från den
vetenskapliga olympen, behöver vi
blott, från vårt alldagliga liv, erinra oss vårt nästan instinktiva reaktionsschema inför s. k. utrikespolitiska händelser: vi begrundar
dem knappast, vi försöker inte analysera dem närmare, vi katalogiserar dem. Med utnyttjande av de få
enkla etiketter vi har till hands
rubricerar vi ofta – och ofta felaktigt – olika fenomen som utslag
av den maktpolitiska kampen. Vi
noJer oss med en problembehandling, vars resultat ifråga om värde
och sanningshalt ofta vilar på föga
mer än den tilltro vi skänker vårt
eget oreflekterade omdöme.
Genom denna vår något lättjefulla mani att förenkla och tafatt
inpassa skeendet i den vit-svarta
nomenklaturens onyanserade schema utsträcker vi i själva verket ofta
världskonflikten i onödan. Vi underkänner samtidigt, skulle jag
vilja hävda, ofta i onödan våra möjligheter att i tid neutralisera spänningsmoment som förr eller senare
utlöser kriser som – då de inträffar- ger grogrund för större politiska motsättningar. Vi kan till
exempel idag med en hög grad av
sannolikhet förutse de, i framtiden
kanske okontrollerbara problem
som befolkningsexpansionen i stora
delar av världen medför. Ändå ryggar vi tillbaka inför de mindre problem som föreligger idag. Vi tvekar
att angripa dem på ett rationellt
och osentimentalt sätt. Vi hindras
av religiösa föreställningar, av allmän slapphet, men också av en
verklig brist på vissa fakta och kunskaper.- Rasproblemen fördjupas
genom den hedniska barbariska politik som en del av en vit minoritet i en svart kontinent utövar. Vi
kan ana vilka återverkningar detta
kommer att utlösa. Men hur kan vi
påverka eller ingripa? – Vidare:
vi vet, att klyftan mellan rika och
fattiga länder fördjupas; ändå tvekar vi att offra. Vi accepterar hellre
en med all sannolikhet oundviklig,
katastrofartad utveckling inom en
relativt snar framtid framför de
uppoffringar som behövas idag för
att begränsa riskerna i morgon.
Flertalet av de problem, som mö-
ter oss i de teknologiska, vetenskapliga och ekonomiska problemsektorerna, är universella till sin
karaktär, och det är svårt att få en
objektiv och allsidig belysning med
utgångspunkt från rent nationella
studier och överväganden. BJand
annat av denna anledning hänskjuter vi i allt större utsträckning
dessa problem till övernationella
eller internationella organisationer.
Det är mycket som talar härför.
Men det finns en väsentlig svaghet
– de slutsatser och rekommendationer vi når vinner ofta erkännande och leder till efterföljd på det
nationella planet endast i den mån
den anbefallda åtgärden passar den
nationella politikens snålare kriterier och snävare ram. Genom detta,
genom att vi på det nationella planet negligerar den internationellt
utarbetade och accepterade rekommendationen, tillföres i själva verket utrikespolitiken ett ytterligare
moment av irritation och spänning.
Vi måste alltså icke blott ägna
större möda åt att fatta och förstå
utrikespolitikens materiella förutsättningar och kausalsammanhanget mellan framåtskridande och
fred. Vi måste också acceptera våra
slutsatser vid utformandet av en
rationell politik på det nationella
planet – även om detta medför för- 97
ändringar som är ovälkomna i det
kortsiktigare nationella perspektivet.
I maj 1859 besökte greve Hiibner
den åldrige Metternich, få dagar innan den store statsmannen gick
hädan. Vårt samtal, skriver Hiibner, var livligt och stimulerande.
När jag lämnade honom, sade han
till mig upprepade gånger och med
starkt eftertryck: »Jag var den
orubbliga ordningen.» -Jag hade
redan stängt dörren bakom mig när
jag vände och åter öppnade den för
att än en gång kasta en blick på
den store statsmannen. Han varseblev mig, såg på mig med en blick
av djup förståelse och välvilja, vände sig åter bort och sade helt för sig
själv: »Den orubbliga ordningen.»
Ordning, orörlighet, balans. Ett
ideal som icke ens för över hundra
år sedan i längden kunde stå mot
utvecklingens dynamik. Föränderligheten var redan då en ofrånkomlig faktor. Redan den gången måste
man för fredens bevarande acceptera föränderlighet. Idag, mer än
någonsin, måste vi avvisa tesen att
ordning är liktydig med oföränderlighet, att en sådan ordning är
garant för freden. Men vad hindrar
oss att låta vår värld utvecklas och
förändras genom fredlig anpassning? Bristen på kunskap, bristande förmåga och vilja att frivilligt
acceptera de slutsatser för den nationella politikens utformning som
den internationella samlevnaden
kräver, frånvaron av ett starkt över- 98
statligt tvång och en internationellt
accepterad och tillämpad code av
lag och moral för den internationella samlevnaden – dessa faktorer är förvisso förklaringar av obestridlig relevans. Men är de uttömmande eller tillräckliga? Eller
måste vi söka djupare i den mänskliga naturens reaktionssätt för att
förklara de risker som vi genom
den aktuella politiken utsätter vår
värld för? Som en sorts svar på
denna fråga uttalade en gång lordkanslern, Earlen av Birkenhead, i
ett av sina briljanta och utmanande
anföranden, följande, som i sin
kompakta dramatik söker ge en
slags historisk förklaring.
»Enligt den Heliga Skrift påbörjade det utvalda folket sin vandring
för att med våld sätta sig i besittning av ett land som flödade av
mjölk och honung. Det skulle ’skoningslöst’ nedgöra sina fiender. En
liknande, än mer omfattande iakttagelse, kan göras om Antikens
stora imperier i östern. Här
marscherar dystra minnen upp för
vårt inre – egypterna, mederna,
perserna, assyrierna, alla skapade
sina välden med svärdets makt.
Hur många slocknade imperier har
en gång funnits i det tysta, orörliga
österlandet? I vilka gravar söker
miljonerna av dess menlösa stupade sin ro?
Vi borde med rätta kunna förvänta oss en lyckligare, en mera
mänsklig saga från den raffinerade
intellektuella uppblomstring vi
vanligen förknippar med den största av de grekiska staterna. Men
historien förtäljer om nästan ständiga motsättningar och strider. Med
sådan bitterhet, en sådan inbördes
avund bekrigade grekerna varandra, att de icke ens kunde förmå
sig till enighet i kampen mot det
framträngande Macedonien. Och
därmed utplånades ytterligare en
sällsynt, skön och ädel kultur från
vår jord. Grekland efterträddes av
Rom, vars stränga dominerande imperialistiska välde lärde en hel
värld att makt var liktydigt med
rätt, att ett skarpt svärd i handen
på en väldisciplinerad soldat var det
mest vältaliga argumentet i internationell diplomati.
På Rom följde barbarerna. Efter
barbarerna oräkneliga sekler av
anarki och kaos. Sedan, århundraden igenom, en lång följd av krig
– dynastiska, territoriella; krig
för heder och rätt; krig för att rätt
och slätt överfalla och anfalla. England mot Frankrike, England mot
Spanien, England mot Holland,
återigen England mot Frankrike,
Frankrike mot Tyskland. Skall vi
verkligen icke lära något av allt
detta som hänt och utspelats under
denna oändliga tid? – Alla och envar erkänner att krig är grymt och
motbjudande. Men är det tänkbart
att vi någonsin skall kunna avskaffa det? Skall äganderätten till
olika delar av vår jord ständigt förbli hos dem som besitter den i dag?
Skulle så bli fallet, hur skulle vi
då undgå märkliga och föga eftertraktansvärda följder. För länder
har sin blomstringstid och de tynar. En stormakt är kanske under
en epok i stånd att till världens och
fredens fromma regera och administrera ett imperium som sträcker
sig till fjärran land. Under en följande tid missköter denna stormakt
sina besittningar, som den inte
längre har kraft och vitalitet nog
att förvalta. Spaniens historia ger
oss ett välbekant exempel.:.
Låt oss acceptera som en sanning att den mänskliga naturen
inte förändrat sig; att vår medfödda, inneboende svaghet blottlägger oss för frestelse att tillgripa
våld för att lösa konflikter, som
vårt intellekt inte bemästrar eller
vårt tålamod inte räcker till för.
Låt oss utgå från denna premiss.
Ändå måste vi i kärnvapenåldern
säga oss: »Kriget som uttrycksmedel för mänsklig ambition är i dag
inget realistiskt alternativ.» Menbör vi tillägga – heller icke en fred
som fryser världens möjligheter i
ett visst mönster. Freden, om freden skall bevaras, måste ges en rationell innebörd. Framstegen, föränderligheten, måste bli en integrerande del.
John Foster Dulles – i praktiken kanske inte alltid den smidiga
anpassningens profet – uttryckte
en gång (i skriften »War and
Peace», 1950) saken så »Möjligheten till fredliga förändringar är ett
villkor för fred» för »Om vi sätter
upp hinder för förändringar kan vi
inte undgå våldsamma och explosionsartade förändringar». – För
99
att föränderligheten i dess utrikespolitiska aspekt inte skall rinna ut
i meningslös anarki eller förändringar nådda under hot måste emellertid den rationella grunden for
vårt handlande stärkas och den
ökade kunskapen uppenbarligen
följas av en mera målmedveten internationell koordinering och en
större beredvillighet att på det nationella planet successivt tillämpa
internationellt accepterade rekommendationer.- I pregnant briljans
har Arnold Toynbee (i ett brev för
någon tid sedan till The Observer)
pekat på de problem som klyftan
mellan förnuft och känsla härvid
uppställer: »Emotionella revolutioner tar alltid längre tid i anspråk
än intellektuella.» – »Det som tar
tid är naturligtvis att ’känna’ vad
vi vet, och att omsätta det vi känner i effektiv handling.
Våra efterkommande (om vi låter
livets gåva, som vi fått från våra
fäder, gå i arv till dem) blir kanske
både förvånade och indignerade
över att vi utsatt vår, och deras,
ras för faran att utplåna sig själv
genom att vi underlåtit att handla
omedelbart med utnyttjande av vår
kunskap om mänsklighetens läge i
dag. Om de fäller denna hårda dom
över oss, bortser de från att radikal nyorientering fordrar ’plågsamt omtänkande’ och drastiska
emotionella omställningar och att
allt detta tar tid.» – Denna bedömning är förvisso riktig. Men dagens
tempo snarare krymper än ökar vår
tidsmarginal.
100
Det är lätt att avböja internationellt samarbete genom att hänvisa
till vissa länders eller länderblocks
obenägenhet att medverka, men
bättre vore att »se bjälken i det egna
ögah. Vi underlättar kanske snarare genom exempel och föredöme,
även i de fall där detta tycks utsätta
oss för vissa risker, än genom kritik eller genom att själva använda
»fiendens» metoder. Det kan vara
legitimt och t. o. m. klokt att avböja förhandlingar under hot. Men
denna attityd fordrar som korrelat
en otvetydig förhandlingsvilja utan
eller efter hot; en verklig beredvillighet att förstå nästan och att förhandla och kompromissa sig fram.
– Mod och fasthet är ofrånkomliga. Men ett förlitande på »brinkmanship» som en ständig teknik för
fredens bevarande skulle föra oss
alla över kanten, snarare förr än
senare. – Generella omdömen av
detta slag är kanske banaliteter.
Det är först bindningen mellan omdöme och erfarenhet som ger själva
omdömet ett fastare innehåll och
mer gripbart värde. Redan de sista
tio årens historia ger emellertid så
många exempel på innebörden av
de givna bedömningarna att en
konkretisering i detta sammanhang
förefaller onödig.
För att emellertid återgå till mera
positiva element: Efterkrigstiden
saknar icke helt exempel på tilltagande känsla för den internationella anpassningens och samordningens krav. J ag har redan tidigare talat om exempel från den nationella politiken. Vi kan vidga
blickfältet: Bildandet av FN och
dess verksamhet under vissa epoker; den tillväxande och effektiviserade verksamheten i internationella organisationer, som världshandelsforumet GATT, den internationella valutafonden och Världshälsoorganisationen; bildandet av
EEC och EFTA och de latinamerikanska integrationscirklarna -allt
detta tyder på en ny, friskare attityd. Men låt oss inte glömma det
centrala; det viktiga är inte enbart
att lösa de snävare problem i den
intressekonflikt som kriget lämnat
olöst eller fött, det är inte att öka
maktblockens homogenitet och soliditet. Målet är inte heller att på
den internationella politikens våg
söka balans med allt fler och allt
större vikter. Målet är att öka välståndet, att minska spänningen, att
skapa förutsättningar för fredlig
utveckling genom föränderlighet i
fred.
När vårt sekels historia skrives,
om någon finns tillgänglig för dylika exerciser om t. ex. 500 år, har
detta tidevarv goda möjligheter att
framstå som de försuttna tillfällenas. Kampen mellan s. k. demokrati och s. k. kommunism, mellan
s. k. planhushåll och s. k. fri ekonomi kommer kanske då, att inför
historiens vetenskapliga objektivitet, framstå som en ofta onödigt
tillspetsad, ofta t. o. m. artificiell
konflikt, vars kloroform sänkt oss
i okänsligt omedvetande om den
världsrevolution som genomkorsar
vår tid i skilda plan: vetenskapens
acceleration, parad med bristande
anpassning i den nationella politiken i dess internationella dimension, en stelhet och omedgörlighet
som är arv från förgångna seklers
mer statiska värld; klyftan som
fördjupas mellan fattiga och rika
länder, samtidigt som vi bevittnar
en obetvinglig revolution i de underutvecklades och de fattigas förväntningar om ett bättre liv, redan
på denna jorden; den demografiska
utvecklingen med dess geografiska
och politiska demarkationslinjer,
vars innebörd, om än oklar, i varje
fall lämnar stoff för föga lugnande
spekulation och historiska paralleller; rasproblemen, som fått en
speciell och tragisk innebörd.
Vi lever nu från kris till kris:
Korea, Kongo, Cuba, Berlin, Laos,
Indokina, Suez, Ungern etc., etc.
Icke alla av de politiska kriserna
hade kunnat undvikas. En del är
måhända utslag av sannolikhetskalkylens lagar, i efterkrigstidens
speciella konstellation av politiska
101
och militära och teknologiska faktorer. Men hade, å andra sidan, icke
grogrunden för många av dessa kriser kunnat undanröjas? Är vi hänvisade till att även i framtiden ha
vår uppmärksamhet så fångad av
stundens politiska bekymmer, att
vi förbiser den utveckling som på
sätt och vis möjliggör krisen i morgon. Eller är vi så bundna av fördomar och inrikespolitik att vi inte
rationellt kan applicera vår kunskap? – Mot bakgrunden av vår
erfarenhet, och de perspektiv ett
stormaktskrig i dag frammanar, fö-
refaller det som om endast en djupare penetration av problemens
sakligare sidor, en mindre nationell och mera internationell uppfattning, mindre tradition och
känsla men mera medkänsla och
förnuft skulle kunna bevara åt oss
den möjligheternas värld vi lever
i, vars gränser inte är nationens
eller kontinentens, inte ens de politiska blockens, utan endast de som
uppställas av de olika problemens
egen natur.
,· ·:.·-