Om försvarsdebatt och officerare
1967
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
249
OMförsvarsdebatt och officerare
Någon hetare försvarsdebatt har
inte ännu hörts av. Kanske får vi
den när öB :s utredningar föreligger och hr Frithiofson satt igång
med att förvandla regeringens direktiv till ett kommittebetänkande.
Glädjande är i sammanhanget att
inte försvarsgrenarna ställt upp
mot varandra. Några få milda efterslag av en förlegad argumentation
Thede Palm
har visserligen förekommit. Chefen
för marinen har hållit ett tal, där
man igenkännande hört att vårt land
är havsomflutet. Redan skolgeografien lärde oss dock att vi inte är en
ö utan att vi har vissa landgränser,
något som blev bekräftat 1940. Det
har till och med på sina håll antytts att vi har sjögränser som inte
medger flottoperationer. Vi läser
vidare: ”ju starkare sjömakt, desto
fullständigare kontroll”, dvs. av
sjövägarna. Det låter som om flyget inte varit uppfunnet. Ett nytt
motiv är däremot att armestridskrafterna är så pass litet rörliga,
att de inte kommer att hinna möta
en landstigande fiende. Man skulle
vilja invända, att detta beror på var
de befinner sig i utgångsläget, alltså på hur långt de har till invasionsområdet. Och man kan tillägga, att ingen tänker sig ett svenskt
försvar utan samverkande stridskrafter.
En helt annan typ av polemik representerade en artikel i DN av docent Rolf Björnerstedt, som med
utgångspunkt i s. k. fredsforskning
”tror” en del ting om en ensidig
nedrustnings möjligheter och fördelar. Han har på en avgörande
punkt bemötts i samma tidning av
riksdagsman Manne Ståhl. Denne
påpekade, vad som borde vara självklart, att krigsrisker inte får bedömas ur ensidig svensk synpunkt.
Också för oss är den globala utvecklingen avgörande.
Men hr Björnerstedt vänder sig
samtidigt mot långtidsplaneringen
inom försvaret, som han avvisade
”om den är så ensidig, att den endast vittnar om kortsynthet eller
hänsyn till militära gruppintressen”. Var finner man den? Det
skulle varit något nytt om den socialdemokratiska riksdagsmajoriteten känt sig särskilt bunden till militära gruppintressen. All långtidsplanering har granskats av regeringen och godkänts av riksdagen
250
och gått ut på en vettig disposition
av skattemedlen till försvaret. Det
förefaller vara en säregen inställning då man inte vill godta en så-
dan.
Hr Björnerstedts skrivning har
kanske en politisk förklaring. Annorlunda måste ett uttalande av
chefen för civilförsvaret, generaldirektör Sundelin, bedömas. I ett
föredrag har han sagt, att om man
bestämmer sig för en långsiktig inriktning av försvarspolitiken förefaller tio år vara fullt tillräckliga
för att skapa förutsättningar för en
kvalificerad uppföljning och analys av skeendet i omvärlden. (Detta uttalande, här återgivet uttaget
ur sitt sammanhang, skall förvisso inte kommenteras!) Han fortsätter: ”med all respekt för mina
militära kolleger tror jag inte att
de är skickade att klara det här analysarbetet. De har en vana att tänka i vapensystem …”
Detta är lika klokt som om hr
Sundelin påstått att en civilingenjör, som bygger en damm, inte är
skickad att uttala sig i naturvårdsfrågor, eftersom han är van att tänka på kraftförsörjning. Att han också skulle kunna förstå något annat, faller inte hr Sundelin in. På
samma sätt eliminerar han militärledningen och försvarsstaben och
resten av officerskåren när det gäller att analysera försvarspolitiska
problem. Med vilka vill han ersätta
dem? Med byråcheferna i civilförsvarsstyrelsen?
Hr Sundelins framträdande är ett
annat exempel på försöken att
framställa officerskåren som en
grupp som kanske kan sitt yrke,
men därutöver inte mycket. Det är
sant att den bildar en grupp, nämligen av svenska tjänstemän som
valt en för samhället nödvändig
men inte populär specialitet. Gruppen karakteriseras, i förbigående
sagt, också av en sällsynt tålmodighet när den utsätts för illvilliga
eller enfaldiga påståenden.
Officerare har både rätt och skyldighet att efter personlig förmåga
deltaga i debatten, var och en i sin
krets. Nya spionagefall i vår närhet, höjda ryska försvarsanslag,
oenighet i Geneve är sådant som på
sistone kommit till i en bild, som
redan förut dominerats av Vietnamkriget och av NATO :s försvagning.
Mot den bakgrunden kan vårt läge
klargöras. En och annan MO-anmälan kommer att bli följden, från
personer som förvirrat tror att
statstjänstemän inte har rättighet
att kritisera regeringsförslag. Det
vore behagligt för regeringen om så
vore fallet. Det bör vara angeläget
för MO att visa hur saken ligger till.
OMförsvarsdebatt och officerare
Någon hetare försvarsdebatt har
inte ännu hörts av. Kanske får vi
den när öB :s utredningar föreligger och hr Frithiofson satt igång
med att förvandla regeringens direktiv till ett kommittebetänkande.
Glädjande är i sammanhanget att
inte försvarsgrenarna ställt upp
mot varandra. Några få milda efterslag av en förlegad argumentation
Thede Palm
har visserligen förekommit. Chefen
för marinen har hållit ett tal, där
man igenkännande hört att vårt land
är havsomflutet. Redan skolgeografien lärde oss dock att vi inte är en
ö utan att vi har vissa landgränser,
något som blev bekräftat 1940. Det
har till och med på sina håll antytts att vi har sjögränser som inte
medger flottoperationer. Vi läser
vidare: ”ju starkare sjömakt, desto
fullständigare kontroll”, dvs. av
sjövägarna. Det låter som om flyget inte varit uppfunnet. Ett nytt
motiv är däremot att armestridskrafterna är så pass litet rörliga,
att de inte kommer att hinna möta
en landstigande fiende. Man skulle
vilja invända, att detta beror på var
de befinner sig i utgångsläget, alltså på hur långt de har till invasionsområdet. Och man kan tillägga, att ingen tänker sig ett svenskt
försvar utan samverkande stridskrafter.
En helt annan typ av polemik representerade en artikel i DN av docent Rolf Björnerstedt, som med
utgångspunkt i s. k. fredsforskning
”tror” en del ting om en ensidig
nedrustnings möjligheter och fördelar. Han har på en avgörande
punkt bemötts i samma tidning av
riksdagsman Manne Ståhl. Denne
påpekade, vad som borde vara självklart, att krigsrisker inte får bedömas ur ensidig svensk synpunkt.
Också för oss är den globala utvecklingen avgörande.
Men hr Björnerstedt vänder sig
samtidigt mot långtidsplaneringen
inom försvaret, som han avvisade
”om den är så ensidig, att den endast vittnar om kortsynthet eller
hänsyn till militära gruppintressen”. Var finner man den? Det
skulle varit något nytt om den socialdemokratiska riksdagsmajoriteten känt sig särskilt bunden till militära gruppintressen. All långtidsplanering har granskats av regeringen och godkänts av riksdagen
250
och gått ut på en vettig disposition
av skattemedlen till försvaret. Det
förefaller vara en säregen inställning då man inte vill godta en så-
dan.
Hr Björnerstedts skrivning har
kanske en politisk förklaring. Annorlunda måste ett uttalande av
chefen för civilförsvaret, generaldirektör Sundelin, bedömas. I ett
föredrag har han sagt, att om man
bestämmer sig för en långsiktig inriktning av försvarspolitiken förefaller tio år vara fullt tillräckliga
för att skapa förutsättningar för en
kvalificerad uppföljning och analys av skeendet i omvärlden. (Detta uttalande, här återgivet uttaget
ur sitt sammanhang, skall förvisso inte kommenteras!) Han fortsätter: ”med all respekt för mina
militära kolleger tror jag inte att
de är skickade att klara det här analysarbetet. De har en vana att tänka i vapensystem …”
Detta är lika klokt som om hr
Sundelin påstått att en civilingenjör, som bygger en damm, inte är
skickad att uttala sig i naturvårdsfrågor, eftersom han är van att tänka på kraftförsörjning. Att han också skulle kunna förstå något annat, faller inte hr Sundelin in. På
samma sätt eliminerar han militärledningen och försvarsstaben och
resten av officerskåren när det gäller att analysera försvarspolitiska
problem. Med vilka vill han ersätta
dem? Med byråcheferna i civilförsvarsstyrelsen?
Hr Sundelins framträdande är ett
annat exempel på försöken att
framställa officerskåren som en
grupp som kanske kan sitt yrke,
men därutöver inte mycket. Det är
sant att den bildar en grupp, nämligen av svenska tjänstemän som
valt en för samhället nödvändig
men inte populär specialitet. Gruppen karakteriseras, i förbigående
sagt, också av en sällsynt tålmodighet när den utsätts för illvilliga
eller enfaldiga påståenden.
Officerare har både rätt och skyldighet att efter personlig förmåga
deltaga i debatten, var och en i sin
krets. Nya spionagefall i vår närhet, höjda ryska försvarsanslag,
oenighet i Geneve är sådant som på
sistone kommit till i en bild, som
redan förut dominerats av Vietnamkriget och av NATO :s försvagning.
Mot den bakgrunden kan vårt läge
klargöras. En och annan MO-anmälan kommer att bli följden, från
personer som förvirrat tror att
statstjänstemän inte har rättighet
att kritisera regeringsförslag. Det
vore behagligt för regeringen om så
vore fallet. Det bör vara angeläget
för MO att visa hur saken ligger till.