Om en statskupp i demokratins namn – och Merkels haveri

Vad som hänt i Europa den senaste månaden är inget annat än en statskupp och bör som sådan betecknas. När federalisterna nu talar om den europeiska demokratins genomslag är det nyspråk i bästa fall och rent bedrägeri i sämsta, skriver Pär Holmbäck.

Det var en inscensättning som sannolikt hade gett självaste Richard Wagner mindervärdeskomplex. Att med bara två dagars marginal till hundraårsdagen av Första världskrigets utbrott samla stats- och regeringscheferna i Ypres, den kanske främsta av symboler för det stora krigets vanvett, för att enas om ny ordförande för EU-kommissionen led sannerligen ingen brist på dramatik. För mot Europeiska unionens personalpolitik anno 2014 står sig det wagnerska allkonstverket slätt.

Få ämnen har genom EU:s snart 60-åriga historia rört upp lika starka känslor som just personfrågorna. Minns exempelvis Wim Duisenberg, vars seglivade utnämningsprocess som den första ECB-chefen fick Helmut Kohl att beskriva sig som ”apan i Europa”. Men medan känslorna inför mötet i Ypres denna gång gick likaledes höga blev utfallet, sett mot spekulationerna under den föregående veckan, desto mer väntat: Jean-Claude Juncker kommer att bli näste ordförande för EU-kommissionen.

Om detta har europeiska tidningar i allmänhet och de brittiska i synnerhet låtit rapportera med frenesi de senaste veckorna. Likaså här i Konungariket. Att den europeiska debatten tar plats är glädjande. Tyvärr är ämnet denna gång en sorgehistoria från början till slut, och det främst av två anledningar.

Saker ska kallas vid deras rätta namn, sade den i dessa Almedagsdagar flitigt citerade Olof Palme och i detta hade han naturligtvis rätt. Vad som hänt i Europa den senaste månaden är inget annat än en statskupp och bör som sådan betecknas. Att valet till Europaparlamentet tilläts bli ett slags europeiskt presidentval utgör en fundamental och principiell förändring av det europeiska samarbetet. Om det kommer att tjäna som modell för kommande utnämningar av de europeiska institutionernas främsta företrädare är det ett steg bort från det mellanstatliga samarbete som EU alltjämt är i riktningen mot en mer federal samarbetsform. Detta har vi alla anledning att beklaga.

Inför årets val till Europaparlamentet hade de mer federalistiskt lagda upptäckt en passus som ledde fram till drabbningen i Ypres. I Lissabonfördragets sjuttonde artikel står nämligen följande att läsa:

”Med hänsyn till valen till Europaparlamentet och efter lämpligt samråd ska Europeiska rådet med kvalificerad majoritet föreslå Europaparlamentet en kandidat till befattningen som kommissionens ordförande. […]”

De inledande orden om ”hänsyn till valen till Europaparlamentet” gjordes till alibi för att det nu skulle vara Europaparlamentet och inte stats- och regeringscheferna som dikterade valet av näste kommissionsordförande. Därigenom skulle beslutet lyftas från medlemsstaternas företrädare till ”den europeiska nivån” och därigenom bli mer ”demokratiskt”.

Att det här inte var fördragstextens avsikt eller innebörd har de flesta tämligen klart för sig. Men det hindrade inte de europeiska partiorganisationerna från att föra fram sina respektive ”Spitzenkandidaten” i alla fall – en process som jag tidigare skrivit om. Hur det likväl kunde bli så återkommer vi till.

Har det då någon betydelse vem som leder EU-kommissionen och hur denne blir utsedd? Ja, både sett till sak och princip.

Kommissionen är motorn i den union som är avgörande för Europas framtid och vem som leder denna är av mycket stor betydelse. Jaques Delors var den som drev fram den inre marknaden och av Financial Times stora reportageserie om eurokrisen förefaller det även som att José Manuel Barroso i avgörande stunder spelat en stor roll (i alla fall större än vad som tidigare funnits anledning att anta). Inför en mandatperiod där de politiska vägvalen ut ur krisen, konfrontationen med Ryssland och frihandelsförhandlingarna med USA kommer att dominera spelar det i alla högsta grad roll vem som leder kommissionen och därmed ytterst sitter på initiativrätten när det kommer till nya lagförslag.

Sett till det mer principiella utgör detta en maktöverföring bort från medlemsstaterna till den överstatliga nivån. Sådana förändringar ska bara kunna ske genom fördragsändringar men denna gång är det de europeiska partiorganisationerna som drivit fram maktöverföringen. Det är ett demokratiskt problem och särskilt osmakligt som resultat av ett val i vilket EU-skeptiska partier fick större stöd än någonsin. När federalisterna nu jublar över Junckers stundande utnämning är det ett utslag för en tondövhet som saknar motstycke.

Men det slutar inte där. Genom att valet av kommissionens ordförande nu så påtagligt knyts till partiers genomslag i EU-valet kommer kommissionens arbete att politiseras på ett sätt som vi sannolikt inte sett innan. Juncker har fått sitt mandat tack vare sin politiska tillhörighet, inte trots som annars ofta varit fallet. Han kommer på ett helt annat sätt än tidigare stå i beroende till de partier som röstat för hans utnämning – som det ser ut nu däri också inbegripet socialisterna. Samma sak med de 27 andra kommissionärer för vars utnämning Juncker nu kommer att stå modell. Och i Europaparlamentet finns många som inför det här valet på fullt allvar anförde att enbart Europaparlamentariker skulle kunna väljas till kommissionärer, till skillnad från idag då de utses av sitt respektive medlemslands regering.

När federalisterna nu talar om den europeiska demokratins genomslag är det alltså nyspråk i bästa fall och rent bedrägeri i sämsta.

Det andra stora med Junckers utnämning vid sidan av den statskupp som iscensatts av de europeiska partiorganisationerna rör en annan person: Förbundskansler Angela Merkel.

Medan Jean-Claude Juncker sägs ha varit en av Helmut Kohls förtrogna vet alla som ägnat sig åt europeisk politik de senaste åren att Angela Merkel aldrig varit någon devot beundrare av luxemburgaren. Snarast tvärtom. Under den process som löpte fram till EU-valet den 25 maj uttalade hon sig sällan om Junckers ”kandidatur” och när hon till det nödgades var det alltid i mycket kyliga ordalag. Det var också Merkels tvekan inför hela idén med Spitzenkandidaten som sådan som gjorde att EPP, den partigrupp som bland andra tyska CDU och svenska Moderaterna och Kristdemokraterna tillhör, först i mars i år utsåg sin ”kandidat”. Hade federalisterna på partihögkvarteret i Bryssel fått bestämma hade Juncker kampanjat med sitt privatplan redan från den dag han tvingades avgå som premiärminister.

Men sin vana trogen att inte bestämma sig förrän i senast nödvändiga stund satte Merkel heller aldrig ordentligt ned foten mot dem som ville se alleuropeiska Spitzenkandidaten i valet till Europaparlamentet och det var också det som gjorde att denna statskupp i vardande kunde hålla på. Från svenskt, holländskt och framförallt brittiskt håll invändes mot den process som redan under hösten 2013 tydligt kunde skönjas men Merkel förmådde aldrig att uttala ett klart ”nein”.

Vad detta ledde till ser vi idag: Storbritannien, vars stöd Tyskland är beroende av i avgörande frågor som rör alltifrån EU:s budget till frihandelsförhandlingar och strukturella reformer, står närmre ett EU-utträde än någonsin tidigare. Europas vänster kräver nu att få besätta alla andra toppjobb inom EU eftersom Juncker, tillhörandes ”högern”, fått kommissionsordförandeposten. Frankrike och framförallt Italien förväntar sig att få betalt för sitt stöd till Juncker genom slappare finanspolitiska regler – den enskilda policyförändring som Tyskland kämpat hårdast mot genom hela eurokrisen. Och ett prejudikat har satts där stora medlemsstater kan bli nedröstade i de mest strategiskt avgörande av frågor, något som Tyskland tidigare varit mycket månt om att undvika.

Angela Merkel har helt enkelt gjort sig till ovän med sina främsta allierade för en kandidat som hon egentligen inte vill ha och till priset av att tyskarna riskerar att förlora allt de kämpat för de senaste fem åren.

Hur kunde detta ske? Angela Merkel som återkommande utses till världens mäktigaste kvinna och som så sent som i september förra året vann 49 procent av platserna i Bundestag förlorade mot ett anhang okända tjänstemän på de europeiska partikanslierna i Bryssel. Hon som varit ordförande för den europeiska borgerlighetens viktigaste parti i fjorton år och förbundskansler i tio. Hur kunde hon, som inte tillhörde den i alla sammanhang Europahyllande och för andra världskriget ständigt bot-görande generation som hennes föregångare Kohl representerade, låta detta pseudo-demokratiska europeiska presidentval hålla på? Riskerna det förde med sig kände hon rimligen till.

Det är därför inte bara den europeiska demokratin som lidit ett nederlag på kommissionshögkvarteret Berlaymonts trappsteg. Också den person som med fast hand förde Europa genom eurokrisen kommer ut som en stukad politiker. Alla vet nu att Merkel inte alltid förmår stå upp mot sina egna mer ”EU-foriska” partivänner och koalitionspartnern SPD (som ivrigt stod upp för Spitzenkandidaten-idén med förhoppning om att den egna kandidaten Martin Schulz skulle vinna). Det bådar inte gott när de socialdemokratiska krafterna runtom i Europa nu under den nye italienske premiärministern Matteo Renzis ledning gör sig redo för att på allvar utmana den hitintills förda och tyskinspirerade ekonomiska politiken för att på nytt kasta Europa in i statsfinansiellt kaos.

David Cameron sammanfattade det väl på toppmötet där i Ypres. Det var en sorgesam dag för Europa.

Pär Holmbäck är tidigare medarbetare till Gunnar Hökmark i Europaparlamentet, i dag samhällsengagerad statstjänsteman.