Om en resa till Polen
1967
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
OMen resa till Polen
General de Gaulle har besökt Polen. Han begåvade flera av de ledande inom regeringen, alla kommunister, med höga grader av hederslegionen. Det är synd att han
inte kom hit. Röda band skulle
pryda våra regeringsmedlemmar.
Men generalen hade också annat
att ge. Han· betecknade uttryckligen
Oder-Neisse-linjen som Polens
ThedePalm
västgräns. Det är svårt att i detta se
något annat än att han nu accepterat resultaten av Jaltakonferensen, där Roosevelt och Churchill erkände Stalins erövringar av polskt
land som följ.d av Hitler-stalinpakten. Man erinrar sig general de
Gaulles misshag över att han inte
blev inbjuden till Jalta. Hur hans
ställningstagande skulle blivit där,
vet man inte, men läget är i dag ett
annat. Efter Adenauers död behö-
ver general de Gaulle inte för tyskarnas skull dölja några politiska
realiteter.
423
Västtyskarna har hävdat att
gränserna mot Polen bör fastläggas
vid en fredskonferens, där ett enat
Tyskland skulle kräva att gränsen
skulle dragas med hänsyn tagen
till principen om folkens självbestämmanderätt. Allt detta framstår
numera som illusioner, och att
västtyskarna talar om det verkar
mest som ett uppehällande försvar.
Ty polackerna fick i väster ersättning för vad ryssarna fann för gott
att ta ifrån dem i öster, och tyskarna fick betala. Ett enat Tyskland
är inte att tänka på så länge Sovjetunionen är starkt nog att hälla
östtyskland som ett lydland och
vill ha gränsen mot Västtyskland
där den nu går, med Berlinmuren
som ett monument över att makt
går före rätt. Och vad är folkens
rättigheter värda? Inte ett enda
folk bakom j ärnridän, inklusive
Sovjetunionen, har utsett sin regering efter fria val. Det polska parlament, inför vilket general de
Gaulle framlade sina förhoppningar om Europa, har inget gemensamt med västvärldens folkvalda
parlament. Och om den enskildes
rätt i vissa bestämda hänseenden
skall man inte fråga. Skotten längs
östtysklands gräns, eller längs
tjeckiska gränsen, när någon sö-
ker sin frihet, ger svar nog.
Generalens vision om ett enat
Europa och hans rekommendatio- 424
ner om självständighet inom bestå-
ende pakter, i detta fall Warszawapakten, mottogs utan förståelse.
Gomulka talade fränt om, att Polens politik är baserad på Sovjetunionens. Någon avspänning gentemot Västtyskland är inte förutsedd. Polen vet var det står, och
vad ett fördrag med Frankrike är
värt framgick 1939. Kort sagt: Polen är i beroendeställning och kommer att så förbli, ja önskar så förbli, eftersom det styrs av kommunister, vilkas möjlighet att få förbli vid makten är baserad inte på
någon folkvilja utan på att landet
stannar inom hägnet av en kommunistisk stormakt.
För att få veta detta hade general de Gaulle inte behövt resa till
Warszawa. Europa är de facto i
dag delat i två delar, som varken
har gemensamma intressen eller
samma politiska ideal. De två delarna har börjat kunna umgås med
varandra, och det är utan tvivel allas vår skyldighet att hjälpa till så
att den utvecklingen kan fortsätta,
utan att vi därför ger upp oss själva. Vidare är de två delarna förbundna med var sin stormakt, av
vilka den ena ingår i Europa, den
andra hänger samman med Europa med en mängd band. Det är general de Gaulles egendomliga och
beklagliga ide att Frankrike skall
söka sig till den förra även till det
höga priset av att alldeles fjärma
sig från den senare.
Det lär ha varit en påfallande
minskning av antalet amerikanska
turister i Frankrike i sommar. Att
de unga soldaterna på permission
från sina NATO-förband är alldeles borta, är självklart. Men ändå
finns det amerikaner kvar i Frankrike. Soldatgravarna, från Flandern
över Ardennerna till Elsass, ligger
fortfarande orörda. De vårdas omsorgsfullt av franska män och kvinnor; av folk som inte förstår sig på
politik.
General de Gaulle har besökt Polen. Han begåvade flera av de ledande inom regeringen, alla kommunister, med höga grader av hederslegionen. Det är synd att han
inte kom hit. Röda band skulle
pryda våra regeringsmedlemmar.
Men generalen hade också annat
att ge. Han· betecknade uttryckligen
Oder-Neisse-linjen som Polens
ThedePalm
västgräns. Det är svårt att i detta se
något annat än att han nu accepterat resultaten av Jaltakonferensen, där Roosevelt och Churchill erkände Stalins erövringar av polskt
land som följ.d av Hitler-stalinpakten. Man erinrar sig general de
Gaulles misshag över att han inte
blev inbjuden till Jalta. Hur hans
ställningstagande skulle blivit där,
vet man inte, men läget är i dag ett
annat. Efter Adenauers död behö-
ver general de Gaulle inte för tyskarnas skull dölja några politiska
realiteter.
423
Västtyskarna har hävdat att
gränserna mot Polen bör fastläggas
vid en fredskonferens, där ett enat
Tyskland skulle kräva att gränsen
skulle dragas med hänsyn tagen
till principen om folkens självbestämmanderätt. Allt detta framstår
numera som illusioner, och att
västtyskarna talar om det verkar
mest som ett uppehällande försvar.
Ty polackerna fick i väster ersättning för vad ryssarna fann för gott
att ta ifrån dem i öster, och tyskarna fick betala. Ett enat Tyskland
är inte att tänka på så länge Sovjetunionen är starkt nog att hälla
östtyskland som ett lydland och
vill ha gränsen mot Västtyskland
där den nu går, med Berlinmuren
som ett monument över att makt
går före rätt. Och vad är folkens
rättigheter värda? Inte ett enda
folk bakom j ärnridän, inklusive
Sovjetunionen, har utsett sin regering efter fria val. Det polska parlament, inför vilket general de
Gaulle framlade sina förhoppningar om Europa, har inget gemensamt med västvärldens folkvalda
parlament. Och om den enskildes
rätt i vissa bestämda hänseenden
skall man inte fråga. Skotten längs
östtysklands gräns, eller längs
tjeckiska gränsen, när någon sö-
ker sin frihet, ger svar nog.
Generalens vision om ett enat
Europa och hans rekommendatio- 424
ner om självständighet inom bestå-
ende pakter, i detta fall Warszawapakten, mottogs utan förståelse.
Gomulka talade fränt om, att Polens politik är baserad på Sovjetunionens. Någon avspänning gentemot Västtyskland är inte förutsedd. Polen vet var det står, och
vad ett fördrag med Frankrike är
värt framgick 1939. Kort sagt: Polen är i beroendeställning och kommer att så förbli, ja önskar så förbli, eftersom det styrs av kommunister, vilkas möjlighet att få förbli vid makten är baserad inte på
någon folkvilja utan på att landet
stannar inom hägnet av en kommunistisk stormakt.
För att få veta detta hade general de Gaulle inte behövt resa till
Warszawa. Europa är de facto i
dag delat i två delar, som varken
har gemensamma intressen eller
samma politiska ideal. De två delarna har börjat kunna umgås med
varandra, och det är utan tvivel allas vår skyldighet att hjälpa till så
att den utvecklingen kan fortsätta,
utan att vi därför ger upp oss själva. Vidare är de två delarna förbundna med var sin stormakt, av
vilka den ena ingår i Europa, den
andra hänger samman med Europa med en mängd band. Det är general de Gaulles egendomliga och
beklagliga ide att Frankrike skall
söka sig till den förra även till det
höga priset av att alldeles fjärma
sig från den senare.
Det lär ha varit en påfallande
minskning av antalet amerikanska
turister i Frankrike i sommar. Att
de unga soldaterna på permission
från sina NATO-förband är alldeles borta, är självklart. Men ändå
finns det amerikaner kvar i Frankrike. Soldatgravarna, från Flandern
över Ardennerna till Elsass, ligger
fortfarande orörda. De vårdas omsorgsfullt av franska män och kvinnor; av folk som inte förstår sig på
politik.