Print Friendly

Om det inte vore för den där koreanen?

Av Fredrik Segerfeldt | 21 januari 2011

Mr Chance: FN:s förfall under Ban Ki-moon heter Inga-Britt Ahlenius och Niklas Ekdals bok som de två författarna presenterade på ett seminarium vid Utrikespolitiska institutet i går. Men kan man verkligen skylla allt på Ban Ki-moon, undrar Fredrik Segerfeldt.

Den neutralitetsnostalgi som låg tung över lokalen kändes nästan lika åldersstigen som publiken och dess FN-vurmeri. Det andades naiv idealism på den fullsatta läktaren när Inga-Britt Ahlenius och Niklas Ekdal på torsdagen presenterade sin bok Mr Chance: FN:s förfall under Ban Ki-moon (Bromberg 2011) på Utrikespolitiska institutet i Stockholm.

Inga-Britt Ahlenius är en högt respekterad figur som rönt stor uppskattning för sin obändiga självständighet som granskare av makten och för sitt stora mod när det gäller att ta sig an tunga tolvtaggare. Inte bara vågade hon utmana maktfullkomligheten i den socialdemokratiska enpartistaten under Göran Persson, hon fick dessutom en EU-kommission på fall och i somras sågade hon FN:s generalsekreterare i en rapport som fick eko över hela världen.

Nu har Dagens Nyheters förre politiske redaktör Niklas Ekdal utvecklat Ahlenius rapport till en bok med hög svära-i-kyrkanfaktor. Allt står nämligen inte till som det ska i FN, svenskarnas mest omhuldade samhällsinstitution. Och som titeln antyder beror det enligt de två författarna på en enda man.

Seminariet började med att Ekdal, vars kärlek till FN inte går att ta miste på, förde ett resonemang om symbiosen mellan Sverige och FN, hur bra vi svenskar tycker om världsorganisationen och hur högt respekterade svenskarna är där. Ett porträtt av Folke Bernadotte och en byst av Dag Hammarskiöld i entrén till högkvarteret vid Turtle Bay på Manhattan får stå som de yttersta symbolerna för den ömsesidiga uppskattningen. När Ekdal konstaterade: ”Vi är faktiskt inte ett helt oviktigt land i detta sammanhang”, gjorde sig begreppet den moraliska stormakten påmind.

När norrmannen Tryggve Lie lämnade över stafettpinnen till Hammarskiöld sa han att FN:s generalsekreterare har världens omöjligaste jobb. Det hade han rätt i. För FN-chefen ska vara både general och sekreterare, både diplomat och byråkrat, både administratör och predikant. Vissa av de åtta män som innehaft posten har varit effektiva kontorschefer (Kurt Waldheim och Boutros Boutros-Ghali ), medan andra har tagit på sig rollen som världssamvete (Dag Hammarskiöld och Kofi Annan). Ban Ki-moon är enligt Ekdal och Ahlenius för inkompetent för att kunna vara någotdera.

Ahlenius är uppenbart en stark person som stor integritet. Möjligen krävs det också en rejäl portion egocentrism för att klara av det hon levererat. Och det var kanske den som sken igenom när hon under den 20 minuter långa presentationen hann med att säga ”min rapport” minst trettio gånger.

Varken presentationen eller boken var dock särskilt övertygande när det gäller huvudtesen, att orsaken till FN:s bristande relevans främst beror på generalsekreteraren och dennes person. De problem med personal, ansvarsutkrävande, transparens, kompetens och effektivitet som Ahlenius och Ekdal menar präglar sekretariatet under Ban är inget nytt, tvärtom. Det är något som plågat organisationen sedan dess bildande för över 60 år sen.

I början av 1990-talet varnade en utredare Boutros-Gali för att personalpolitiken leder till dålig matchning och bristande kompetens. En kvoteringsregel ser till att länder med urusel förvaltningskultur får sin beskärda del av de åtråvärda tjänsterna. Till och med en så FN-positiv politiker som Anders Wijkman har konstaterat att personalpolitiken handlar mer om politik än om personal.

Ahlenius beklagar sig över att Ban ignorerar internrevisionen, men drar inga slutsatser av att det fram till 1994 inte fanns någon internrevision alls eller att hon var den första revisorn – i stället för en diplomat – att inneha chefspositionen.
Och när det gäller ansvarskulturen och meritokratin är det underligt att den som var ansvarig för de misslyckade fredsbevarande operationerna under dödandet i Rwanda och Bosnien sedan lyftes upp till generalsekreterare. Det var samma Kofi Annan som i det längsta försökte tysta ned FN:s flyktingskommissarie Ruud Lubbers sextrakasserier och som var ytterst ansvarig för olja-mot-matskandalen. Det var också under hans fögderi som en stor upphandlingsskandal upptäcktes, av just Ahlenius granskningskontor.

Såväl i boken som under presentationen kontrasterades Bans uselhet mot den påstått förträfflige Kofi Annan. Men författarna nämner inte den undersökning bland personalen från år 2004, som visade att en majoritet av de anställda i sekretariatet inte kände något förtroende för chefernas integritet.

Under frågestunden fick en rad FN-föredettingar bre ut sig. Trots att han mest talade om sig själv hann organisationens förre rättschef Hans Corell både slå på Väst och skälla på USA och beklaga sig över att inte ha blivit intervjuad i boken innan han kom fram till sina tre frågor. Socialdemokraten Bengt Säve-Söderberg, som också uppehöll sig mest vid sin egen betydelse för världsorganisationens utveckling, fick med en släng om att den nuvarande regeringen struntar i FN. Han måste ha missat såväl den senaste regeringsförklaringens ”[e]tt starkt FN är en hörnsten i svensk utrikespolitik” som följande strof ur samma års utrikesdeklaration:

Ett starkt och väl fungerande Förenta nationerna är en förutsättning för den effektiva multilateralism som utgör hörnstenen i svensk och europeisk utrikespolitik.

En vettigare fråga att ställa är vad denna sten har i hörnet att göra.

Fredrik Segerfeldt är företagare och fri skribent. Han bloggar på www.metrobloggen.se/segerfeldt.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner