Om det glömda kriget
1967
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
194
OM det glömda kriget
har den i Turkiet födde svenska lä-
karen S. Rastgeldi skrivit en bok
med samma titel, som kommit ut
på Natur och Kulturs förlag. Den
handlar om det betvingelsekrig,
som pågår mot kurderna i norra
Irak. Bokens titel är naturligtvis
missvisande för svensk publik. Kriget har egentligen aldrig varit känt
här och har alltså inte heller kunnat glömmas.
Thede Palm
Om boken kan sägas, att den är
spännande, saklig och skakande.
Spännande, därför att författarens
väg till Kurdistarr och hans upplevelser kunde vara stoff till en modern äventyrsroman. Saklig, därför
att han allvarligt bemödat sig om
att berätta vad han själv hört och
sett. Ibland blir det något för mycket av det sakliga, som när han
numrerar och räknar upp förstörda byar, som för läsaren inte kan
bli annat än namn. Ibland blir det
också för litet sakligt, som t. ex. ett
påstått radiosamtal mellan två irakiska officerare, vilket säges vara
”exakt återgivet” men som ger ett .
misstänkt intryck av konstruktion.
Skakande är boken, därför att också detta krig, vars bakgrund inte
finns utrymme att diskutera här,
liksom så många andra ger illustration till vad den tekniska utveck~
lingen i modern krigföring innebär.
Tag exempelvis användningen av
napalm. Med detta ”vapen” uppnår
man bara att man förbränner växter, djur och människor lika, och
ingen skall tro att man bland människorna kan skilja mellan stridande och inte stridande.
Det finns också andra glömda
och okända krig än kurdernas
kamp i Irak. Det lär pågå ett inte
föraktligt utrotningskrig mot vissa
stammar i Sudan, och det är praktiskt taget okänt. Kriget i Jemen
försvinner ur tidningarna men fortsätter ändå. Hur många som reser
på semester till Israel vet om att de
far till ett krigförande land: någon ·l·
fred är inte sluten mellan Israel och ,
dess arabiska grannländer. Så fort i
som möjligt försöker vi glömma att !
krig existerar och försöker blunda 1
för vad de kan betyda för oss.
Sedan det japanska motståndet .
upphörde i augusti 1945 och fred ·
förväntades komma till världen,
har enligt en beräkning ungefär 50
nya krig brutit ut. Några har varit stora och blivit omskrivna –
Korea, Kongo, Vietnam – medan
andra varit episoder. Oberoende av
storleken har de alla varit uttryck
för hur umgänget mellan stater och
folkgrupper fortfarande kan gestalta sig, trots alla ansträngningar i
FN och trots all manifesterad god
vilja till fred mellan folken.
Man har visserligen kunnat göra
gällande, att vår tid skapat särskilda förutsättningar för krig. Den koloniala frigörelsen resulterade i nya
stater och en ohejdad nationalism.
stabiliteten i dessa statsbildningar
kan av naturliga skäl inte jämfö-
ras med den i gamla etablerade stater i Europa. Man finner det vara
en naturlig sak, att många av de
nydragna gränserna blivit omstridda. Man tänker inte på hur många
gränser i Europa som flyttats under låt oss säga de sista hundra
åren mellan stater och folk, som varit kända sedan tidig medeltid.
Man menade också ett slag att
stormakterna inte vidare skulle låta
sig bli indragna i krig, eftersom så-
dana snabbt skulle kunna leda till
världskrig. Men resonemanget höll
inte. Sovjetunionen grep till vapen
mot Ungern, och samtidigt landsatte Storbritannien och Frankrike
trupper i Egypten. Kina erövrade
Tibet, och USA för krig i Vietnam.
Detta är bara några fall. Stormak- —— –
”
195
terna skiljer sig från småstaterna
bland annat därigenom att de har
större, men inte absolut, möjlighet
att välja tidpunkt då de börjar ett
krig. Men tyvärr finns ingen anledning att hävda att åtminstone vissa av dem skulle underlåta att tillgripa krig, när andra medel att nå
för dem särskilt önskvärda mål visat sig otillräckliga.
Det måste vara behagligt att leva
i tron att, medan våld förekommer
i andra delar av världen, vårt civiliserade Europa skulle ligga utanför farozonen. Vad vi vet – och
det är fortfarande nyttigt att göra
klart för sig vad man vet innan man
börjar att tro – är att med å ena
sidan Warszawapaktens stridskrafter, vari ingår ryska divisioner över
hela östtyskland, och med å andra
sidan Natos samlade styrkor har
man kanske aldrig sett Europa så
upprustat som nu. Rustningar är
lyckligtvis inte i sig detsamma som
krig och måste inte med naturnödvändighet leda till sådana. Men att
till den grad bortse från att de krig,
som redan pågår, kan leda till andra som geografiskt sett kan komma
att ligga närmare oss, för att inte
tala om dem som vi sannolikt får
uppleva och som kommer att bryta
ut av ännu inte aktualiserade orsaker, det är att in i det oansvariga
driva tesen om det glömda kriget.
OM det glömda kriget
har den i Turkiet födde svenska lä-
karen S. Rastgeldi skrivit en bok
med samma titel, som kommit ut
på Natur och Kulturs förlag. Den
handlar om det betvingelsekrig,
som pågår mot kurderna i norra
Irak. Bokens titel är naturligtvis
missvisande för svensk publik. Kriget har egentligen aldrig varit känt
här och har alltså inte heller kunnat glömmas.
Thede Palm
Om boken kan sägas, att den är
spännande, saklig och skakande.
Spännande, därför att författarens
väg till Kurdistarr och hans upplevelser kunde vara stoff till en modern äventyrsroman. Saklig, därför
att han allvarligt bemödat sig om
att berätta vad han själv hört och
sett. Ibland blir det något för mycket av det sakliga, som när han
numrerar och räknar upp förstörda byar, som för läsaren inte kan
bli annat än namn. Ibland blir det
också för litet sakligt, som t. ex. ett
påstått radiosamtal mellan två irakiska officerare, vilket säges vara
”exakt återgivet” men som ger ett .
misstänkt intryck av konstruktion.
Skakande är boken, därför att också detta krig, vars bakgrund inte
finns utrymme att diskutera här,
liksom så många andra ger illustration till vad den tekniska utveck~
lingen i modern krigföring innebär.
Tag exempelvis användningen av
napalm. Med detta ”vapen” uppnår
man bara att man förbränner växter, djur och människor lika, och
ingen skall tro att man bland människorna kan skilja mellan stridande och inte stridande.
Det finns också andra glömda
och okända krig än kurdernas
kamp i Irak. Det lär pågå ett inte
föraktligt utrotningskrig mot vissa
stammar i Sudan, och det är praktiskt taget okänt. Kriget i Jemen
försvinner ur tidningarna men fortsätter ändå. Hur många som reser
på semester till Israel vet om att de
far till ett krigförande land: någon ·l·
fred är inte sluten mellan Israel och ,
dess arabiska grannländer. Så fort i
som möjligt försöker vi glömma att !
krig existerar och försöker blunda 1
för vad de kan betyda för oss.
Sedan det japanska motståndet .
upphörde i augusti 1945 och fred ·
förväntades komma till världen,
har enligt en beräkning ungefär 50
nya krig brutit ut. Några har varit stora och blivit omskrivna –
Korea, Kongo, Vietnam – medan
andra varit episoder. Oberoende av
storleken har de alla varit uttryck
för hur umgänget mellan stater och
folkgrupper fortfarande kan gestalta sig, trots alla ansträngningar i
FN och trots all manifesterad god
vilja till fred mellan folken.
Man har visserligen kunnat göra
gällande, att vår tid skapat särskilda förutsättningar för krig. Den koloniala frigörelsen resulterade i nya
stater och en ohejdad nationalism.
stabiliteten i dessa statsbildningar
kan av naturliga skäl inte jämfö-
ras med den i gamla etablerade stater i Europa. Man finner det vara
en naturlig sak, att många av de
nydragna gränserna blivit omstridda. Man tänker inte på hur många
gränser i Europa som flyttats under låt oss säga de sista hundra
åren mellan stater och folk, som varit kända sedan tidig medeltid.
Man menade också ett slag att
stormakterna inte vidare skulle låta
sig bli indragna i krig, eftersom så-
dana snabbt skulle kunna leda till
världskrig. Men resonemanget höll
inte. Sovjetunionen grep till vapen
mot Ungern, och samtidigt landsatte Storbritannien och Frankrike
trupper i Egypten. Kina erövrade
Tibet, och USA för krig i Vietnam.
Detta är bara några fall. Stormak- —— –
”
195
terna skiljer sig från småstaterna
bland annat därigenom att de har
större, men inte absolut, möjlighet
att välja tidpunkt då de börjar ett
krig. Men tyvärr finns ingen anledning att hävda att åtminstone vissa av dem skulle underlåta att tillgripa krig, när andra medel att nå
för dem särskilt önskvärda mål visat sig otillräckliga.
Det måste vara behagligt att leva
i tron att, medan våld förekommer
i andra delar av världen, vårt civiliserade Europa skulle ligga utanför farozonen. Vad vi vet – och
det är fortfarande nyttigt att göra
klart för sig vad man vet innan man
börjar att tro – är att med å ena
sidan Warszawapaktens stridskrafter, vari ingår ryska divisioner över
hela östtyskland, och med å andra
sidan Natos samlade styrkor har
man kanske aldrig sett Europa så
upprustat som nu. Rustningar är
lyckligtvis inte i sig detsamma som
krig och måste inte med naturnödvändighet leda till sådana. Men att
till den grad bortse från att de krig,
som redan pågår, kan leda till andra som geografiskt sett kan komma
att ligga närmare oss, för att inte
tala om dem som vi sannolikt får
uppleva och som kommer att bryta
ut av ännu inte aktualiserade orsaker, det är att in i det oansvariga
driva tesen om det glömda kriget.