Om den Attiska demokratien


1939


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

OM DEN ATTISKA
DEMOKRATIEN
TRE FINGERADE DIALOGER A V LUKIANOS
Författade av EDGAR SCHUMACHER1
Skådeplats för handlingen: Athen. Tid: Sommaren året
338 f. Kr. kort före och strax efter slaget vid Kaironeia.
l : s t a s a m t a l e t.
Personer: Alethion – Officer i den attiska hären.
Ereunetes – Borgare i Athen.
Ereunetes: Underbart har Demegoros talat om demokratiens vidmakthållande.
Alethion: J ag skulle bara ha önskat, att han hade talat om Athens
vidmakthållande.
Ereunetes: Vad vill du säga därmed~
Alethion: Jag vill säga det att vi av pur demokrati snart inte ha
något fädernesland, att vi snart äro blott demokrater och icke
athenare.
Ereunetes: Betyder då inte demokrati och fädernesland för oss ett
och detsamma~
Alethion: Det kan ju understundom se så ut, men endast ytligt sett.
Vi ha vant oss vid att förväxla det bestående med det timliga. Tag
ett enkelt exempel! Varje barn känner garvaren Kleon till namn och
yrke. Om han nu av någon anledning skulle överge sitt yrke, så vore
det märkvärdigt, om vi inte mera skulle i honom igenkänna garvar
Kleon; skulle han inte likväl förbli densamme~ Så är det även med
Athen. Om det en gång skulle gå därhän, att Athen ej mera vore den
attiska demokratien, skulle det inte likaväl förbli Athen?
Ereunetes: Säg mig dock framför allt: vad har du emot demokratien?
Alethion: Du skall följa med bättre, så att vi inte missförstå varandra. Vad kommer dig att tro, att jag skulle tala emot demokratien?
Ereunetes: Du talar om den i en varnande ton. Och man varnar
1 Med vederbörligt tillstånd har efterföljande dialog översatts från »Neuer
Schweizer Rundschau». Även om kritiken av demokratien här och var kan ha överdrivits, är den åtminstone belysande för den aktuella problemdiskussionen i demokratiens urland, Schweiz.
400
~——————- ——
Om den attiska demokratien
vanligen endast för sådant, som man anser vara farligt eller skadligt. Därav drar jag den slutsatsen, att du anser demokratien vara
ett skadligt ting.
Alethion: Du vet, Ereunetes, att det gives många ting, vilkas nyttighet eller skadlighet inte beror på tingen själva utan på den användning man gör sig av dem. Så är det väl också med stats- och
regeringsformerna. Det tycks mig som om det inte skulle finnas
några från första början goda eller dåliga sådana, utan blott sådana,
som äro lämpliga eller olämpliga för det ena eller andra folket. Och
här vill jag gärna bekänna för dig, att enligt min innersta övertygelse ingen statsform är så lämplig. för det athenska folket som den
demokratiska.
Ereunetes: Nu vet jag verkligen inte, vart du vill komma. Du prisar med all rätt vår demokrati, och på samma gång gör du dunkla
antydningar, som om inte allt vore i sin ordning med den.
Alethion: Jag skall försöka vara tydligare. Jag sade ju redan, att
enligt min mening sättet att använda ett ting avgör dess värde eller
brist på värde; att något i sig självt absolut gott genom missbruk
kan förvandlas till ont. Medger du inte, att så kan vara falleU
Ereunetes: Jag måste medge det för dig. När jag betänker, huru
senast i går kväll det härligaste vin från Khios –
Alethion: Gott. Och så är det också med bruket och missbruket av
demokratien, som gör mig beklämd och som mången gång rubbar
min tro på vår framtid.
Ereunetes: Varuti ser du detta missbruk~
Alethion: J ag ser det framför allt i den sällsamma begreppsförvirring, som har uppstått hos oss. Har du aldrig märkt, huru ofta ordet
fädernesland i våra statsmäns tal trängts tillbaka av ordet demokrati, huru så småningom medelpunkten i vårt offentliga tänkande
inte mera är fäderneslandets bästa utan demokratiens välgång~
Kommer du inte ihåg den senaste Kodrosfesten, då de unga männen
intogos i de athenska borgarnas krets, och Alazon i ett lågande tal
inskärpte hos dem, att de måhända en dag äro kallade att försvara·Athen~ -o nej, men demokratien!
Ereunetes: Du kan i någon mån ha rätt, och man kunde redan av
skönhetshänsyn vara något sparsammare i bruket av detta ord. Dock
kan jag ej däri se något betänkligt, ännu mindre något farligt.
Alethion: Det är farligt att förväxla det heliga med det nyttiga, att
prisge det obetingade för det förgängliga. Det är farligt att fastkedja fäderneslandets gudomliga ide med framgången och undergången av en statsforms mänskliga ide. Det är hotande tider, då folk
stå upp emot folk, då den starke kläder av sig rättens trådslitna
mantel, som han tidigare blygsamt svepte omkring sig, och erkänner
endast styrkans rätt. Ett folk, som vill bestå, kräver en tanke, som
förenar alla dess ädlaste krafter i en glödande, osjälvisk tävlan.
Denna tanke är bland många folk, det var det även i det gamla Athen,
fäderneslandets ide. Allt är i den förenat, allt fogar sig i den i strä-
van för ett högre mål; den rymmer mångt och mycket, den ger frihe_t
401
30- 30431. Svensic Tidskrift 1939.
Edgar Schumacher
för den enskilda, den kan gå under endast med folket självt. Men oss
håller denna tanke på att glida ur händerna. Ty de höga värden, som
äro gemensamma för många, måste tid efter annan om och om igen
bekännas och förkunnas. Marknadstorgets larm är högljutt, och det,
varom man ej mera talar, det faller snart i glömska. Men vi tala inte
mera om fosterlandet, endast om demokratien.
Ereunetes: Det du säger synes mig tänkvärt. Men är icke demokratiens begrepp för oss athenare så sammanvuxet med fäderneslandets ide, att då jag uttalar det ena, är det andra inbegripet, och det
ena står aldrig inför vår andes öga utan det andra1
Alethion: Det medger jag gärna. Men just detta faktum inger mig
betänkligheter. Här ha vi nu två ideer, som ställts sida vid sida som
lika berättigade; det förmodas, att den ena inte kan bestå utan den
andra – utan demokrati alltså intet Athen. Historien har annat att
förtälja, eller, om du hellre vill se mot framtiden, förutsätt ett sådant
fall – du kan gärna betrakta det som en olycka, jag är av samma
mening, men för den skull är den nu dock inte otiinkbar – förutsätt
alltså att Athens demokratiska statsform skulle förvandlas till något
annat. Skulle därav uppstå en förevändning för dig att inte längre
älska ditt fosterland! Är inte skyldigheten att älska det, som är en
heligt, desto heligare, om det råkar i olycka? J ag bekänner för dig:
jag skulle känna mig som athenare, jag skulle känna mig förpliktad
mot mitt fädernesland även om det genom en oförutsägbar händelse
skulle återföras under en Peisistratos’ tyranni, även om Platos kommunistiska stat där skulle förverkligas. Vad skulle det vara för en
fosterlandskärlek, som inte skulle bestå i alla jordelivets skeden, som
skulle förbli trogen endast med det förbehållet, att vissa yttre villkor
uppfyllas~ Jag skall upprepa, vår demokratiska författning värderar
jag som den bästa, som jag enligt min uppfattning kan önska det
athenska folket, men det får inte sättas i stället för själva fosterlandet; den skall tjäna fäderneslandet, inte behärska det.
Ereunetes: Jag kan gå rätt långt i samförstånd med dig. Jag frå-
gar mig blott, är det inte sist och slutligen blott en strid om ord’?
Står inte i själva verket du och jag och varje fosterlandsälskande
athenare på samma grund~ Vad betyder det, om den ena mera brukar
ett, den andra mera ett annat ord för samma sak7 Det avgörande är
och förblir dock hängivelsen för själva saken.
Alethion: Ja och nej. För oss båda är det kanske blott ett spel med
tankar i den angenäma vissheten, att vi förstå varandra fullständigt.
Men det är icke alltid, det är väl endast undantagsvis så. Det är just
folkens högsta värden som böra hägnas och vårdas, för att de icke
skola förtvina. Och nu tänker jag på Athens ungdom. Är det verkligen likgiltigt, om du talar om den attiska demokratien eller om
fädernestaden Athen? Ungdomen hänför du endast med sådana ideer,
ur vilka Gudomens fläkt andas. Det är möjligt, att den överkloka
och resignerade ålderdomen förlorar sin förmåga till hänförelse inför Gudomen; men den tillhör ungdomen, och den är det bästa den
äger. Förkunna för ungdomen det attiska fäderneslandets gudomliga
402
Om den attiska demokratien
ide, och du har ingen orsak att misströsta om framtiden. Men talar
du till den endast om den attiska demokratiens mänskliga tanke,
kommer den att se sig omkring och göra jämförelser (-ty den ungdom, som icke är hänförd, är till sin natur granntyckt och kritisk -);
då kommer den av motsägelselusta att söka det goda i andra tankar.
Och ett folk, vars ungdom ej mera med stolthet och glädje tänker på
sitt fädernesland, är moget till undergång.
Ereunetes: Du ser för mycket i svart. Kom dock ihåg, hur du hört
dem i skolorna och på Stadion sjunga om den gamla Kekropsstadens
ära, om gudarnas nåd och födelsebygdens välgång. Kom dock ihåg –
och det måste ju vara för dig närmare än för någon av oss – med
vilket sinne den unge athenaren ställer sig i sin stads krigstjänst.
Här är det alltid och endast fäderneslandet som fordrar, och det tjä-
nar man med glädje; och allt annat gör varken till eller från.
Alethion: .Jag är dig tacksam för att du påminner mig om detta.
Det är ~iven mig en tröst, och jag är inte så bitter, som jag med mina
betänkligheter möjligen kan förefalla dig. Men återigen måste jag
säga dig; om det ännu finns hopp, och om tron på Athens framtid
ej har slocknat hos vår ungdom, så är det inte vår, de gamlas, förtjänst; det är så trots och icke tack vare oss; emedan ungdomen har
ett sinne vaket för det stora och det goda, och emedan det tarvas
mycket för att avvända den från det. Men vi göra allt för att så skall
ske, och det kommer en gång att ske, ty man kan inte hårdnackat
vilja det onda utan att slutligen nå det. Och att ihärdigt förneka
fäderneslandet och att inte erkänna det i något annat än i tillfälligheten av en viss statsform, det kallar jag att vilja det onda.
Ereunetes: J ag tror mig kunna följa din tankegång. Dock är jag
inte säker på om jag kan godkänna den eller inte. Mycket tycks mig
vara träffande, mycket åter för skarpt för att vara den naturliga
sanningen, som vanligen ligger i mitten och saknar skärpa. Men med
allt detta måste man gå till grunden. J ag hoppas, att Pallas snart
åter för oss tillsammans. Till dess, lev väl!
Alethion: .Ävenså du!
2:dra samtalet.
Personer: Alethion.
Demegoros – talare och medlem av rådet.
En härold.
Demegoros: Inte nog kan man beundra Demosthenes’ mod och klarsynthet, då han gentemot den makedoniska tyrannens förmätenheter
företrädde demokratiens anspråk. Det är länge sedan ett så fritt ord
hördes som detta, att mellan en konung och en demokratisk republik
kan ingen vänskap råda.
Alethion: J ag har med åren blivit något misstrogen gentemot »det
fria ordet». När man är säker på att uttala det stora flertalets mening är den heroiska åtbörden inte mycket värd. Men för att åter- 403
Edgar Schumacher
komma till dina lovord över Demosthenes, är du övertygad om att
demokratiens anspråk och Athens levnadsbehov täcka varandra~
Demegoros: Hade du, käre vän, i stället för att spinna på dina egna
ej alltför klara tankar hört mitt stora tal på agoran för ej länge
sedan, så skulle du ha vetat, att Athen och demokratien äro ett och
samma begrepp.
Alethion: Jag tror mig redan en gång ha hört något liknande; men
det gjorde ej nödigt intryck på mig. Om jag alltså fattat saken rätt,
så är det så, att man blott behöver troget beakta demokratiens
fordringar för att utan vidare tjäna Athens högsta intressen~
Demegoros: Just så är det.
Alethion: Därmed är alltså den fordran, som en teori uppställer,
högre än livets egna krav~ Är inte det egentligen ett valspråk för
tyranner~ Och jag fruktar att jag genomskådar din innersta mening;
Athens öde är intet, demokratiens öde är allt.
Demegoros: Bevisa detta fräcka påstående!
Alethion: Ett bevis kan väl här knappast presteras. Men jag vill
säga dig mina grunder. Betrakta vårt nuvarande tillstånd; konungen
av Makedonien är såsom självhärskare demokratiens naturliga fiende, liksom vi demokrater till vår natur äro tyranniets fiender. Det
låter sig inte ändras, ty du kan knappast vara nog förmäten att tro
dig kunna omvända konung Filippas till demokratien, och jag aktar
det attiska folket för högt för att frukta, att det. skulle ha kunnat
misstaga sig beträffande sin egen statsform.
Demegoros: Och därmed medger du ju hur rätt jag har.
Alethion: Det är en svaghet hos er, stora statsmän, att ni höra på
en främmande åsikt blott så länge, som den tilltalar er, och inte har
viljan att höra den till slut, ännu mindre fullfölja dess tankegång.
’l’ungt vägande frågor lösas dock sällan med ett par klingande ord.
Om du tillåter, vill jag dock avsluta min påbörjade betraktelse. Det
finns alltså, om vi betrakta Athen och Makedonien blott som politiska
formationer, ingen möjlighet till förlikning. För mig åter betyder
en stat mera än en politisk formation, för mig är den ett levande,
ett besjälat väsen. Envar formar sig enligt sina egna lagar, och möj- .
ligen spela även tillfälligheter därvid in. För var och en är den egna
formen behaglig, medan den andras stundom är honom misstänklig.
\Men förnuftiga människor emellan låter man varandra ömsesidigt
gälla för vad man är och aktar den andres väsen, även om formen
väcker misshag. Och om än väsendet vore honom motbjudande, så
skall den kloke förstå, att det inte är hans sak att ändra den andre,
och att tala illa därom blott stärker honom i hans väsen. J ag kan
visserligen tänka mig den möjligheten, att Athens demokrati och
Makedoniens tyranni skulle kunna försonas eller åtminstone skulle
kunna fördraga varandra. Men de små skrikhalsarna kunna och vilja
det inte, och den store gaphalsen Demosthenes allra minst. Så hetsa
de sedan månader till krig emot Filippos, inte därför att fäderneslandet på något sätt skulle hotas av honom, utan därför att hans
existens är för demokratien obekväm. Det har gått så långt, att jag
404
———–~~–
Om den attiska demokratien
mången gång är frestad att tala om demokratiens tyranni i vårt
attiska fosterland.
Demegoros: Du ser, att jag visar tålamod nog att höra på dina
orimliga misstänkliggöranden. .Jag skall till och med visa mig kunna
lugnt fortsätta diskussionen med dig. Så säg mig nu äntligen, vad
skulle det bliva av Athen, om det en gång inte mera vore en demokrati, om vi, därtill kallade, skulle upphöra att dagligen framhålla
för athenarna demokratiens stora lycka? Kanske såge du helst, inte
sant, att konung Filippos införlivade staden med sitt välde, så att du
av hjärtans lust skulle kunna bli en tyrannens slav~
Aletllion: Om jag ville ge dig ett skämtsamt svar, så skulle jag
säga, att för mig personligen vore en stor tyrann lättare att fördraga
än de otaliga små tyrannerna, som göra sig viktiga i Athen. Men jag
vill svara dig på allvar. Om Filippos skulle överfalla oss med krig,
så skulle jag och skulle den attiska hären försvara fäderneslandet
intill sista andedraget. Och om fiiderneslandet i en sådan strid skulle
gå under, så skulle jag och varje redlig athensk krigare falla med
det. Vad nu din första fråga beträffar, så föreställer du och andra
med dig er alltid, att demokratien genom en obegriplig nåd skulle ha
fallit som en skänk i skötet på oss, varför athenarna rätteligen inte
skulle kunna göra något bättre än att dag och natt prisa gudarna för
denna översvinneliga gåva. Ingen ärar de stora gudarna mera hängivet än jag, och jag tackar dem ofta i mitt hjärta för att de låtit
mitt fädernesland växa så härligt ibland folken. Men den attiska
demokratien, det är min mening, har det athenska folket självt förvärvat och tilltvungit sig och det kommer att stå fast vid den så
länge den passar för det och motsvarar dess känsla för rätt. Och
skulle det en gång hända, att det athenska folket av en eller annan
anledning skulle vända sig bort från demokratien, så kommer jag att
med ro gå med på det till och med mot min övertygelse, naturligtvis
med det förbehållet, att det är det athenska folkets vilja och inte ett
yttre tvång. Men ert tillvägagångssätt att åter och åter med hänryckta talesätt omtolka den athenska demokratiens självfallenhet till ’
en ofattbar nådegåva, det kan jag inte gå med på.
Demegoros: Jag frågar dig än en gång, vad vet du då, som kunde
för en athenare vara högre än demokratien~
Alethion: Fäderneslandet. – Så långt ha vi kommit, att den politiskt kvalificerade athenaren känner sig vara närmare vilken som
helst skyt eller sarmat, som tillfälligtvis har samma åsikt om statens
gestaltning som han, än en athensk medborgare som har en annan
åsikt. Så viktigt har detta vårt politiska tänkande blivit för oss, att
man ler åt det patriotiska tänkandet som en visserligen harmlös men
dock halvt skamlig svaghet. Så långt ha vi kommit, att om någon
vill något gott, som är er obekvämt, kunnen I med det enda ordet
»odemokratisk» bringa det i det försmädligaste vanrykte, att den
illistigaste skälm slår sig fram och får fritt spelrum, om I blott ären
kloka nog att stämpla hans panna med det undergörande ordet »demokratisk». Skall jag berätta dig mera om detta missbruk, som grinar
405
·-
Edgar Schumacher
emot oss från alla håll? Om slaktarmästaren Kreurgos bjuder ut sina
korvar till demokratiska priser, så är det för smaklöst för att man
skulle kunna fatta humör för det, men jag anser det dock vara ett
sjukdomstecken. Om ett begrepp kan utnyttjas till sådant svindleri,
så kan det knappast vara nationens heligaste egendom.
Demegoros: Det ser ut som du skulle ställa oss, demokratiens företrädare och förkunnare, till ansvar för varje möjlig oskicklighet?
Alethion: Det vill jag alls inte. J ag vill blott försöka hos er inskärpa vart det leder, om ni alltjämt tala blott om demokratien, icke
mera om fäderneslandet. Att ni skulle försöka – men jag vet nog,
att ni inte komma att göra det – pröva varje företag, varje ide från
synpunkten av i vilken mån den gagnar fosterlandet, att ni aldrig
skulle i edert handlande söka bifall från en trängre och närmare
krets, att ni skulle våga förehålla det athenska folket det nödvändiga utan att lystra till om det möjligen läte demokratiskt eller
inte. Att ni åtminstone skulle höra upp att förfölja dem, vilka
med allvar och ståndaktighet främja fäderneslandets väl och vilka,
bortstötta av edert lismande för folket, hålla sig avsides. I förakten
i edert hjärta det athenska folket, då I behandlen det som ett barn,
som man måste locka med den demokratiska härlighetens honungskaka, på det att det godvilligt skall sluka de vidbrända smulor, I bjuden det. I veten inte, att den, som älskar folket, talar hårt och strängt
till det. Ty man skall behandla folket som en fullvuxen, som tål att
smaka en omild sanning utan att lockas med sötsaker. I veten inte,
att de rätta profeterna äro de, som man stenar. Men åt er uppreser
man äroportar och er skål utbringar man. I iiren inga profeter! I
ären avgudatjänare!
Demegoros: Är du medveten om, att det är den av dig smädade
demokratien, som ger dig möjlighet att fritt uttala dina tankar, att
det är den du har att tacka för att du utan fara kan låta slå omkring dig med stora ord? Skulle du i Filippos’ rike tala lika käckt?
Alethion: Knappast. Men vad angår mig Filippos’ land? Jag har
blott ett fädernesland, Athen. Och att jag inte älskar er, demokratiens tempelslavar, huru kunnen I därav draga den slutsatsen, att jag
skulle förtala demokratien~ Måhända älskar jag den ärligare än I,
just därför att jag inte gör den till en avgud.
(T r u m p e t s t ö t a r l j u d a p å l å n g t h å l l, s e d a n n ä rm a r e. H ä r o l d e n s t i g e r f r a m.)
Härolden: Krig med Makedonien! Den attiska hären tågar ut till
strid. Må gudarna skydda Athen!
Alethion: Sålunda avbrytes vår ordstrid. Nu gäller det annat. Vi
tåga ut för att försvara fosterlandet. Sköten om, att hembygden förblir oss trogen.
Demegoros: Vi skola vaka över den attiska demokratiens väl.
406
Om den attiska demokratien
3:dje samtalett
Personer: Ereunetes.
Demegoros.
En budbärare.
Demegoros: Du ser bedrövad ut1
Ereunetes: Vem skulle inte vara bedrövad i denna svåra nöd, som
drabbat vårt fosterland~
Demegoros: Sannerligen, då ju den attiska demokratien ä~ i så
stor fara!
Ereunetes: Och dessutom är det något särskilt; min vän AlethionDemegoros: Du har underrättelser om honom~
Ereunetes: – har stupat vid Kaironeia.
Demegoros: Även jag beklagar hans lott; om det än av hans oroliga ande kunde väntas mera förvirring än nytta.
Ereunetes: Jag har tänkt över hans tankar. De väckte motstånd
även hos mig, då han ville det obetingade och ej medgav det vardagligas nödvändighet. Dock synes det mig nu, som om han ej hade så
alldeles orätt. Skulle vi dock för att vara demokratien till lags ha
försummat fäderneslandeU Har inte möjligen mycket gott blivit
ogjort av rädsla att väcka tyrannen demokratiens missnöje~ Ha vi
inte med kyligt och likgiltigt sinne sett mången förtjänt man träda
tillbaka från det offentliga livet, därför att han ville offra sig endast
för fosterlandet och inte ville tjäna avguden~ Har inte mången slug
och munvig man oförtjänt stigit högt i ära, emedan han förstått att
smickra den athenska massan~
Demegoros: Det synes mig som skulle du förirra dig i samma svärmeri som den arme Alethion i tiden. Det finnes ingen statsbildning,
som inte skulle lida av ett eller annat missbruk, som inte skulle ha
sina tider av svaghet, ja till och med uppleva sina katastrofer. Det
synes mig dock ovärdigt att skylla olyckan på den attiska demokratien, som kanske just nu kämpar sin dödskamp, och att räkna olyckan som en förbrytelse.
Ereunetes: Jag ser kämparna vid Kaironeia, trängda och krossade
av övermakten, strida, icke mera för segern, utan endast av plikt och
för äran. J ag ville fråga dem, de fallna, för vad höjde de det sista
svärdshugget, till vems ära trotsade de döden~ Vad var det deras
döende blick hälsade, Attikas berg och gudarnas borg eller den
athenska statsförfattningens paragrafer~ Har Zeus lyft dem upp till
sig och har den stolta Athena hemfört dem med klingande jubelrop,
eller är det Demokratia, som emottagit dem i sina magra armar~ Ha
1 Lukianos behandlar här de historiska fakta med en viss frihet. Makedonierna
tågade som bekant inte in i Athen. Dock måste man medge, att han egentligen inte
förfalskat historien .utan snarare stiliserat den. Han vill tydligen därigenom framhålla det väsentliga på ett mera övertygande sätt. Och genom Filippos’ inmarsch
i Athen efter striden vid Kaironeia skulle Athens öde otvivelaktigt ha framstått i
tydligare dager, men därför ej mera avgörande.
407
Edgar Schumacher
de fallit för fäderneslandet eller för demokratien~ – En sen och
bitter sanning skymtar för mina ögon, livsdugligt förblir ett folk så
länge det ännu finner sig självt i en enda tanke, i en tanke, som är
högre än all personlig traktan, högre än varje politisk åsikt, i den
ide, för vilken man är villig att dö, till och med glädje. Om ett folk
förlorar denna ide eller likställer den med den strävsamma vardagens tankar, så ger den upp sin bästa kraft. Vi ha lättsinnigt blottställt fäderneslandets höga ide, vi ha stigit ner till demokratiens
politiska ide. Det få vi nu umgälla och veta ej ens, om vi i undergången böra uppbåda förtvivlans krafter till Athens eller demokratiens räddning.
Demegoros: Jag förlitar mig på Filippos’ statsklokhet. .Ännu synes
det mig möjligt, att han lämnar vår författning oantastad, även om
·vi annars skulle vara tvungna att underkasta oss honom.
Ereunetes: Härligt! Så unnar Filippos slaven samma näring, som
han som fri man åtnjöt, på det att han skall förbli arbetsduglig. Jag
vill säga dig, om det nu skulle uppstå en tyrann, som med sin viljas
kraft skulle uppegga det athenska folket att kämpa till det yttersta,
så att det skulle slå fienden tillbaka från våra gränser, och Athen
åter skulle bli fritt, så skulle jag vilja tjäna honom så länge jag
lever.
(B a k o m m u r a r n a h ö r a s d e m a k e d o n i s k a s t r i d s h o rn ens gälla stötar. En budbärare stiger fram.)
Budbäraren: Jag är sänd av rådets äldste, o Demegoros. Din närvaro är påkallad. Konung Filippos bjuder fred. Denna tavla innehåller hans villkor.
Demegoros (l ä s e r): Filippos tågar in i Athen. Den attiska staten
ger honom hjälptrupper och tribut. Men den förblir i gengäld i oantastad besittning av sina demokratiska rättigheter. (T r i u m f er a n d e.) Jag visste det, den attiska demokratien kan inte gå under:
»i oantastad besittning av de demokratiska rättigheterna!» (H a n
s k y n d a r g l a t t u p p r ö r d b o r t m e d b u d b ä r a r e n.)
Ereunetes: Och jag stannar allena vid fäderneslandets grift.
(I b a k g r u n d e n s e r m a n d e m a k e d o n i s k a t r u p p e r n a
b ö r j a s i n i n m a r s c h i s t a d e n.)
översatt av universitetslektor Emerik Olsoni, Helsingfors.
408