Octavio Paz; Att förstå Latinamerika


1991


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

OCTAVIO PAZ:
Att förstå Latinamerika
Octavio Paz är mest känd för
sina skönlitterära insatser. Paz
lika intressanta filosofiska och
politiska essäer företräds här
genom några avsnitt ur boken
”America Latina y la Democracia” från 1983. Paz som i sin
ungdom var marxist kritiserar i
dag de socialistiska experimenten i Latinamerika, och förnekar
att kontinentens problem orsakades av kapitalistisk exploatering från i-världen. Paz fördömde även tidigt Fidel Castros
regim på Kuba. För detta har
Paz kritiserats av många intellektuella.
Boken ges ut i översättning
hos Brombergs 1991. Urvalet är
gjort av Wall Street Journal.
Den mexikanske författaren
Octavio Paz fick nobelpriset i litteratur 1990.
U
nder nu nästan två decennier har
missförstånden angående Latinarnerikas historiska verklighet
hopat sig. Till och med termerna som används för att beteckna denna verklighet är
oprecisa: Latinamerika, Hispanoarnerika,
Iberoarnerika, det indianska Amerika.
Var och en av dessa etiketter utesluter en
del av verkligheten. Inte heller de ekonomiska, sociala och politiska etiketter som
åsätts denna verklighet framstår mer precisa.
Så snart det spanska imperiet och dess
förvaltning kollapsat, föll makten i Latinamerika i händerna på två grupper: den
ekonomiska makten övergick då till de infödda oligarkerna, den politiska makten
till armen. Oligarkerna hade inte tillräcklig makt för att styra i eget namn. Under
det spanska väldet hade det civila samhället långt ifrån blomstrat eller utvecklats
såsom i det övriga västerlandet utan i stället levt i statens skugga.
Den realitet som stod i centrum var i
våra länder, liksom i Spanien, det patriarkaliska systemet. Enligt detta system styr
statsöverhuvudet – en prins eller vicekung, caudillo eller president – staten
och nationen såsom sitt utvidgade husbondevälde- det vill säga, som om de utgjort hans eget hushåll. De gamla fåtalsväldena, vilka uppburits av ägarna till
större egendomar liksom av köpmän, ha~
de levt underordnade auktoriteten och
saknade såväl politisk erfarenhet som inflytande över folkflertalet. Samtidigt var
makten hos prästerskapet enorm, liksom i
mindre utsträckning hos advokaterna,
doktorerna och andra medlemmar av de
fria yrkena.
Dessa grupper- frön till den moderna
intellektuella klassen – omfattade, direkt
och energiskt, tidens tänkesätt, ibland liberala, ibland konservativa.
Den andra kraften, den avgörande, var
armen. I länder utan demokratisk erfarenhet, med rika oligarkier och fattiga regeringar, leder kampen mellan politiska
fraktioner oundvikligen till våldsutövning. De liberala var inte mindre våldsbenägna än de konservativa- eller, snarare,
de var lika fanatiska som sina motståndare. Det endemiska inbördeskriget ledde
till militarism, och militarismen ledde till
diktatur.
Den kubanska revolutionen har
förstenast: den är en kvarnsten runt
folkets hals.
Latinamerikas problem, brukar det sä-
gas, är problemen hos en underutvecklad
kontinent, ändå är uttrycket ”underutvecklad” inte så mycket en beskrivning
som ett omdöme. Påståendet säger något
utan att förklara det. Underutveckling av
vad, varför, och i förhållande till vilken
modell eller mönster? Det är ett teknokratiskt begrepp som blundar för de genuina värdena i en civilisation, varje samhälles karaktär och själ, ett etnocentriskt
begrepp.Det betyder inte att vi bör bortse
från våra länders problem: det ekonomiska, politiska och intellektuella beroendet
av omvärlden, de upprörande sociala
klyftorna, den extrema fattigdomen vid sidan av välstånd och lyx, de bristande
medborgerliga rättigheterna, förtrycket,
militarismen, de instabila institutionerna,
oordningen, demagogin, mytomanin, den
tomma retoriken, falskheten i skilda maskeringar, korruptionen, de arkaiska mo- 31
raluppfattningarna, machismen, samt intoleransen vad gäller åsikter, religion, och
livsstilar.
Problemen är verkliga: är då botemedlen lika verkliga? De mest radikala av dem
har efter tjugo år fått följande resultat: kubanerna är idag lika fattiga eller fattigare
än de var förut, liksom långt mindre fria;
ojämlikheten har inte upphävts: hierarkierna är andra, och ändå ter de sig inte
mindre stela utan mer stela och mer drakoniska: förtrycket är som öns heta klimat: oupphörligt, intensivt och utan
skydd; ön fortfar att ekonomiskt vara beroende av sockret, liksom politiskt beroende av Sovjetunionen. Den kubanska revolutionen har förstenats: den är en
kvarnsten runt folkets hals. På andra ytterkanten har militärdiktaturer permanentat det förödande och orättfärdiga status quo, avskaffat de medborgerliga rättigheterna, lyckats undgå att lösa något
enda av de ekonomiska problemen och
ofta förvärrat de sociala. Värst av allt: de
har misslyckats och fortsätter att misslyckas med att lösa vårt samhälles centrala politiska problem: successionsfrågan –
det vill säga, legitimitetsfrågan – för våra
regeringar. Långt ifrån att ta bort instabiliteten främjer de alltså denna.
Den latinamerikanska demokratin är
av sent datum, och den har vanställts och
förråtts gång efter annan. Den var visat sig
svag, tvekande, upprorisk, och som sin
egen värsta fiende, alltför snar att dyrka
demagogen, korrumperad av pengar, genomkorsad av favoritism och nepotism.
Samtidigt har nästan allt av värde som sett
dagens ljus i Latinamerika sedan halvannat århundrade fullbordats under demokratiskt styre, eller, som i Mexiko, under
ett styre på väg mot demokrati.
~ – -· .,.__
l
\
’ ;
32
Ännu återstår mycket att göra. Våra
länder kräver förändring och reform, på
en gång drastisk och samstämd med varje
folks traditioner och särart. I länder där
försök gjorts att förändra de ekonomiska
och sociala strukturerna samtidigt som
man låst de demokratiska organens möjligheter, har orättvisorna, förtrycket och
ojämlikheten blivit starkare krafter än nå-
gonsin. Arbetarnas sak fordrar framför
allt rätten att sluta sig samman och rätten
att strejka, ändå är just detta det första
som diktatorer berövat dem. Utan demokrati motverkar reformer sitt syfte, eller,
verkar inte alls förändrande.
För att säga det igen, ty på denna punkt
får vi aldrig ge efter: Förändringar är oskiljaktiga från demokrati. Att försvara
demokratin är att försvara möjligheten till
förändring; på motsvarande sätt kan endast förändringar stärka demokratin och
Nästan allt av värde som sett dagens
ljus i Latinamerika sedan halvannat århundrade harfullbordats under demokratiskt styre.
låta den bli en naturlig del av samhällslivet. Detta är en enorm, och tvåfaldig uppgift. Inte bara för latinamerikanerna: utan
för oss alla. Slaget står i hela världen. Vad
mera är, utgången är osäker och tveksam.
Likväl måste slaget utkämpas.
Pärmarför inbindning av årgång 1990
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts
expedition, tel 08-667 59 55, eller
genom insättning av kronor 70:- på
postgiro 7 27 44-6.