Print Friendly

November året runt

Av Greger Ekman | 3 augusti 2012

Dan Jönsson
Ingemansland. Ett år på Sveriges baksida
Leopard 2012

Författaren och musikern Carl Johan Vallgren har, i en av sina bästa låtar, fångat livet i den svenska hålan – bonnhålan eller brukssamhället – med följande textrad: ”Äh, det känns lite tungt, här råder november året runt, så välkommen, välkommen hem, till provinsen!”

Det är Vallgrens provins som kulturskribenten Dan Jönsson besöker – avgrunden. Där är folk lite korkade och definitivt obildade, men framför allt offer för systemet. Kapitalismens rationalisering av produktionen och regeringen Reinfeldts oförmåga att sysselsätta den breda massan i en tid av ekonomisk nedgång beskrivs i tolv kapitel.

Upplägget av boken är bra: en resa, en ort, en ekonomisk-politisk klassiker som vävs ihop till ett kapitel, allt som allt tolv stycken, i boken Ingemansland, ett år på Sveriges baksida.

Jönsson kliver av tåget på stationen som i en western-film, men all romantik är borta. Det är förfallet, de nedgångna kaféerna och vattenhålen, fattigdomen och hopplösheten, är materialet för de dystopiska rapporterna författaren gräver fram åt sina läsare. Författaren tar korset och skådar in i avgrunden för att vi – hans läsare ska slippa.

För det är det här boken egentligen handlar om: läsarna är inte knegarna och de utförsäkrade i avlägsna provinser med bruk med sakta kallnande masugnar. Fastän de är bokens egentliga huvudpersoner, vid sidan om berättaren själv vill säga. Nej, boken vänder sig till kretsen av jämlikar. Det vill säga vänsterorienterade medelklassintellektuella, om inte i Stockholms innerstad så i alla fall i större städer.

Om man bortser från Jönssons uttalade vänsterperspektiv och kampanj mot regeringen och marknadsekonomin, vad blir då kvar? Tyvärr ligger skildringen av människorna, deras världsbild – inskränkt, smak – outvecklad, ekonomi – usel, framtidsdrömmar – skrattretande, närmare de tv-program i kategorin uppläxnings- och förnedrings-tv som författaren vänder sig emot än något annat.

Det är inte utan att läsaren lämnas med en känsla av att författarens beskrivning av den arbetarklass, vars parti han vill ta så oreserverat mot kapitalet och tidsandan, innehåller ett okänt mått av förakt. Varför annars vara så nedlåtande?

Även om det inte är den gängse mediebilden går det faktiskt att leva långt från Mälardalen och under små ekonomiska omständigheter och ha en bra mycket ljusare inställning till framtiden och livet i allmänhet än den desillusionerade Jönsson. Om man bara gör ett kort nedslag på en ort kan man inte förstå varför folk framhärdar där, när de med en allmänt spridd logik borde flytta till jobben i städerna.

Provinstillvarons arbetslöshet och små utsikter till egentligt självförverkligande – någonstans mellan surdegsbak och att skriva på DN – är, vid en hastig påsyn, ett obegripligt livsval. Men är livet på Sveriges baksida verkligen så dåligt? En anledning till att folk är ovilliga att flytta från sin hembygd är de sociala kontaktytorna människor emellan. Varför flytta ifrån de man känner sedan länge och sin familj och släkt?

Varför byta en deltid i äldreomsorgen och ett billigt hus i Hofors mot en andrahandstvåa i en förort, där man inte känner någon, och blir tvungen att pendla upp pengarna till det bättre betalda fasta jobbet? Den sociala kontexten är viktig och en stor anledning till att små orter dör långsamt.

Bortsett från Dan Jönssons svartsyn, förstärkt av hans egen kontakt med marknadskrafterna när han blev uppsagd från DN efter tidningens ekonomiska kris, och sorgliga underskattande av den arbetarklass han politiskt tar parti för, i kamp mot kapitalismen och ministären Reinfeldt, är boken läsvärd. Det Jönsson gör när han besöker och rapporterar från de ekonomiskt och politiskt marginaliserade orterna i Sverige förtjänar efterföljare, men dessa måste försöka skilja sina egna, personliga, undergångskänslor från berättelsen på ett bättre sätt än Jönsson visar prov på.

Om man vill vara elak mot författaren, och det är kanske inte mer än rätt att vara det med tanke på hur han själv dömer och dömer ut sin omgivning, kan man säga att boken handlar lika mycket om honom och hans behov av att skilja ut sig från dem – de misslyckade, arbetslösa, hopplösa. Resan genom det så kallade Fulsverige handlar inte bara om antropologiska fältstudier utan också om att Jönsson själv hela tiden måste peka ut olika företeelser som skiljer honom från den otvättade massan.

Han har hela tiden bättre smak och vett och förtjänar helt uppenbart inte ödet att, av kapitalet och för profitens skull, kastas ut i otrygga arbetsvillkor som frilansskribent – deras, de andras, de han skildrars villkor.

Det är i längden tröttande med de ständiga positioneringarna, oavsett hur subtila de är. Så som när Jönsson låter läsaren förstå att han är upphöjt okunnig om så folkliga ting som reklam-tv-kanalernas uppläxningsprogram, som vänder in och ut på hopplösa personers livssituationer på bästa sändningstid.

Visst, det finns bättre saker än skräp-tv att sysselsätta sig med, men läsaren förstår att bara för att man tvingas försörja sig som frilansare så betyder inte det att man inte kan ta sig upp ur tv-soffan.

Deklassering brukar beskrivas som medelklassens största skräck – det kanske är de skräcken Dan Jönssons bok egentligen handlar om?

Greger Ekman är jur kand och skribent.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner