Print Friendly, PDF & Email

Norskt systemförsvar

Av Mats Fält | 19 februari 2021



I den borgerliga norska tidskriften Minerva skrev Lars-Peder Nordbakken i december om kapitalismens betydelse för demokrati och välstånd. Bakgrunden är det påtagliga ointresset för frågan i den allmänna debatten och mer specifikt det norska partiet Rödts program. Rödt sitter numera i stortinget och ser ut att ha goda chanser att även överleva höstens riksdagsval. Partiet är uttalat kommunistiskt och strävar efter en total förändring av det norska samhället. I Oslo är det stödparti till den rödgröna kommunledningen.

Rödt har blivit tydligare i sina skrivningar om demokrati och val men står fortfarande för en socialistisk samhällsomvandling. Nordbakkens artikel påminner om de konsekvenser en socialisering av den norska ekonomin faktiskt skulle få. Hittills har ingen lyckats förena demokrati med genomförd realsocialism. Det lär inte bli lättare den dag Rödt, som i norska media ofta beskrivs som glada ideologiskt övertygade entusiaster, ska ta sig an uppgiften i Norge. Venezuela visar att inte ens rikedom baserad på olja är någon garanti för ett lyckligt slut på historien.

Egentligen är det häpnadsväckande att ett parti som vill slå sönder samhällssystemet i ett av världens rikaste, lyckligaste och vackraste länder lyckats få plats i parlamentet. Just därför är det viktigt att påminna om allvaret bakom de ofta vackra parollerna om folklig makt och rättvisa.

Nordbakken konstaterar att hela ekonomin enligt Rödt ska kontrolleras politiskt. Investeringsbeslut ska fattas av politiker – inte företagsledare. Makten över finansieringen av även media kommer att gå samma väg. Det lär inte öka möjligheterna att ifrågasätta det nya systemet. Till en början kan man säkert dra nytta av tidigare beslut och innovationer men successivt kommer det nya systemets konsekvenser att bli allt mer tydliga. Liksom i DDR efter 1945 eller i Venezuela efter Hugo Chavez första valseger. Alla kommer att vara hänvisade till att arbeta för olika varianter av offentligt kontrollerade och ägda företag.

Lars-Peder Nordbakken betonar en faktor som ibland glöms bort när man diskuterar realsocialismens konsekvenser. Den går inte ens med bästa vilja i världen att styra demokratiskt. De beslut som enligt den stora planen egentligen borde fattas kollektivt, av valda företrädare eller de anställda själva, är oändligt många – det är så en marknadsekonomi fungerar och det är när oberoende instanser fattar besluten som välstånd skapas. I Rödts tänkta sköna nya värld kommer allt fler beslut att fattas av allt mäktigare byråkrater. Alternativet är att de valda församlingarna drunknar i uppgifter och inte hinner med att leverera de efterfrågade besluten. Konsekvensen blir ett dåligt fungerande centralstyre som radikalt minskar individernas frihet, utan att kunna skapa den demokratiska styrning som var tanken. Resultatet blir i bästa fall en variant av Jugoslavien på 1960-talet, ett land varken känt för demokrati eller ett väl fungerande näringsliv.

Det påminner om krisen i Alleendes Chile, där kommunisterna ofta fick agera som de vuxna i rummet när mer radikala grupper, bland annat den vänsterkristna gerilla där Mauricio Rojas ingick, skapade kaos, exproprierade företag och startade uppror i den egna flottan, det senare efter klassisk rysk förebild. Kommunisterna var också för revolutionen men de insåg att en total kollaps inte skulle gagna vänsterns sak. De lyckades hålla skeppet flytande ett tag, tills andra mörkare krafter tog över.

Återkommande varningar för socialismens fördärv borde inte behövas. De historiska exemplen på hur det alltid går är otaliga. Trots det gör Nordbakken en mycket angelägen insats till frihetens försvar i Minerva. De flesta upplever inte hotet mot varken demokratin eller välfärden som särskilt akut. Problem och oro finns överallt men inte den där riktiga rädslan för att allt faktiskt ska spåra ur. Dessutom finns det betydande inslag i våra egna samhällen som redan bygger på en liknande byråkratisk och feltänkt logik, vilket gör gränsen mellan den fria marknaden och dess motsats otydlig.

EU:s gemensamma jordbrukspolitik är ett bra exempel. Den bygger på enorma subventioner som inte sällan går till saker som andra delar av unionen vill motverka. Den kräver en enorm byråkrati som hindrar utvecklingen, gynnar de redan rika mest och effektivt motverkar möjligheterna för bönder i fattiga länder att skapa ett bättre liv. Ett annat är den svenska bostadspolitiken. Den skapar ständig brist på bostäder, segregation, onödigt höga kostnader och driver fram byggande av bostäder som de flesta inre vill bo i. I högtidstalen hyllar ofta även liberala politiker både jordbrukspolitiken och den i Sverige heligförklarade bostadsregleringen.

Media älskar inte kapitalismen och vinklar gärna sin bevakning till dess nackdel. Grunderna för bostadsmarknaden nämns sällan i granskande artiklar. Subventioner och andra ofta mycket ineffektiva politiska åtgärder ifrågasätts för det mesta inte på ett seriöst sätt. Utgångspunkten är att politiker vill väl och företagare motsatsen. De faktiska resultaten redovisas sällan på ett konsekvent och rättvist sätt.

Detsamma gäller även internationella nyheter. Bilden blir sällan tydlig och ofta verkar det vara farligt att beskriva verkligheten i de så kallade socialistiska eller kommunistiska länderna. Jag råkade hitta en notis om liberalare regler för småföretagare på Kuba från TT-Reuters i Svenska Dagbladet Näringsliv 9 februari. I texten står det att Kubas ekonomi ”till stor del är statsstyrd”. Den kontrolleras naturligtvis nästan helt av staten. Orsakerna till Kubas ekonomiska problem anses vara ”coronaepedemin, minskad turism samt hårda sanktioner från USA”. Inte ett ord om att landet sedan 1959 bedrivit en misslyckad socialistisk politik baserad på planekonomi och total statlig kontroll av landets hela näringsliv, från stålverk till kiosker. Alla seriösa bedömare vet dessutom att Kuba alltid radikalt överdriver de amerikanska sanktionernas effekter. Så många fel på 18 rader. Publicerade i en av Sveriges mest respekterade källor för ekonomiska nyheter.

Det är värdefullt att inte bara Lars-Peder Nordbakken ägnar tid åt att hålla kunskaperna om socialismen faktiska konsekvenser levande. Rödt lär klara sig in i stortinget även i september men deras väg till regeringskansliet blir kanske lite längre, av den mycket pedagogiska och läsvärda artikeln i Minerva. Systemförsvar handlar inte bara om IT-system och leveranser av sjukvårdsutrustning. Det handlar också om att förstå vad vår demokrati och vårt välstånd bygger på. Om att förstå att det inte bara är slumpen, oljan, skogen och järnet som fått våra länder att blomstra.

Det finns ett recept och den dag vi glömt bort det, kommer vi snart att märka konsekvenserna.

Mats Fält (M) är förtroendevald i Tyresö kommun

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

fplus

Läs mer här

Samtida röster om konservatism