Norge under borgerligt styre
1966
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
250
NORGE UNDER BORGERLIGT STYRE
Den borgerliga valsegern i Norge
för snart ett år sedan gav ett
starkt eko, inte minst i Sverige. På
många sätt har man en känsla av
att de båda broderfolken under senare tid kommit varandra allt närmare. Utvecklingen går i stort sett
parallellt i de båda länderna. Såväl
i ekonomiskt som i kulturellt avseende sker en allt snabbare integration. Det torde kunna förutspås, att
den tid inte är avlägsen, då Norge
och Sverige i allt väsentligt utgör
en enhet inom ramen för en större
nordisk och – som man vill hoppas – europeisk enhet.
Reaktionen på den norska samarbetsregeringens tillkomst har varit blandad i Sverige. statsminister Erlander gick så långt, att han
betecknade valutgången som en
tragedi för den norska arbetarrö-
relsen genom att denna ”tvingades
att lämna den politiska ledningen”,
i och för sig ett exempellöst påstå-
ende. På borgerligt håll sporrade
framgången i Norge till nya ansträngningar. Norge hade varit enpartistyrt nästan lika länge som
Sverige. Vad som lyckats i Norge
borde kunna ske också i vårt land.
Samlingssträvandena på den borgerliga sidan fick ökad resonans.
Hur har den norska samarbetsregeringen förvaltat sitt pund och
vilka framtidsutsikter har den? På
sina håll i massmedia sprids med
förkärlek den uppfattningen, att
den nya regeringen, som stod utan
egentligt program vid sin tillblivelse, skulle ha vissa svårigheter och
att några egentliga resultat inte har
uppnåtts. Vidare talar man gärna
om en påstådd oenighet inom regeringsblocket. Bland annat pekar
man på de skillnader i synsätt som
finns mellan t. ex. Venstre, särskilt
Venstre i Oslo, och Kristelig Folkeparti vad gäller kultursektorn.
Sv. T. har i detta nummer låtit
en rad yngre norska skribenter
komma till tals för att skildra hur
de upplever samarbetsregeringen,
vad den har gjort och vad den kan
tänkas göra i framtiden. Självfallet
dröjde det någon tid, innan regeringen blev varm i kläderna och
hade vant sig vid att inte längre
vara i opposition utan att ha huvudansvaret för Norges framtid.
Det är dock uppenbart, att prövotiden nu är definitivt förbi. En rad
reformer har genomförts, särskilt
på det ekonomiska området. Föråldrade socialistiska regleringar
har avskaffats eller håller på att
avskaffas, inte minst vad gäller bostadspolitiken. En pensionsreform,
”folketrygden”, den största sociala reform som någonsin· aktualiserats i Norge, håller på att genomföras. Det har förvånat hur litet
i själva verket arbeiderregeringen
hade gjort av förberedelsearbetet
för denna. Industriexpansionen stimuleras, utbildningsväsendet står
inför genomgripande reformer och
på skattesidan väntas långtgående
reformer inom en nära framtid.
Den som hoppats på en fullständig omläggning har dock hittills
blivit besviken. Detta har givetvis
inte varit möjligt, lika litet som det
kommer att bli det i Sverige omedelbart efter ett borgerligt maktövertagande. Med tanke på den
pragmatism som präglar politiken
överlag i de nordiska länderna är
något sådant inte att vänta. Däremot är det lika givet, att förändringarna på sikt blir högst betydande. Det ligger mycket i liknandet av ett borgerligt regeringsövertagande med utgångsläget vid en
järnvägsknut. Till en början löper
de båda spåren parallellt för att
successivt avlägsna sig alltmer från
varandra, och målen är helt olika.
För det politiska livet i Norge
har maktskiftet medfört en stark
vitalisering. Grupper av folket, som
tidigare inte varit representerade
i regeringen, känner nu en ny lojalitet mot samhället. Även om de
inte i allt kan få sina krav tillgodosedda, vet de dock att de är representerade på högsta ort. Deras uppfattningar har fått ett nytt värde.
Samtidigt har de också fått en ny
251
syn på andra uppfattningar än de
egna. Dessa bryts mot varandra,
kompromisser träffas med en ömsesidig respekt som följd. Detta är
förklaringen bl. a. till att några
egentliga friktioner inte förekommit mellan exempelvis anhängare
av starkt sekulariserade tänkesätt
och uppfattningarna hos det ofta
starkt religiösa ”inre Norge”. Som
också framkommer i de norska bidragen i detta nummer, finns det
dock även risker för att olika synsätt i framtiden kan leda till alltför
mycket kompromissande. Politiken kan urarta till självändamål.
Blotta medvetandet om riskmomenten och den öppenhjärtiga diskussionen av dessa, ger dock goda
förhoppningar om framtiden.
Ä ven inom arbeiderpartiet förefaller maktskiftet att ha haft det goda
med sig, att en nyorientering sakta
börjar få vind i seglen. Som exempel kan nämnas krav inom partiet
på att avveckla resterna av den föråldrade klasskampsideologien, inställande! av förstamajfirandet i
dess traditionella former, avskaf;..
fandet av kollektivanslutningen
och byte till ett nytt partinamn.
Kampsignalerna under valet, talet
om ett borgardöme mot arbetarna,
har visat sig grundfalskt. Den nya
samarbetsregeringen är en regering
inte för en viss grupp utan för hela
folket. Detta har lett till ny eftertanke.
Det norska exemplet manar till
efterföljd även i Sverige.
NORGE UNDER BORGERLIGT STYRE
Den borgerliga valsegern i Norge
för snart ett år sedan gav ett
starkt eko, inte minst i Sverige. På
många sätt har man en känsla av
att de båda broderfolken under senare tid kommit varandra allt närmare. Utvecklingen går i stort sett
parallellt i de båda länderna. Såväl
i ekonomiskt som i kulturellt avseende sker en allt snabbare integration. Det torde kunna förutspås, att
den tid inte är avlägsen, då Norge
och Sverige i allt väsentligt utgör
en enhet inom ramen för en större
nordisk och – som man vill hoppas – europeisk enhet.
Reaktionen på den norska samarbetsregeringens tillkomst har varit blandad i Sverige. statsminister Erlander gick så långt, att han
betecknade valutgången som en
tragedi för den norska arbetarrö-
relsen genom att denna ”tvingades
att lämna den politiska ledningen”,
i och för sig ett exempellöst påstå-
ende. På borgerligt håll sporrade
framgången i Norge till nya ansträngningar. Norge hade varit enpartistyrt nästan lika länge som
Sverige. Vad som lyckats i Norge
borde kunna ske också i vårt land.
Samlingssträvandena på den borgerliga sidan fick ökad resonans.
Hur har den norska samarbetsregeringen förvaltat sitt pund och
vilka framtidsutsikter har den? På
sina håll i massmedia sprids med
förkärlek den uppfattningen, att
den nya regeringen, som stod utan
egentligt program vid sin tillblivelse, skulle ha vissa svårigheter och
att några egentliga resultat inte har
uppnåtts. Vidare talar man gärna
om en påstådd oenighet inom regeringsblocket. Bland annat pekar
man på de skillnader i synsätt som
finns mellan t. ex. Venstre, särskilt
Venstre i Oslo, och Kristelig Folkeparti vad gäller kultursektorn.
Sv. T. har i detta nummer låtit
en rad yngre norska skribenter
komma till tals för att skildra hur
de upplever samarbetsregeringen,
vad den har gjort och vad den kan
tänkas göra i framtiden. Självfallet
dröjde det någon tid, innan regeringen blev varm i kläderna och
hade vant sig vid att inte längre
vara i opposition utan att ha huvudansvaret för Norges framtid.
Det är dock uppenbart, att prövotiden nu är definitivt förbi. En rad
reformer har genomförts, särskilt
på det ekonomiska området. Föråldrade socialistiska regleringar
har avskaffats eller håller på att
avskaffas, inte minst vad gäller bostadspolitiken. En pensionsreform,
”folketrygden”, den största sociala reform som någonsin· aktualiserats i Norge, håller på att genomföras. Det har förvånat hur litet
i själva verket arbeiderregeringen
hade gjort av förberedelsearbetet
för denna. Industriexpansionen stimuleras, utbildningsväsendet står
inför genomgripande reformer och
på skattesidan väntas långtgående
reformer inom en nära framtid.
Den som hoppats på en fullständig omläggning har dock hittills
blivit besviken. Detta har givetvis
inte varit möjligt, lika litet som det
kommer att bli det i Sverige omedelbart efter ett borgerligt maktövertagande. Med tanke på den
pragmatism som präglar politiken
överlag i de nordiska länderna är
något sådant inte att vänta. Däremot är det lika givet, att förändringarna på sikt blir högst betydande. Det ligger mycket i liknandet av ett borgerligt regeringsövertagande med utgångsläget vid en
järnvägsknut. Till en början löper
de båda spåren parallellt för att
successivt avlägsna sig alltmer från
varandra, och målen är helt olika.
För det politiska livet i Norge
har maktskiftet medfört en stark
vitalisering. Grupper av folket, som
tidigare inte varit representerade
i regeringen, känner nu en ny lojalitet mot samhället. Även om de
inte i allt kan få sina krav tillgodosedda, vet de dock att de är representerade på högsta ort. Deras uppfattningar har fått ett nytt värde.
Samtidigt har de också fått en ny
251
syn på andra uppfattningar än de
egna. Dessa bryts mot varandra,
kompromisser träffas med en ömsesidig respekt som följd. Detta är
förklaringen bl. a. till att några
egentliga friktioner inte förekommit mellan exempelvis anhängare
av starkt sekulariserade tänkesätt
och uppfattningarna hos det ofta
starkt religiösa ”inre Norge”. Som
också framkommer i de norska bidragen i detta nummer, finns det
dock även risker för att olika synsätt i framtiden kan leda till alltför
mycket kompromissande. Politiken kan urarta till självändamål.
Blotta medvetandet om riskmomenten och den öppenhjärtiga diskussionen av dessa, ger dock goda
förhoppningar om framtiden.
Ä ven inom arbeiderpartiet förefaller maktskiftet att ha haft det goda
med sig, att en nyorientering sakta
börjar få vind i seglen. Som exempel kan nämnas krav inom partiet
på att avveckla resterna av den föråldrade klasskampsideologien, inställande! av förstamajfirandet i
dess traditionella former, avskaf;..
fandet av kollektivanslutningen
och byte till ett nytt partinamn.
Kampsignalerna under valet, talet
om ett borgardöme mot arbetarna,
har visat sig grundfalskt. Den nya
samarbetsregeringen är en regering
inte för en viss grupp utan för hela
folket. Detta har lett till ny eftertanke.
Det norska exemplet manar till
efterföljd även i Sverige.