Print Friendly

Nomaden

Av Sten Niklasson | 15 juni 2018



När Bonnier nu ger ut den erkänt svåröversatta James Joyces tidiga ”Dublinbor” (1905) i nyöversättning bjuder Sten Niklasson på en essä om den irländske författaren, omstridd under sin livstid men nu betraktad som en av 1900-talets mest inflytelserika.

1941 publicerades en bok med titeln The Mask of Sanity av medicine doktorn, Hervey Cleckley. Boken, som med många efterföljande upplagor blev ett av psykiatrins standardverk, innehåller detaljerade beskrivningar av psykiskt sjuka individer, som kännetecknas av en förrädisk förmåga att utåt framstå som fullständigt normala människor, och som kan göra de egendomligaste idéer och beteenden trovärdiga.

Cleckley skräder inte orden, när han avger sitt omdöme om Finnegans Wake, ett verk utgivet tre år tidigare av den irländske författaren James Joyce:

…628 sidor av överspänt pladder, som de flesta inte skulle kunna skilja från den välbekanta ordsörja som strömmar från schizofrena patienter på sinnessjukhusens undangömda avdelningar.

Många läsintresserade, som kanske både en och flera gånger försökt ta sig igenom Joyces roman skulle säkert vara beredda att hålla med. Boken är ett långt drömlikt flöde av osammanhängande litterära anspelningar, flerspråkiga ordlekar och associationer, skrivna utan enhetlig syntax och stil. Joyce menade att en skildring av det verkliga livet måste följa verklighetens struktur i fråga om tid, rum och orsakssamband, medan beskrivningen av drömlivet krävde ett helt nytt språk.

Bokens sista mening är oavslutad och lyder: A way a lone a last a loved a long the. Den första meningen i boken utgör fortsättningen på den sista och lyder: riverrun past Eve and Adam´s, from swerve of shore to bend of bay, brings us by a commodus vicus of recirculation back to Howth Castle and environs. Det är sannerligen inte lätt för läsaren att uppfatta sambandet mellan dessa meningar. Inte heller att begripa att “vicus” syftar på en italiensk 1600-talsfilosof och historiker vid namn Giambattista Vico, som företrädde en cyklisk historietolkning, enligt vilken civilisationen började i kaos, övergick i teokrati, aristokrati och demokrati, för att till slut åter hamna i kaos. Den cykliska uppbyggnaden av Finnegans Wake har inspirerats av Vico. Joyce hävdade att den idealiske läsaren av boken vore en person som led av ständig sömnlöshet och efter att läst sista meningen i texten, började om på första sidan i en evig rundgång.

Många ord i den snåriga texten har flera olika betydelser. Huvudpersonen heter Humphrey Chimden Earwicker. Hans initialer HCE har också tytts som Here Comes Everyman, det vill säga syfta på alla män. På andra ställen i boken betyder HCE Dublin. Earwickers hustru heter Anna Livia Plurabelle, oftast förkortat till ALP. Förkortningen representerar alla kvinnor, men också floden Liffey i Dublin. Ordlekarna är ofta hämtade från olika språk och därför svårtolkade. Joyces umgängeskrets innefattade några unga beundrare, som hjälpte honom att hålla reda på alla konstiga ord med ett slags kortsystem. Bland dem fanns den unge landsmannen Samuel Beckett, som fått sin första roman, Murphy, refuserad av fyrtiotvå förlag, innan Routledge förbarmade sig över den.

Finnegans Wake (1939), som kostade sin författare femton års arbete, är inte bara svårgenomtränglig, utan praktiskt taget oöversättbar, men brottstycken har faktiskt översatts till svenska av författaren Mario Grut.

Joyce föddes 1882 i Rathgar, en förort till Dublin, som den äldste av tio överlevande barn. Eftersom han ofta skrattade och sjöng, kallades han Sunny Jim av omgivningen. Han fick en gedigen utbildning i jesuitskolor och ansågs vara en lysande begåvning, när han valde att använda den. 1902 tog han examen vid University College i Dublin. Familjen hade vid det laget flyttat nio gånger på elva år, inte alltid av fri vilja. Joyce lämnade Dublin 1904 vid tjugotvå års ålder och skulle komma att fortsätta sin nomadiserande tillvaro på kontinenten. I Triste, Zürich, Rom och Paris bytte han otaliga gånger bostad, ofta efter att ha blivit vräkt av sina hyresvärdar.

Efter att gjort ett misslyckat försök att studera medicin i Paris, försörjde han sig som språklärare vid Berlitz. Han ogillade arbetet och trivdes bäst med att skriva. Men hans alster vann föga framgång. Det första var en diktsamling, Chamber Music (1907), som refuserades av fyra förläggare. Titeln hänförde sig, enligt författaren själv, till ljudet av urin mot insidan av ett nattkärl. Det tog honom nio år att få essäsamlingen Dubliners (1914) i tryck. Joyces första roman, den flera gånger omarbetade A Portrait of the Artist as a Young Man (1916), avvisades av tretton förlag.

En av Joyces litterära förebilder var Dante, som 600 år tidigare skapat sin egen värld, befolkad av karikerade florentinska vänner och fiender, och i vars mitt han placerat sin musa, Bice Portinaro, som i Divina Comedia kallas Beatrice.

1904 träffade Joyce sin egen musa, en kvinna vid namn Nora Barnacle från Galway, som arbetade som städerska på Finn´s Hotel i Dublin. Han hade sett henne flanera längs Nassau Street med en gångart som antydde att hon var mottaglig för förslag. Den 16 juni, och detta datum blev viktigt för Joyce, tog de en promenad längs Liffey. Det är ingen tillfällighet att handlingen i Joyces mest berömda bok Ulysses utspelar sig just den 16 juni 1904.

Av Joyces brev framgår att hon mot slutet av promenaden stack sin hand innanför hans byxlinning och genom sina smekningar ”gjorde honom till man”. Noras handling gjorde ett djupt intryck på Joyce och skulle leda till ett livslångt förhållande präglat av känslomässig skuldlöshet. Visst förekom gräl och svartsjuka, men varje gång de var skilda åt, saknade han henne djupt och skrev långa och erotiskt laddade brev till henne. Ett av de opublicerade breven såldes 2004 på auktion för 446 000 dollar.

Joyces romaner är fulla av ordlekar, det vill säga en slags verbala sammanträffanden, där till exempel ett ord råkar lyda likadant som ett annat ord eller samma ord kan ha olika betydelser beroende på sammanhanget. Men hans användning av sådana konstgrepp kunde bli för mycket även för dem som stödde honom. Ezra Pound var en av dem som efterhand intog en allt negativare attityd till Joyces språkliga akrobatik. Så här skrev Pound i ett brev till sin protegé med hänvisning till Finnegans Wake :

Nothing, so far as I can make out, nothing short of divine vision …, can possibly be worth all the circumambient peripherization.

Pound hade förmedlat kontakten mellan Joyce och Harriet Shaw Weaver, som gav ut en tidskrift i London med namnet The Egoist. Även hon, som under tjugofem år stödde Joyce med tusentals pund och gjorde det möjligt för honom att enbart ägna sig åt författandet, var kritisk och sade sig ogilla vad hon kallade hans Wholesale Safety Pun Factory (en oöversättlig vits (pun) med syftning på det engelska ordet för säkerhetsnål safety pin /förf. anm.) Deras förhållande blev alltmer ansträngt och ledde till slut till brytning.

Efter att tillsammans med Nora ha slagit sig ner i Trieste, besökte bara Joyce sin hemstad Dublin vid ett fåtal tillfällen för att göra upp med sin förläggare och lansera ett antal mindre realistiska affärsideer, av vilka ingen kom till utförande. Efter 1912 såg han aldrig Dublin igen, men allt han skrev handlade om denna stad, och många av hans romanfigurer bygger på verkliga Dublinbor, vilkas riktiga namn han ofta använde. Ett skäl till att Joyce undvek Dublin var hotet om åtal för förtal av ett antal skildrade personer.

1914 började Joyce skriva på Ulysses, ett verk som skulle bli färdigt först sju år senare, just innan han fyllde 40 år. Boken innehåller arton kapitel, vart och ett omfattande någon timmes händelser. Varje kapitel eller episod kännetecknas av sin egen stil och utgör en kaleidoskopisk parodi på Homeros diktepos Odysséen, som handlar om Odysseus tioåriga hemfärd till sin ö Ithaka efter det trojanska kriget. Kapitlen i Ulysses präglas av romanfigurernas inre monologer och innehåller hänvisningar till specifika färger, metaller, konstarter eller kroppsliga organ. De bär rubriker som Calypso, Hades, Aeolus, Cyclops, Nausika och Ithaka från förebildens text. Joyces favorit var det sistnämnda kapitlet, som har formen av en vetenskaplig undersökning av allt från astronomiska fenomen till en urinstråles parabel.

Figurerna i Ulysses är hämtade från Joyces eget liv. En av hans elever i Trieste, blev den främsta förebilden för huvudpersonen Leopold Bloom. En medicinstudent, som Joyce delat rum med, blev till romanfiguren Buck Mulligan, och en annan rumskamrat blev till Haines i romanen. Leopold Blooms hustru Molly, som motsvarar Penelope i Odysséen, är modellerad efter Nora. Skillnaden mellan Molly och Penelope är att den senare förblev trogen sin man, medan Molly har en affär vid sidan om. Sista kapitlet i Ulysses är en drömlik sekvens av Mollys tankar, när hon slumrar i sängen vid Leopolds sida. Slutligen, huvudpersoner i de första tre kapitlen är Stephen Dedalus, som motsvarar Odysseus, och Penelopes son Telemachus, och som är ett porträtt av Joyce själv.

Allt utspelar sig i Dublin, en stad som insiktsfullt skildras i så stor detalj att den, enligt Joyce, efter att ha förstörts i någon katastrof, skulle kunna byggas upp igen med ledning av hans bok.

Det svåröverskådliga myllret av figurer, detaljer och hänvisningar bör inte avhålla någon läsare från att ta del av den text som utgör det kanske mest berömda exemplet på engelskspråkig modernism. Det som vid första påseendet verkar kaotiskt, visar sig vid närmare studium vara ytterst medvetet strukturerat.

1998 satte det amerikanska förlaget Modern Library upp Ulysses som nummer ett på en lista över 1900-talets bästa romaner. Det anseende boken har fått har föranlett litteraturkritiker och forskare att råka i luven på varandra över tolkningen av Joyces ursprungligen handskrivna text. Kontroverserna har tagit sig uttryck i nyutgåvor, som skiljer sig från varandra på flera punkter. Joyce hävdade själv att han lagt in så många gåtor i sin text, att den skulle hålla de lärde sysselsatta med att bråka om dess innebörd i hundratals år.

Under skrivandet av Ulysses hade Joyce börjat få problem med sin syn. Stundtals var han praktiskt taget blind. Han genomled flera operationer både i Frankrike och Schweiz. Det var också till Schweiz han tog sin dotter Lucia som börjat visa tydliga tecken på psykiska besvär. Hon undersöktes av Carl Jung, som gav henne diagnosen obotlig schizofreni. Till slut blev hon till Noras och Joyces förtvivlan intagen på sinnesjukhus för gott.

Joyce var skeptisk mot psykoanalys och kallade Jung The Swiss Tweedledum, som inte borde förväxlas med The Viennese Tweedledee, det vill säga Sigmund Freud. Typiskt nog noterade han roat att Freuds namn i engelsk översättning nästan skulle bli Joyce.

Läsningen av Ulysses gav inte Jung någon ro. Han fann den djupt störande och problematisk. Jung drog slutsatsen att också Joyce led av schizofreni, och att både denne och dottern Lucia var på väg mot ”flodens botten”, dock med den skillnaden att ”dottern sjönk, medan fadern dök”. 1932 skrev Jung en essä, i vilken han försökte beskriva sina reaktioner inför boken.

Vad som är så häpnadsväckande är det faktum att ingenting finns gömt bakom tusentals döljande fraser; att boken varken vänder sig inåt mot själen, eller mot yttervärlden, utan, kall som månen som blickar ner från rymden, låter tillvarons uppkomst och avtynande följa sin bana.

Här träffade Jung mitt i prick. Joyce hävdade att människorna i Ulysses är människorna i Odysséen. Iakttagna utifrån på avstånd har de samma problem, samma roller, och kämpar med samma relationer. De föds, förmerar sig och dör. Joyce hade, precis som Dante och Shakespeare, läst Ovidius och tagit intryck av dennes aforism ”allting ändras, men ingenting förloras”, en sentens som möjligen bygger på den landsförvisade romerske skaldens erfarenheter av tre äktenskap.

Mellan 1918 och 1920 publicerades delar av Ulysses i den amerikanska litterära tidskriften The Little Review. Men publiceringen upphörde efter det att episoden Nausika lett till åtal på grund av skildringen av huvudpersonens onanerande. Åklagarens beslut att väcka åtal hade inspirerats av ”Sällskapet för bekämpande av osedlighet” i New York. Vid rättegången 1921 fastslogs att tidskriften publicerat obscent material, vilket i praktiken medförde att Ulysses förbjöds i USA.

Följande år publicerades för första gången hela verket i Frankrike av Sylvia Beach, förläggare och ägare till den berömda bokhandeln Shakespeare and Company vid vänstra stranden i Paris. En annan version på engelska utgavs samma år av Joyces mecenat Harriet Shaw Weaver. 500 exemplar av denna version, som skeppades till England, brändes av tullen i Folkstone.

Ett tiotal år senare lät det stora amerikanska förlaget Random House importera ett antal exemplar av Ulysses. Helt enligt förlagets plan beslagtogs böckerna omgående av de amerikanska myndigheterna, vilket gav förlaget den önskade möjligheten att få förbudet mot publicering av Joyces alster prövat i domstol. I målet United States v. One Book Called Ulysses förklarade distriktsdomaren i sitt beslut att innehållet i boken inte kunde anses pornografiskt. Justitiedepartementet överklagade domslutet, men överklagandet lämnades utan bifall i högre rätt. Därmed blev USA det första engelskspråkiga land som tillät spridning av Joyces verk.

Sliten efter det mödosamma arbetet med Ulysses, skrev inte Joyce en rad under ett helt år efter färdigställandet av manuskriptet. Men som han uttryckte saken: Il lupo perde il pelo, ma non il vizio (vargen må förlora sin päls, men inte sin vanart), och i början av 1923 plitade han ner de första sidorna av det som kom att kallas Work in Progress och senare fick titeln Finnegans Wake.

När andra världskriget bröt ut erbjöds Joyce ett irländskt pass, med vars hjälp han skulle kunna lämna Frankrike. Han vägrade och förberedde sig i stället att fly med Nora till Schweiz. De schweiziska myndigheterna dröjde till en början med att ge honom inresevisum, eftersom han troddes vara av judisk börd. Men flykten lyckades till slut, och familjen korsade gränsen den 14 december 1940. En knapp månad senare dog Joyce av blödande magsår, 58 år gammal.
Jordfästningen ägde rum på Flunterns kyrkogård nära Zürichs djurpark. Noras senare begäran att Joyces kropp skulle återbördas till Irland avslogs av regeringen i Dublin.

Trots sin kvantitativt ringa produktion har Joyce haft ett bestående inflytande på en rad moderna författare, såsom Borges, Rushdie, Beckett och Updike. 1999 placerade Time honom på sin lista över 1900-talets mest betydelsefulla personer. Också i Irland har han efterhand erkänts som en av landets stora söner. Den som besöker Dublin kan beskåda en porträttlik staty av honom på North Earl Street, och hans underfundigt leende ansikte med den korta mustaschen och de rundbågade glasögonen förekom före 2002, då euron infördes, på de irländska tiopundsedlarna.

I´m like a man who stumbles; my foot strikes something, I look down, and there is exactly what I´m in need of.
(James Joyce)

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör

Lästips: Litteraturen om den berömde författaren är omfattande och svåröverskådlig. En av de bästa biografierna, den 800-sidiga James Joyce (1959), skrevs av Richard Ellman, som på 1940-talet intervjuade människor som känt Joyce personligen. Men mera anpassad för ordinära läsare är romanförfattaren Anthony Burgess bok Here comes Everybody: An introduction to James Joyce for the Ordinary Reader (först publ. 1965, tillgänglig i amerikansk version under det fyndiga namnet Re Joyce (1982)). Burgess har för övrigt skrivit en rolig essä i ämnet med titeln Joysprick: An Introduction to the Language of James Joyce (1973).

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner