Nollställd kulturdebatt

46
NOLLSTÄLLD KULTURDEBATT
Vilka nya ideer kommer i
stället för den vänsterradikalism, som nu går mot sin upplösning, frågar i denna artikel bruksdisponenten, fil. dr
Hans Rudberg i anslutning
till Hans Jörgen Lembourns
artikel om de vänsterorienterades dilemma i Sv. T. 7!65.
Jlot gammalkonservatismens
och vänsterradikalismens antiintellektualism, »allt detta
välorganiserade oförnuft»,
ställer författaren »tron på
förnuftet och en fast föresats
att även i handling tillämpa
dess påkostande etik».
Kulturdebatten i vårt land är
känd för vitalitet. Många följer den
uppmärksamt. Den ger stundom
perspektiv och viss vägledning till
ett rikare personlighetsliv. Den förmedlar ett vittnesbörd om styrkan
av de skiftande och ofta kämpande
värderingar, som formar vår kultur. Djupt oroande är därför att
denna debatt för närvarande präglas av växande förvirring. Vår materiella civilisation behöver den
medvetna högre syftning, som enAv fil. dr. HA.NS RUDBERG
dast de mångskiftande yttringarna
av en levande kultur kan förmedla. Försvagas dessa kan allt te sig
meningslöst. Varje framtidstro är
en tro på människans förmåga att
forma sig sj älv och sitt samhälle
till något gott. Kulturdebatten borde ge oss en vision av en sådan
framtids möjligheter men räcker
oss nu endast en spegel, som visar
en vanställd verklighet.
Vi tycks för nänarande leva i
en mellanakt. Detta århundrades
s. k. radikala ideer har besegrat en
mängd äldre föreställningar. Men
nu kommer de själva till korta med
tidens stora problem. Vi väntar
därför på nya förlösande tankar
burna av starka personliga engagemang. En ärlighet krävs stor nog
att våga bryta även med de moderna dogmer, som ej ens anar sin
egen ofördragsamhet och t. o. m.
använder vänsterradikalism och
avantgardism som bekväm skyddande förklädnad. En radikalism,
som ej längre är värd namnet, är
nu i full färd med att underminera
sina egna positioner.
Detta beskrivs i en artikel av författaren och folketingsmannen
Hans J örgen Lembourn i nr 7 av
denna tidsluift. Han har en skarpsinnig och roande uppgörelse med
vänsterintellektuella och kulturradikaler. Dessa har hemfört en överväldigande seger i sin hundraåriga
kamp mot något som var en gång.
Lembourn hävdar att de hamnat
i ett dilemma, som han drastiskt
och utförligt beskriver. De vänsterintellektuella hatar den tid de lever
i och yttringarna av den kultur,
som de själva på ett avgörande sätt
varit med om att bereda väg för
och forma. En del gör undanflykter och talar om en sammansvärjning mellan underhållningsindustrin eller »medvetandeindustrin»
(Erzenberger) och hemliga konservativa strömningar. Andra vänder
sig fulla av avsmak bort från det
rationella tänkandet. En del konstnärer skapar en absurdistisk konst
i ord, toner och bilder, som stegvis
förlorat all levande kontakt med
nutiden och dess männskor. Andra
åter söker beslutsamt och desperat att driva den politiska utvecklingen ännu längre åt »vänster».
Men om de därvid ej vågar steget
över till kommunismen hamnar de
i en ohållbar och ännu mer förvirrad situation. Förödande exakt
konstaterar Lembourn att Gaullismen, som med rätta väcker de vänsterorienterades kritik, just representerar ett politiskt förhållningssätt, som de själva är i full färd
med att driva ut i. Partipolitiskt
taktiskt kompliceras deras situation ytterligare av det faktum att
den nordiska socialdemokratin icke utan framgång har försökt att
47
undslippa socialismen. I stället på-
står den sig öppet föra en bättre
liberal politik än vad liberala eller
liberal-konservativa partier sj älva
skulle kunna. De praktiska socialdemokratiska politikerna strävar
sålunda mot centrum, men teoretikerna drar otåligt åt vänster. Denna motsättning är sannolikt oförenlig med fortsatt innehav av den
politiska makten.
Var finns de nya ideerna?
Så långt H. J. Lembourn. Den
andliga situation han skildrar ger
upphov till många frågor. Var finns
de ideer, som kan överta ansvaret
för utformningen av vår ovissa
framtid? Bereder de sig redan i
stillhet för detta värv? Låt oss inte
falla för frestelsen att tro att kulturradikalismens sammanbrott betyder något i stil med återkomsten
av en »kulturkonservatisnl». Konservatism fattad i god mening kommer visserligen alltid att representera ett värdefullt inslag i olika slag
av idectebatter, politiska och andra.
Den säger något om de hårda prov,
som nya ideer måste genomgå för
att bevisa sin livskraft. l\Ien den
skapar inte själv nya ideer. Kultur
i ordets bästa mening är något
självständigt, som varken mår väl
av suffixet radikalism eller konservatism. Den enkelriktade orienteringen vänster-höger ger inte
längre någon rättvisa åt den problematik vi konfronteras med. Nå-
got djupt tragiskt är den västerländska andens oförmåga leda de
48
enorma krafter, som de vetenskapliga och tekniska revolutionerna
har frigjort. Det gäller ändå till
sist att göra det möjligt för vår
jord att härbärgera en lyckligare
och tryggare mänsklighet.
Vi undkommer inte vårt öde, vars
utmaning är klar och tydlig: visa
att vetenskap och teknik i förening
med frihet under ansvar och en
klok samhällelig planering kan skapa goda förutsättningar för en
människovärdig tillvaro. Visa detta eller gå under i en malström av
kollektivism och kommunism! Ingen halvhjärtad satsning är här
längre möjlig. Gammallwnservatismen är död sånär som på några
relikter, vänsterradikalismen’stadd
i full upplösning. Alla trygga etiketter på rörelseriktningar är vilseledande. I denna situation är det
svårt att gissla kulturdebattens sterilitet eller de »venstreorienterandes» dilemma utan att själv försö-
ka ge åtminstone en antydan om
nya utvägar värda att pröva. Det
enda Lembourn säger om sin egen
ståndpunkt är att folket »Önskar
nihilismen ersatt med begripliga
och oomtvistliga värderingar, en
etisk målsättning i uppfostran och
politik, statsmakten decentraliserad, statskapitalismen och dess byråkrati inskränkt, organisationernas makt beskuren, egendomsrätten respekterad, ekonomin liberaliserad».
Är detta något att komma med?
Vilka begripliga och oomtvistliga
värderingar åsyftas? Hur skall
statsmakten och organisationernas
inflytande begränsas. Vad Lembourn gör är egentligen bara att
peka på den punkt där alla problemen börjar. Som så många andra
tror även jag på ett generöst mått
av decentralisering, på äganderätten som framstegens drivkraft och
på en liberal ekonomi. Vi står, som
ovan framhållits, inför det oerhörda problemet att tygla och till välsignelse leda de krafter, som friheten och den mänskliga tanken
har frammanat. Dynamiken i det
högindustrialiserade samhället är
utomordentlig. De åtgärder Lembourn talar om närmast förstärker
den. Hur skall vi kunna behärska
dessa krafter? Vi måste göra de
vänsterintellektuella rättvisan att
just den frågan är själva utgångspunkten för hela deras patos. Erkänner vi inte detta så är misslyckandet givet. Vår uppgift måste
vara att ange och pröva bättre lösningar på alla de problem, som
vänstern visat sig ej lmnna handsims med.
Tänkandets och vetenskapens hjälp
För min del tror jag att vi måste vända oss till tänkandet och vetenskapen för att få hjälp med den
art av svårigheter som dessa själva
har givit upphov till. Men det är
inte längre samma slag av analytiska detaljundersökningar som i
den vanliga vetenskapen utan systematiska undersökningar av relationerna mellan delen och helheten
inom samhällslivet. Delen härvid
bedömd med utgångspunkt från vår
bästa kunskap om den aktuella
verkligheten och dess dynamik, helheten åter med hänsyn till de högsta tänkbara krav på människolivets
värdighet. Jag föreställer mig krav
på frihet och trygghet, dynamik
och stabilitet, som inbördes måste
balansera varandra på ett meningsfullt sätt. Detta kan låta vagt, men
ofta tillåtes kortsiktiga synpunkter eller rent av egoistiska gruppintressen att hävda sig på bekostnad av långsiktiga allmänintressen.
Som regel blir de senare oemotsägliga så snart de blir tillräckligt
väl genomlysta. Bra exempel är miljöpolitiken och naturvården i vid
mening.
En mycket vanlig attityd, som
jag fruktar att även Lembourn fallit för, är att söka genvägar tilllösningar genom önske- och känslotänkande. Gärna talar man om
»oomtvistliga värderingar» förglömmande att de mest spännande
och till sina konsekvenser följdrikaste värderingarna alltid är de
i särskilt hög grad omstridda. En
annan fåfäng förhoppning anknyter till den religiösa tron. Gud hjälper indirekt genom den styrka han
ger den troende, men han säger oss
exempelvis inte något om hur det
skall gå till att råda bot på överbefolkningen i världen. Det överlåter
han åt oss själva att räkna ut. Felaktig är varje föreställning att de
stora problem, som sammanhänger med teknikens omgestaltning av
vår livsmiljö eller med den politi- 49
ska utvecklingen i världen, kan lö-
sas på något annat sätt än genom
grundlig eftertanke och metodiskt
insamlande av relevant kunskap.
Inte bara felaktig utan direkt livsfarlig för varje politisk riktning
eller nation, som tillåter sig falla
för den.
När man konstaterar att de vänsterintellektuella har misslyckats
och att de varken vet ut eller in,
trots de strömmar av ord som forsar över deras läppar och från deras skrivmaskiner, så måste man
först och främst inse att detta
ibland beror på att de tänker fel
och ibland på att de är illa underrättade om verkligheten. För dem
som önskar något mer än att i sin
tur under en kort maktperiod bevisa sin egen oduglighet gäller det
att visa vari feltänkandet bestod
och att övertyga om hur de nyskapande ideerna är beskaffade. Detta
är ofrånkomligt vare sig det gäller
ledningen inom politik eller filosofi, kulturliv och idedebatt. Vi
har behov av en starkare och ärligare intellektualitet, ej av en svagare och undflyende.
Många skall säga att ett sådant
omdöme bottnar i övertro på tänkandet och undervärdering av
känslan och allt det irrationella i
tillvaron. Min erfarenhet är att endast ett ofullkomligt, slarvigt och
i grund och botten felaktigt tänkande behöver råka in i sådana
konflikter med djupare mänskliga
värden. Svårigheten är att skilja
feltänkandet från den relativa san- 50
ningen. Den första regeln är att villigt lära av erfarenheten. Dess viktigaste tillämpning att man ofta har
fel själv. Den berättigade skepticism varmed man möter andras
tankegångar måste man alltså lära
att även tillämpa på sig själv. Detta är verkligen svårt och innebär
i praktiken att i varje besvärlig frå-
ga pröva många provisoriska
ståndpunkter och lyssna till många
argument innan man binder sig vid
en bestämd åsikt. Även därefter
måste man bevara en beredskap att
ompröva och modifiera.
Insikten att det mänskliga vetandet framskrider längs en så oregelbunden frontlinje och med hjälp
av skenbart så ofullkomliga metoder måste påverka hela vår attityd
till intellektuell aktivitet och öka
vår tro på tänkandets möjligheter.
Metoden är i det väsentliga en variant av »trial and error» d. v. s.
av tekniken att utan alltför många
hämningar våga pröva den ena arbetshypotesen efter den andra. Det
gör inte så mycket att man hugger
i sten nio gånger av tio. Det tionde
försökets resultat uppväger alla
misslyckanden och har ofta dessa
som sin förutsättning. Man måste
leta efter de riktiga tankarna eller
de nyskapande ideerna och finner
dem ofta först sedan man lärt sig
var det är lönlöst att söka.
Det vänsterintellektuella feltänkandet
Hur är då det vänsterintellektuella feltänkandet beskaffat? Allmänt kan sägas att det mot ett
känslobetonat tankemönster, det
gammalkonservativa, ställer ett annat på sitt sätt minst lika känslobestämt. I sin mest naiva form innebär denna motsättning att en del
människor vill att allt skall förbli
vid det gamla vare sig det är rätt
eller fel, medan andra vill ha ständiga ändringar vare sig dessa bevisligen innebär en bättre ordning
eller ej. Nu råkar det vara så att
industrialiseringen för hela Västerlandet inneburit ett sekel av utpräglad dynamik. En doktrinär
konservatism har därigenom kommit att framstå som orimlig och
de som arbetat med ständiga reformer som ögonmärke har fått ett
övertag. Men genom att alternativa
reformförslag sällan rättvist vägs
mot varandra saknar vi garanti för
att den dynamiska förändringen av
samhället och dess institutioner inte skulle kunna ledas i andra och
helt överlägsna banor.
Ett annat utmärkande drag i
vänsterns etos är det sociala rättvisekravet. Modern produktionsteknik har skapat möjlighet att övervinna fattigdomen och skänka
trygghet åt alla. Samhällsekonomin
fungerar inte alltid så att detta mål
realiseras. Socialpolitikens uppgift
är att lägga tillrätta och skapa en
garanti för att ingen skall behöva
lida nöd och för att alla skall få
en rättmätig del av det växande
välståndet. Men även här lurar faror för överdrifter och snedbelastningar. En aktiv socialpolitik kan
utformas på så många olika sätt.
En gränsdragning måste ske mellan gratisförmåner, sådan samhällsservice för vilken den enskilde
bör lämna ersättning och slutligen
den fria konsumtionen betingad av
den egna inkomsten. Faran för
vänstern är att dessa gränsdragningar råkar på glid, ja att deras
meningsfullhet inte alls erkännes.
Då förlorar socialpolitiken all karaktär av medveten förnuftig reformverksamhet och urartar till
partipolitiska röstköp och allmän
huggsexa.
Nära sammanhängande med det
ovan sagda är vänsterns bristande
förståelse för marknadsmekanismernas funktioner i en fri ekonomi. Exempelvis säger man om förslaget att avveckla hyresregleringen att det vore stötande med en bostadsransonering via plånboken.
Man sätter sig inte in i att den nuvarande ransoneringsordningen via
bostadsförmedlingarna innebär ännu mycket större sociala olägenheter. Bakom detta och en hel mängd
besläktade felbedömningar återfinns tankelättja eller i bästa fall
oförmåga att sätta sig in i tämligen
elementära nationalekonomiska
sammanhang.
Inte ens konjunkturpolitiken,
där många vänstersinnade ekonomer har äran av ett i god mening
radikalt nytänkande kan numera
frias från en anklagelse för att ha
fastnat i ett träsk av nya slags fördomar. Dogmen att full sysselsättning ej låter sig förenas med ett
’ stabilt penningvärde har tagits till
51
förevändning för att på det mest
slapphänta sätt försumma vården
av penningvärdet. Samhällsekonomins ironi råkar foga det så att
just inflationen i våra dagar är den
största faran för sysselsättningen.
Även här har sålunda ovilligheten
att tänka sina tankar till slut fått
vänstern in i en återvändsgränd.
Idefattigdomen gör sig inte alls
bra gällande inom den ekonomiska
politiken och angränsande fält. Men
det är där bristande logik, tankelättja och ovillighet att lära av erfarenheten märks särskilt tydligt.
Kulturella och konstnärliga aktiviteter i vidare mening komprometteras ohjälpligt av en allians med
ett så anspråksfullt och lättsinnigt
tänkande. Samtidskänslan, den
medvetenhet vi arbetar oss fram
till, har en mångfald facetter och
kan ej skapas eller ens återskapas
i en enskild hj ärna. Den är i sig
ett kollektiv. Så mycket viktigare
då att den är sammanhängande och
hållbar i alla sina delar. En sjuk
logik leder så småningom till en
sjuk konst och en förmörkad litteratur.
Antiintellektualism
Gammalkonservatismen och vänsterradikalismen är båda i grund
och botten antiintellektuella läror.
Den förra slog vakt om en bestå-
ende ordning och dess privilegier.
Den senare slår i teorin vakt om
kollektivet och myter om en ekonomisk, social och kulturell likriktning, som i praktiken blir lik- 52
tyrliga med ett outhärdligt förtryck
av de avvikande. Mot allt detta
välorganiserade oförnuft kan j ag
ej inse att vi har annat att ställa
än tron på förnuftet och en fast
föresats att även i handling tillämpa dess påkostande etik. En sådan
beslutsamhet omsatt i praktiken
har oerhörda konsekvenser.
Åter skall man fråga, vad har då
detta med kulturen och det konstnärliga skapandet att göra. Med
»tro» på förnuftet menar jag tilltro. Häri ligger inlagt föreställningen att till vårt förfogande står möjligheten att välj a en väg, den enda,
som leder till en framtid som inte
bara är dräglig utan till och med
ljus. Vilken mänsklig aktivitet kan
stå kallsinnig inför valet mellan en
pessimistisk åskådning och en tro
på rika outnyttjade möjligheter?
Utan tro på mänsklighetens framtid måste mycket snart både konstOm renlevnad
nären, vetenskapsmannen och industrimannen uppleva sin aktivitet
som bortkastad möda. Med en så-
dan tro kan de yttersta ansträngningar te sig som spännande och
meningsfull pliktuppfyllelse, som
gör livet värt att leva trots lidandets och dödens ofrånkomlighet.
Jag kan tänka mig en konst i det
tålmodiga sökandets, kärlekens och
fördragsamhetens tecken. Tålmodigt exploaterande alla nyvinningar och ideer i stället för rastlöst
hetsande efter tvivelaktig originalitet. Kärleksfullt närmande sig den
värld och den verklighet som är
människornas lott i stället för flykt
in i absurdismens mardrömmar.
Fördragsamt accepterande sida vid
sida olika konstnärliga uttrycksformer och stilriktningar, hederligt
grundade i konstnärernas personlighet i stället för avantgardets förtryck.
l våra dagar har man för länge sedan upphört att vänta någon
motsvarighet mellan en extatisk proletär renlevnadsförkunnelse och
förkunnarens levnadssätt. Vem vet, hur månget anatema över guldkrogarnas publik och guldkrogarnas vanor, som kommit till medan
ännu gnidkrogarnas njutningsmedel och glädjeämnen kommo tankarna och orden att flöda lättare? Vem förvånar sig längre, när den
’rättrogne’ kommunisten påkallar det förhatliga tjuvsamhällets polis
till skydd för sin högst privata äganderätt?
Svensk Tidskrift 1926