Nils Flygs väg till nazismen
1963
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
NILS FLYGS VÄG TILL NAZISMEN
l
DE SVENSKA nazisterna spelade aldrig någon större politisk roll under
30-talet; de hade inte ens någon
egen riksdagsman; deras ledare var
alla mer eller mindre obskyra personer som rörde sig i politikens utmarker. Den uppenbara svagheten
med vår inhemska nazism var att
den helt saknade anknytning till
s. k. bredare folkliga lager – till
skillnad från moderrörelsen i Tyskland. Skulle nazismen någonsin bli
en makt att räkna med i Sverige
måste den vinna insteg i arbetarklassen. Mot slutet av 30-talet inträffade det märkliga att ett arbetarparti, Socialistiska partiet – representerat av tre riksdagsmän i
Andra kammaren och med Folkets
Dagblad som språkrör – kom att
föra en tyskvänlig politik. Partiledare var Nils Flyg och han hade
starka förbindelser inom hela arbetarrörelsen, både den politiska
och fackliga. 1941 kunde LO :s tidskrift slå fast, att »det finns som
bekant Fliignazister inom fackföreningsrörelsen». Och Holger Carlsson anser i sin bok »Nazismen i
Sverige», 1942, att Flyg »representerar för ögonblicket den kanske
Av fil. mag. ERIK LUNDBERG
farligaste grenen av nazismen i Sverige, därför att han har så lätt att
segla under falsk flagg». Till skillnad från de övriga nazisterna i Sverige hade Nils Flyg en intressant
politisk bana, och när man följer
hans liv kommer man att tänka på
andra trettiotalsöden från kontinenten – urspårade och politiskt
misslyckade existenser som Doriot
och Laval i Frankrike.
För de flesta framstod han som
en simpel förrädare; den bilden
möter man i de politiska självbiografier där Nils Flyg skymtar i
periferin. För att få en någorlunda
riktig bild av honom måste man
gå till hans egna broschyrer, hans
uttalanden i riksdagen och hans
ledarartiklar i Folkets Dagblad. Då
upptäcker man till sin förvåning,
att det finns konsekvens i hans utveckling – hur otrolig och sammanhangslös den än verkar vid en
första anblick.
Han var född 1891 och var i ungdomen typograf och kom från början av sitt liv med i arbetarrörelsen. Han var särskilt intresserad av
bildningsfrågor och var en av initiativtagarna till ABF; han skrev
bl. a. dess första studiehandbok.
l
_,
Efter sprängningen av socialdemokratiska partiet 1917 var han en
av ledarna inom ungdomsförbundet
för det nya Vänstersocialistiska
partiet. Vid de följande sprängningarna av kommunistpartiet –
1921 och 1924 – följde han med
vänstergrupperna, alltså de Moskvaorienterade. Under 20-talet var han
chef för Fraros förlag och gav då
ut en rad klassiska skrifter av
Marx, Engels och Lenin. Hans huvudintresse kom att bli utrikespolitik, och från år 1929 är han utrikesredaktör i Folkets Dagblad. Från
detta år är han också kommunistisk riksdagsman, men vid samma
års sprängning gick han liksom
alla partiets riksdagsmän med Kilbom, när denne bröt med Moskva,
en brytning som ytterligare markerades när partiet 1934 kallade sig
Socialistiska Partiet – en mot
Moskva obunden form av kommunism. 1937 splittrades partiet en
sista gång; Kilbom uteslöts och
återvände till socialdemokratin, och
Nils Flyg stod kvar som partiledare; denna »flyg-grupp» omfattade alltså tre riksdagsmän och det
var under de följande åren som det
blev uppenbart, att Nils Flyg närmast var »nazist».
Uppgifterna om hans övergång
varierar. Holger Carlsson skriver
1942, att det är obekant när nazisterna »lyckades infånga» honom.
»Först under 1940 började det
emellertid bli klart var han i verkligheten stod.» Samma årtal finns
hos Zeth Höglund i dennes memo- 293
arer. Ture Nerman pekar på 1937
som ett år, då Nils Flyg »var ute på
en farlig väg som snart skulle föra
honom till rena nazismen». Och
Kilbom tar fram ett ännu tidigare
år, när han i sin bok »l hemligt uppdrag» skriver: »Nils Flygs försvar
av Mussolinis angrepp på Abessinien och senare bedrövliga övergång
till nazisterna var en utveckling
bort från arbetarvärlden.» Kilbom
är den som utförligast skriver om
Flyg – helt naturligt då de politiskt följdes åt ända till 1937. För
Kilbom är det ytterst angeläget att
betona, att Flygs övergång till nazismen saknar all konsekvens;
några politiska skäl får inte ligga
bakom denna utveckling, då vore
Kilbom själv ytterst komprometterad. Enligt honom behövde Flyg
till varje pris pengar och blev helt
enkelt köpt. Han var »en dubbelnatur. Han svek allt och alla inom arbetarrörelsen, allt eftersom han
trodde att det gagnade hans personliga intresse.»
Det intressanta – och som Kilbom helt förbigår – är emellertid
frågan om det egentligen var så
märkvärdigt att en svensk kommunist, som tog sin tjugotalsleninism
på allvar, hamnade bland nazisterna mot slutet av 30-talet. Tar man
den frågan på allvar blir Nils Flygs
öde intressant.
Naturligtvis måste sedan de djupaste skälen till en sådan övergång
som Flygs vara psykologiska, och
dem finns det ingen möjlighet att
komma åt. Några ord om honom
.,
•
294
som människa kan kanske vara på
sin plats, innan jag försöker redogöra för hans politiska utveckling.
Som så många av vänstersocialisterna- Ture Nerman, Zeth Höglund, Fabian Månsson och Fredrik
Ström -,—- var han litterärt intresserad. Han kunde skriva och skriva
ledigt. Att han var god talare är
omvittnat av alla. Ingeborg Björklund ger i en roman, »Han som
sjöng», 1935, en skildring av honom, en charmerande talare som
har lätt att få vänner och bli omtyckt men som samtidigt har något
dubbelbottnat i sig, något av skådespelare, en kommunist som trivs
på Rosenbad. Flygs dyrbara vanor
nämns också av Kilbom; han hade
t. ex. alltid bil – hur usla hans
affärer än var. Han hade ett »fullkomligt abnormt förakt för pengar».
Vid sprängningen 1929 gick förlagsledningen för Fram med Moskvagruppen, och revisionen blottade
de mest trassliga affärer, och Ny
Dag beskyllde Flyg för rent kriminella handlingar. Trots dessa offentliga beskyllningar vägrade Flyg
att åtala Ny Dag – något som
otvivelaktigt styrker anklagelserna.
Enligt Ingeborg Björklund – i ett
uttalande till Kilbom – var detta
en vändpunkt för Flyg. »Han ville
ha makt för att hämnas.» Här är
en bakgrund som kan förklara hans
senare inställning till Moskvakommunismen och något som förenar
honom med nazisterna – ett personligt hat till de svenska Moskvatrogna kommunisterna.
2
Vilka åsikter hade då en svensk
kommunist under slutet av 20-talet? Och hur kunde dessa åsikter
– om man höll fast vid dem –
föra fram till ett ställningstagande
för Hitlertyskland?
Först och främst vände sig kommunisterna mot Nationernas Förbund; den »representativa opinionen» som Tingsten skriver i »Svensk
utrikespolitisk debatt mellan världskrigen» hade tidigt godtagit Sveriges anslutning till förbundet; endast kommunisterna motionerade
riksdag efter riksdag under 20-talet
om att Sverige borde gå ut. Anledningen är dels »Nationernas Förbunds karaktär av de imperialistiska makternas intresseorganisation», dels att NF inte är en fredsorganisation »utan fastmer en sammanslutning för krigets organiserande». Så heter det i Flygs första
motion 1929 – synpunkter som
tidigare framförts av vänstersocialisterna och som endast återger
Lenins syn på NF, »ett förbund
som i verkligheten är ett rövarband,
en sammanslutning av banditer
som bara slåss inbördes och icke
hysa det minsta förtroende för
varandra». Förbundet är enligt Lenin ett exempel på »nya former för
kapitalisternas internationella sammanslutningar» som »exploatörerna» får tillgripa i det slutskede där
kapitalismen befinner sig – imperialismens epok. Flyg vänder sig
också ständigt mot den hårda Versaillesfreden och mot ententen. Le- …
nin ansåg att Versaillesfreden var
grymmare än Brest Litovsk, »långt
omänskligare – dikterad av de
båda ’demokratiska’ republikerna
Amerika och Frankrike samt det
’fria’ England». Lenins ovannämnda uttalanden återfinns i det
av Flyg år 1925 utgivna samlingsverket »Lenin. Läraren- Ledaren
-Kämpen.»
Och i sin första valbroschyr sä-
ger Flyg om socialdemokratin, att
den »står vid de borgerliga partiernas sida beträffande NF. Redan
vid dess bildande kallade Lenin det
för ’krämarnas rövarband’». Broschyren vänder sig f. ö. helt mot
socialdemokratin. Samma år –
1928 – hade Per Albin Hansson
präglat uttrycket »folkhem» och
karakteriserat sitt parti som ett
folkparti och skisserat den samförståndspolitik, som skulle föra till
resultat under 30-talet. Kommunisterna – och Flyg – står utanför
denna samlande politik. Per Albins
uttryck är enbart småborgerliga
fraser.
Så såg en kommunist under 20-
talet på NF, England-Frankrike
och på socialdemokratin. Flyg
skulle år efter år föra fram samma
åsikter; men han bryter med Moskva i slutet av 20-talet, och Sovjet
blir medlem av NF i början av 30-
talet. Då får Hitler makten i Tyskland – världen förändras och nya
politiska konstellationer uppstårmen Flyg behåller sina gamla åsikter i en förändrad värld. Och när
Sovjet blivit medlem av Geneveför- 295
bundet påminner han om Lenins
och Kominterns tidigare åsikter och
anser att ingenting har ändrats så
att man borde överge dem: snarare
har NF som organ för krigsberedelser ökat i styrka; Frankrike har
knutit en rad allianser, »alla i syfte
att åstadkomma en inringning av
Tyskland, vilket land för övrigt
mycket demonstrativt lämnat NF».
Medlemsskapet i NF är farligare
än någonsin; Sverige kan »dragas
in i det intrigspel, som NF :s möten
äro centra fön. Orden är hämtade
ur en motion 1935.
I och med att Sovjet accepterat
NF, gör naturligtvis de svenska
kommunisterna det också. Kritiken
mot Geneveorganisationen kommer
endast från Socialistiska partiet,
men som nya kritiker uppträder nu
under trettiotalet »Nationella förbundet, nationalsocialisterna och
den del av högern som visade nazistiska sympatier» – Tingstens
ord – en sammanställning som
onekligen pekar framåt. Och Flyg
tar samma år – 1935 – utifrån
sin socialistiskt-leninistiska åskådning ställning i Abessinienkonflikten. Naturligtvis ägnar Flyg sig
också åt övriga politiska frågor under trettiotalet – framför allt försvarsfrågan, frågan om tredjemansrätt och arbetsfred; i allt argumenterar han utifrån sin socialistiska
grundåskådning. Fast detsamma är
fallet med hans synpunkter i Abessinienkonflikten skulle hans inställning här definitivt föra honom bort
från arbetarrörelsen.
(
296
Under våren 1935 var frågan om
Italiens väntade anfall på Abessinien aktuell; i oktober kom själva
krigsutbrottet och Italien förklarades av NF som angripare; i november kom beslutet om sanktioner –
vilket som bekant aldrig blev totalt
och därigenom inte heller effektivt.
I Sverige uppstod från början av
året en livlig debatt, och en praktiskt taget enhällig opinion bildades till förmån för Abessinien och
»en önskan att folkförbundet denna
gång måste handla med kraft, om
icke dess auktoritet skulle gå helt
förlorad» JTingstenf. I England
fanns liknande stämningar. Om
folkförbundet genom effektiva sanktioner lyckades stoppa eller försvå-
ra den italienska aktionen skulle
detta betyda en varning för varje
stormakt och innebära hopp för de
små staterna; det blev därför av intresse för dessa att sluta upp kring
sanktionskravet, och i Sverige uttalade sig både Sandler och Unrlen
offentligt i denna riktning. Praktiskt taget alla riktningar och alla
tidningar slöt upp bakom dem. Men
under hösten, då en aktion från
NF :s sida verkade trolig skilde en
liten grupp av högertidningar ut
sig och började uttala sig mot Sveriges deltagande – se närmare härom i Tingstens redogörelse, s. 254-
257. Med denna grupp kom Folkets
Dagblad att samverka.
Hur argumenterade då Nils Flyg?
»Denna konflikt är ett sedan må-
nader planlagt överfall från den
italienska imperialismen mot det
svagare Abessinien.» Det är en
framstöt av rent imperialistisk karaktär: Italien behöver placera sitt
befolkningsöverskott och få igång
nytt arbete. Flyg vänder sig mot
påståendet »att Italiens uppträdande är ett bevis på hurudan fascismen är – en demokratisk-parlamentarisk stat skulle ej kunna uppträda på det sättet» och pekar på
hur England-Frankrike »skaffat
sig sina koloniala områden långt innan fascism och nationalsocialism
existerade». Nej, »Italiens planerade våldsdåd är av rent kapitalistisk-imperialistisk karaktär». Och
det är inte av någon sorts rättskänsla man gör invändningar från
London- »det är i de egna intressenas namn man opponerar sig».
Det som utspelas i Abessinien är
ingenting egendomligt. »Det ingår
som en karakteristisk del av det
sätt på vilket de stora kapitalistiska
makterna älska, bruka och komma
att uppträda gent emot svagare och
mindre makter.»
Under sommaren 1935 skriver
han: »Man hör ofta påståendet att
aktionen mot Abessinien visar vart
fascism och nationalsocialism leder.
I och för sig är detta riktigt. Men
det bortser från att fascismen i
Italien, nationalsocialismen i Tyskland liksom den borgerliga reaktionen i övrigt är politiska följdföreteelser och resultatet av det kapitalistiska systemets kris som så-
dan.» Flyg ser ingen väsentlig skillnad mellan Tyskland-Italien och
England: det är frågan om borgerlig reaktion på båda håll. Italien
har gjort en imperialistisk framstöt och kommit i konflikt med
England, och det är en konflikt
Sverige bör hålla sig utanför –
men genom medlemsskapet i NF
finns en stor risk för Sverige att
hamna på den engelska sidan. Att
rösta för sanktioner och därmed
riskera ett krig mellan England och
Italien innebär att man redan valt
sida. Problemet är inte »Italien
contra Abessinien utan Italien contra England». »Vi vänder oss mot
Sveriges deltagande i de av den
engelska imperialismens reaktionä-
ra regering nu föreslagna sanktionsåtgärderna.» England är ju
själva föregångslandet »ifråga om
att hänsynslöst och skändligt förtrampa kolonialfolken». Kilbom betecknar detta som Flygs »infama
kampanj till försvar för Mussolini».
Riktigare är kanske att kalla det
en intensiv kampanj mot England;
indirekt blev det naturligtvis ett
försvar för Mussolini. Han och hans
angrepp kom i skymundan. Den
brottslige var England som först
förhandlat med Mussolini och sedan – när det kände sig hotat –
använde NF enbart för sina intressen.
T. o. m. det italienska bombardemanget av den svenska ambulansen
försvarar Flyg under rubriken »Håll
huvudet kallt!». Mussolini är inte
en sådan dåre att han med avsikt
skulle bombardera en svensk ambulans. »Vad som skett i Abessinien skall fördömas- det skall dö-
297
mas hårt. Men det skall vara ett
fördömande av kriget som sådant.»
Vid denna tid gav hela den svenska
pressen – enligt Tingsten – ett
intryck av »våldsam, till en viss
grad besinningslös förbittring». Flyg
var helt ensam om att t. o. m. i
detta läge »söka förmildrande omständigheter».
»Håll huvudet kallt»! hade Branting uppmanat vid krigsutbrottet
1914, och Flyg anknöt till de orden.
Man kan inte bortse ifrån att hans
åsikter går att motivera, och man
kan inte heller – vid denna tid –
stämpla honom som simpel lycksökare: en sådan väljer inte så impopulära åsikter. Flygs åsikter om
det riskabla med sanktionspolitiken skulle ju senare få många anhängare i Sverige. Thulstrup skriver i »Aggressioner och allianser»,
1957: »Alla de som nu yrkade att
den kollektiva säkerheten borde
hävdas till förmån för Abessinien
gjorde inte klart för sig hur principiellt vittgående detta krav egentligen var. Efter att ha skyddat Abessinien mot Italien skulle NF svårligen kunnat undvika att också vid
förekommande tillfällen skydda
Österrike och Tjeckoslovakien mot
Tyskland.» Flyg var praktiskt taget ensam att inse detta redan 1935
och hamnade därigenom på samma
sida som Mussolinis direkta anhängare.
Den 24 april 1936 kunde Sandler
i riksdagen konstatera folkförbundsaktionens sammanbrott. Att
stå kvar i förbundet men ha mer
298
eller mindre .frihet i fråga om sanktioner – blev regeringens och de
större partiernas ståndpunkt i fortsättningen. Den l juli samma år
förklarade en rad mindre stater,
att de inte var bundna av sanktionsbestämmelserna längre; det
var praktiskt taget dödsdomen över
NF. Dess enda betydelse i fortsättningen var som konferensorgan.
Trots detta fortsätter Flyg med sin
kritik, fast det nu inte längre finns
någon grund för den; det fanns ju
ingen risk längre för ett land att
delta i ett förbund när deltagandet
inte längre förpliktade till något.
Ä ven om arbetarrörelsen i Sverige
officiellt hade anslutit sig till neutralitetslinjen fanns det emellertid
ingen tvekan om var dess sympatier låg. Nils Flygs synpunkter däremot sammanföll med den yttersta
högerns och dess krav på utträde
ur NF. Flygs åsikter kunde inte annat än uppfattas som en orientering åt axelmakterna. I ett nummer
av Veckojournalen, nr 12 för år
1962, där utdrag ur VVennergrens
dagbok publiceras, berättar VVennergren om ett samtal med Göring,
där denne bl. a. nämner att några
svenskar vänt sig till honom med
begäran om »finansiellt understöd,
bland dem redaktör Nils Flyg i Folkets Dagblad Politiken».
Och i maj 1937 rensas Kilbom
ut ur partiet och Flyg blir dess ledare. Hans förstamajtal detta år
berör splittringen inom arbetarrö-
relsen och innehåller bl. a. följande
uttalande: »Vi vill enighet mot den
nuvarande regeringens aktivistiska
utrikespolitik, vars icke erkända
syftemål är att inrangera Sverige
vid sidan av övriga smärre stater
– – – i den engelska imperialismens tjänst.» Och Leninorden om
»krämarnas rövarband» – NF –
får åter komma till användning.
Det centrala i hans politiska förkunnelse år 1937 är hatet mot England. Det enda som kan konkurrera
är avskyn för Sovjet – det är
Moskvarättegångarnas tid; vad som
sker i Moskva »är någonting så
ohyggligt, så beklagligt att orden
tryter då gärningen skall bedömas».
Vid tjugoårsminnet av revolutionen
uttalar han sig »för Lenin – mot
Stalin». Och man kan inte undgå
att känna lidelsen i hans ord, då
allt han kämpat för tycks förlorat:
»bärarna av 1917 års ideer inom
Sovjetunionen arkebuseras, deporteras eller slungas i fängelse». Socialismens ide är förfuskad överallt. Endast Flyg och hans parti
företräder en rak linje från 1917.
»Därför bekämpar vi Stalin- liksom vi bekämpar alla andra fiender till socialismen.»
Och nu får han för första gången
öppet beröm i nazistpressen. »Under årens lopp har det börjat
skymta fram en profil i svensk arbetarrörelse vars drag 1blivit allt mer
markanta. Det är Nils Flyg.» Så
heter det i Per Engdahls »Vägen
Framåt sommaren 1937». »Uteslutningen av Kilbom var en akt av
politisk renlighet.» Flyg vill – enligt Engdahl – skapa ett socialistiskt ideparti och hans uttalanden
»vittnar om en självständig syn
och en socialistisk övertygelse som
pekar framåt». Folkfronten är
»Världsjudendomens sista uppbåd»
– där förenas alla, kommunister
med socialdemokrater. »Men en
man har vägrat i vändningen. Det
är Nils Flyg. – – – Han vill inte
pruta på sin övertygelse.» Flygs
största förtjänst är att ha slagit hål
»på gängse demokratiska propagandanummer- t. ex. om NF eller
Sovjetunionen».
Onekligen intog Flyg en egen och
självständig hållning. Ingenstans
skymtar i hans skrifter och uttalanden några spår av nazistisk
ideologi; alltid argumenterar han
som marxist-leninist. Hans parti
»slår vakt om den ryska revolutionens förtrampade ide». Och denna ide hade – som framställningen
visat – fört honom till samma sida
som de svenska nazisterna, mot
England, mot NF och mot varje
tanke på en folkfront som skulle
innebära samarbete med kommunisterna; däremot samarbetade han
vid flera tillfällen med syndikalisterna.
Under de följande åren blev hans
ställningstagande mer markerat.
De som 1938 talar för ett »demokratins krig mot diktaturen» är enligt Flyg medvetna agenter för
fransk-engelska stormaktsintressen. Ingen motsättning mellan kapitalistiska stater kan vara värd ett
krig! De namn Flyg manar fram
och pekar på är Janres och Lenin,
29- 634846 Svensk Tidskrift H. 8-9 1963
..
299
Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht. Zimmerwaldrörelsen hade
ju vänt sig mot alla krig- ententens var inte rättvisare än centralmakternas. Samma linje menar
Flyg sig representera år 1938, när
så många tycktes betrakta ett engelskt krig mot Hitlertyskland med
gillande.
Vad visar ockupationen av Österrike samma år? »Det visar faran
av småstaternas tillit till NF. –
Österrikes integritet är garanterad
i förbundspakten – men NF gör
ingenting för att förhindra vad
som sker.» Och partiets arbetsutskott utfärdar ett upprop – mot
NF! »Gör upp med de politiker
som vill fjättra arbetarrörelsen vid
den kapitalistiska staten och vid
stormaktsintrigernas vagn!» Onekligen ett egenartat sätt att reagera
när Hitler införlivade Österrike och
Stortyskland var ett faktum. Det kan
vara onödigt att mer ingående följa
hans argumentering i fortsättningen
– hans öppet Hitlervänliga ståndpunkt accentueras endast ytterligare. Mot slutet av 1938 knyter han
också kontakt med tyska legationen och föreslår den 3 december ett
direkt samarbete; han kan då peka
på att han utifrån sina åsikter hamnat på Tysklands sida i konflikterna och inskärper att Folkets
Dagblad krävt »verklig neutralitetspolitik och Sveriges utträde ur NF».
– Se närmare härom i Lönnroths
»Den sv. utr.pol.s historia 1919-
1939», s. 161.
Den positivaste tolkningen av
300
hans beteende blir att han enbart
begär ekonomiskt stöd för att få
möjlighet att förfäkta åsikter han
alltid haft. Hans »nazism» består
ju för övrigt i att ständigt – vad
än Hitlertyskland företar sig –
fördöma själva händelsen och sedan utpeka England som den egentliga tillskyndaren. Den skändliga
Versaillesfreden och de franska och
engelska statsmännen från det
första världskriget har gjort Hitler
till vad han är och gett honom arbetsmaterial. Den negativaste tolkningen blir Kilboms – att Flyg
svek allt och alla för att kunna
rädda sin ekonomi. Häremot kan
man kanske invända att Kilbom
troligen fick det betydligt bättre sedan han gått tillbaka till socialdemokratin och blev direktör för
olika socialdemokratiska företag.
I valet 1940 fick Flyg omkring
18 000 röster. 1936 hade partiet haft
127 000! Men Flyg förnekar att han
är nazist. »Ensamma har vi hävdat
att England och Frankrike är imperialistiska makter. – – – Var
finns nazismen i detta?» Intressant
är att Flyg och Folkets Dagblad ofta
behandlar den algeriska frågan och
fransmännens politik i Afrika –
något som inte blev opportunt att
göra förrän under 50-talet i Sverige.
Men vid 1940 års urtima riksdag
deklarerar han öppet sin ståndpunkt: regeringen Per Albin borde
förstå att dess tid är ute. En ny tid
kräver nya män vid landets roder.
»Sverige ligger i den del av Europa
som anses tillhöra det s. k. tyska
livsrummet. Vår uppgift är att i frivillig samverkan hävda svenska folkets intressen. – Vi har en plikt
att fylla med all vår förmåga i gestaltningen av det nya Europa.»
Enligt Flyg skulle en tysk seger
innebära att det asiatiska och kommunistiska hotet likviderats, att en
sluten europeisk front mot Amerika
och storfinansen skapats och –
»det viktigaste: att ett samverkande
Europa blivit verklighet». Ett steg
framåt skulle tas genom en tysk
seger – ett steg i socialistisk riktning. Synpunkterna är från 1942
-i Folkets Dagblad den 14 november – och var bland de sista Flyg
framförde. Han dog kort efteråt, i
januari 1943- en månad då namnet Stalingrad var dag stod i tidningsrubrikerna och ingen fanns
som inte visste var El Alamein låg.
3
Det är ingen tvekan om att det
går en rak linje från den kommunistiske Nils Flyg som tar plats i
svenska riksdagen 1929 och den
Hitlervänlige som lämnar den 1940.
Det var mycket Flyg och nazisterna
hade gemensamt: den negativa inställningen till England och engelsk imperialism, den negativa inställningen till NF, avståndstagandet från demokratin överhuvudtaget, den fientliga attityden mot
svensk socialdemokrati och dess
folkhemsideologi och slutligen avskyn för Sovjet och hatet mot de
inhemska kommunisterna. Abessinienkonflikten hade fört till ett direkt samarbete; med frenesi hade
Flyg tagit avstånd från sanktionspolitiken med dess risk för Sverige
att hamna på engelsk sida i en –
som han tyckte- engelsk-italiensk
konflikt. I tidningspolemiken samverkade han med de nationella och
med nationalsocialisterna, i riksdagen med de förra också under 1936.
Efter uteslutningen av Kilbom får
han öppet beröm i nazistpressen,
och hans fortsatta kampanj mot
NF sammanfaller med nazisternas;
vid 1940 års riksdag talar han för
Sveriges anslutning till det nyordnade Europa. Under hans sista år
är Folkets Dagblad helt »tyska legationens språkrör». Så karakteriseras den i SOU 1946: 86.
Sedan kan man undra varför inte
Flyg fortsatte en självständig väg
som socialist: ett arbetarparti –
radikalare än socialdemokratin och
obundet i förhållande till Moskva
– borde ha – eller haft – en uppgift i Sverige. Han förfogade över
en inarbetad tidning som Folkets
Dagblad. Syndikalisterna var med
Flyg hösten 1935 och våren 1937;
också de tycks ha fört en kamp
mot »engelsk imperialism», mot
NF och mot Sovjet men kom ju att
bli bland de mest aktiva mot nazismen. Ännu på hösten 1938 kunde
Ture Nerman föreslå Flyg, att denne skulle göra om Folkets Dagblad
till ett språkrör mot all slags diktatur- något i stil med den efteråt
startade »Trots allt».
En förklaring till att Flyg inte
hade intressen i den riktningen är
301
ju att han aldrig haft något att invända mot diktaturen som diktatur; när han angriper Sovjet är det
Stalins regim han vänder sig mot
– inte diktaturen som sådan. När
de flesta i Sverige började se en
skiljelinje mellan demokrati och
diktatur kunde han inte uppfatta
läget så. Det fanns endast skillnad
mellan ekonomiska system. Något
intresse för den nermanska linjen
kunde han aldrig ha. Han såg hellre
skiljelinjen där Per Engdahl såg
den – för eller mot kommunismen.
Den viktigaste förklaringen till
hans utveckling tycks vara ett hat
mot England som man måste beteckna som patologiskt. Framställningen har visat hur detta löper genom hela hans politiska förkunnelse från 1920 till slutet av hans
liv. När England blev symbolen för
motståndet mot Tyskland och nazismen – hamnade Flyg följdriktigt bland Englands motståndare.
Ture Nerman pekar också på detta
som en förklaring till Flygs öde;
klämd mellan sina aversioner mot
England och Sovjet drevs han över
till Tyskland.
Det iögonenfallande med allt vad
han har gemensamt med nazisterna
är att det är uteslutande negativa
faktorer; han delade några av deras aversioner. Den positiva gemenskapen tycks däremot ha varit minimal; han omfattade aldrig- eller gav i varje fall aldrig uttryck
åt – någon nationalsocialistisk
ideologi; det väsentliga i denna –
rasmyten – står han helt främ- 302
mande för; vitalistiska eller antirationalistiska inslag finns inte, ledarkult saknas osv. Han klamrade sig
enbart fast vid det socialistiska inslaget i nationalsocialismen och
kunde på så sätt försäkra sig om
en känsla av kontinuitet i sitt liv.
Vad den unge Flyg drömt om i samband med Lenin skulle förverkligas
under Hitler. Han använde den
enda terminologi han var van att
använda, den marxistiska – till
förmån för ett land som syftade till
att förinta all marxism.
Man har en beklämmande känsla
av förstelning när man studerar
Flyg, av att något definitivt hakat
upp sig, av något sjukt: han är den
oföränderlige och konsekvente, han
står 1940 där hans stod 1929: det
är bara det att alla andra har flyttat sig och han därigenom hamnat
i helt ny omgivning. »Sådana halsbrytande saltomortaler som hr Flyg
utfört under sitt politiska liv har
jag i alla fall inte gjort», säger Per
Edvin Sköld 1940. På sätt och vis
hade inte Flyg gjort saltomortalen;
världen, livet eller vad man skall
säja hade gjort en saltomortal som
han inte deltagit i, och plötsligt
hade den gamle motståndaren till
engelsk imperialism, till Nationernas Förbund, till stalinism och
svensk socialdemokrati som enda
bundsförvant – nazisterna.
l
DE SVENSKA nazisterna spelade aldrig någon större politisk roll under
30-talet; de hade inte ens någon
egen riksdagsman; deras ledare var
alla mer eller mindre obskyra personer som rörde sig i politikens utmarker. Den uppenbara svagheten
med vår inhemska nazism var att
den helt saknade anknytning till
s. k. bredare folkliga lager – till
skillnad från moderrörelsen i Tyskland. Skulle nazismen någonsin bli
en makt att räkna med i Sverige
måste den vinna insteg i arbetarklassen. Mot slutet av 30-talet inträffade det märkliga att ett arbetarparti, Socialistiska partiet – representerat av tre riksdagsmän i
Andra kammaren och med Folkets
Dagblad som språkrör – kom att
föra en tyskvänlig politik. Partiledare var Nils Flyg och han hade
starka förbindelser inom hela arbetarrörelsen, både den politiska
och fackliga. 1941 kunde LO :s tidskrift slå fast, att »det finns som
bekant Fliignazister inom fackföreningsrörelsen». Och Holger Carlsson anser i sin bok »Nazismen i
Sverige», 1942, att Flyg »representerar för ögonblicket den kanske
Av fil. mag. ERIK LUNDBERG
farligaste grenen av nazismen i Sverige, därför att han har så lätt att
segla under falsk flagg». Till skillnad från de övriga nazisterna i Sverige hade Nils Flyg en intressant
politisk bana, och när man följer
hans liv kommer man att tänka på
andra trettiotalsöden från kontinenten – urspårade och politiskt
misslyckade existenser som Doriot
och Laval i Frankrike.
För de flesta framstod han som
en simpel förrädare; den bilden
möter man i de politiska självbiografier där Nils Flyg skymtar i
periferin. För att få en någorlunda
riktig bild av honom måste man
gå till hans egna broschyrer, hans
uttalanden i riksdagen och hans
ledarartiklar i Folkets Dagblad. Då
upptäcker man till sin förvåning,
att det finns konsekvens i hans utveckling – hur otrolig och sammanhangslös den än verkar vid en
första anblick.
Han var född 1891 och var i ungdomen typograf och kom från början av sitt liv med i arbetarrörelsen. Han var särskilt intresserad av
bildningsfrågor och var en av initiativtagarna till ABF; han skrev
bl. a. dess första studiehandbok.
l
_,
Efter sprängningen av socialdemokratiska partiet 1917 var han en
av ledarna inom ungdomsförbundet
för det nya Vänstersocialistiska
partiet. Vid de följande sprängningarna av kommunistpartiet –
1921 och 1924 – följde han med
vänstergrupperna, alltså de Moskvaorienterade. Under 20-talet var han
chef för Fraros förlag och gav då
ut en rad klassiska skrifter av
Marx, Engels och Lenin. Hans huvudintresse kom att bli utrikespolitik, och från år 1929 är han utrikesredaktör i Folkets Dagblad. Från
detta år är han också kommunistisk riksdagsman, men vid samma
års sprängning gick han liksom
alla partiets riksdagsmän med Kilbom, när denne bröt med Moskva,
en brytning som ytterligare markerades när partiet 1934 kallade sig
Socialistiska Partiet – en mot
Moskva obunden form av kommunism. 1937 splittrades partiet en
sista gång; Kilbom uteslöts och
återvände till socialdemokratin, och
Nils Flyg stod kvar som partiledare; denna »flyg-grupp» omfattade alltså tre riksdagsmän och det
var under de följande åren som det
blev uppenbart, att Nils Flyg närmast var »nazist».
Uppgifterna om hans övergång
varierar. Holger Carlsson skriver
1942, att det är obekant när nazisterna »lyckades infånga» honom.
»Först under 1940 började det
emellertid bli klart var han i verkligheten stod.» Samma årtal finns
hos Zeth Höglund i dennes memo- 293
arer. Ture Nerman pekar på 1937
som ett år, då Nils Flyg »var ute på
en farlig väg som snart skulle föra
honom till rena nazismen». Och
Kilbom tar fram ett ännu tidigare
år, när han i sin bok »l hemligt uppdrag» skriver: »Nils Flygs försvar
av Mussolinis angrepp på Abessinien och senare bedrövliga övergång
till nazisterna var en utveckling
bort från arbetarvärlden.» Kilbom
är den som utförligast skriver om
Flyg – helt naturligt då de politiskt följdes åt ända till 1937. För
Kilbom är det ytterst angeläget att
betona, att Flygs övergång till nazismen saknar all konsekvens;
några politiska skäl får inte ligga
bakom denna utveckling, då vore
Kilbom själv ytterst komprometterad. Enligt honom behövde Flyg
till varje pris pengar och blev helt
enkelt köpt. Han var »en dubbelnatur. Han svek allt och alla inom arbetarrörelsen, allt eftersom han
trodde att det gagnade hans personliga intresse.»
Det intressanta – och som Kilbom helt förbigår – är emellertid
frågan om det egentligen var så
märkvärdigt att en svensk kommunist, som tog sin tjugotalsleninism
på allvar, hamnade bland nazisterna mot slutet av 30-talet. Tar man
den frågan på allvar blir Nils Flygs
öde intressant.
Naturligtvis måste sedan de djupaste skälen till en sådan övergång
som Flygs vara psykologiska, och
dem finns det ingen möjlighet att
komma åt. Några ord om honom
.,
•
294
som människa kan kanske vara på
sin plats, innan jag försöker redogöra för hans politiska utveckling.
Som så många av vänstersocialisterna- Ture Nerman, Zeth Höglund, Fabian Månsson och Fredrik
Ström -,—- var han litterärt intresserad. Han kunde skriva och skriva
ledigt. Att han var god talare är
omvittnat av alla. Ingeborg Björklund ger i en roman, »Han som
sjöng», 1935, en skildring av honom, en charmerande talare som
har lätt att få vänner och bli omtyckt men som samtidigt har något
dubbelbottnat i sig, något av skådespelare, en kommunist som trivs
på Rosenbad. Flygs dyrbara vanor
nämns också av Kilbom; han hade
t. ex. alltid bil – hur usla hans
affärer än var. Han hade ett »fullkomligt abnormt förakt för pengar».
Vid sprängningen 1929 gick förlagsledningen för Fram med Moskvagruppen, och revisionen blottade
de mest trassliga affärer, och Ny
Dag beskyllde Flyg för rent kriminella handlingar. Trots dessa offentliga beskyllningar vägrade Flyg
att åtala Ny Dag – något som
otvivelaktigt styrker anklagelserna.
Enligt Ingeborg Björklund – i ett
uttalande till Kilbom – var detta
en vändpunkt för Flyg. »Han ville
ha makt för att hämnas.» Här är
en bakgrund som kan förklara hans
senare inställning till Moskvakommunismen och något som förenar
honom med nazisterna – ett personligt hat till de svenska Moskvatrogna kommunisterna.
2
Vilka åsikter hade då en svensk
kommunist under slutet av 20-talet? Och hur kunde dessa åsikter
– om man höll fast vid dem –
föra fram till ett ställningstagande
för Hitlertyskland?
Först och främst vände sig kommunisterna mot Nationernas Förbund; den »representativa opinionen» som Tingsten skriver i »Svensk
utrikespolitisk debatt mellan världskrigen» hade tidigt godtagit Sveriges anslutning till förbundet; endast kommunisterna motionerade
riksdag efter riksdag under 20-talet
om att Sverige borde gå ut. Anledningen är dels »Nationernas Förbunds karaktär av de imperialistiska makternas intresseorganisation», dels att NF inte är en fredsorganisation »utan fastmer en sammanslutning för krigets organiserande». Så heter det i Flygs första
motion 1929 – synpunkter som
tidigare framförts av vänstersocialisterna och som endast återger
Lenins syn på NF, »ett förbund
som i verkligheten är ett rövarband,
en sammanslutning av banditer
som bara slåss inbördes och icke
hysa det minsta förtroende för
varandra». Förbundet är enligt Lenin ett exempel på »nya former för
kapitalisternas internationella sammanslutningar» som »exploatörerna» får tillgripa i det slutskede där
kapitalismen befinner sig – imperialismens epok. Flyg vänder sig
också ständigt mot den hårda Versaillesfreden och mot ententen. Le- …
nin ansåg att Versaillesfreden var
grymmare än Brest Litovsk, »långt
omänskligare – dikterad av de
båda ’demokratiska’ republikerna
Amerika och Frankrike samt det
’fria’ England». Lenins ovannämnda uttalanden återfinns i det
av Flyg år 1925 utgivna samlingsverket »Lenin. Läraren- Ledaren
-Kämpen.»
Och i sin första valbroschyr sä-
ger Flyg om socialdemokratin, att
den »står vid de borgerliga partiernas sida beträffande NF. Redan
vid dess bildande kallade Lenin det
för ’krämarnas rövarband’». Broschyren vänder sig f. ö. helt mot
socialdemokratin. Samma år –
1928 – hade Per Albin Hansson
präglat uttrycket »folkhem» och
karakteriserat sitt parti som ett
folkparti och skisserat den samförståndspolitik, som skulle föra till
resultat under 30-talet. Kommunisterna – och Flyg – står utanför
denna samlande politik. Per Albins
uttryck är enbart småborgerliga
fraser.
Så såg en kommunist under 20-
talet på NF, England-Frankrike
och på socialdemokratin. Flyg
skulle år efter år föra fram samma
åsikter; men han bryter med Moskva i slutet av 20-talet, och Sovjet
blir medlem av NF i början av 30-
talet. Då får Hitler makten i Tyskland – världen förändras och nya
politiska konstellationer uppstårmen Flyg behåller sina gamla åsikter i en förändrad värld. Och när
Sovjet blivit medlem av Geneveför- 295
bundet påminner han om Lenins
och Kominterns tidigare åsikter och
anser att ingenting har ändrats så
att man borde överge dem: snarare
har NF som organ för krigsberedelser ökat i styrka; Frankrike har
knutit en rad allianser, »alla i syfte
att åstadkomma en inringning av
Tyskland, vilket land för övrigt
mycket demonstrativt lämnat NF».
Medlemsskapet i NF är farligare
än någonsin; Sverige kan »dragas
in i det intrigspel, som NF :s möten
äro centra fön. Orden är hämtade
ur en motion 1935.
I och med att Sovjet accepterat
NF, gör naturligtvis de svenska
kommunisterna det också. Kritiken
mot Geneveorganisationen kommer
endast från Socialistiska partiet,
men som nya kritiker uppträder nu
under trettiotalet »Nationella förbundet, nationalsocialisterna och
den del av högern som visade nazistiska sympatier» – Tingstens
ord – en sammanställning som
onekligen pekar framåt. Och Flyg
tar samma år – 1935 – utifrån
sin socialistiskt-leninistiska åskådning ställning i Abessinienkonflikten. Naturligtvis ägnar Flyg sig
också åt övriga politiska frågor under trettiotalet – framför allt försvarsfrågan, frågan om tredjemansrätt och arbetsfred; i allt argumenterar han utifrån sin socialistiska
grundåskådning. Fast detsamma är
fallet med hans synpunkter i Abessinienkonflikten skulle hans inställning här definitivt föra honom bort
från arbetarrörelsen.
(
296
Under våren 1935 var frågan om
Italiens väntade anfall på Abessinien aktuell; i oktober kom själva
krigsutbrottet och Italien förklarades av NF som angripare; i november kom beslutet om sanktioner –
vilket som bekant aldrig blev totalt
och därigenom inte heller effektivt.
I Sverige uppstod från början av
året en livlig debatt, och en praktiskt taget enhällig opinion bildades till förmån för Abessinien och
»en önskan att folkförbundet denna
gång måste handla med kraft, om
icke dess auktoritet skulle gå helt
förlorad» JTingstenf. I England
fanns liknande stämningar. Om
folkförbundet genom effektiva sanktioner lyckades stoppa eller försvå-
ra den italienska aktionen skulle
detta betyda en varning för varje
stormakt och innebära hopp för de
små staterna; det blev därför av intresse för dessa att sluta upp kring
sanktionskravet, och i Sverige uttalade sig både Sandler och Unrlen
offentligt i denna riktning. Praktiskt taget alla riktningar och alla
tidningar slöt upp bakom dem. Men
under hösten, då en aktion från
NF :s sida verkade trolig skilde en
liten grupp av högertidningar ut
sig och började uttala sig mot Sveriges deltagande – se närmare härom i Tingstens redogörelse, s. 254-
257. Med denna grupp kom Folkets
Dagblad att samverka.
Hur argumenterade då Nils Flyg?
»Denna konflikt är ett sedan må-
nader planlagt överfall från den
italienska imperialismen mot det
svagare Abessinien.» Det är en
framstöt av rent imperialistisk karaktär: Italien behöver placera sitt
befolkningsöverskott och få igång
nytt arbete. Flyg vänder sig mot
påståendet »att Italiens uppträdande är ett bevis på hurudan fascismen är – en demokratisk-parlamentarisk stat skulle ej kunna uppträda på det sättet» och pekar på
hur England-Frankrike »skaffat
sig sina koloniala områden långt innan fascism och nationalsocialism
existerade». Nej, »Italiens planerade våldsdåd är av rent kapitalistisk-imperialistisk karaktär». Och
det är inte av någon sorts rättskänsla man gör invändningar från
London- »det är i de egna intressenas namn man opponerar sig».
Det som utspelas i Abessinien är
ingenting egendomligt. »Det ingår
som en karakteristisk del av det
sätt på vilket de stora kapitalistiska
makterna älska, bruka och komma
att uppträda gent emot svagare och
mindre makter.»
Under sommaren 1935 skriver
han: »Man hör ofta påståendet att
aktionen mot Abessinien visar vart
fascism och nationalsocialism leder.
I och för sig är detta riktigt. Men
det bortser från att fascismen i
Italien, nationalsocialismen i Tyskland liksom den borgerliga reaktionen i övrigt är politiska följdföreteelser och resultatet av det kapitalistiska systemets kris som så-
dan.» Flyg ser ingen väsentlig skillnad mellan Tyskland-Italien och
England: det är frågan om borgerlig reaktion på båda håll. Italien
har gjort en imperialistisk framstöt och kommit i konflikt med
England, och det är en konflikt
Sverige bör hålla sig utanför –
men genom medlemsskapet i NF
finns en stor risk för Sverige att
hamna på den engelska sidan. Att
rösta för sanktioner och därmed
riskera ett krig mellan England och
Italien innebär att man redan valt
sida. Problemet är inte »Italien
contra Abessinien utan Italien contra England». »Vi vänder oss mot
Sveriges deltagande i de av den
engelska imperialismens reaktionä-
ra regering nu föreslagna sanktionsåtgärderna.» England är ju
själva föregångslandet »ifråga om
att hänsynslöst och skändligt förtrampa kolonialfolken». Kilbom betecknar detta som Flygs »infama
kampanj till försvar för Mussolini».
Riktigare är kanske att kalla det
en intensiv kampanj mot England;
indirekt blev det naturligtvis ett
försvar för Mussolini. Han och hans
angrepp kom i skymundan. Den
brottslige var England som först
förhandlat med Mussolini och sedan – när det kände sig hotat –
använde NF enbart för sina intressen.
T. o. m. det italienska bombardemanget av den svenska ambulansen
försvarar Flyg under rubriken »Håll
huvudet kallt!». Mussolini är inte
en sådan dåre att han med avsikt
skulle bombardera en svensk ambulans. »Vad som skett i Abessinien skall fördömas- det skall dö-
297
mas hårt. Men det skall vara ett
fördömande av kriget som sådant.»
Vid denna tid gav hela den svenska
pressen – enligt Tingsten – ett
intryck av »våldsam, till en viss
grad besinningslös förbittring». Flyg
var helt ensam om att t. o. m. i
detta läge »söka förmildrande omständigheter».
»Håll huvudet kallt»! hade Branting uppmanat vid krigsutbrottet
1914, och Flyg anknöt till de orden.
Man kan inte bortse ifrån att hans
åsikter går att motivera, och man
kan inte heller – vid denna tid –
stämpla honom som simpel lycksökare: en sådan väljer inte så impopulära åsikter. Flygs åsikter om
det riskabla med sanktionspolitiken skulle ju senare få många anhängare i Sverige. Thulstrup skriver i »Aggressioner och allianser»,
1957: »Alla de som nu yrkade att
den kollektiva säkerheten borde
hävdas till förmån för Abessinien
gjorde inte klart för sig hur principiellt vittgående detta krav egentligen var. Efter att ha skyddat Abessinien mot Italien skulle NF svårligen kunnat undvika att också vid
förekommande tillfällen skydda
Österrike och Tjeckoslovakien mot
Tyskland.» Flyg var praktiskt taget ensam att inse detta redan 1935
och hamnade därigenom på samma
sida som Mussolinis direkta anhängare.
Den 24 april 1936 kunde Sandler
i riksdagen konstatera folkförbundsaktionens sammanbrott. Att
stå kvar i förbundet men ha mer
298
eller mindre .frihet i fråga om sanktioner – blev regeringens och de
större partiernas ståndpunkt i fortsättningen. Den l juli samma år
förklarade en rad mindre stater,
att de inte var bundna av sanktionsbestämmelserna längre; det
var praktiskt taget dödsdomen över
NF. Dess enda betydelse i fortsättningen var som konferensorgan.
Trots detta fortsätter Flyg med sin
kritik, fast det nu inte längre finns
någon grund för den; det fanns ju
ingen risk längre för ett land att
delta i ett förbund när deltagandet
inte längre förpliktade till något.
Ä ven om arbetarrörelsen i Sverige
officiellt hade anslutit sig till neutralitetslinjen fanns det emellertid
ingen tvekan om var dess sympatier låg. Nils Flygs synpunkter däremot sammanföll med den yttersta
högerns och dess krav på utträde
ur NF. Flygs åsikter kunde inte annat än uppfattas som en orientering åt axelmakterna. I ett nummer
av Veckojournalen, nr 12 för år
1962, där utdrag ur VVennergrens
dagbok publiceras, berättar VVennergren om ett samtal med Göring,
där denne bl. a. nämner att några
svenskar vänt sig till honom med
begäran om »finansiellt understöd,
bland dem redaktör Nils Flyg i Folkets Dagblad Politiken».
Och i maj 1937 rensas Kilbom
ut ur partiet och Flyg blir dess ledare. Hans förstamajtal detta år
berör splittringen inom arbetarrö-
relsen och innehåller bl. a. följande
uttalande: »Vi vill enighet mot den
nuvarande regeringens aktivistiska
utrikespolitik, vars icke erkända
syftemål är att inrangera Sverige
vid sidan av övriga smärre stater
– – – i den engelska imperialismens tjänst.» Och Leninorden om
»krämarnas rövarband» – NF –
får åter komma till användning.
Det centrala i hans politiska förkunnelse år 1937 är hatet mot England. Det enda som kan konkurrera
är avskyn för Sovjet – det är
Moskvarättegångarnas tid; vad som
sker i Moskva »är någonting så
ohyggligt, så beklagligt att orden
tryter då gärningen skall bedömas».
Vid tjugoårsminnet av revolutionen
uttalar han sig »för Lenin – mot
Stalin». Och man kan inte undgå
att känna lidelsen i hans ord, då
allt han kämpat för tycks förlorat:
»bärarna av 1917 års ideer inom
Sovjetunionen arkebuseras, deporteras eller slungas i fängelse». Socialismens ide är förfuskad överallt. Endast Flyg och hans parti
företräder en rak linje från 1917.
»Därför bekämpar vi Stalin- liksom vi bekämpar alla andra fiender till socialismen.»
Och nu får han för första gången
öppet beröm i nazistpressen. »Under årens lopp har det börjat
skymta fram en profil i svensk arbetarrörelse vars drag 1blivit allt mer
markanta. Det är Nils Flyg.» Så
heter det i Per Engdahls »Vägen
Framåt sommaren 1937». »Uteslutningen av Kilbom var en akt av
politisk renlighet.» Flyg vill – enligt Engdahl – skapa ett socialistiskt ideparti och hans uttalanden
»vittnar om en självständig syn
och en socialistisk övertygelse som
pekar framåt». Folkfronten är
»Världsjudendomens sista uppbåd»
– där förenas alla, kommunister
med socialdemokrater. »Men en
man har vägrat i vändningen. Det
är Nils Flyg. – – – Han vill inte
pruta på sin övertygelse.» Flygs
största förtjänst är att ha slagit hål
»på gängse demokratiska propagandanummer- t. ex. om NF eller
Sovjetunionen».
Onekligen intog Flyg en egen och
självständig hållning. Ingenstans
skymtar i hans skrifter och uttalanden några spår av nazistisk
ideologi; alltid argumenterar han
som marxist-leninist. Hans parti
»slår vakt om den ryska revolutionens förtrampade ide». Och denna ide hade – som framställningen
visat – fört honom till samma sida
som de svenska nazisterna, mot
England, mot NF och mot varje
tanke på en folkfront som skulle
innebära samarbete med kommunisterna; däremot samarbetade han
vid flera tillfällen med syndikalisterna.
Under de följande åren blev hans
ställningstagande mer markerat.
De som 1938 talar för ett »demokratins krig mot diktaturen» är enligt Flyg medvetna agenter för
fransk-engelska stormaktsintressen. Ingen motsättning mellan kapitalistiska stater kan vara värd ett
krig! De namn Flyg manar fram
och pekar på är Janres och Lenin,
29- 634846 Svensk Tidskrift H. 8-9 1963
..
299
Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht. Zimmerwaldrörelsen hade
ju vänt sig mot alla krig- ententens var inte rättvisare än centralmakternas. Samma linje menar
Flyg sig representera år 1938, när
så många tycktes betrakta ett engelskt krig mot Hitlertyskland med
gillande.
Vad visar ockupationen av Österrike samma år? »Det visar faran
av småstaternas tillit till NF. –
Österrikes integritet är garanterad
i förbundspakten – men NF gör
ingenting för att förhindra vad
som sker.» Och partiets arbetsutskott utfärdar ett upprop – mot
NF! »Gör upp med de politiker
som vill fjättra arbetarrörelsen vid
den kapitalistiska staten och vid
stormaktsintrigernas vagn!» Onekligen ett egenartat sätt att reagera
när Hitler införlivade Österrike och
Stortyskland var ett faktum. Det kan
vara onödigt att mer ingående följa
hans argumentering i fortsättningen
– hans öppet Hitlervänliga ståndpunkt accentueras endast ytterligare. Mot slutet av 1938 knyter han
också kontakt med tyska legationen och föreslår den 3 december ett
direkt samarbete; han kan då peka
på att han utifrån sina åsikter hamnat på Tysklands sida i konflikterna och inskärper att Folkets
Dagblad krävt »verklig neutralitetspolitik och Sveriges utträde ur NF».
– Se närmare härom i Lönnroths
»Den sv. utr.pol.s historia 1919-
1939», s. 161.
Den positivaste tolkningen av
300
hans beteende blir att han enbart
begär ekonomiskt stöd för att få
möjlighet att förfäkta åsikter han
alltid haft. Hans »nazism» består
ju för övrigt i att ständigt – vad
än Hitlertyskland företar sig –
fördöma själva händelsen och sedan utpeka England som den egentliga tillskyndaren. Den skändliga
Versaillesfreden och de franska och
engelska statsmännen från det
första världskriget har gjort Hitler
till vad han är och gett honom arbetsmaterial. Den negativaste tolkningen blir Kilboms – att Flyg
svek allt och alla för att kunna
rädda sin ekonomi. Häremot kan
man kanske invända att Kilbom
troligen fick det betydligt bättre sedan han gått tillbaka till socialdemokratin och blev direktör för
olika socialdemokratiska företag.
I valet 1940 fick Flyg omkring
18 000 röster. 1936 hade partiet haft
127 000! Men Flyg förnekar att han
är nazist. »Ensamma har vi hävdat
att England och Frankrike är imperialistiska makter. – – – Var
finns nazismen i detta?» Intressant
är att Flyg och Folkets Dagblad ofta
behandlar den algeriska frågan och
fransmännens politik i Afrika –
något som inte blev opportunt att
göra förrän under 50-talet i Sverige.
Men vid 1940 års urtima riksdag
deklarerar han öppet sin ståndpunkt: regeringen Per Albin borde
förstå att dess tid är ute. En ny tid
kräver nya män vid landets roder.
»Sverige ligger i den del av Europa
som anses tillhöra det s. k. tyska
livsrummet. Vår uppgift är att i frivillig samverkan hävda svenska folkets intressen. – Vi har en plikt
att fylla med all vår förmåga i gestaltningen av det nya Europa.»
Enligt Flyg skulle en tysk seger
innebära att det asiatiska och kommunistiska hotet likviderats, att en
sluten europeisk front mot Amerika
och storfinansen skapats och –
»det viktigaste: att ett samverkande
Europa blivit verklighet». Ett steg
framåt skulle tas genom en tysk
seger – ett steg i socialistisk riktning. Synpunkterna är från 1942
-i Folkets Dagblad den 14 november – och var bland de sista Flyg
framförde. Han dog kort efteråt, i
januari 1943- en månad då namnet Stalingrad var dag stod i tidningsrubrikerna och ingen fanns
som inte visste var El Alamein låg.
3
Det är ingen tvekan om att det
går en rak linje från den kommunistiske Nils Flyg som tar plats i
svenska riksdagen 1929 och den
Hitlervänlige som lämnar den 1940.
Det var mycket Flyg och nazisterna
hade gemensamt: den negativa inställningen till England och engelsk imperialism, den negativa inställningen till NF, avståndstagandet från demokratin överhuvudtaget, den fientliga attityden mot
svensk socialdemokrati och dess
folkhemsideologi och slutligen avskyn för Sovjet och hatet mot de
inhemska kommunisterna. Abessinienkonflikten hade fört till ett direkt samarbete; med frenesi hade
Flyg tagit avstånd från sanktionspolitiken med dess risk för Sverige
att hamna på engelsk sida i en –
som han tyckte- engelsk-italiensk
konflikt. I tidningspolemiken samverkade han med de nationella och
med nationalsocialisterna, i riksdagen med de förra också under 1936.
Efter uteslutningen av Kilbom får
han öppet beröm i nazistpressen,
och hans fortsatta kampanj mot
NF sammanfaller med nazisternas;
vid 1940 års riksdag talar han för
Sveriges anslutning till det nyordnade Europa. Under hans sista år
är Folkets Dagblad helt »tyska legationens språkrör». Så karakteriseras den i SOU 1946: 86.
Sedan kan man undra varför inte
Flyg fortsatte en självständig väg
som socialist: ett arbetarparti –
radikalare än socialdemokratin och
obundet i förhållande till Moskva
– borde ha – eller haft – en uppgift i Sverige. Han förfogade över
en inarbetad tidning som Folkets
Dagblad. Syndikalisterna var med
Flyg hösten 1935 och våren 1937;
också de tycks ha fört en kamp
mot »engelsk imperialism», mot
NF och mot Sovjet men kom ju att
bli bland de mest aktiva mot nazismen. Ännu på hösten 1938 kunde
Ture Nerman föreslå Flyg, att denne skulle göra om Folkets Dagblad
till ett språkrör mot all slags diktatur- något i stil med den efteråt
startade »Trots allt».
En förklaring till att Flyg inte
hade intressen i den riktningen är
301
ju att han aldrig haft något att invända mot diktaturen som diktatur; när han angriper Sovjet är det
Stalins regim han vänder sig mot
– inte diktaturen som sådan. När
de flesta i Sverige började se en
skiljelinje mellan demokrati och
diktatur kunde han inte uppfatta
läget så. Det fanns endast skillnad
mellan ekonomiska system. Något
intresse för den nermanska linjen
kunde han aldrig ha. Han såg hellre
skiljelinjen där Per Engdahl såg
den – för eller mot kommunismen.
Den viktigaste förklaringen till
hans utveckling tycks vara ett hat
mot England som man måste beteckna som patologiskt. Framställningen har visat hur detta löper genom hela hans politiska förkunnelse från 1920 till slutet av hans
liv. När England blev symbolen för
motståndet mot Tyskland och nazismen – hamnade Flyg följdriktigt bland Englands motståndare.
Ture Nerman pekar också på detta
som en förklaring till Flygs öde;
klämd mellan sina aversioner mot
England och Sovjet drevs han över
till Tyskland.
Det iögonenfallande med allt vad
han har gemensamt med nazisterna
är att det är uteslutande negativa
faktorer; han delade några av deras aversioner. Den positiva gemenskapen tycks däremot ha varit minimal; han omfattade aldrig- eller gav i varje fall aldrig uttryck
åt – någon nationalsocialistisk
ideologi; det väsentliga i denna –
rasmyten – står han helt främ- 302
mande för; vitalistiska eller antirationalistiska inslag finns inte, ledarkult saknas osv. Han klamrade sig
enbart fast vid det socialistiska inslaget i nationalsocialismen och
kunde på så sätt försäkra sig om
en känsla av kontinuitet i sitt liv.
Vad den unge Flyg drömt om i samband med Lenin skulle förverkligas
under Hitler. Han använde den
enda terminologi han var van att
använda, den marxistiska – till
förmån för ett land som syftade till
att förinta all marxism.
Man har en beklämmande känsla
av förstelning när man studerar
Flyg, av att något definitivt hakat
upp sig, av något sjukt: han är den
oföränderlige och konsekvente, han
står 1940 där hans stod 1929: det
är bara det att alla andra har flyttat sig och han därigenom hamnat
i helt ny omgivning. »Sådana halsbrytande saltomortaler som hr Flyg
utfört under sitt politiska liv har
jag i alla fall inte gjort», säger Per
Edvin Sköld 1940. På sätt och vis
hade inte Flyg gjort saltomortalen;
världen, livet eller vad man skall
säja hade gjort en saltomortal som
han inte deltagit i, och plötsligt
hade den gamle motståndaren till
engelsk imperialism, till Nationernas Förbund, till stalinism och
svensk socialdemokrati som enda
bundsförvant – nazisterna.