Nils-Eric Sandberg; En åderförkalkad ekonomi

NILS-ERIC SANDBERG:
En åderförkalkad
ekonomi
Efter hundra år av tillväxt har
den svenska ekonomin drabbats
av senilitet. Detta är både onö-
digt och självförvållat.
Orsaken är den offentliga
sektorns tillväxt och den ekonomiska politiken. Marknadens belönings- och sanktionssystem –
de mekanismer som genererar
tillväxt och skapar ekonomisk
disciplin – har satts ur funktion.
skattetrycket och de generösa
bidragssystemen har försvagat
de ekonomiska incitamenten.
Arbetskraft och investeringar
hamnar inte i de sektorer där
efterfrågan stiger. Medan bruttolönekostnaderna ökat med ca
85 % under åttiotalet har reallönerna ökat med 0,25 %.
Redaktör Nils-Eric Sandberg är
ledarskribent i Dagens Nyheter.
S
verige står nu inför en ekonomisk
kris, som vanligt. Visserligen arbetar industrin för full maskin och har
brist på arbetskraft. Men underskottet i
bytesbalansen ökar, räntorna stiger, inflationen accelererar. Och tillväxten är sedan länge bara ca hälften av omvärldens,
trots att Sverige på papperet har lägre
arbetslöshet och högre produktivt utnyttjande av arbetskraften.
Varför? Den svenska ekonomin är
starkt exportstyrd, dvs den växer och arbetar efter impulserna från den internationella marknaden. Och vi har nu haft en
exceptionell högkonjunktur i omvärlden
under åtta år, med USA som motor. Enligt alla tidigare samband borde den
svenska ekonomin sedan 1982legat på en
permanent konjunkturtopp. Men vi kombinerar nu högkonjunkturens nackdelar
– efterfrågetryck, inflation, höga räntor –
med lågkonjunkturens nackdelar av låg
tillväxt och uteblivna reallönelyft.
På sextiotalet var tillväxten 4,4 procent
per år i genomsnitt. Under lågkonjunkturåret 1966 sjönk den till 2,1 procent.
Det är mer än vad ekonomin presterade
högkonjunkturåret 1989, 1,9 procent.
stagnationen ter sig svårbegriplig, eller
åtminstone onödig, i ett längre perspektiv.
Sverige har haft naturtillgångar som exploaterats för internationell efterfrågan
med stor vinst – trä, malm, järn. Visserligen kom industrialiseringen hundra år
senare till Sverige än till Västeuropa. Men
vi kom snart ikapp. 1870-1970 hade
Sverige den snabbaste ekonomiska tillväxten i västvärlden, och överträffades
endast av Japan.
Vi vinner på krig
Efter varje genomsnittligt världskrig stä!-
J
88
ler Sverige upp som Västeuropas restauratör: Vi levererar investeringsvaror till
Västeuropas återuppbyggnad. Sverige
deltar inte i krigen, annat än genom att
exportera järnmalm till den sida som för
tillfället har övertaget. Därmed får svensk
industri en säljarens marknad när alla länder måste importera trä, järn och maskiner för återuppbyggnaden.
1949 följde Sverige med pundets devalvering mot dollarn med 30 procent.
Nettot blev en devalvering av kronan med
10 procent mot konkurrentländerna. Året
efter startade Koreakriget med en enorm
efterfrågan på industrivaror. Via Marshallplanen skänkte USA enorma summor för renoveringen av Västeuropa.
Tjugo feta år
Den svenska industrin stod med en orörd
produktionsapparat efter kriget. Devalveringen gav en enorm konkurrensfördeL
Kombinationen av Marshallplanen och
Koreakriget utlöste en enorm efterfrågan
på svenska varor. Så svensk industri fick
en extrem högkonjunktur under tjugo år,
1950-70.600 000 personer flyttade från
fattig landsbygd till bättre betalda arbeten
i industri och tätortsservice. Industrins
enda problem var att få arbetskraft och
maskiner nog för att kunna klara beställningarna.
Så kom 1970. Efter valet höjde regeringen skatterna i allmänhet och marginalskatterna i synnerhet och framkallade
en egen liten lågkonjunktur. Sedan kom
första oljeprischocken och en internationell lågkonjunktur som Sverige försökte
hoppa över med hjälp av utlandslån.
Troligen drabbades Sverige extra svårt
av att energipriserna steg. Ty det drev upp
priserna på investeringar, och den svenska industrin var skräddarsydd för att tillverka investeringsvaror. Men det räcker
inte som förklaring till att en permanent
kostnadskris startade 1973-74. Då gick
staten före i löneförhandlingarna och
drev upp lönelyften. Sedan fördubblade
riksdagen löneskatterna, från 11 till 23
procent, för att få pengar till viktiga sociala reformer som kunde ge fler röster.
Och sedan följde devalveringar, kostnadskris, bytesbalansunderskott och nya
devalveringar, till 1981-82. Då devalverade först den borgerliga och sedan den
På sextiotalet var tillväxten 4,4 %-
högkonjunkturåret 1989 var den
1,9%
socialdemokratiska regeringen med sammanlagt 27 procent på drygt ett år. Det
var en växelkursjustering med latinamerikanska mått. Den råkade komma
precis före en internationell högkonjunktur som gav ett enormt vinstlyft åt den
svenska exportindustrin. Detta var en
följd av den explosion i tillväxt i USA som
Reagans ekonomiska politik startade.
Reagan kritiserades våldsamt i nästan
all svensk press för att han var ”reaktionär”. Om han lytt alla råd av socialdemokratiska tidningar och statsråd och kraftigt höjt skatterna skulle västvärldens och
därmed Sveriges ekonomi präglats av en
långvarig amerikansk lågkonjunktur. Givetvis hade Reagan då av svensk press givits ansvaret för detta.
I denna bakgrund ligger mycket av förklaringen till att vi nu har ett nytt akut utbrott av den permanenta kostnadskrisen.
Åderförkalkning
Dagens ekonomiska problem tycks vara
överhettning och bytesbalansunderskott
Båda diagnoserna är tvivelaktiga. Om en
ekonomi med en tillväxttakt på 1,5 BNPprocent visar tecken på överhettning är
problemet inte överhettning utan tröghet i
resursallokeringen: Arbetskraft och investeringar hamnar inte i de sektorer där
efterfrågan stiger, marknaderna fungerar
inte. Problemet måste vara ekonomisk
åderförkalkning.
1973-74 gick staten före i löneförhandlingarna och drev upp lönelyften samtidigt som riksdagen fördubblade löneskatterna från 11 till
23 %.
Bytesbalansen visar underskott trots
att både hushållen och den offentliga sektorn kraftigt ökar sitt finansiella sparande.
Det här går inte riktigt ihop.
Den stora minusposten i bytesbalansen
är räntor på företagens lån för utlandsinvesteringar. Att de svenska transnatiö-
nella företagen investerar utomlands är
logiskt – det är en följd av deras storlek;
den svenska marknaden är relativt liten;
för att kunna utnyttja den långa seriens
ekonomi måste de sälja utomlands; alltså
tillverkar de där marknaden finns.
Eftersom Sverige ingår i världsmarknaden, bl a som en nation med stor efterfrågan på komponenter till sin verkstadsindustri, är det besynnerligt att de utländska investeringarna i Sverige inte utgör mer än ca 15-20 procent av Sveriges
investeringar utomlands. Eller, rättare,
det är kanske inte besynnerligt, ty det
finns en förklaring på allt. Men det är all- 89
varligt. Det är ett tecken av många på att
Sverige inte erbjuder en tillväxtvänlig fö-
retagsekonomisk ekologi.
Kostnadskrisen …
Fram till 1970-71 gick allting bra. Därefter föll tillväxttakten från drygt 4 till
knappt 1,5 procent. Och därefter har lö-
nekostnaderna i Sverige stigit snabbare än
i konkurrentländerna, med tillfälliga avbrott för upprepade devalveringar. Fortfarande ligger vi över omvärlden i kostnader och under i tillväxt. Om de här trenderna står sig kommer Sverige att falla
efter i BNP och levnadsstandard. Och om
inte kronan devalveras igen stiger räntan
till en nivå som helt knäcker investeringarna, och därmed pressar ned tillväxttakten ytterligare.
Varför har den svenska ekonomin så
snabbt växlat takt, från hög- till lågtillväxtekonorni? Inget annat land i modern
ekonomisk historia har så snabbt skiftat
tempo för så långvarig räckvidd.
.. . är en skattekris
Det som var unikt för Sverige under sjuttiotalet var inte lågtillväxt och oljeprisökningar; det drabbade alla. Utan det unika
för Sverige var de höjda skatte- och utgiftskvoterna. Medan de allra flesta konkurrentländerna låg kvar på utgifts- och
skattekvoter om ca 40 procent av BNP
(och har stannat kvar där) höjde regeringarna i Sverige 1971-81 skattekvoten med
10 BNP-procent och utgiftskvoten med
19 BNP-procent. Sverige hamnade därmed i en extrem skatte- och utgiftsposition – som vi därefter har behållit.
Det intressanta är att den permanenta
90
svenska kostnadskrisen-dvs våra ”överkostnader” mot konkurrentländerna –
startar samtidigt som skattetrycket stiger.
Sambandet är nog ingen slump, utan en
förklaring. Sedan 1971 har BNP stigit
realt ca 40 procent. Reallönerna i industrin har stigit endast ca 3 procent.
1970-88 ökade totala antalet sysselsatta i ekonomin med 530 000 personer.
Sysselsättningen i offentlig sektor ökade
med 539 000 personer medan den sjönk i
industrin med 79 000 personer.
1980-90 har den offentliga sektorn tagit 90 procent av den reala BNP-ökningen, i fasta priser. Men makroskattebasen
är inte BNP (som inkluderar nettot mot
utlandet och ersättning för kapitalförslitning). Utan makroskattebasen är NNI,
nettonationalinkomsten. Och den är, med
reservation för alla mätfel, långt lägre än
BNP. Alltså kan man lugnt säga att den
offentliga sektorn lagt beslag på hela den
resursökning som kunde disponeras för
privat konsumtion.
Offentliga monopol
De nytillkommande resurserna av arbetskraft har nästan helt absorberats av de
offentliga monopolen. All teori och erfarenhet säger att monopol arbetar ineffektivt och suger ut konsumenterna. Varken teorin eller erfarenheten medger undantag för skattefinansierade offentliga
monopol.
Svensk ekonomi är som vanligt exportstyrd. Omvärlden ligger kvar i en kraftig
högkonjunktur. Ändå stagnerar tillväxt
och investeringar i Sverige, medan löner,
priser och inflationstakt accelererar.
Det är svårt att finna förklaringarna i
annat än den offentliga sektorn och den
ekonomiska politiken. Där har marknadens belönings- och sanktionssystem –
dvs de mekanismer som genererar tillväxt
och skapar ekonomisk disciplin- satts ur
funktion.
skattetrycket och de generösa bidragssystemen måste ha försvagat de ekonomiska incitamenten. Sambandet mellan
prestation och betalning är nästan helt avklippt. Ett växande antal har full betalning
för ledighet, och nettoskillnaden mellan
arbetsinkomst och förtidspension blir allt
mindre.
De utländska investeringarna i Sverige är bara ca 15-20% av Sveriges
investeringar utomlands- ett tecken av många på att Sverige inte erbjuder en tillväxtvänligföretagsekonomisk ekologi.
Vi anpassar oss
De extrema svenska lönelyften har två
logiska förklaringar. Bruttolönekostnaderna, som i hög grad övervältras i priserna, har under åttiotalet ökat med ca 85
procent. Reala nettolönerna, som ska betala priserna, har ökat med 0,25 procent.
(Gabriel Steins undersökning för Ekonomifakta.) skattekilarna – för normallönen 80 procent – tvingar helt enkelt
löntagarna att kräva extrema bruttolyft
för att försvara sitt reala netto.
Teorin om rationella förväntningar ger
den andra förklaringen.
Om människor ser en viss politisk åtgärd varje gång en viss ekonomisk situation uppträder väntar de sig att saken ska
upprepas. De har vant sig vid ett visst
mönster, och de anpassar sitt beteende
efter dessa förväntningar. Alltså diskonterar de politikernas ekonomiska ingrepp i
förväg.
Alla har lärt sig att när exportindustrin
sviktar och arbetslösheten hotar devalverar regeringen och ger industristöd. Alltså
Sedan 1971 har BNP stigit realt ca
40 % – reallönerna i industrin har
stigit endast ca 3 %.
är det ofarligt för facket och företagen att
enas om ohållbara kostnadsökningar; blir
det farligt klarar regeringen upp det.
Facken vet att de alltid skyddas av
industristöd, till 90 procent skattefinansierad arbetslöshetsförsäkring och ett
nästan gränslöst generöst AMS. Strejker
och extrema lönelyft behöver aldrig leda
till inkomstbortfall.
91
Marknadens alla sanktioner mot excesser i kostnader har staten reformerat
bort. Synden är nu helt utan straff. Och
varför skulle man då inte synda?
De som inte kan historia
Om man får döma efter den politiska retoriken har beslutsfattarna och opinionsbildarna inom åtminstone socialdemokratin, kommunisterna och centern glömt
allt vad de eventuellt lärt sig om Sveriges
ekonomiska historia. De tycks inte veta
att industrin och välståndet byggdes upp
av entreprenörskap, ekonomiska incitament och skyddad äganderätt. Utan de
tycks tro att välståndet bestäms av politiska beslut och genereras på försäkringskassorna.
Och att döma av människors beteenden tycks deras anhängare tro på deras
ord. Vem ska man kritisera för detta?