Nils-Eric Sandberg; Det statsbärande partiets Moment 22
2004
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Det statsbärande partiets
l av Nils Eric Sandberg
Hyresregleringen och arbetsrättslagstiftningen förutsätter evig kris.
Och bidrar aktivt till att göra den evig.
D
E SOCIALDEMOKRATISKA regeringarna har
i decennier lovat att eliminera bostadsbristen och arbetslösheten. Här har partiet fastnat i ett evigt moment 22. Det förlamar tyvärr inte bara partiet utan också
hela samhället.
Den bostadssociala utredningen 1945 föreslog reformer – subventioner, allmännyttiga bolag – som inom
kort skulle bygga bort bostadsbristen.
Bostaden är en social rättighet, förklarade Ingvar
Carlsson 1974, som motiv för förslaget om generella räntesubventioner.
Hösten 1988 publicerade partiet, med finansiell hjälp
av Riksbankens Jubileumsfond, boken ”Socialdemokratins samhälle”- en hyllningsskrift till partiets hundraårsjubileum. Den var skriven av sexton socialdemokracip, att staten kriminaliserar företagets uppsägning av
arbetskraft. Endast i mycket speciella fall får en företagare
säga upp anställda. Undantag gäller endast om företaget drabbas av ”arbetsbrist”- dvs hotas av konkurs. Men
företagaren kan då minska personalen endast via LASdvs regeln att sist anställd ska först ut.
”Det viktigaste för vårt parti är jobben, jobben och
jobben!” Så skrek Mona Sahlin i ett valtall994, kanske
i tron att ett skrik fungerade som analys.
Enligt den nya regeringsförklaringen ska arbetsrätten skärpas. Det ska bli svårare för företagen att säga upp
anställda, och de anställda ska få starkare rättsposition
mot arbetsgivaren.
Men allt detta innebär att partiet i praktiken har helt
kapitulerat för bostadsbrist och arbetslöshet.
Hyresregleringen säger en hyreslägenhet aldrig får
tiska forskare och presenterades
som ett vetenskapligt arbete. På
omslaget står: ”SAP har förändrats
från underklassens motståndsrö-
relse till statsbärande parti.”
Regelsystemen för hyresutbjudas till marknadshyra. Ty om
hyresgästen inte kan betala marknadshyra blir han/hon utan bostad.
Arbetsrätten säger att en arbetsgivare i princip inte får säga upp en
anställd -ty då blir den f d anställde
reglering och arbetsrätt
På den presskonferens i LOborgen där boken presenterades
efterlyste jag en vetenskaplig definition av begreppet ”statsbärande
parti” i ett land där även andra partier har tillstånd att delta i valen.
har som fundamental
arbetslös.
premiss att marknaden
EN FRI MARKNAD
aldrig kommer i balans. På en fri marknad – antag detta,
med hjälp av er fantasi -kommer
fastighetsägaren att ta ut den hyra hon/han kan få. Om
hyresgästerna tycker att den är för hög går de till ett
annat hus, där de kan få en våning till ett lägre pris.
De socialdemokratiska forskarna skruvade besvärat på
sina breda bakar och ville inte ge något besked.
I boken beskriver en författare den socialdemokratiska bostadspolitiken som en ”success story”.
En huvudpunkt i denna ”success story” är hyresregleringen. Den infördes 1942 (lagen är daterad 15 juni),
att gälla från l oktober. Den var avsedd som tillfällig
krigstidsåtgärd. Den gäller fortfarande, fast under annat
namn (bruksvärdereglering).
jOBB EN VIKTIGAST
Full sysselsättning har varit ett huvudmål för socialdemokratin sedan partiet tog kommandot över landet 1932.
En fast anställning har blivit en social rättighet.
1974 kom den nya arbetsrätten. Den innebar, i prinIIISvensk Tidskrift 12004, nr 61
På en fri marknad för arbete- antag etc- kommer de
som är missnöjda med arbetsgivaren och lönen att lämna
företaget och gå till ett annat, som betalar bättre. Om
de mister jobbet går de till nästa jobb.
Dessa villkor är helt normala för de marknader som
finns i balans.
Men: här kommer partiets moment 22:
Regelsystemen för hyresreglering och arbetsrätt har
som fundamental premiss att marknaden aldrig kommer i balans.
Hyresregleringen utgår från att fastighetsägaren alltid har övertaget. Hyresgästerna måste alltid skyddas
Moment 22.
från kravet på marknadshyror.
Varför? Jo, därför att bostadsbristen är evig. Alltid, alltid råder
bostadsbrist. Det är därför hyresgästen aldrig kan flytta till en
annan lägenhet om han är missnöjd med sin hyra. Varken subventioner eller bostadsbidrag kan
få bostadsmarknaden i balans. En
evig bostadsbrist ger fastighetsä-
garen ett evigt övertag.
Samma gäller på det som kallas ”arbetsmarknaden”. Arbetsrättsreglerna utgår från att det alltid råder generell arbetslöshet –
dvs brist på efterfrågan på arbete.
Ty bara då har arbetsgivaren det
övertag som arbetsrättsreglerna
utgår från, och som motiverar
dem.
Så: socialdemokratins bostadspolitik och arbetsmarknadspolitik bygger på premissen att vi för
all framtid har bostadsbrist och
arbetslöshet.
Regleringarna ger sin egen
motivering. Hyresregleringen begränsar lönsamheten av fastighetsägande och incitamenten för
byggande av hyreslägenheter.
Följden blir bostadsbrist.
Arbetsrättsreglerna (och kollektivavtalen) gör det
dyrt att anställa, och begränsar därmed företagens incitament att anställa. Följden blir arbetslöshet.
Kombinationen av kollektivavtal, löneskatter och
arbetsrättsregler sätter ett mycket högt minimipris på
arbetskraft. Därmed blir det orimligt dyrt och riskabelt
för företagare att anställa personer med osäkra meriterungdomar, invandrare. Alltså hamnar de grupperna i
arbetslöshet. På en fri marknad skulle de fått jobb.
Så: den socialdemokratiska bostadspolitik och arbetsmarknadspolitik som dikterat svensk ekonomi under
Oscar Andersson (OA), Bostadsbristen,
Söndags-Nisse, 1898.
mer än ett halvt sekel har haft som premiss evig bostadsbrist, evig arbetslöshet. Det är partiets moment 22.
Ekonomins, politikens och partiets historia borde
inbjuda till någon intressant slutsats. Men vem i regeringen skulle kunna dra den?
Nils-Eric Sandberg (n_e_sandberg@hotmail.com) är
publicist.
lSvensk Tidskrift l2oo4, nr 61 lm
l av Nils Eric Sandberg
Hyresregleringen och arbetsrättslagstiftningen förutsätter evig kris.
Och bidrar aktivt till att göra den evig.
D
E SOCIALDEMOKRATISKA regeringarna har
i decennier lovat att eliminera bostadsbristen och arbetslösheten. Här har partiet fastnat i ett evigt moment 22. Det förlamar tyvärr inte bara partiet utan också
hela samhället.
Den bostadssociala utredningen 1945 föreslog reformer – subventioner, allmännyttiga bolag – som inom
kort skulle bygga bort bostadsbristen.
Bostaden är en social rättighet, förklarade Ingvar
Carlsson 1974, som motiv för förslaget om generella räntesubventioner.
Hösten 1988 publicerade partiet, med finansiell hjälp
av Riksbankens Jubileumsfond, boken ”Socialdemokratins samhälle”- en hyllningsskrift till partiets hundraårsjubileum. Den var skriven av sexton socialdemokracip, att staten kriminaliserar företagets uppsägning av
arbetskraft. Endast i mycket speciella fall får en företagare
säga upp anställda. Undantag gäller endast om företaget drabbas av ”arbetsbrist”- dvs hotas av konkurs. Men
företagaren kan då minska personalen endast via LASdvs regeln att sist anställd ska först ut.
”Det viktigaste för vårt parti är jobben, jobben och
jobben!” Så skrek Mona Sahlin i ett valtall994, kanske
i tron att ett skrik fungerade som analys.
Enligt den nya regeringsförklaringen ska arbetsrätten skärpas. Det ska bli svårare för företagen att säga upp
anställda, och de anställda ska få starkare rättsposition
mot arbetsgivaren.
Men allt detta innebär att partiet i praktiken har helt
kapitulerat för bostadsbrist och arbetslöshet.
Hyresregleringen säger en hyreslägenhet aldrig får
tiska forskare och presenterades
som ett vetenskapligt arbete. På
omslaget står: ”SAP har förändrats
från underklassens motståndsrö-
relse till statsbärande parti.”
Regelsystemen för hyresutbjudas till marknadshyra. Ty om
hyresgästen inte kan betala marknadshyra blir han/hon utan bostad.
Arbetsrätten säger att en arbetsgivare i princip inte får säga upp en
anställd -ty då blir den f d anställde
reglering och arbetsrätt
På den presskonferens i LOborgen där boken presenterades
efterlyste jag en vetenskaplig definition av begreppet ”statsbärande
parti” i ett land där även andra partier har tillstånd att delta i valen.
har som fundamental
arbetslös.
premiss att marknaden
EN FRI MARKNAD
aldrig kommer i balans. På en fri marknad – antag detta,
med hjälp av er fantasi -kommer
fastighetsägaren att ta ut den hyra hon/han kan få. Om
hyresgästerna tycker att den är för hög går de till ett
annat hus, där de kan få en våning till ett lägre pris.
De socialdemokratiska forskarna skruvade besvärat på
sina breda bakar och ville inte ge något besked.
I boken beskriver en författare den socialdemokratiska bostadspolitiken som en ”success story”.
En huvudpunkt i denna ”success story” är hyresregleringen. Den infördes 1942 (lagen är daterad 15 juni),
att gälla från l oktober. Den var avsedd som tillfällig
krigstidsåtgärd. Den gäller fortfarande, fast under annat
namn (bruksvärdereglering).
jOBB EN VIKTIGAST
Full sysselsättning har varit ett huvudmål för socialdemokratin sedan partiet tog kommandot över landet 1932.
En fast anställning har blivit en social rättighet.
1974 kom den nya arbetsrätten. Den innebar, i prinIIISvensk Tidskrift 12004, nr 61
På en fri marknad för arbete- antag etc- kommer de
som är missnöjda med arbetsgivaren och lönen att lämna
företaget och gå till ett annat, som betalar bättre. Om
de mister jobbet går de till nästa jobb.
Dessa villkor är helt normala för de marknader som
finns i balans.
Men: här kommer partiets moment 22:
Regelsystemen för hyresreglering och arbetsrätt har
som fundamental premiss att marknaden aldrig kommer i balans.
Hyresregleringen utgår från att fastighetsägaren alltid har övertaget. Hyresgästerna måste alltid skyddas
Moment 22.
från kravet på marknadshyror.
Varför? Jo, därför att bostadsbristen är evig. Alltid, alltid råder
bostadsbrist. Det är därför hyresgästen aldrig kan flytta till en
annan lägenhet om han är missnöjd med sin hyra. Varken subventioner eller bostadsbidrag kan
få bostadsmarknaden i balans. En
evig bostadsbrist ger fastighetsä-
garen ett evigt övertag.
Samma gäller på det som kallas ”arbetsmarknaden”. Arbetsrättsreglerna utgår från att det alltid råder generell arbetslöshet –
dvs brist på efterfrågan på arbete.
Ty bara då har arbetsgivaren det
övertag som arbetsrättsreglerna
utgår från, och som motiverar
dem.
Så: socialdemokratins bostadspolitik och arbetsmarknadspolitik bygger på premissen att vi för
all framtid har bostadsbrist och
arbetslöshet.
Regleringarna ger sin egen
motivering. Hyresregleringen begränsar lönsamheten av fastighetsägande och incitamenten för
byggande av hyreslägenheter.
Följden blir bostadsbrist.
Arbetsrättsreglerna (och kollektivavtalen) gör det
dyrt att anställa, och begränsar därmed företagens incitament att anställa. Följden blir arbetslöshet.
Kombinationen av kollektivavtal, löneskatter och
arbetsrättsregler sätter ett mycket högt minimipris på
arbetskraft. Därmed blir det orimligt dyrt och riskabelt
för företagare att anställa personer med osäkra meriterungdomar, invandrare. Alltså hamnar de grupperna i
arbetslöshet. På en fri marknad skulle de fått jobb.
Så: den socialdemokratiska bostadspolitik och arbetsmarknadspolitik som dikterat svensk ekonomi under
Oscar Andersson (OA), Bostadsbristen,
Söndags-Nisse, 1898.
mer än ett halvt sekel har haft som premiss evig bostadsbrist, evig arbetslöshet. Det är partiets moment 22.
Ekonomins, politikens och partiets historia borde
inbjuda till någon intressant slutsats. Men vem i regeringen skulle kunna dra den?
Nils-Eric Sandberg (n_e_sandberg@hotmail.com) är
publicist.
lSvensk Tidskrift l2oo4, nr 61 lm