Nationalitetens rätt och segermakt
1938
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
NATIONALITETENs
RÄTT OCH SEGERMAKT
NÅGRA ALLMÄNNA REFLEXIONER
Av docent ELIS HASTAD, Stockholm.
DET finns en berömd uppsats av Harald Hjärne, betitlad »Nationalismens århundrade» och skriven den 31 december 1899, på
aftonen till det tjugonde seklets morgon. I dessa dagar, då den
sudettyska nationalitetsrörelsen ställt Europa inför ett nytt
världskrigs hot, har det sitt stora intresse att göra några utdrag
därur. I uppsatsen ligger både en dom över den hänsynslösa
nationalitetsrörelsen och en oro för dess katastrofala urladdningar. Hjärne skrev bland annat:
»Skaldernas romantiska trånad efter en förgången folklig guldålder, den historiska vetenskapens uppdagande av generationernas
sammanhang, språkforskarnes tolkning af förgätna skriftalster och
tungomålens stamträd, – dessa och flerfaldiga andra inflytelser undergräfde inbillningarna om de isolerade individernas jämnstrukenhet och stärkte behofvet af inbördes solidaritet på de gemensamma
släktminnenas grund. Framtidsförhoppningarna rättfärdigades med
åberopande af siirskilda arfsanspråk i stället för den naturliga människans rättigheter. Det förflutna upphöjdes till norm för krafven på
det närvarandes omgestaltning, i olika måtto för öfrigt alltefter olika
ideal. Där kunskapen om hvad som varit ej förslog, där kom fantasien villigt till hjälp, och till och med den medvetna förfalskningen
spelade ä fven i denna lofvärda sak sin historiska roll. Nationalitetsrörelsen blef en makt, som utbredde sina verkningar från den ena
änden af Europa till den andra. Dess skema blef dock, trots allt betonande af säregna folklynnen och bildningsartcr, enformigt nog i
all sin skiftande omklädnad. öfverallt framträda samma yrkanden
på statsgriinsernas regleringar efter språken, på förvaltningens och
undervisningens omstöpning i former, som kallades ’nationella’, därför att de återspeglade och skärpte den likartade böjelsen för afsöndring och själfbelåtenhet. Till och med nationalprofeterna likna
hvarandra så där tämligen i andlig fysionomi och agitatoriska åthäfvor. Grundtvig t. ex. har åtskillige själsfränder i Tyskland och
485
Elis Håstad
Italien, bland ryssar och polacker och smärre slaver. Och med nå-
gon förändring i namn och historiska exempel te sig de nationalistiska tidningsartiklarna ännu i dag inom de mest skilda länder
nästan såsom översättningar eller bearbetningar af ett gemensamt
original. – – – –
Så snart lifvets verkliga kraf fingo utöfva sin makt, så snart sakintresset fick tränga själfbespeglingen i bakgrunden, framträdde vårt
århundrades europeiska karaktär i hvarjc lifskraftigt folks institutioner och arbete. Ty i hvarje sådant folks utveckling är numera den
allmänna kulturen en vida starkare makt iin dess egna särskilda
insats. De nationella egendomligheter, hvilka såsom sådana enkom
understrykas och omhuldas, beteckna i dc flesta fall blott efterblifna
skeden i kulturens tillägnan. Den verkliga nationalbegåfningen röjer
sin själfständighet i förmågan att uppnå en allt högre kultur utan
hänsyn till något annat snitt än det, som betecknas af kulturens egna
villkor. Liksom den egna personligheten tappar bort sig själf i den
tomma jakten efter originalitet, så kan intet folk lägga en tum till
sin växt genom ängslig vård om sin nationalitet.»
Hjärne erkände att nationalitetsrörelsen »i sin måm främjat
utvecklingen genom att bl. a. >>Undanröja hindren för splittrade
folks samarbete» och »stärka samhörighetsbandet inom hvarje
sarskildt folk», och han pekade särskilt på Tysklands och Italiens
enhet, »varigenom två stora kulturfolk vunnit åtminstone förutsättningarna för en framåtgående utveckling på en bredare
grundval.» (Han fick också uppleva Finlands självständighet och
blev en av det fria Finlands varmaste vänner.) Men
»grundsatsen, att någon viss nationalitet måste äga obegriinsadt
herravälde inom en stat, som består af flere skilda folk, är lika godtycklig som det våldsamma införandet af en enda statsreligion. ’Nationalstaten’, som enligt visse politiske tänkare i det moderna Tyskland är den högsta af alla samhällsformer, må visserligen, så länge
nu gängse åskådningar råda, betraktas såsom en lycklig produkt, där
den nu en gång finns, af den historiska utvecklingsprocessen. Men
dess upprättande köpes för dyrt genom samhällstvångets användning
för att undertrycka nationella minoriteter eller genom verkliga kulturrikens och politiska unioners söndersprängning i hjälplösa små-
stater. – – – –
Nationalismen har sina predikanter och redskap, som väl kunna
mäta sig med den katolska reaktionens jesuiter.—- Främlingshatet i fosterlandets namn förbinder sig lätt med lusten att förfölja
kättare och klentrogne. Misstron till nationalitetsbekännelsens uppriktighet framkallar följdriktigt inkvisitoriska angrepp mot rasen
såsom sådan, liksom äfven dc döpte morernas och judarnas ättlingar
misshandlades och fördrefvos af den spanska fromheten. Därmed förflyttas nationalitetsmärket till människans naturbestämningar, som
486
Nationalitetens rätt och segermakt
ej kunna ändras af hennes fria vilja. Det upphör sålunda att beteckna en faktor i det mänskliga kulturlifvet och hemfaller under den
blinda fatalismens och den ovederläggliga vidskepelsens domvärjo.
Huruvida det kommande tjugonde århundradet får skåda en utveckling, som mildrar de nationella lidelsernas motsatser, är i denna
stund synnerligen ovisst. Det är minst lika sannolikt, att nationalismen i sin sammanflätning med andra äldre och nyare omstörtningsmakter samlar sina yttersta krafter till katastrofer i samma stil som
trettioåriga kriget och franska revolutionen.»
Korteligen sagt: Hjärne trodde på en västerländsk kulturgemenskap, som hade högre värde än nationalitetens, men han
tvivlade därför icke på nationalismens dynamiska, för att icke
säga dyrrarnitiska kraft. Vad Europa både vid världskrigets antändande i Sarajevo och framför allt efter världsfreden upplevt, är säkerligen nog för att överträffa den store historikerns
värsta farhågor. Hans förhoppning, att den västerländska kulturgemenskapen borde kunna överbygga klyftorna mellan nationaliteterna inom staterna, har blivit fåvitsk. Språk och ras,
»Blut und Boden», ha betytt oändligt mer i den mänskliga samlevnaden än känslan av delägarskap i en gemensam kultur, med
alla därur härflytande förpliktelser till humanitet, tolerans och
samdräkt.
Harald Hjärnes uppfattning av nationalismen torde ha varit
bestämmande för många av hans generation. I den låg nog mera
en tanke än en tro. Vår generation står ett helt annat erfarenhetsmaterial till buds. Vi veta mer om de lösta nationalitetsproblemens utfallande och om de olöstas faror. Nu kan problemet fixeras så: Finns det någon grund att tro annat än att
Europa måste löpa den nationalistiska linan uU Är Europas
·pulvrisering i småstater eller gränsernas rektifiering av godo
eller ondo~ Ha de nationalistiska rörelsernas hittillsvarande
vinningar – de många nya staterna – varit till fördel eller till
förfång för det västerländska kultursamhället~ Frågorna böra
lämpligen diskuteras i omvänd ordning.
Med viss rätt kan vår tids skeende sägas innebära, att den
europeiska historiens film rullas upp baklänges. Många av de
fria statsbildningar, som funnos under medeltiden eller senare
men som kastats över ända under den nya tidens religions- och
487
Elis Håstad
erövringskrig, ha återuppväckts från det döda. Det gäller om
Norge, det nu nittiofemprocentigt fria Island, den irländska fristaten, Polen, Litauen, det gamla kungariket Böhmen, Serbien
och Bulgarien; ja, det nya Grekland har ännu finare anor. Rumänien räknar sin upprinnelse i två gamla furstendömen, Estland och Lettland på visst sätt sin i den tyska ordensstaten. Av
de nya staterna är det blott Finland och Albanien, som ej bakom
sig ha några kända äldre, fastare organiserade självständiga
statsbildningar men som likväl bevarat sin starkt särpräglade
kultur århundraden igenom. Sina markantaste uttryck ha nationalitetsrörelserna därjämte fått i de tyska, italienska och
spanska nationalstaternas uppkomst och konsolidering, i Spanien dock på bekostnad av de språkligt åtskilda baskiska provinsernas frihet, som måhända i Guernica och Bilbao i fjol fick
sin blodiga epilog; det restlösa utplånandet av de månghundraåriga, i dikt och politisk vetenskap ofta förhärligade småstaterna
i Tyskland, Italien och delvis Spanien är nationalitetsrörelsens
kanske största kraftyttring. Endast Skottland, som för England
är vad Bayern var för Preussen, det gamla Burgund, varav spillrorna kringströtts och som nu ej längre inrymmer någon originell kultur, det språkligt trekluvna och därför obestämbara
Siebenbiirgen samt slutligen de sydryska folken från lillryssarna
i Ukraina (och rutenerna i Tjeckoslovakiet, Polen och Rumänien)
till de turkiska stammarna kring Svarta och Karpiska haven
innehade i äldre tider en självständighet, som nu upphört att
finnas till. Av dessa historiska områden representera dock endast de osteuropeiska längre något politiskt problem.
Det moderna Europa är alltså i färd med att restaurera kartan med medeltiden som modell. Blint eller seende har man gått
tillbaka till den tid, då Europas folkraser avslutat sina omvälvande vandringar och folkkulturer grundlades, som helt eller
fragmentariskt fortlevt oberoende av statsbildningar. Givetvis
är det ej härvid tal om någon precisionsartad kalkering, ej heller om en spikrak utvecklingskurva. Men lagbundenheten i utvecklingen är ofrånkomlig. När det ena underkuvade folket efter det andra förmår resa sig ur seklers tryck eller förtryck eller
– å andra sidan – språkligt enhetliga men politiskt splittrade,
historiskt patinerade stater försvinna, måste slutsatsen bli, att
man i nationalitetsrörelsen möter en utvecklingsmakt, i sig själv
så ohejdat stark, att den ej har något i styrka jämbördigt alter- 488
Nationalitetens rätt och segermakt
nativ och som därför knappast kan värdesättas genom hänvisning
till ett tänkt dylikt.
Det kan knappast förvåna, att nationalitetssträvandena tagit
organiserade former och blivit brännande i modern tid. Kraven på
nationell frihet eller »Anschluss» eller garantier för minoritetsskydd måste vara en naturlig produkt av folkbildningens utbredning och brytandet av människornas forna provinsiella isolering. Kraven ha också sitt upphov i nyuppväckta jämlikhetskänslor, d. v. s. i allmänna låt vara ibland grumliga demokratiska
åskådningar. Under philhellenismens och de polska upprorens
tid stöddes minoriteternas sak också automatiskt med stora ord
icke minst av den demokratiska radikalismen världen runt. I
Versaillesfreden, de västerländska demokratiernas verk, kodifierades i konsekvens härmed i princip nationalitetens rätt. De ideologiska motsättningarna till nationalsocialismens Tyskland ha
dock kommit ivern i nutida radikala läger för de gamla demokratiska traditionerna att ibland svalna eller att förbytas i sin
motsats. Saaromröstningen, vid vilken även arbetarna nästan
mangrant slöto upp i manifestation för Hitlers Tyskland, är
det mest expressiva vittnesbördet om att menige man i nationalitetsrörelsernas folkliga masshärar sätter språket över statsformen och ej delar utanförståendes ängslan för politiska system.
Blodet är tjockare än de politiska ideologiernas vatten.
Småstaternas rätt till eget liv borde knappast någon kunna
vilja förneka. I den mån de representera en gammal enhetlig
kultur, kan denna deras rätt ej vara mindre än vårt eget lands.
Endast dokumenterad livsoduglighet kan – och bör – vara ett
argument emot denna rätt. Europas kultur, med bortseende från
Sovjet-Ryssland, är på olika sätt tack vare stigande folkbildning, livligare kommunikationer, konfektion, film, sport o. s. v.
på väg att förallmänligas, varvid de olika staternas nationella
egenarter bilda endast varianter eller utgöra blott olika täljare
till en gemensam nämnare. Friläggandet och uppblomstringen
av gamla kulturer berikar härvid den europeiska kulturvärlden
utan att sönderbryta den och skapar den mångfald i enheten,
som just säges vara ett kulturens kriterium. Och livsdugligheten hos de nya staterna betvivlar ingen, som rest något i de
tre småstaterna vid Östersjön. De äro fattiga, de ha i ett par
fall finansiella svårigheter, som påminna om – Frankrikes eller
Italiens. Men trots att de fått bygga från grunden och på spill- 489
Elis Håstad
rorna efter världskrig, ockupation och inbördeskrig, ha de inom
sina områden presterat materiella och kulturella framsteg, som
på kort tid närmat dem den västerländska kulturkretsen. Det
intensiva arbete, som under två korta decennier utförts av de
nya staterna alltifrån Finland ned till Jugoslavien, är det mest
ojäviga och imposanta bevis för att den materiella kulturen har
sin starkaste växtkraft hos fria stater, skulle dessa vara än så
små och folkfattiga. Det säger något, att de tre små baltiska
randstaterna redan genomfört sina agrarreformer, medan man
ännu väntar därpå i Polen och Ungern. Det säger ännu mer,
att de enda nationalstater i Europa, som gått under sedan Napoleonstiden äro Montenegro samt världskrigsanarkiens Ukraina,
det senare alltför mycket »made in Germany» för att i denna
skepnad kunna påräkna ett längre liv; det nya Österrikes uppgående i Tyskland måste givetvis trots de Hitlerska metoderna
registreras som en av nationalitetsprincipens segrar.
Ur försvarspolitisk synpunkt har den gamla Habsburgska
monarkiens sprängning i stater, vilka väsentligen formats enligt nationalitetsprincipen, betecknats och beklagats som en
rubbning av den europeiska jämvikten eller som förlusten av
ett ordningens och auktoritetens moment i det ständigt jäsande
Donauområdet. Utgångspunkten för ett sådant betraktelsesätt
måste vara tron, att det skulle ha varit dubbelmonarkien möjligt
att drägligt lösa sina nationalitetsfrågor. Om man – vartill
goda skäl ges – emellertid delar den meningen att det inom
dubbelmonarkiens ram knappast varit tänkbart att ernå en så-
dan lösning, som skulle ha stillat oron i landets alla hörn och
överflödiggjort all demagogi i nationalitet, kan den slutsatsen
lika lätt dragas, att österrike-Ungern förblivit Europas nye
»sjuke man» i stället för dess säkerhetsväktare; operationen år
1918 måste därför – förutsatt att den var riktigt utförd – på
lång sikt lägga en fastare grund för freden än vad dubbelmonarkien själv även efter en eventuell sinnesförändring gentemot
minoriteterna kunnat erbjuda. Ses problemet generellt, måste de
nya staterna visserligen ej alltid men i hög grad rubriceras som
nya fredsfaktorer, dels därför att deras uppkomst i regel minskat
nationalitetstvisternas antal, dels därför att flera av dem bilda
buffertar mellan stormakter och skapa liksom en neutral zon å
historiens bloddränkta krigsskådeplatser. Naturligtvis kunna
E.måstaterna – vilket Belgiens fall under världskriget visat –
490
Nationalitetens rätt och segermakt
i sin egenskap av avskärmare eller barriär ej lämna hundraprocentig säkerhet, helst om man tänker på flygvapnets revolutionerande av krigsväsendet. Men likafullt måste de minska friktionerna mellan de imperialistiska stormakterna och försvåra
dessas inbördes krigföring. Genom nya statsbildningar har Ryssland avlägsnats från varje irriterande grannskap till någon av
de gamla stormakterna, vilka nu landvägen endast stöta till varandra vid tre av Schweiz’ sidor. Såsom ett rent tankeexperiment
skulle man kunna fullfölja »zonplanen» och konstruera ett
Europa, där det gamla Burgund med Lothringen, Savoyen och
Provence alltjämt vore ett levande etniskt begrepp och i motsvarande grad självständigt; där vissa Tyrolarnråden i enlighet
med befolkningens önskan efter världskriget fått ansluta sig till
Schweiz; där den ukrainska republiken, omfattande de nu på
fyra stater fördelade lillryssarna och rutenerna, ej stannat vid
att bli en efemär och dagsländeliknande efterkrigsskapelse; och
där slutligen Vilnaområdet- givetvis förutsatt att det verkligen
har litauisk folkmajoritet – tillfallit Lituania rediviva. I detta
Europa skulle samtliga stormakter på ett par småsträckor när
fått på nationell grund uppbyggda stater såsom isoleringsband
mellan sig; endast mellan Tyskland och Polen – därest nu det
senare landet bör inrangeras bland stormakterna (försöken att i
en del av »korridoren» restaurera kasjubiskan äro givetvis utan
betydelse i detta sammanhang) – samt, ehuru i minskad grad,
Ryssland och Polen skulle friktionen bestå. Det vore knappast
något tvivel underkastat att ett dylikt ideal-Europa skulle kunna
leda stormakternas intressen mera inåt dem själva och deras egna
interna statsuppgifter än vad som skett och alltjämt sker under
en status, där gränserna med sina tekniska vidunder av befästninl!ar stöta direkt ihop.
Ur ekonomisk synpunkt har tillkomsten av de många nya staterna otvivelaktigt bidragit till världshandelns desorganisering,
icke minst därigenom att gamla marknader söndertrasats. Problemet måste nog dock preciseras till att gälla frågan, i vad mån
denna desorganisering till följd av utvecklingens egen gång under andra förhållanden varit undviklig och vilken andel nystatbildningen har i det nuvarande kaos, vid sidan exempelvis av
Versaillesfredens ohållbara skadeståndsbestämmelser. Ä ven en
icke-fackman har härvid rätt att göra ett par konstateranden.
Har den hypertrofierade protektionismen sin dryga skuld till de
491
34- 38559. Svensk Tidskrift 1938.
Elis Håstad
nuvarande svårigheterna, bör det erinras om att denna inleddes
långt före världskrigets nationalitetsstrider av Bismarck och
Meline, liksom av de federalistiska demokratier utanför Europa,
i vilka tullar av konstitutionella skäl voro lättare att pålägga
folket för att fylla statskassan än andra skatter. Vidare torde
jordbrukskrisen, i sin tur det primära upphovet till alla handelsrestriktioner och moderna bytesavtal, under alla förhållanden ha
kommit med sin hemsökelse, ty den hade betydligt mera med
växtförädling och rationaliserad drift än med nationalitetspolitik
att skaffa. slutligen har den senaste tidens hejdlösa upprustning
sin stora anpart av ansvaret för den nuvarande världsekonomiska anarkien; Tyskland och Italien har härvid varit »pacemakers» men därvid uppenbarligen mindre vägletts av nationalitetspolitiska spekulationer än av sådana gamla enkla och slitna
motiv som att restaurera jämviktspolitiken i Europa.
Versaillestraktaten – eller diktatet, som Hitler säger – torde,
trots allt vad som lagts den till last, i vissa viktiga hänseenden
höra betecknas som den rationellaste fred av liknande mått, vilken någonsin slutits i Europa. Den baserades på folkens självbestämningsrätt i en utsträckning, som ingen så sent som 1914
kunnat ens ana. Den uppställde för första gången minoritets- ~kydd som princip i språkblandade stater. Den skapade något
till tanke och stil så gigantiskt som Nationernas förbund. Och
den knäsatte mandatsystemet, i syfte att befordra en del utomeuropeiska länders utveckling till högre kultur och större eller
full självständighet. Att freden gick ut över de i kriget tappande,
kan näppeligen förvåna, eftersom sådan är krigets eviga lag.
Att freden dikterades i en segrarnes stämning av övermod kan
knappast heller psykologiskt överraska, i varje fall ej med tanke
på de namnlösa lidanden, som ett viiridskrig iiven kostat segrarnas folk, och ännu mindre med tanke på den Bismarckska Frankfurterfreden 1871; dess hårda territoriella bestämmelser och
skadeståndsåläggande med fortsatt ockupation av Frankrike
samt till sist klumpigheten att utropa det tyska kejsardömet i
Versailles måste ha förödmjukat den franska nationen i lika
hög grad som dess revanehobegär upptändes.
Men ändock skulle man kunna säga att freden på grund av
den ständiga oro den ska.pade blivit värre iin kriget. När »the
big ·four» i Versailles lade Europa i smältdegeln, gjorde de mycket gott men dessvärre intet rejält, varken vid utmätarrdet av ett
492
Nationalitetens rätt och segermakt
rimligt skadestånd, vid konstruerandet av folkförbundet eller vid
gränsdragningarna. De leddes av germanofobi, uttänjd till att
inbegripa alla de stater, som kämpat vid Tysklands sida i världskriget. Österrike, Ungern, Bulgarien och Turkiet naggades på
samma sätt som Tyskland i kanterna; endast Turkiet förmådde
genast skipa sig egen rätt. När landområdena utskiftades på
nya stater, rabatterade segermakterna dem på Tysklands eller
dess bundsförvanters bekostnad, därigenom förvanskande sina
egna, för Europas framtid i de flesta fall eljest så fruktbara
nationalitetsprinciper. Och i några fall fingo ententepolitiska
reassuransberäkningar eller eftergifter i enlighet med det minsta
motståndets lag ytterligare utspäda nationalitetsgrundsatserna.
I fallet Tjeckoslovakiet må det blott i korthet erinras om, att
vissa sudettyska distrikt, som antingen önskade bilda en egen
republik eller komma under dåvarande Tysk-österrike, måste ge
sig för tjeckisk militär; att detsamma gällde om en del, låt vara
mindre omfattande och folkrika ungerska områden; att tvisten
med Polen om Teschens polacker till en början utlovades sliten
genom referendum; att slovakerna och karpatorutenerna däremot
frivilligt sällade sig under Prag och att ej ens den nu från allt
virrvarr lyckligen avsomnade slovakledaren pater Hlinka någonsin varit separatist. Det nya Tjeckoslovakiet blev följaktligen en
liten kopia av dubbelmonarkien med alla dess outslitliga språktvister, och landets slaviska folkmajoritet, vars stora statsbyggande begåvning eljest odiskutabelt manifesterat sig, måste från
början i sitt uppbyggnadsarbete hämmas av alla de öppna sår,
som freden slagit men som ingen Masaryks ideella demokratiska
filosofi kunnat läka. Och liknande blödande sår ha frederna även
annorstädes i Europa öppnat.
Fortsättningen var ej bättre än frederna själva. Det började
genast med d’Annunzios ockupation av Fiume, vilken Italien
trots löftesbrottet mot Jugoslavien snart välsignade, och andra
akten utspelades i Vilna vid Zeligowskikuppen. Det ges skäl att
beteckna det senare besättningstagandet och dess handläggning
i folkförbundet som detta mellanfolkliga världsforums ödesdigraste process. Redan vid starten måste det därvid ådagalägga
sin vanmakt, rättare sagt ådagalägga segermakternas bristande
vilja att förläna helgd åt sina egna nationalitetsprinciper. Som
bekant kunde aldrig den folkomröstning i Vilnaområdet arrangeras, vilken folkförbundsrådet efter Zeligowskis brott mot Su- 493
Elis Håstad
walkiavtalet och under inspiration av Leon Bourgeois’ rättskänsla beslutat. Den rimliga frågan var, huruvida befolkningen
i Vilnagebietet, trots Litauens historiska rätt och Polens faktiska makt, skulle utan påtryckningar få bekänna sin önskan
(eller sina differentierade önskningar) i nationalitetshänseende.
Hur de olika nationaliteterna därstädes äro fördelade och hur de
skulle ha röstat, torde ingen med säkerhet kunna avgöra. I Sverige tog man blott parti för en nationell och rättmätig lösning.
Trots att uppgiften i dåvarande läge ej kunnat överstiga stormakternas krafter, gåvo de likväl snart upp spelet, och många
småstater våndades i förväg inför »faran» att behöva tillåta genomresa av internationell ordningspolis, stadd i folkförbundets
och rättvisans ärenden. Där skapades ett prejudikat, som efterlämnade en lösning utan oantastlig karaktär och genast diskrediterade folkförbundets höga syften.
Naturligtvis ges det i många fall – i synnerhet i Central- och
Osteuropa – ej någon möjlighet att skapa enhetliga nationalstater. Folkblandningen är för grell för att medge detta. Och i
speciella fall kan nationalitetsprincipen icke renodlas, enär utbrytningen av ett visst språkområde skulle fullständigt desorganisera eller förkväva en stat. Minoritetsskydd i stater, där minoriteterna ej agglomererats, och federalism i stater, där dylika
agglomerationer äro för handen, äro de supplerande hjälpmedlen. Det anmärkningsvärda är emellertid att federalismen eller
autonomismen fått så litet utrymme efter världskriget i de stater,
där minoriteternas missnöje tack vare dessa institut bort ha kunnat dämpas och staternas inre stabilitet stärkas. Strängt taget
har autonomi efter kriget blott medgivits Åland, Memel, Ulster
och- för ett år sedan— Tjeckoslovakiets rutenska del; dessutom
gjorde det republikanska Spanien ett principiellt betydelsefullt
försök 1931. Sannolikt är en viss decentralisation Belgiens enda
väg att övervinna sina svåra inre nationalitetsstrider. Det första
jugoslaviska federalistiska experimentet slog slint, ävenså Hymansplanen i avseende å Vilnaområdet; och Tysk-Österrike var
under hela sin existens en förbundsstat mera på papperet än i
verkligheten. Jämsides härmed har federalismens utplånande i
Tyskland och (faktiskt) i Sovjet-Ryssland försiggått.
Enhetsstaten har alltså synts bli lösenordet, i enhetliga stater
därför att dessa fruktat federalismen såsom hämmande deras
handlande, och i oenhetliga stater, därför att dessa fruktat fe- 494
Nationalitetens rätt och segermakt
deralismen med hänsyn till risken för dess utlösning av de centrifugala krafterna. Det är också troligt, att federalism helst
fordrar historisk tradition, såsom i Schweiz, där kantonerna
stoltsera med seklers historia och paritet haft urgammal hävd.
Likaså synes den moderna etatistiska regleringspolitiken vara
svår att förena med ett grannlaga aktgivande på missnöjda minoriteters krav på hänsynstagande. Och det må tilläggas, att ej
ens det mest inlevda federalistiska system bjuder absolut garanti
mot missnöje och separatistiska tendenser; under världskrigsåren
voro slitningarna i Schweiz mellan den tyska och latinska folkdelen mera påfrestande och hotfulla än man utanför torde ha
anat, och det finns dessutom i varje federalism en sorts oskriven
lag, enligt vilken minoriteterna bestämma utvecklingstakten i
kraft av det hot, som deras blotta existens utgör. Men federalism
eller autonomi eller minoritetsskydd överhuvud taget måste dock
förr eller senare bli oundvikliga inslag i språkblandade stater,
där liknande ej redan genomförts. Det goda kan härvid ej få bli
fiende till det teoretiskt bästa ehuru praktiskt ouppnåeliga. När
man nu sett tjeckoslovakerna först efter Österrikes fall och under
hårdaste press utifrån erbjuda sina minoriteter en den vidsträcktaste autonomi eller när rumänerna plötsligt infört nya, liberalare minoritetsstadganden eller när grekerna plötsligt givit bulgarerna tillträde till havet – då fäster man sig icke minst vid
den självanklagelse, som däri kan utläsas.
Revisionismen är emellertid nu på väg, i Böhmen liksom nedåt
Balkan. Med tanke på den tyska grundligheten och Hitlers nuvarande maktställning tyder allt på att denne ej kommer att
släppa sina mål. Om denna revisionism kan man nog använda
Emile Zola’s ord om revisionen av Dreyfusdomen: »rien ne
l’arretera pas». Man vill blott hoppas, att den må försiggå utan
våldsmetoder och i former, som betrygga rättvisa varaktiga lösningar. När det under de senaste dagarna påståtts, att den sudettyska befolkningen ej enstämmigt önskat »los von P.rag», och enär
även den tjeckiska befolkningen i Sudetområdena kan fordra sin
rätt, måste det ur alla synpunkter beklagas, om – bortsett från
praktiskt taget heltyska distrikt – ej ens en för gränsregleringen
vägledande konsultativ folkomröstning kommer till stånd.
I dessa nationalitetsfrågor och allteftersom revisionsfilmen
kommer att rullas, finns det blott en synpunkt för neutrala att
hävda och bevaka. Det är fredens intresse. Och fredens intresse
495
Elis Håstad
är, att en sådan grund lägges för det framtida Europa, att de
eviga gränstvisternas ständiga krigshot undan för undan bringas
ur världen. Erfarenheten har visat ett: att ideologier kunna
ändras, partier växla och styrelsesätt bytas men att nationaliteten
evigt lever och utgör den stabilaste och oförkränkbaraste av alla
politiska faktorer. Finnes det någon annan utväg att på ett hållbart fundament förankra den europeiska freden än skapandet av
statsbildningar, som antingen helt bygga på nationalistisk grund
eller tillfredsställande löst sina nationalitetsprogram~ Om man
svarar nej, beror det därpå att nationalismen till sina yttersta
konsekvenser och strikt genomförd måste derrationalisera Europa.
En sund nationalism måste innebära samma aktning för andra
nationaliteter som man kräver av andra för sin egen. Den betyder koncentration inåt och desintresserat umgänge utåt.
Det nutida, i ordets bästa mening vänsälla förhållandet mellan
de nordiska staterna eller harmonien mellan de baltiska randstaterna eller den begynnande pacificeringen av Balkan ge lärdomar
i denna riktning. Man kan också hänvisa till de Napoleonska
staternas korthusliknande fall, till att Schweiz under fyra sekler
blott behövt föra försvarskrig mot Napoleon, till respekterandet
av Portugal, Holland o. s. v. Att utvecklingen i Amerika kunnat
försiggå så relativt fredligt är väl även att tillskriva frånvaron
där av samma svårartade nationalitetsproblem som i »den gamla
världen». När Schweiz’ tyska kantoner nu synas på väg att
legalisera sitt »schwytzerdutsch» och därigenom vilja skänka
sin kultur samma särprägel som holländarna givit sin, är även
det ett bevis för att en egenartad nationalitet anses som ett
pansar; det var också för att värna denna kultur, som eljest
vresiga federalister i Schweiz i somras vid folkomröstningen om
den enhetliga strafflagen lade sin röst för denna och möjliggjorde
dess införande. Betydelsefullast i nuvarande maktläge är Hitlers
proklamerande av respekten för andra kulturer och dessas integritet. De kretsar, som förfasa sig över en gränsrättning i Tjeckoslovakiet, ha inga mänskligt att döma bestående lösningar att
offerera. I sitt misskärinande av nationalitetens kraft motverka
de därför vad det nuvarande och kommande Europa mest efterträngtar: frid och .fred.
En annan konklusion ligger innesluten i denna mer eller
mindre fatalistiska uppfattning om att nationalismen i här diskuterad mening måste löpa linan ut. Framtidens stora europeiska
496
Nationalitetens rätt och segermakt
nationalitetsstrider torde, sedan eller om problemen i Centraleuropa samt i länderna mellan Östersjön och Egeiska havet kunnat lösas, sannolikt komma att utspelas i de områden av Ryssland, där ukrainarna och turkarna bo. De äro för många- cirka
25 miljoner var- för att Sovjet beträffande dem skall kunna förfara på samma cyniska sätt som gentemot finnarna i Ingermanland och Karelen, där receptet varit deportation och utrotning.
I den mån Ryssland civilisatoriskt kan höja sig till västeuropeisk
nivå och därigenom få en större attraktionskraft än nu gentemot
ryssarna i grannländerna, måste man även räkna med att gränsproblem av större eller mindre omfång kunna uppstå i Estland
söder om Peipsi, i Latgale i Lettland och längs Polens ryska
gräns. Och i Västeuropa vänta främst Belgiens och Spaniens interna nationalitetsfrågor på sin lösning.
Till sist: tron på nationaliteten som det bärande och nu tydligen enda tänkbara underlaget för en fredlig samlevnad i
Europa innebär icke, att man faller i farstun för allt det charlataneri, som nu bedrives i nationalitetens namn, eller att man
skänker någon större aktning åt den italienske diktatorns färska
bekännelse till folkens självbestämningsrätt – därtill gravera
Fiume, Sydtyrolen och Abessinien honom för mycket – eller att
man ger Tjeckoslovakiets grannar och »fordringsägare» några
höga moraliska vitsord som förebildliga stater – allra minst
Ungern, vars hårda behandling av dess minoriteter torde ha varit
exempellös i det civiliserade Europa – eller att man sätter tilltro
till allt väsen om tjeckernas »terror». Lika väl som de exproprierade vilja bli expropriatörer, lika lätt kunna »förtryckta» folk
spela rollen av »förtryckare» eller vice versa. Ingen kan urskilja,
vad som härvidlag är sanning eller infam lögn; det är nog att
konstatera, att nationalismen sätter krafter i rörelse, som i sin
ohejdbarhet endast vika för övermakt och likväl fortsätta att underjordiskt leva. Vi svenskar ha i vår trista unionshistoria det
bästa måttet på nationalismens okuvlighet, vid sidan om gott eller ont, rätt eller orätt, förnuft eller vidskepelse. Den ganska
ringa frågan om gemensamt eller tudelat konsulatsväsen och om
svensk eller unionell utrikesminister var tillräcklig att göra
unionsförfattningen, som i övrigt gav Norge den mest oavkortade
självständighet, till en »pakt», som vi forpestes i. Och när skilsmässan efter djup och varaktig söndring äntligen skedde i Karlstad 1905, grundande en vänskap som nu ter sig som av granit,
497
— —————– – – —- ————’———
Elis Håstad
hindrar detta icke en norsk skriftställare, Einar Sagen, att så
sent som i fjol skriva i »Samtiden»: »Karlstadsemja er den störste
skam og vanheider som nokor gong hev gjenge over norsk tjod.
Det norske riksstyre heiste til merke stakkarsdoms klutar. Det
sette sin heider i flog og i fall. Utan å löysa eit skarpt skot let
det seg skrrema til å leggja ned grensefestningane.» Sitta norrmän på sina fjäll ännu i dag och ilskna till över något så vettigt
och för båda folken så vinningsfullt som gränsfästningarnas demolerande, vad göres oss då mera vittne behov om nationalitetsfanatismens inneboende makt och seger i de fall, då målet har ett
ideellt och reellt fog~
Harald Hjärne fruktade, att nationalitetsrörelserna skulle utlösa samma katastrofer för Europa som trettioåriga kriget och
franska revolutionen. Han har kanske redan blivit sannspådd.
Men ur de nämnda katastroferna framgick något för vår världsdel av bestående värde. Även nationalitetsrörelsernas urladdningar böra ej bedömas enbart efter sina förödelser. Endast genom deras sprängskott synes vår världsdel kunna få en tryggad
grund, både därför att nationalitetsfrågornas lösning synes vara
enda medlet att minska krigsriskerna och stabilisera Europa och
därför att varje nationalitet bör få fullt spelrum för sin skapande
kraft. Tjugo år efter världskrigets slut finnes skäl för omdömet
att Hjärne i sin ringaktning för nationaliteternas riitt underskattade deras statsbyggande kraft. Erfarenheten har betygat, att
nationalismen är positiv och produktiv, ty den har intensifierat
kulturarbetet på förut vanhävdade fält. Dess inåtriktade yttringar äro allt utom »Kulturdämmerung». Dess utåtriktade yttringar återigen, farliga i all sin explosivitet, kunna statsmännen
eliminera i den mån nationalitetsspörsmålen bringas till rimlig
och förnuftig lösning. Det universella kulturideal, för vilket
Hjärne var en tolk, behöver därför icke stå i någon oförsonlig
motsats till nationalismen. Deras försonande är tvärtom vår
europeiska generations största kallelse, att fullgöra icke i resignationens utan i optimismens tecken.
498
RÄTT OCH SEGERMAKT
NÅGRA ALLMÄNNA REFLEXIONER
Av docent ELIS HASTAD, Stockholm.
DET finns en berömd uppsats av Harald Hjärne, betitlad »Nationalismens århundrade» och skriven den 31 december 1899, på
aftonen till det tjugonde seklets morgon. I dessa dagar, då den
sudettyska nationalitetsrörelsen ställt Europa inför ett nytt
världskrigs hot, har det sitt stora intresse att göra några utdrag
därur. I uppsatsen ligger både en dom över den hänsynslösa
nationalitetsrörelsen och en oro för dess katastrofala urladdningar. Hjärne skrev bland annat:
»Skaldernas romantiska trånad efter en förgången folklig guldålder, den historiska vetenskapens uppdagande av generationernas
sammanhang, språkforskarnes tolkning af förgätna skriftalster och
tungomålens stamträd, – dessa och flerfaldiga andra inflytelser undergräfde inbillningarna om de isolerade individernas jämnstrukenhet och stärkte behofvet af inbördes solidaritet på de gemensamma
släktminnenas grund. Framtidsförhoppningarna rättfärdigades med
åberopande af siirskilda arfsanspråk i stället för den naturliga människans rättigheter. Det förflutna upphöjdes till norm för krafven på
det närvarandes omgestaltning, i olika måtto för öfrigt alltefter olika
ideal. Där kunskapen om hvad som varit ej förslog, där kom fantasien villigt till hjälp, och till och med den medvetna förfalskningen
spelade ä fven i denna lofvärda sak sin historiska roll. Nationalitetsrörelsen blef en makt, som utbredde sina verkningar från den ena
änden af Europa till den andra. Dess skema blef dock, trots allt betonande af säregna folklynnen och bildningsartcr, enformigt nog i
all sin skiftande omklädnad. öfverallt framträda samma yrkanden
på statsgriinsernas regleringar efter språken, på förvaltningens och
undervisningens omstöpning i former, som kallades ’nationella’, därför att de återspeglade och skärpte den likartade böjelsen för afsöndring och själfbelåtenhet. Till och med nationalprofeterna likna
hvarandra så där tämligen i andlig fysionomi och agitatoriska åthäfvor. Grundtvig t. ex. har åtskillige själsfränder i Tyskland och
485
Elis Håstad
Italien, bland ryssar och polacker och smärre slaver. Och med nå-
gon förändring i namn och historiska exempel te sig de nationalistiska tidningsartiklarna ännu i dag inom de mest skilda länder
nästan såsom översättningar eller bearbetningar af ett gemensamt
original. – – – –
Så snart lifvets verkliga kraf fingo utöfva sin makt, så snart sakintresset fick tränga själfbespeglingen i bakgrunden, framträdde vårt
århundrades europeiska karaktär i hvarjc lifskraftigt folks institutioner och arbete. Ty i hvarje sådant folks utveckling är numera den
allmänna kulturen en vida starkare makt iin dess egna särskilda
insats. De nationella egendomligheter, hvilka såsom sådana enkom
understrykas och omhuldas, beteckna i dc flesta fall blott efterblifna
skeden i kulturens tillägnan. Den verkliga nationalbegåfningen röjer
sin själfständighet i förmågan att uppnå en allt högre kultur utan
hänsyn till något annat snitt än det, som betecknas af kulturens egna
villkor. Liksom den egna personligheten tappar bort sig själf i den
tomma jakten efter originalitet, så kan intet folk lägga en tum till
sin växt genom ängslig vård om sin nationalitet.»
Hjärne erkände att nationalitetsrörelsen »i sin måm främjat
utvecklingen genom att bl. a. >>Undanröja hindren för splittrade
folks samarbete» och »stärka samhörighetsbandet inom hvarje
sarskildt folk», och han pekade särskilt på Tysklands och Italiens
enhet, »varigenom två stora kulturfolk vunnit åtminstone förutsättningarna för en framåtgående utveckling på en bredare
grundval.» (Han fick också uppleva Finlands självständighet och
blev en av det fria Finlands varmaste vänner.) Men
»grundsatsen, att någon viss nationalitet måste äga obegriinsadt
herravälde inom en stat, som består af flere skilda folk, är lika godtycklig som det våldsamma införandet af en enda statsreligion. ’Nationalstaten’, som enligt visse politiske tänkare i det moderna Tyskland är den högsta af alla samhällsformer, må visserligen, så länge
nu gängse åskådningar råda, betraktas såsom en lycklig produkt, där
den nu en gång finns, af den historiska utvecklingsprocessen. Men
dess upprättande köpes för dyrt genom samhällstvångets användning
för att undertrycka nationella minoriteter eller genom verkliga kulturrikens och politiska unioners söndersprängning i hjälplösa små-
stater. – – – –
Nationalismen har sina predikanter och redskap, som väl kunna
mäta sig med den katolska reaktionens jesuiter.—- Främlingshatet i fosterlandets namn förbinder sig lätt med lusten att förfölja
kättare och klentrogne. Misstron till nationalitetsbekännelsens uppriktighet framkallar följdriktigt inkvisitoriska angrepp mot rasen
såsom sådan, liksom äfven dc döpte morernas och judarnas ättlingar
misshandlades och fördrefvos af den spanska fromheten. Därmed förflyttas nationalitetsmärket till människans naturbestämningar, som
486
Nationalitetens rätt och segermakt
ej kunna ändras af hennes fria vilja. Det upphör sålunda att beteckna en faktor i det mänskliga kulturlifvet och hemfaller under den
blinda fatalismens och den ovederläggliga vidskepelsens domvärjo.
Huruvida det kommande tjugonde århundradet får skåda en utveckling, som mildrar de nationella lidelsernas motsatser, är i denna
stund synnerligen ovisst. Det är minst lika sannolikt, att nationalismen i sin sammanflätning med andra äldre och nyare omstörtningsmakter samlar sina yttersta krafter till katastrofer i samma stil som
trettioåriga kriget och franska revolutionen.»
Korteligen sagt: Hjärne trodde på en västerländsk kulturgemenskap, som hade högre värde än nationalitetens, men han
tvivlade därför icke på nationalismens dynamiska, för att icke
säga dyrrarnitiska kraft. Vad Europa både vid världskrigets antändande i Sarajevo och framför allt efter världsfreden upplevt, är säkerligen nog för att överträffa den store historikerns
värsta farhågor. Hans förhoppning, att den västerländska kulturgemenskapen borde kunna överbygga klyftorna mellan nationaliteterna inom staterna, har blivit fåvitsk. Språk och ras,
»Blut und Boden», ha betytt oändligt mer i den mänskliga samlevnaden än känslan av delägarskap i en gemensam kultur, med
alla därur härflytande förpliktelser till humanitet, tolerans och
samdräkt.
Harald Hjärnes uppfattning av nationalismen torde ha varit
bestämmande för många av hans generation. I den låg nog mera
en tanke än en tro. Vår generation står ett helt annat erfarenhetsmaterial till buds. Vi veta mer om de lösta nationalitetsproblemens utfallande och om de olöstas faror. Nu kan problemet fixeras så: Finns det någon grund att tro annat än att
Europa måste löpa den nationalistiska linan uU Är Europas
·pulvrisering i småstater eller gränsernas rektifiering av godo
eller ondo~ Ha de nationalistiska rörelsernas hittillsvarande
vinningar – de många nya staterna – varit till fördel eller till
förfång för det västerländska kultursamhället~ Frågorna böra
lämpligen diskuteras i omvänd ordning.
Med viss rätt kan vår tids skeende sägas innebära, att den
europeiska historiens film rullas upp baklänges. Många av de
fria statsbildningar, som funnos under medeltiden eller senare
men som kastats över ända under den nya tidens religions- och
487
Elis Håstad
erövringskrig, ha återuppväckts från det döda. Det gäller om
Norge, det nu nittiofemprocentigt fria Island, den irländska fristaten, Polen, Litauen, det gamla kungariket Böhmen, Serbien
och Bulgarien; ja, det nya Grekland har ännu finare anor. Rumänien räknar sin upprinnelse i två gamla furstendömen, Estland och Lettland på visst sätt sin i den tyska ordensstaten. Av
de nya staterna är det blott Finland och Albanien, som ej bakom
sig ha några kända äldre, fastare organiserade självständiga
statsbildningar men som likväl bevarat sin starkt särpräglade
kultur århundraden igenom. Sina markantaste uttryck ha nationalitetsrörelserna därjämte fått i de tyska, italienska och
spanska nationalstaternas uppkomst och konsolidering, i Spanien dock på bekostnad av de språkligt åtskilda baskiska provinsernas frihet, som måhända i Guernica och Bilbao i fjol fick
sin blodiga epilog; det restlösa utplånandet av de månghundraåriga, i dikt och politisk vetenskap ofta förhärligade småstaterna
i Tyskland, Italien och delvis Spanien är nationalitetsrörelsens
kanske största kraftyttring. Endast Skottland, som för England
är vad Bayern var för Preussen, det gamla Burgund, varav spillrorna kringströtts och som nu ej längre inrymmer någon originell kultur, det språkligt trekluvna och därför obestämbara
Siebenbiirgen samt slutligen de sydryska folken från lillryssarna
i Ukraina (och rutenerna i Tjeckoslovakiet, Polen och Rumänien)
till de turkiska stammarna kring Svarta och Karpiska haven
innehade i äldre tider en självständighet, som nu upphört att
finnas till. Av dessa historiska områden representera dock endast de osteuropeiska längre något politiskt problem.
Det moderna Europa är alltså i färd med att restaurera kartan med medeltiden som modell. Blint eller seende har man gått
tillbaka till den tid, då Europas folkraser avslutat sina omvälvande vandringar och folkkulturer grundlades, som helt eller
fragmentariskt fortlevt oberoende av statsbildningar. Givetvis
är det ej härvid tal om någon precisionsartad kalkering, ej heller om en spikrak utvecklingskurva. Men lagbundenheten i utvecklingen är ofrånkomlig. När det ena underkuvade folket efter det andra förmår resa sig ur seklers tryck eller förtryck eller
– å andra sidan – språkligt enhetliga men politiskt splittrade,
historiskt patinerade stater försvinna, måste slutsatsen bli, att
man i nationalitetsrörelsen möter en utvecklingsmakt, i sig själv
så ohejdat stark, att den ej har något i styrka jämbördigt alter- 488
Nationalitetens rätt och segermakt
nativ och som därför knappast kan värdesättas genom hänvisning
till ett tänkt dylikt.
Det kan knappast förvåna, att nationalitetssträvandena tagit
organiserade former och blivit brännande i modern tid. Kraven på
nationell frihet eller »Anschluss» eller garantier för minoritetsskydd måste vara en naturlig produkt av folkbildningens utbredning och brytandet av människornas forna provinsiella isolering. Kraven ha också sitt upphov i nyuppväckta jämlikhetskänslor, d. v. s. i allmänna låt vara ibland grumliga demokratiska
åskådningar. Under philhellenismens och de polska upprorens
tid stöddes minoriteternas sak också automatiskt med stora ord
icke minst av den demokratiska radikalismen världen runt. I
Versaillesfreden, de västerländska demokratiernas verk, kodifierades i konsekvens härmed i princip nationalitetens rätt. De ideologiska motsättningarna till nationalsocialismens Tyskland ha
dock kommit ivern i nutida radikala läger för de gamla demokratiska traditionerna att ibland svalna eller att förbytas i sin
motsats. Saaromröstningen, vid vilken även arbetarna nästan
mangrant slöto upp i manifestation för Hitlers Tyskland, är
det mest expressiva vittnesbördet om att menige man i nationalitetsrörelsernas folkliga masshärar sätter språket över statsformen och ej delar utanförståendes ängslan för politiska system.
Blodet är tjockare än de politiska ideologiernas vatten.
Småstaternas rätt till eget liv borde knappast någon kunna
vilja förneka. I den mån de representera en gammal enhetlig
kultur, kan denna deras rätt ej vara mindre än vårt eget lands.
Endast dokumenterad livsoduglighet kan – och bör – vara ett
argument emot denna rätt. Europas kultur, med bortseende från
Sovjet-Ryssland, är på olika sätt tack vare stigande folkbildning, livligare kommunikationer, konfektion, film, sport o. s. v.
på väg att förallmänligas, varvid de olika staternas nationella
egenarter bilda endast varianter eller utgöra blott olika täljare
till en gemensam nämnare. Friläggandet och uppblomstringen
av gamla kulturer berikar härvid den europeiska kulturvärlden
utan att sönderbryta den och skapar den mångfald i enheten,
som just säges vara ett kulturens kriterium. Och livsdugligheten hos de nya staterna betvivlar ingen, som rest något i de
tre småstaterna vid Östersjön. De äro fattiga, de ha i ett par
fall finansiella svårigheter, som påminna om – Frankrikes eller
Italiens. Men trots att de fått bygga från grunden och på spill- 489
Elis Håstad
rorna efter världskrig, ockupation och inbördeskrig, ha de inom
sina områden presterat materiella och kulturella framsteg, som
på kort tid närmat dem den västerländska kulturkretsen. Det
intensiva arbete, som under två korta decennier utförts av de
nya staterna alltifrån Finland ned till Jugoslavien, är det mest
ojäviga och imposanta bevis för att den materiella kulturen har
sin starkaste växtkraft hos fria stater, skulle dessa vara än så
små och folkfattiga. Det säger något, att de tre små baltiska
randstaterna redan genomfört sina agrarreformer, medan man
ännu väntar därpå i Polen och Ungern. Det säger ännu mer,
att de enda nationalstater i Europa, som gått under sedan Napoleonstiden äro Montenegro samt världskrigsanarkiens Ukraina,
det senare alltför mycket »made in Germany» för att i denna
skepnad kunna påräkna ett längre liv; det nya Österrikes uppgående i Tyskland måste givetvis trots de Hitlerska metoderna
registreras som en av nationalitetsprincipens segrar.
Ur försvarspolitisk synpunkt har den gamla Habsburgska
monarkiens sprängning i stater, vilka väsentligen formats enligt nationalitetsprincipen, betecknats och beklagats som en
rubbning av den europeiska jämvikten eller som förlusten av
ett ordningens och auktoritetens moment i det ständigt jäsande
Donauområdet. Utgångspunkten för ett sådant betraktelsesätt
måste vara tron, att det skulle ha varit dubbelmonarkien möjligt
att drägligt lösa sina nationalitetsfrågor. Om man – vartill
goda skäl ges – emellertid delar den meningen att det inom
dubbelmonarkiens ram knappast varit tänkbart att ernå en så-
dan lösning, som skulle ha stillat oron i landets alla hörn och
överflödiggjort all demagogi i nationalitet, kan den slutsatsen
lika lätt dragas, att österrike-Ungern förblivit Europas nye
»sjuke man» i stället för dess säkerhetsväktare; operationen år
1918 måste därför – förutsatt att den var riktigt utförd – på
lång sikt lägga en fastare grund för freden än vad dubbelmonarkien själv även efter en eventuell sinnesförändring gentemot
minoriteterna kunnat erbjuda. Ses problemet generellt, måste de
nya staterna visserligen ej alltid men i hög grad rubriceras som
nya fredsfaktorer, dels därför att deras uppkomst i regel minskat
nationalitetstvisternas antal, dels därför att flera av dem bilda
buffertar mellan stormakter och skapa liksom en neutral zon å
historiens bloddränkta krigsskådeplatser. Naturligtvis kunna
E.måstaterna – vilket Belgiens fall under världskriget visat –
490
Nationalitetens rätt och segermakt
i sin egenskap av avskärmare eller barriär ej lämna hundraprocentig säkerhet, helst om man tänker på flygvapnets revolutionerande av krigsväsendet. Men likafullt måste de minska friktionerna mellan de imperialistiska stormakterna och försvåra
dessas inbördes krigföring. Genom nya statsbildningar har Ryssland avlägsnats från varje irriterande grannskap till någon av
de gamla stormakterna, vilka nu landvägen endast stöta till varandra vid tre av Schweiz’ sidor. Såsom ett rent tankeexperiment
skulle man kunna fullfölja »zonplanen» och konstruera ett
Europa, där det gamla Burgund med Lothringen, Savoyen och
Provence alltjämt vore ett levande etniskt begrepp och i motsvarande grad självständigt; där vissa Tyrolarnråden i enlighet
med befolkningens önskan efter världskriget fått ansluta sig till
Schweiz; där den ukrainska republiken, omfattande de nu på
fyra stater fördelade lillryssarna och rutenerna, ej stannat vid
att bli en efemär och dagsländeliknande efterkrigsskapelse; och
där slutligen Vilnaområdet- givetvis förutsatt att det verkligen
har litauisk folkmajoritet – tillfallit Lituania rediviva. I detta
Europa skulle samtliga stormakter på ett par småsträckor när
fått på nationell grund uppbyggda stater såsom isoleringsband
mellan sig; endast mellan Tyskland och Polen – därest nu det
senare landet bör inrangeras bland stormakterna (försöken att i
en del av »korridoren» restaurera kasjubiskan äro givetvis utan
betydelse i detta sammanhang) – samt, ehuru i minskad grad,
Ryssland och Polen skulle friktionen bestå. Det vore knappast
något tvivel underkastat att ett dylikt ideal-Europa skulle kunna
leda stormakternas intressen mera inåt dem själva och deras egna
interna statsuppgifter än vad som skett och alltjämt sker under
en status, där gränserna med sina tekniska vidunder av befästninl!ar stöta direkt ihop.
Ur ekonomisk synpunkt har tillkomsten av de många nya staterna otvivelaktigt bidragit till världshandelns desorganisering,
icke minst därigenom att gamla marknader söndertrasats. Problemet måste nog dock preciseras till att gälla frågan, i vad mån
denna desorganisering till följd av utvecklingens egen gång under andra förhållanden varit undviklig och vilken andel nystatbildningen har i det nuvarande kaos, vid sidan exempelvis av
Versaillesfredens ohållbara skadeståndsbestämmelser. Ä ven en
icke-fackman har härvid rätt att göra ett par konstateranden.
Har den hypertrofierade protektionismen sin dryga skuld till de
491
34- 38559. Svensk Tidskrift 1938.
Elis Håstad
nuvarande svårigheterna, bör det erinras om att denna inleddes
långt före världskrigets nationalitetsstrider av Bismarck och
Meline, liksom av de federalistiska demokratier utanför Europa,
i vilka tullar av konstitutionella skäl voro lättare att pålägga
folket för att fylla statskassan än andra skatter. Vidare torde
jordbrukskrisen, i sin tur det primära upphovet till alla handelsrestriktioner och moderna bytesavtal, under alla förhållanden ha
kommit med sin hemsökelse, ty den hade betydligt mera med
växtförädling och rationaliserad drift än med nationalitetspolitik
att skaffa. slutligen har den senaste tidens hejdlösa upprustning
sin stora anpart av ansvaret för den nuvarande världsekonomiska anarkien; Tyskland och Italien har härvid varit »pacemakers» men därvid uppenbarligen mindre vägletts av nationalitetspolitiska spekulationer än av sådana gamla enkla och slitna
motiv som att restaurera jämviktspolitiken i Europa.
Versaillestraktaten – eller diktatet, som Hitler säger – torde,
trots allt vad som lagts den till last, i vissa viktiga hänseenden
höra betecknas som den rationellaste fred av liknande mått, vilken någonsin slutits i Europa. Den baserades på folkens självbestämningsrätt i en utsträckning, som ingen så sent som 1914
kunnat ens ana. Den uppställde för första gången minoritets- ~kydd som princip i språkblandade stater. Den skapade något
till tanke och stil så gigantiskt som Nationernas förbund. Och
den knäsatte mandatsystemet, i syfte att befordra en del utomeuropeiska länders utveckling till högre kultur och större eller
full självständighet. Att freden gick ut över de i kriget tappande,
kan näppeligen förvåna, eftersom sådan är krigets eviga lag.
Att freden dikterades i en segrarnes stämning av övermod kan
knappast heller psykologiskt överraska, i varje fall ej med tanke
på de namnlösa lidanden, som ett viiridskrig iiven kostat segrarnas folk, och ännu mindre med tanke på den Bismarckska Frankfurterfreden 1871; dess hårda territoriella bestämmelser och
skadeståndsåläggande med fortsatt ockupation av Frankrike
samt till sist klumpigheten att utropa det tyska kejsardömet i
Versailles måste ha förödmjukat den franska nationen i lika
hög grad som dess revanehobegär upptändes.
Men ändock skulle man kunna säga att freden på grund av
den ständiga oro den ska.pade blivit värre iin kriget. När »the
big ·four» i Versailles lade Europa i smältdegeln, gjorde de mycket gott men dessvärre intet rejält, varken vid utmätarrdet av ett
492
Nationalitetens rätt och segermakt
rimligt skadestånd, vid konstruerandet av folkförbundet eller vid
gränsdragningarna. De leddes av germanofobi, uttänjd till att
inbegripa alla de stater, som kämpat vid Tysklands sida i världskriget. Österrike, Ungern, Bulgarien och Turkiet naggades på
samma sätt som Tyskland i kanterna; endast Turkiet förmådde
genast skipa sig egen rätt. När landområdena utskiftades på
nya stater, rabatterade segermakterna dem på Tysklands eller
dess bundsförvanters bekostnad, därigenom förvanskande sina
egna, för Europas framtid i de flesta fall eljest så fruktbara
nationalitetsprinciper. Och i några fall fingo ententepolitiska
reassuransberäkningar eller eftergifter i enlighet med det minsta
motståndets lag ytterligare utspäda nationalitetsgrundsatserna.
I fallet Tjeckoslovakiet må det blott i korthet erinras om, att
vissa sudettyska distrikt, som antingen önskade bilda en egen
republik eller komma under dåvarande Tysk-österrike, måste ge
sig för tjeckisk militär; att detsamma gällde om en del, låt vara
mindre omfattande och folkrika ungerska områden; att tvisten
med Polen om Teschens polacker till en början utlovades sliten
genom referendum; att slovakerna och karpatorutenerna däremot
frivilligt sällade sig under Prag och att ej ens den nu från allt
virrvarr lyckligen avsomnade slovakledaren pater Hlinka någonsin varit separatist. Det nya Tjeckoslovakiet blev följaktligen en
liten kopia av dubbelmonarkien med alla dess outslitliga språktvister, och landets slaviska folkmajoritet, vars stora statsbyggande begåvning eljest odiskutabelt manifesterat sig, måste från
början i sitt uppbyggnadsarbete hämmas av alla de öppna sår,
som freden slagit men som ingen Masaryks ideella demokratiska
filosofi kunnat läka. Och liknande blödande sår ha frederna även
annorstädes i Europa öppnat.
Fortsättningen var ej bättre än frederna själva. Det började
genast med d’Annunzios ockupation av Fiume, vilken Italien
trots löftesbrottet mot Jugoslavien snart välsignade, och andra
akten utspelades i Vilna vid Zeligowskikuppen. Det ges skäl att
beteckna det senare besättningstagandet och dess handläggning
i folkförbundet som detta mellanfolkliga världsforums ödesdigraste process. Redan vid starten måste det därvid ådagalägga
sin vanmakt, rättare sagt ådagalägga segermakternas bristande
vilja att förläna helgd åt sina egna nationalitetsprinciper. Som
bekant kunde aldrig den folkomröstning i Vilnaområdet arrangeras, vilken folkförbundsrådet efter Zeligowskis brott mot Su- 493
Elis Håstad
walkiavtalet och under inspiration av Leon Bourgeois’ rättskänsla beslutat. Den rimliga frågan var, huruvida befolkningen
i Vilnagebietet, trots Litauens historiska rätt och Polens faktiska makt, skulle utan påtryckningar få bekänna sin önskan
(eller sina differentierade önskningar) i nationalitetshänseende.
Hur de olika nationaliteterna därstädes äro fördelade och hur de
skulle ha röstat, torde ingen med säkerhet kunna avgöra. I Sverige tog man blott parti för en nationell och rättmätig lösning.
Trots att uppgiften i dåvarande läge ej kunnat överstiga stormakternas krafter, gåvo de likväl snart upp spelet, och många
småstater våndades i förväg inför »faran» att behöva tillåta genomresa av internationell ordningspolis, stadd i folkförbundets
och rättvisans ärenden. Där skapades ett prejudikat, som efterlämnade en lösning utan oantastlig karaktär och genast diskrediterade folkförbundets höga syften.
Naturligtvis ges det i många fall – i synnerhet i Central- och
Osteuropa – ej någon möjlighet att skapa enhetliga nationalstater. Folkblandningen är för grell för att medge detta. Och i
speciella fall kan nationalitetsprincipen icke renodlas, enär utbrytningen av ett visst språkområde skulle fullständigt desorganisera eller förkväva en stat. Minoritetsskydd i stater, där minoriteterna ej agglomererats, och federalism i stater, där dylika
agglomerationer äro för handen, äro de supplerande hjälpmedlen. Det anmärkningsvärda är emellertid att federalismen eller
autonomismen fått så litet utrymme efter världskriget i de stater,
där minoriteternas missnöje tack vare dessa institut bort ha kunnat dämpas och staternas inre stabilitet stärkas. Strängt taget
har autonomi efter kriget blott medgivits Åland, Memel, Ulster
och- för ett år sedan— Tjeckoslovakiets rutenska del; dessutom
gjorde det republikanska Spanien ett principiellt betydelsefullt
försök 1931. Sannolikt är en viss decentralisation Belgiens enda
väg att övervinna sina svåra inre nationalitetsstrider. Det första
jugoslaviska federalistiska experimentet slog slint, ävenså Hymansplanen i avseende å Vilnaområdet; och Tysk-Österrike var
under hela sin existens en förbundsstat mera på papperet än i
verkligheten. Jämsides härmed har federalismens utplånande i
Tyskland och (faktiskt) i Sovjet-Ryssland försiggått.
Enhetsstaten har alltså synts bli lösenordet, i enhetliga stater
därför att dessa fruktat federalismen såsom hämmande deras
handlande, och i oenhetliga stater, därför att dessa fruktat fe- 494
Nationalitetens rätt och segermakt
deralismen med hänsyn till risken för dess utlösning av de centrifugala krafterna. Det är också troligt, att federalism helst
fordrar historisk tradition, såsom i Schweiz, där kantonerna
stoltsera med seklers historia och paritet haft urgammal hävd.
Likaså synes den moderna etatistiska regleringspolitiken vara
svår att förena med ett grannlaga aktgivande på missnöjda minoriteters krav på hänsynstagande. Och det må tilläggas, att ej
ens det mest inlevda federalistiska system bjuder absolut garanti
mot missnöje och separatistiska tendenser; under världskrigsåren
voro slitningarna i Schweiz mellan den tyska och latinska folkdelen mera påfrestande och hotfulla än man utanför torde ha
anat, och det finns dessutom i varje federalism en sorts oskriven
lag, enligt vilken minoriteterna bestämma utvecklingstakten i
kraft av det hot, som deras blotta existens utgör. Men federalism
eller autonomi eller minoritetsskydd överhuvud taget måste dock
förr eller senare bli oundvikliga inslag i språkblandade stater,
där liknande ej redan genomförts. Det goda kan härvid ej få bli
fiende till det teoretiskt bästa ehuru praktiskt ouppnåeliga. När
man nu sett tjeckoslovakerna först efter Österrikes fall och under
hårdaste press utifrån erbjuda sina minoriteter en den vidsträcktaste autonomi eller när rumänerna plötsligt infört nya, liberalare minoritetsstadganden eller när grekerna plötsligt givit bulgarerna tillträde till havet – då fäster man sig icke minst vid
den självanklagelse, som däri kan utläsas.
Revisionismen är emellertid nu på väg, i Böhmen liksom nedåt
Balkan. Med tanke på den tyska grundligheten och Hitlers nuvarande maktställning tyder allt på att denne ej kommer att
släppa sina mål. Om denna revisionism kan man nog använda
Emile Zola’s ord om revisionen av Dreyfusdomen: »rien ne
l’arretera pas». Man vill blott hoppas, att den må försiggå utan
våldsmetoder och i former, som betrygga rättvisa varaktiga lösningar. När det under de senaste dagarna påståtts, att den sudettyska befolkningen ej enstämmigt önskat »los von P.rag», och enär
även den tjeckiska befolkningen i Sudetområdena kan fordra sin
rätt, måste det ur alla synpunkter beklagas, om – bortsett från
praktiskt taget heltyska distrikt – ej ens en för gränsregleringen
vägledande konsultativ folkomröstning kommer till stånd.
I dessa nationalitetsfrågor och allteftersom revisionsfilmen
kommer att rullas, finns det blott en synpunkt för neutrala att
hävda och bevaka. Det är fredens intresse. Och fredens intresse
495
Elis Håstad
är, att en sådan grund lägges för det framtida Europa, att de
eviga gränstvisternas ständiga krigshot undan för undan bringas
ur världen. Erfarenheten har visat ett: att ideologier kunna
ändras, partier växla och styrelsesätt bytas men att nationaliteten
evigt lever och utgör den stabilaste och oförkränkbaraste av alla
politiska faktorer. Finnes det någon annan utväg att på ett hållbart fundament förankra den europeiska freden än skapandet av
statsbildningar, som antingen helt bygga på nationalistisk grund
eller tillfredsställande löst sina nationalitetsprogram~ Om man
svarar nej, beror det därpå att nationalismen till sina yttersta
konsekvenser och strikt genomförd måste derrationalisera Europa.
En sund nationalism måste innebära samma aktning för andra
nationaliteter som man kräver av andra för sin egen. Den betyder koncentration inåt och desintresserat umgänge utåt.
Det nutida, i ordets bästa mening vänsälla förhållandet mellan
de nordiska staterna eller harmonien mellan de baltiska randstaterna eller den begynnande pacificeringen av Balkan ge lärdomar
i denna riktning. Man kan också hänvisa till de Napoleonska
staternas korthusliknande fall, till att Schweiz under fyra sekler
blott behövt föra försvarskrig mot Napoleon, till respekterandet
av Portugal, Holland o. s. v. Att utvecklingen i Amerika kunnat
försiggå så relativt fredligt är väl även att tillskriva frånvaron
där av samma svårartade nationalitetsproblem som i »den gamla
världen». När Schweiz’ tyska kantoner nu synas på väg att
legalisera sitt »schwytzerdutsch» och därigenom vilja skänka
sin kultur samma särprägel som holländarna givit sin, är även
det ett bevis för att en egenartad nationalitet anses som ett
pansar; det var också för att värna denna kultur, som eljest
vresiga federalister i Schweiz i somras vid folkomröstningen om
den enhetliga strafflagen lade sin röst för denna och möjliggjorde
dess införande. Betydelsefullast i nuvarande maktläge är Hitlers
proklamerande av respekten för andra kulturer och dessas integritet. De kretsar, som förfasa sig över en gränsrättning i Tjeckoslovakiet, ha inga mänskligt att döma bestående lösningar att
offerera. I sitt misskärinande av nationalitetens kraft motverka
de därför vad det nuvarande och kommande Europa mest efterträngtar: frid och .fred.
En annan konklusion ligger innesluten i denna mer eller
mindre fatalistiska uppfattning om att nationalismen i här diskuterad mening måste löpa linan ut. Framtidens stora europeiska
496
Nationalitetens rätt och segermakt
nationalitetsstrider torde, sedan eller om problemen i Centraleuropa samt i länderna mellan Östersjön och Egeiska havet kunnat lösas, sannolikt komma att utspelas i de områden av Ryssland, där ukrainarna och turkarna bo. De äro för många- cirka
25 miljoner var- för att Sovjet beträffande dem skall kunna förfara på samma cyniska sätt som gentemot finnarna i Ingermanland och Karelen, där receptet varit deportation och utrotning.
I den mån Ryssland civilisatoriskt kan höja sig till västeuropeisk
nivå och därigenom få en större attraktionskraft än nu gentemot
ryssarna i grannländerna, måste man även räkna med att gränsproblem av större eller mindre omfång kunna uppstå i Estland
söder om Peipsi, i Latgale i Lettland och längs Polens ryska
gräns. Och i Västeuropa vänta främst Belgiens och Spaniens interna nationalitetsfrågor på sin lösning.
Till sist: tron på nationaliteten som det bärande och nu tydligen enda tänkbara underlaget för en fredlig samlevnad i
Europa innebär icke, att man faller i farstun för allt det charlataneri, som nu bedrives i nationalitetens namn, eller att man
skänker någon större aktning åt den italienske diktatorns färska
bekännelse till folkens självbestämningsrätt – därtill gravera
Fiume, Sydtyrolen och Abessinien honom för mycket – eller att
man ger Tjeckoslovakiets grannar och »fordringsägare» några
höga moraliska vitsord som förebildliga stater – allra minst
Ungern, vars hårda behandling av dess minoriteter torde ha varit
exempellös i det civiliserade Europa – eller att man sätter tilltro
till allt väsen om tjeckernas »terror». Lika väl som de exproprierade vilja bli expropriatörer, lika lätt kunna »förtryckta» folk
spela rollen av »förtryckare» eller vice versa. Ingen kan urskilja,
vad som härvidlag är sanning eller infam lögn; det är nog att
konstatera, att nationalismen sätter krafter i rörelse, som i sin
ohejdbarhet endast vika för övermakt och likväl fortsätta att underjordiskt leva. Vi svenskar ha i vår trista unionshistoria det
bästa måttet på nationalismens okuvlighet, vid sidan om gott eller ont, rätt eller orätt, förnuft eller vidskepelse. Den ganska
ringa frågan om gemensamt eller tudelat konsulatsväsen och om
svensk eller unionell utrikesminister var tillräcklig att göra
unionsförfattningen, som i övrigt gav Norge den mest oavkortade
självständighet, till en »pakt», som vi forpestes i. Och när skilsmässan efter djup och varaktig söndring äntligen skedde i Karlstad 1905, grundande en vänskap som nu ter sig som av granit,
497
— —————– – – —- ————’———
Elis Håstad
hindrar detta icke en norsk skriftställare, Einar Sagen, att så
sent som i fjol skriva i »Samtiden»: »Karlstadsemja er den störste
skam og vanheider som nokor gong hev gjenge over norsk tjod.
Det norske riksstyre heiste til merke stakkarsdoms klutar. Det
sette sin heider i flog og i fall. Utan å löysa eit skarpt skot let
det seg skrrema til å leggja ned grensefestningane.» Sitta norrmän på sina fjäll ännu i dag och ilskna till över något så vettigt
och för båda folken så vinningsfullt som gränsfästningarnas demolerande, vad göres oss då mera vittne behov om nationalitetsfanatismens inneboende makt och seger i de fall, då målet har ett
ideellt och reellt fog~
Harald Hjärne fruktade, att nationalitetsrörelserna skulle utlösa samma katastrofer för Europa som trettioåriga kriget och
franska revolutionen. Han har kanske redan blivit sannspådd.
Men ur de nämnda katastroferna framgick något för vår världsdel av bestående värde. Även nationalitetsrörelsernas urladdningar böra ej bedömas enbart efter sina förödelser. Endast genom deras sprängskott synes vår världsdel kunna få en tryggad
grund, både därför att nationalitetsfrågornas lösning synes vara
enda medlet att minska krigsriskerna och stabilisera Europa och
därför att varje nationalitet bör få fullt spelrum för sin skapande
kraft. Tjugo år efter världskrigets slut finnes skäl för omdömet
att Hjärne i sin ringaktning för nationaliteternas riitt underskattade deras statsbyggande kraft. Erfarenheten har betygat, att
nationalismen är positiv och produktiv, ty den har intensifierat
kulturarbetet på förut vanhävdade fält. Dess inåtriktade yttringar äro allt utom »Kulturdämmerung». Dess utåtriktade yttringar återigen, farliga i all sin explosivitet, kunna statsmännen
eliminera i den mån nationalitetsspörsmålen bringas till rimlig
och förnuftig lösning. Det universella kulturideal, för vilket
Hjärne var en tolk, behöver därför icke stå i någon oförsonlig
motsats till nationalismen. Deras försonande är tvärtom vår
europeiska generations största kallelse, att fullgöra icke i resignationens utan i optimismens tecken.
498