Print Friendly

Nationalism och liberalism

Av Peter J Olsson | 1 februari 2019



Varför finns det inget svenskt nationalliberalt parti? Frågan kanske kan tyckas konstig, senaste året har debatten, inte minst i Svensk Tidskrift, ägnats åt om det ens kan finnas något sådant som liberalkonservatism. Ändå har nationalliberalismen varit en stor och framgångsrik politisk riktning på många andra håll, skriver Peter J Olsson.

Trots alla exempel på att liberalkonservativa partier frodas och oftast mår bättre än partier som kallar sig enbart liberala eller socialliberala så har en del hävdat motsatsen. Egentligen handlar det om att man förnekar att Moderaterna skulle kunna innehålla liberala tankegångar.

Hur är det då med nationalliberalism? Det vore väl från den utgångspunkten en än mer skräckinjagande blandning. Ändå har nationalliberalism ofta varit en stor och politisk framgångsrik riktning. Kanske inte som partibildning i Sverige, men i såväl Danmark som i tyskspråkiga länder var riktningen stark.

I veckan lyftes diskussionen in i den aktuella svenska debatten: Johan Wennström ställde i Svenska Dagbladet frågan ”Varför kallar sig Annie Lööf inte för nationalist?”. Något hon definitivt inte gjort, istället har hon förklarat nationalismen vara motpolen till liberalism. Wennström menar att när Lööf – och hon är inte ensam, han citerar både Jan Björklund och Anna Kinberg Batra – framställer nationalismen som moraliskt suspekt så gör hon och de saken för lätt för sig. I själva verket kan liberalism vara mycket moralisk, enligt Wennström.

Han anknyter då till en alldeles ny bok, ”The virtue of nationalism” av den israeliske politiske teoretikern Yoram Hazony. Hazony knyter nationalstaten till politiska dygder som sammanhållning och jämlikhet. Och för den delen som en motsats till imperialism och vilja att erövra andra nationalstater. Ja, kanske till en ömsesidig respekt. Nazismen, nationalsocialismen är enligt honom ”en anti-nationalistisk, imperialistisk ideologi”. Wennström kopplar här tesen till historikern Timothy Snyder, som skrivit övertygande om hur folkmorden möjliggjordes bland annat genom att det civila samhället krossades.

Att nationalstaten och en viss nationalism och samhällsgemenskap har positiva drag visar väl inte minst den svenska historien, även om man kanske inte ska se folkhemmet som något oomtvistat gott i alla dess aspekter. Dock kanske det hade varit mer övertygande för dagens liberala politiker om Wennström inte valt en så uttryckligt konservativ tänkare som Yoram Hazony. Det betyder inte att Hazony inte har en del tänkvärt att säga, utan att liberaler kanske inte är mogna för hans utgångspunkter.

Tydligt är att liberalismen kunde hitta ganska mycket i sin egen historia. Wennström nämner ett annat aktuellt verk av Helena Rosenblatt, ”The lost history of liberalism”, men han utvecklar inte innehållet.

Den engelska liberala praktiken, med inbördeskrig, kungaavrättning, parlamentsmakt, filosofer och vissa reformer under 1600- och 1700-talet i all ära, men liberalismen som europeisk kraft föddes ur den franska revolutionen. Och en av många bärande idéer var att man blev medborgare och fransman istället för att ha varit undersåte.
Fosterlandet, äran och de klassicistiska idealen förde landet från republik till kejsardöme. Från försvarsmakt till imperium. Att revolutionens avrättningar, ja folkmord i det kungatrogna Vendée, hade en viss knytning till en sorts liberalism känns inte många vid i dag. För att inte tala om Napoleons erövringskrig mot hela Europa.

Krigen bröt ner den gamla världen, försöken med en helig allians efter Wienkongressen var bara fåfängt försvar. Vad än Marx och Engels skrev 1848 så var det inte kommunismens spöke som gått genom Europa, utan liberalismens och nationalismens. Lite paradoxalt så väcktes detta ur en befrielsekamp mot det franska inflytande som innebar att man tog till sig både liberala idéer och nationalismen – fast en nationalism för den egna nationen. Nationalstaten var den politiskt enade nationen. Folket var subjektet i historien.

Reaktionära stofiler och kungatrogna konservativa stod i mindre utsträckning för nationalism och nationalstater med folkrepresentation och värnpliktsarmé. De stod kvar vid de gamla furstestaterna som sällan var nationalstater. Några fanns dock: Kanske mest utpräglat Sverige, inte minst efter förlusten av Finland. Vi är kanske det främsta exemplet på ett land där nation, folk, historia och kultur länge varit i samklang med varandra. Kanske är det just därför som vi sluppit de mer hysteriska utslagen av nationalistisk yra. De två tillfällen vi har varit närmast att gå i krig de senaste 200 åren har inte handlat om den egna nationens ära och landhunger, utan för att försvara grannarna Danmark 1864 och Finland 1940.

Alltså har Johan Wennström rätt i att det finns ett nationalistiskt arv i den liberala familjen. Men det är kanske snarare vårt land som kunde behöva en aning mer nationalism – men inte för mycket; det räcker nog med några nypor för att göra statens gryta betydligt smakligare. En lagom nationalism i samklang med den svenska kulturen och historien.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och senior advisor (M) i Region Skåne

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Som om Gud fanns: Det sekulära samhällets religiösa rötter

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism