När socialdemokraterna avskaffade sig själva

Tiden har sprungit ifrån Socialdemokraterna och deras idé om ett samhälle utan klasskillnader har de själva avskaffat genom den förda politiken, menar Rebecca Weidmo Uvell.

Nyligen gick Åsa Linderborg ut och gjorde officiellt slut med Socialdemokraterna i artikeln Ett farväl till den förbannade socialdemokratin. Linderborg slängde nio meter socialdemokratisk historia, hon grät när hon körde dem till soptippen.

Nu har Linderborg aldrig varit socialdemokrat själv, hon är uttalad kommunist. Men hon har givetvis ägnat en stor del av sitt politiska liv åt dem som vänsterdebattör. Hon blev själaglad när Håkan Juholt blev vald med sin eldiga vänsterretorik, som förde tankarna till fornstora dagar. Linderborg siade om ett Socialdemokraterna på 45 procent. Att hon nu slänger resterna av sina förhoppningar om ett stort socialistiskt Socialdemokraterna är förståeligt.

För det gör hon helt rätt i. Fler borde följa hennes exempel. Socialdemokratin har avskaffat sig själv. Och tiden har sprungit ifrån dem.

Den sista verkligt socialistiska reformen var löntagarfonderna. De avskaffades 1991. Ungefär då började Socialdemokraterna sin resa mot sitt eget avskaffande och in i irrelevansens tidsålder.

En av partiets stora politiska reformer under 90-talet var utbyggnaden av högskolan, som inte bara var en högskolepolitisk reform utan lika mycket en regional sådan. Göran Persson ville ge ett köttben åt sina lokala företrädare. En sorts säkring av maktbasen.

Parallellt med detta togs de 2-åriga utbildningarna bort på gymnasiet. Alla skulle ha högskolebehörighet, även den som var skoltrött och bara ville komma ut i arbetslivet. Sedan 90-talet råder det nu underskott av elever som vill jobba i klassiska arbetaryrken. Sossarnas traditionella maktbas decimerades av deras egna reformer.

1994 när jag började studera gick 24 procent av gymnasieeleverna vidare till högre studier, idag är siffran över 50 procent. Samtidigt har LO:s linje ”den solidariska lönepolitiken”, som pågått sedan 80-talet, avskaffat allt fler enkla jobb och ingångslönerna har medvetet höjts. Med motiveringen att vi inte ska konkurrera med enkla jobb utan kunskapsintensiva höglönejobb. Möjligheterna till klassresor har en baksida – väljarförflyttningar, när klassen byts mot en bättre.

Idag har Socialdemokraterna bytt ut namnet Arbetarpartiet och till Framtidspartiet. Bra att de äntligen insett hur verkligheten ser ut men det nya namnet visar också hur lite de trots allt förstår om sin egen position. För Socialdemokratins framtid ligger bakom dem.

En annan sak som påverkat partiet är bostadpolitiken, som uppstod som en socialistisk idé om att alla oavsett inkomst ska få attraktiva lägenheter. Fram till rätt nyligen fick inte ens läget på lägenheten påverka priset, trots att läge är det som helt styr den privata bostadsmarknaden. Bara saker som kvadratmeter, balkong etc fick påverka hyran. Men bruksvärdessystemet vi fortfarande dras med gör att en tvåa i Pajala bara är några hundra billigare än en hyrestvåa vid Karlaplan mitt på Östermalm i Stockholm, där det dyraste kvadratmeterpriset återfinns.

De som tack vare tur, tajmning och kontakter, eller svarta kontrakt, haft förstahandskontrakt i några av storstäderna fick, när fastigheten ombildats till bostadsrätter, en förmögenhet. Man har skojat om att enda sättet att bli rik i Sverige har varit att köpa en bostad, sorgligt nog ligger det mycket sanning i det.

Men det har inte varit förbehållet en viss klass eller viss yrkesgrupp. Den som hade tur att ha ett kontrakt vann. Den socialistiska bostadspolitiken har av slumpen skapat en klass i sig: de med en ägd bostad. Pengar som inte är likvida men som ändå utgör en stor tillgång i form av en fastighet.

Folk med ägda bostäder har delvis andra politiska prioriteringar än människor i hyresrätt. Till exempel får de inga bostadsbidrag men påverkas plötsligt av ränteavdragen i allra högsta grad. De påverkas också av reformer som ROT, för hyresgäster betalar inte sina egna renoveringar men det gör folk med ägda bostäder. Bostadslotteriet har fyllt på människor i den ägande klassen oavsett vilka yrken de har. En klasskillnad som inte har något att göra med traditionella klasser men som ändå är en klassfråga. En klassresa utanför partipolitiken.

Det tredje området som hjälpt till att avskaffa idén om ett samhälle utan klasskillnader är den stora flyktinginvandringen. Nyanlända har hamnat i ett permanent utanförskap i områden som nästan helt befolkas av utlandsfödda, där skolorna är sämre, kriminaliteten är hög och där majoriteten lever på bidrag. För varje år har fler och fler såväl infödda svenskar som utlandsfödda som gjort klassresor flyttat därifrån. En ekonomisk avfolkning pågår. När inkomsterna ökar byter folk område, inte minst för att barnen ska få en annan uppväxt än man själv hade.

Det är omöjligt att förena en stor flyktinginvandring med ett klasslöst samhälle. Istället kommer vi få acceptera växande skillnader. För den som flyr börjar om, utan någonting. De hamnar lägst ner i samhällstrappan. Det är naturligt och oundvikligt.

Politiker har redan börjat prata om social housing som ett sätt att lösa den allt mer dramatiska bostadskrisen. Bostäder med sämre standard och därmed lägre hyror förbehållet de med lägst inkomster. Områden som redan från början mer eller mindre kommer bli slumområden. Socialdemokraternas flyktingpolitik håller på att skapa större klasskillnader än vi haft i Sverige på 50 år.

Nu har ett vilset Socialdemokraterna fått sin lägsta opinionssiffra i Sifo sedan de började mäta 1967 – 23 procent. Lägre än Juholt fick. Om man ser siffran mot bakgrund av bland annat de skiften i samhället som jag beskrivit, skiften som Socialdemokraterna själva varit pådrivande i medvetet eller omedvetet, är den helt logisk. Resan ner mot 20 procent har förstärkts av globaliseringen och att kapitalismen bidragit till så mycket gott i världen att socialismen trängts undan över hela Europa. Socialdemokratin för en tynande tillvaro överallt.

Åsa Linderborg gör rätt i att säga farväl och gråta en skvätt över Socialdemokratin. Det borde fler göra. Rest in peace.

Rebecca Weidmo Uvell är borgerlig opinionsbildare och driver Uvell Kommunikation