När Charles Dickens uppfann julen

Det är ingen tillfällighet att Dickens lät sin stora litterära tråkmåns och misantrop Ebenezer Scrooge ha just julen som hatobjekt. Kampen om julen har i historien alltid varit kampen mellan livsbejakande och dysterheten. Men högtiden som vi känner den härstammar från 1800-talet, skriver Daniel Bergström.

Att påstå att Charles Dickens uppfann julen vore en drastisk överdrift. Men som alla utsagor som gör anspråk på att kallas ”överdrifter” innehåller den mer än ett korn av sanning. Men låt oss börja från början, vilket i allmänhet är ett lämpligt ställe att börja. Julen har – om man med detta menar högtidlighållandet av Kristi födelse – har firats på ett eller annat sätt ända sedan senantiken. I den tidigaste urkyrkan fanns dock inget julfirande. Under kristendomens två första sekler kom den judiska påsken i stället på guld-, silver- och bronsplats när det gällde högtider. Då firades inte bara Jesu återuppståndelse, utan allt annat också: bebådelsen, omskärelsen, passionen – och födelsen, allt på samma gång.

Denna berömvärt effektiva men en smula tråkiga ordning fick sitt slut ungefär samtidigt som kristendomen på 300-talet i snabb följd blev först tolererad och sedan utropad till statsreligion i Rom. Jesu födelse är förvisso en av de viktigaste händelserna i Nya testamentet, men själva datumet för detta hade dittills mest tilldragit sig akademiskt intresse. När julen så småningom började firas utbröt följaktligen en monumental oordning, som det skulle krävas legioner av lärda religionshistoriker för att reda ut. Ingen tycks riktigt ha vetat vilket datum som var det rätta. Var det kanske den 2 januari, den 19 april eller den 20 november (det sistnämnda datumet för övrigt dagen för slaget vid Narva)?

Det hör förhoppningsvis fortfarande till allmänbildningen på sina håll att man så småningom fastnade för 25 december. Två var för sig mycket sannolika teorier tävlar om att förklara varför. Å ena sidan var den 25 december det romerska vintersolståndet, och därmed dagen för ljusets återvändande. De flesta kulturer, i vart fall norr om Kräftans vändkrets där jordaxelns lutning blir märkbar, verkar uppfatta det som naturligt att fira årets ljusaste respektive mörkaste dag. Och kanske firade man under den romerska kejsartiden också Sol Invictus– den odödliga solen – den 25 december. Å andra sidan, och för detta talar onekligen Ockhams rakkniv, är den 25 december exakt nio månader efter Marie bebådelsedag. Skulle man vara biskop på 300-talet och behöva välja en dag att fira jul på skulle det ju ligga nära till hands.

Men den egentliga frågan när det gäller julens historia är så klart när julen blev en tid av allmän fest och gamman, och årets viktigaste märkesdag även ur annan synpunkt än religiös. För någon dag av allmänt firande verkar inte den tidigmedeltida julen ha varit – även om vad som måste varit alla tiders bästa julfest gick av stapeln år 800, när påven Leo III krönte Karl den store till den förste västromerske kejsaren på mer än 300 år. Många är visserligen de historiker som har sett sitt eftermäle förstöras på grund av ovederhäftiga spekulationer om vikingar och germaner, men med detta sagt måste man nog anta att det germanska midvinterblotet har haft en ganska kraftig inverkan på det profana julfirandet. I Nordeuropa drack man öl, åt fläsk och blotade till sina gudar när det var som mörkast. Julen som överdådigt gästabud har utan tvekan mer med detta än med Kristi födelse att göra.

En guldålder för julfirandet, i alla fall om man får tro eftervärlden, var Tudor-tidens England. Om man tänker på engelsk 1500-talsjul tänker man på Merry Old England, järnek och mistel, ångande cider och bullrande logdanser. 1600-talets puritaner å andra sidan avskydde få saker lika intensivt som julen, som de ansåg vara ett uttryck för ”popery” och vidskepelse – och därmed okristligt. Skälen för det puritanska julhatet är säkert kulturella lika mycket som teologiska. Men visst får man ge puritanerna rätt i att julen i grund och botten har något svulstigt katolskt över sig (vår egen Lucia bär ju syn för sägen). Den som i lågkyrklig anda anser att livet och skapelsen är tillräckligt helig som det är utan rökelse och tabernakler som skymmer sikten har naturligtvis kort tålamod med julens hokus pokus.

I takt med att den puritanska och demokratiska andan bredde ut sig i England avtog också bruket att fira jul på sina håll, så betänkligt att Karl I (1600-1649) beordrade sina riddare att åka hem till sina herresäten för att fira jul med bygden. När den store och fruktansvärde Cromwell (1599¬-1658) och hans puritanska rundhuvuden slutligen vann det engelska inbördeskriget – och halshögg av Karl I – väntade dystra tider för England, och för julen. 1647 förbjöd det engelska parlamentet julfirande helt och hållet. Enligt berättelser som man skulle ta för skrönor om det inte var för att man vet att människor i modern tid kan prestera väl så vanvettiga saker ska statliga kontrollanter ha genomsökt hus, kök och ugnar i jakt på förbjudna julpuddingar.

Puritanernas krig mot julen förde i vart fall det goda med sig att det gav upphov till en av historiens mest upplyftande politiska protester. 1647, första året utan jul i rundhuvudenas dystra nya England, skickade parlamentet soldater till det notoriskt lojalistiska Canterbury för att undertrycka eventuell kvardröjande julstämning med våld. Man försökte bomma igen kyrkorna så att det skulle vara omöjligt att fira mässa, och samtidigt tvinga köpmännen att hålla bodarna öppna, som på en vanlig sockendag. Men på juldagen exploderade de uppbyggda spänningarna och Canterburyborna gjorde uppror, vilket för eftervärlden kommit att kallas ”The Plum Pudding Riots”. Efter att sheriffen och hans män fördrivits från staden lägrade sig julfriden. Upprorsmännen gav spontant uttryck för vad som måste vara alla tiders mest sympatiska politiska program när de, rusiga av sin seger och ropande rojalistiska slagord, drog igenom staden och smyckade dörrar med julkransar. Först efter sex veckor anlände förstärkningar från London och gjorde slut på det roliga. Men vilka sex veckor det måste ha varit. Må minnet av julkommunen i Canterbury aldrig blekna!

Som allt eländigt försvann ju den engelska republiken till sist. Men som så ofta efter revolutioner blev det aldrig någon riktig restauration. Under det nyttobetonade 1700-talet var julen minst sagt på dekis. Detta gällde inte minst i USA, där de engelska puritanerna till sist hade fått ha sin republik i fred. I exempelvis Massachusetts var julen strängt förbjuden, såsom en papistisk villfarelse. Och i det presbyterianska Skottland saknade julen all officiell status i trehundra år från mitten av 1600-talet ända till långt efter andra världskriget.

De som väckte julen ur dess slummer var två författare på var sin sida av Atlanten. I USA var det Washington Irving (1783-1859) och i England var det Dickens (1812-1870). Washington Irving var själv av allmänamerikansk härkomst men odlade genom hela sitt författarskap en intensiv och lite gåtfull kärlek för den gamla holländska kulturen i Nordamerika, av vilken det utom den reformerta kyrkan bara fanns smulor kvar i mitten av 1800-talet. Irvings två mest kända verk, ”The Legend of Sleepy Hollow” och ”Rip van Winkle”, är monument till de holländska borgarnas och nybyggarnas särskilda kynne – ett kynne som kulturhistorikerna försäkrar oss har varit viktigt för att skapa det moderna New York. Holländarna, både i Europa och Amerika, var till skillnad från engelsmännen och de engelskättade amerikanarna men i likhet med tyskarna entusiastiska julfirare. Deras julfirande hade dessutom den egenheten att, i stället för som i Tyskland Jesubarnet eller som i Sverige julbocken, var det Sinterklaas (Sankt Nikolaus) som kom med julgåvor. Inspirerad av dessa charmiga och exotiska seder började Irving skriva julberättelser där han försökte passa in den holländska jultraditionen i en amerikansk kontext. Och Irvings berättelser inspirerade i sin tur Clement Clarke Moore (1779-1863), östkustprofessor i orientaliska språk, att 1823 plita ner juldikten ”A Visit From Saint Nicholas”. Den börjar med de berömda grötrimsraderna:

“‘Twas the night before Christmas, when all thro’ the house
not a creature was stirring, not even a mouse;
the stockings were hung by the chimney with care,
in hopes that Saint Nicholas soon would be there[.]”

Dikten fortsätter med att ”Saint Nick” dyker upp i en släde, fylld med leksaker och dragen av åtta renar, vars namn samvetsgrant redogörs för (bl.a. de holländskklingande Dunder och Blixen). Och så, hux flux, var mycket av den populärkulturella inramningen av dagens profana jul omedelbart på plats. Men utan Irving (och Moore) alltså inget amerikansk julfirande som vi känner det.

På andra sidan Atlanten skrev Dickens den enormt inflytelserika ”A Christmas Carol” 1843. Den omåttligt snåle och småsinte Ebenezer Scrooge hemsöks på julaftonsnatten av tre spöken, som inte bara visar honom hur fel han har levt sitt liv utan också vad den sanna meningen med julen är. Det är svårt att föreställa sig idag att när berättelsen först publicerades firades knappt jul i England som något annat än en kyrklig högtid. Idén om julen som en familjefest präglad av människokärlek och gemyt om inte skapades så i vart fall återuppväcktes av Dickens. Och det romantiska men samtidigt borgerligt välartade 1800-talet var naturligtvis en idealisk jordmån för det dickenska julfirandet. Anden var verkligen ur flaskan när Londontidningarna på 1850-talet publicerade illustrerade reportage från kungafamiljens julfirande på Buckingham Palace, komplett med en av prins Albert importerad tysk julgran. ”Petter och Lottas jul”, om än lite mer sentida, är för övrigt ett svenskt exempel på populariseringen av julfirandet genom kulturen.

Häromdagen cirkulerade på internet ett fotografi av ett skyltfönster i Japan, där en korsfäst jultomte ses som en del av skyltningen. Sådant retar upp både dem som värnar om tomten och oss som någorlunda försöker värna om den kristna julen, men som symtom på kulturell och religiös synkretism är det i och för sig oslagbart. För synkretism verkar, som synes, ligga i julens kärna.

Något annat som ligger i julens absoluta kärna, oavsett om man bekänner sig till Team Tomten eller Team Jesus, är dess helighet. I en samtid som präglas av oförmåga att hålla isär fest och vardag, och som därför förlorar känslan för fest mer än tristessen hos vardagen, är julen fortfarande ganska unik. Julaftons status som en helt speciell dag är slitstark. Det är en dag som inte kan firas var som helst, med vem som helst eller på vilket sätt som helst.

I så måtto ger julen den behagliga antydningen att det fortfarande finns skillnader och ordning, skillnader mellan bra och dåligt, helg och söcken. På julafton öppnar man med ovana händer konjaksflaskan, fast det mest blir starköl annars. På julafton försöker man få till slipsknuten, fast man inte kan så bra. På julen får man ta från det undre lagret. Det här retar ibland folk. Det retade puritanerna och det retade Ebenezer Scrooge. De tyckte att julen var flärdfullt och vattenkammat trams. Presenter kan man väl få närsomhelst, om det nu är så viktigt. Men det är kontrasterna som ger färg och form åt livet.

Så det var nog ingen tillfällighet att Dickens lät sin stora litterära tråkmåns och misantrop ha just julen som hatobjekt.

”Merry Christmas to all, and to all a goodnight!”

Daniel Bergström är hovrättsfiskal vid Svea hovrätt och frilansskribent