Namn att minnas – Rune Johansson


1960


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NAMN ATT MINNAS:
RUNE JOHANSSON
När regeringen Erlander, som man innerligt får hoppas – ty försynens
längmodighet måste dock ha en gräns
– inom kort ingår i de politiska
skuggornas värld, efterlämnar den
förvisso inte mänga namn att minnas.
I varje fall inte mänga namn, som
man gärna minns eller som, uppriktigt talat, är värda att komma ihåg.
Vem vill inte dra den barmhärtiga
tystnadens slöja över hr Unrlen och
hans fögderi, alltifrån utlämnandet av
balterna till kryperiet för Krusjtjev i
samband med hr Hjalmarsons utestängande ur FN-delegationen? Vem
vill särskilt gärna påminna sig hr
Erlander – statsministern, som i stället för att vara statsman varit partiledare i varje tum och alltid satt partiets intressen framom folkets och
rikets? Är det någon som inte kan
låta bli att erinra sig en försvarsminister som Sven Andersson? I sä fall
måste det vara därför att vid sidan
av honom framstår Ivar Vennerström
som en kraftkarl och Janne Nilsson
som ett energiknippe och att man väl
fär gä tillbaka till Jeppa Larssons dagar för att finna en motsvarighet.
Eller vem längtar efter att tänka tillbaka pä en kommunikationsminister
som Skoglund? Inte ens en finansminister som Sträng torde vara i stånd
att framlocka några lustbetonade
minnesbilder.
Men det finns i varje fall ett undantag, åtminstone ett namn som är värt
att minnas i regeringen Erlander. Det
namnet lyder Rune Johansson.
*
Det var förvisso ingen tillfällighet
att socialdemokratins ledning valt att
i sitt TV-program under årets valrö-
relse låta sig representeras av Rune Johansson. Det var han som svarade pä
intervjuarnas frågor. Inte den sling~
rige Erlander med sin sociala salvelse
och sina studentikosa sarkasmer.
Inte den grötmyndige Sträng. Inte
den hämningslöse demagogen Torsten
Nilsson. Utan just Rune Johansson,
den intill nyligen helt okände Rune
Johansson med sin försynta saklighet,
sin saktmodiga, lågmälda rimlighet.
Det var ett gott grepp, en förstklassig ide, som visar att man inser hur
farligt ens läge är och att det efter
alla dessa är av brutna löften och
ouppfyllda förespeglingar framför
allt gäller en sak: att söka skapa nytt
förtroende, att äterställa det förtroende man mistat. Skulle någon kunna
göra det, sä vore det Rune Johansson.
Han inger nämligen i eminent grad
förtroende och i detta hänseende
torde han vara tämligen unik i statsrådskretsen.
Han är bagare frän Ljungby och
har gjort karriär som ledamot av vad
någon träffande kallat Sveriges mäktigaste parti: landstingspartiet. Född
1915 som son till en bagarmästare
kom han tidigt in i den socialdemokratiska ungdomsrörelsen och nästan
lika tidigt i kommunalpolitiken. Han
blev stadsfullmäktig i Ljungby 1942
,och landstingsman samma är och
avancerade snabbt till ledamot av
landstingets förvaltningsutskott, där
han f. ö. småningom blev ordförande,
samt till drätselkammarens ordförande
i Ljungby. I första kammaren invaldes han 1951 och den 31 oktober 1957
efterträdde ha.n hr Hedlund som statsråd och chef för inrikesdepartemen~
tet.
Av en skarpsynt politisk motståndare beskrivs Rune J ohansson såsom
den medlem av regeringen som är
minst socialdemokrat – väl beroende
på att han är den klokaste av dem
alla. Varför är han då överhuvudtaget
socialdemokrat? Ja, svaret är nog helt
enkelt att det blev man i hans kretsar,
då han var ung. Det var det paradoxala utslaget av hans vilja till självständighet och oberoende. Tragedin
för honom har varit att han som ung
revolterade mot ett patriarkaliskt
överhetssamhälle blott för att som
vuxen tjäna en socialistisk överhetsstat, långt mer effektiv i fråga om att
förkväva individens självständighet
och oberoende än någonsin dess föregångare.
Rune Johansson, som följt sin
gamle far bagarmästaren i spåren, har
varit en mycket framgångsrik egen
företagare. Han torde vara den ende
medlem av regeringen, som ekonomiskt förlorat på att bli statsråd. Han
hade högre inkomster, när han bakade. Men hans starka samhälleliga
ansvarskänsla har utstakat hans offentliga bana. Han hör till det utdö-
ende släkte av socialdemokrater, som
kommit in i politiken och vunnit politiskt inflytande via kommunal verksamhet. Kanske finner man däri förklaringen till hans frasfria fakticitet,
hans vilja att nå resultat liksom till
hans mycket goda personliga förbindelser över partigränserna. Det är betecknande att till hans bästa vänner
hör den solide högermannen Axel
Mannerskantz. Han har förstått att
göra sig omtyckt och respekterad på
391
borgerligt håll utan att därför stöta
sig med sina egna. Man vet på ömse
sidor att han är rejäl och lojal.
Rune Johanssons intressen är helt
praktiskt inriktade. För ideologier
har han mycket litet till övers, med
den erfarne bagarens blick tycks han
betrakta dem mest som gräddskum på
politiska frasvåfflor. Den som hör honom tala, skulle aldrig tro att han
satt i en regering, minst av allt i en
socialdemokratisk regering. Det finns
ingenting av demagogi i hans uttalanden, ingenting av polemisk tillspetsning och han bemödar sig alltid samvetsgrant om att försöka sätta sig in i
och förstå motståndarens synpunkter.
Hans styrka är att han når resultat;
hans svaghet att han ofta nöjer sig
med ett kortsiktigt resultat och lägger
en fråga till handlingarna, när en lösning nåtts, utan att ta hänsyn till ev.
framtida komplikationer. Han är så
till vida en det korta perspektivets
man.
I gengäld har han den praktiska och
positiva inställningen att man kan
göra upp om varenda sak, bara man
får tag på den rätta personen. Därvidlag är han korridorpolitiker i ordets
bästa bemärkelse. Och som någon av
hans politiska motspelare – snarare
än motståndare – uttryckt det: han
bär korridoren med sig. Det har lett
till att han har mycket god hand med
de flesta människor både utom och
inom sitt parti. Därmed inte sagt att
han är beredd att driva kompromissens princip hur långt som helst. Han
har skapat aktning för sin person genom att aldrig söka sak med någon,
men icke desto mindre vara beredd
att klippa till och klippa till hårt om
det behövs.
Som efterträdare till statsrådet
Hedlund råkade Rune Johansson in i
en hektisk arbetsperiod. När det
gällde att ta igen allt vad som försummats i inrikesdepartementet un- 392
der Hedlunds chefskap blev det till
att börja från början på praktiskt taget varje område. Vad som särskilt
intresserar Rune Johansson alltsedan
hans landstingstid är hälso- och sjukvården. Framför allt har han ägnat
sig åt den tidigare sorgligt eftersatta
mentalsjukvården och i nära och förtroendefullt samarbete med högermannen Birke har han satt i gång en
mer än välbehövlig upprustning av
mentalsjukhusen. Det har sagts att
Birke är verkställande direktör för
mentalsjukhusbyggandet och Johansson hans mycket aktive och intresserade styrelseordförande. En serie av
överenskommelser dem emellan har
lett till att riksdagen gäng på gäng
funnit att den beviljat pengar till just
vad Johansson och Birke velat ha.
Det är ett vackert exempel på Rune
Johanssons förrnäga att nä resultat
över partigränserna.
När det gäller polisiära ordningsfrägor har Rune Johansson inte varit
lika lyckosam. Han har säkerligen förståelse för storstädernas svåra problem i detta hänseende, men med den
fruktansvärda eftersläpning, som rä-
der i fråga om framför allt stockholmspolisens upprustning, har Rune
Johansson frän Ljungbys horisont liksom ännu inte fått något riktigt grepp
om frågan. Enahanda är det med civilförsvaret, där Rune Johansson fått
överta bördan av otaliga underlåtenhetssynder. Hans rädvillhet i det sammanhanget är ännu mera ursäktlig,
eftersom allting flyter på civilförsvarsområdet och ingen riktigt tycks
veta vad som skall ske innan samordningen av de olika funktionerna inom
totalförsvaret funnit sin form.
På det hela taget har Rune Johansson emellertid varit en utomordentligt
duglig och framgångsrik inrikesminister. Det skulle dock inte förvåna
l
om han vid regeringen Erlanders fall
återvänder till bageriet i Ljungby
utan saknad, och med tacksamhet
konstaterar att det nu skall bli andra
bullar av. Men för svenska folket
kommer Rune Johansson vara ett
393
namn att minnas med saknad och
tacksamhet – och utgör som sagt
därigenom undantaget, som bekräftar
regeln inom den regeringskrets han
nu i tre år tillhört.
G. U.