Namn att minnas – Per Ahlmark


1966


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

438
NAMN ATT MINNAS
PER AHLMARK
Ett av de intressantaste fenomenen i
svensk politik på senare år är framstormandet av de unga liberaler, som
fått det kanske mera pittoreska än
adekvata vedernamnet hattifnattarna.
Det bör observeras att epitetet applicerats av en – ja, partivän kanske
inte är det lämpligaste uttrycket i sammanhanget, men i varje fall en annan
ledamot av folkpartiet och inte vem
som helst, utan riksdagsgruppens sekreterare Sven Lantz. Vid folkpartiets
landsmöte i juni detta år slungade
denne generationskamrat till de unga
liberalerna i fråga stridshandsken mot
dem och belönades med livliga applå-
der.
Hattifnattarna är alltså en även
inom folkpartiet omstridd grupp. ~len
också om man som Sven Lantz kan
ställa sig kritisk mot dem ur åtskilliga synpunkter, finns det goda skäl
att ta dem på större allvar än vad benämningen haitifnattarna möjligen inbjuder till. Man behöver ingalunda
hysa någon odelad sympati vare sig
för deras åsikter eller deras uppträ-
dande för att erkänna deras betydelse. Inte i mannaminne har det väl
hänt i svensk politik att en så väl sammansvetsad, så omsorgsfullt tränad
och så skickligt ledd grupp av ungdomar så målmedvetet och framgångsrikt inriktat sig på ett politiskt maktövertagande. l\lan kan fråga sig om
de inte redan är på väg att ersätta politisk etik med politisk teknik och om
de har något annat mål än makten.
~len man kan inte neka till att de är
utmärkta debattörer och skribenter,
som systematiskt utbildat sig för sin
uppgift som politisk stöttrupp och
därmed också – trots sin ungdom; de
är kring 30 – lyckats bli en faktor att
räkna med i svensk politik.
Deras ledare heter Per Ahlmark och
det är inte för intet de – till omväxling med hattifnattarna – kallas Ahlmarksfalangen, ty endast sällan har ett
kotteri politiskt intresserade ungdomar så tidigt och i så hög grad präglats av en dominerande personlighet.
Det är Per Ahlmarks brinnande politiska ambition, hänsynslösa framåtanda och h{trda disciplin som mer än
något annat gjort dem till vad de är
– låt vara alt dc också fått en matchning av både parti och press (framför allt Expressen) utan motstycke.
Ahlmark 1ir född 1939 och son till
en professor i hygien. Redan under
skoltiden i Södra Latin drog han uppmärksamheten till sig, dels genom att
protestera mot morgonbönstvånget och
dels genom att nå individuell maximipoäng i rarlions ”Vi som vet mest”
och som en följd därav placeras i juryn. Får man tro Dagens Nyheter vet
han fortfarande mest och placerar sig
gärna i juryn. ”Okunnig” är ett av
hans favoritadjektiv, ”oklar” ett annat. l\ler behöver knappast sägas för
att man skall förstå att Herbert Tingsten iir hans andlige lärofader. Hans
politiska intresse lär ha väckts när han
under gymnasietiden kom att läsa
Tingstens ”Demokratins problem”. Sedan dess har han varit mera tingstensk
än Tingsten – dock med den viktiga
skillnaden att hans intresse för politik inte enbart är teoretiskt. Det är
tvärtom i högsta grad praktiskt. Medan Tingstens politiska bana inskränkte sig till att han en gång blev
suppleant i slakthusstyrelsen sitter Per
Ahlmark redan i partistyrelsen. Han
har gjort en rekordsnabb politisk karriär. Han publicerade sin första politiska brandartikel vid 18, blev ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund vid 21 – den förste FPU-ordförande, som varit för ung för att rösta vid.allmänna val- och blev ledamot av partistyrelsen vid 25. På lediga stunder har han i Tingstens efterföljd studerat samhällsvetenskap;
han är fil. kand. i statskunskap, sociologi och nationalekonomi och licentierar nu i statskunskap. Häromåret var han assistent åt en gästande
professor vid universitetet i Wien –
Herbert Tingsten.
439
Om Per Ahlmarks begåvning, kunnighet, energi och målmedvetenhet rå-
der inget som helst tvivel. Vad är det
då som gjort honom så omstridd även
inom folkpartiet? Man kan lämpligen
låta frågan gå vidare till Sven Lantz.
Han hävdade vid det ovannämnda
landsmötet att ”Ahlmarksfalangens politik inte är den enda vägen för liberalismen i framtiden” och motiverade
detta med att Ahlmarks liberaler i alltför hög grad fjärmat sig från människorna. De tror, menade Lantz, att
arghet är detsamma som engagemang
och han varnade för den köld, som
ahlmarkspolitiken enligt hans uppfattning innebar. Det ligger utan tvekan
någonting i dessa anmärkningar. Alllmark har från första stund inriktat
sig på att framstå som en arg ung
man och har även i detta avseende
varit tongivande inom sin krets. Det
gick så långt att när han för åtskilliga år sedan debuterade som författare
440
med en studie över den svenska utrikespolitikens elände – innehållande
en förvisso välbefogad kritik av Dnden och hans neutralism – själve
Tingsten nödgades faderligt förmana
Ahlmark att i eget välförstått intresse spara på invektiven.
l\Ien Ahlmark har inte följt detta
råd, vilket onekligen skadat honom,
särskilt vid framträdanden i TV, nå-
got som !Jland annat kunnat konstateras i den senaste valrörelsen. Kring
hans iYriga hackspettsfysionomi med
dess pockande läten har det stått en
aura av gymnasial arrogans, som inte
varit fördelaktig. Att vara stridbar,
när så behövs är förYisso inte något
fel, tviirtom, men en permanent ilska
Lir inte någon lämplig attityd, allra
minst i TV. Man kan lätt få intryck
av monoton grälsjuka och pubertctsmässigt självhävdelsebegär. Den som
salmar Tingstens spiritualitet, hans
förmåga att få skrattarna på sin sida,
bör akta sig för att efterlikna hans
aggressivitet. Det Lir knappast förvå-
nande att den självgoda, ofta hånfulla,
gärna en smula nedlåtande intclligensaristrokratiska hållning, som Ahlmarksfalangen gjort till sin, känts
frånstötande både inom och utom folkpat·tiet.
Att Ahlmark av Aftonbladet & Co.
kallats :\IcAhlmark, gossen Ruda, Tingstens åsna, den ilskna terriern etc.
länder honom givetvis bara till heder.
l\Ien betiinkligt är däremot att han
inom vida kretsar av borgerligheten
väckt s{1dan misstro och ovilja. Det
sammanhänger inte bara med den attityd som ovan beskrivits -man hoppas förmodligen att den skall överges med åren – utan också och i än
högre grad med vissa av hans politiska åsikter. Hans och hans kamraters energiska insatser för mittensamverkan skall här inte diskuteras, vare
nog sagt att dc säkerligen missräknat
sig på resultatet, framför allt för egen
del. Vad som åsyftas är i stället att
Ahlmarksfalangen i vissa avseenden
intagit rent kulturradikala ståndpunkter och på ett oroväckande sätt närmat sig den nya vänsterns ideologi.
Vad man än må säga om Ahlmark:
han är ingen kommunistsympatisör –
”någon avspänningshysteriker är jag
inte”. När det gäller utrikespoltik –
om man uneiantar den puerila antikolonialismen – försvar och inte
minst europafrågan har Ahlmarksfalangen på det hela taget företrätt en
mycket sund borgerlig politik. l\Ien
när det gällt kungadömet och kyrkan
har hattifnattarna milt talat varit opå-
litliga och i kultur-, moral- och familjefrågor har de koketterat med en kulturradikalism, som passar bättre för
den nya viinstern än för folkpartiets
djupa led. Dc har därmed skadat borgerlighetens gemensamma sak, och det
är illa ty borgerligheten behöver otvivelaktigt dynamiska unga avantgardister av Al1lmarksfalangens typ. l\Ian
kan bara beklaga att högern – inte
iinnu – har någon motsvarighet, även
om en dylik av vissa tecken att döma
synes vara på väg.
Professor i statskunskap, partiledare, statsminister, generalsekreterare
för Atlantpakten lär vara några av de
mål den på självförtroende inte helt
utblottade Per Ahlmark uppställt för
sig. Till att börja med har nu folkpartiets landstingsledamöter i Örebro län
valt in honom i första kammaren –
varigenom han blir vår yngste riksdagsman och Sveriges genom tiderna
yngste senator. Men det är bara en
början. Vi kommer att få höra mer av
honom i svensk politik där han – befriad från sina oarter kan ha en
stor upgpift att fylla.
G. U.