Namn att minnas – Kjell-Olof Feldt


1967


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NAMN ATT MINNAS
KJELL-OLOF FELDT
Arbetarna i arbetarpartiets ledning
blir alltmer sällsynta. De börjar anta
karaktären av en politisk kuriositet,
en social anakronism, en historisk relikt från det forna klassamhällets dagar. I meritokratiens och teknokratiens
samhälle är det nästan något av buskteater över dem. statsministern och
partiledaren Tage Erlander är i sin regering omgiven av professionella politiker med akademisk och/eller administrativ bakgrund. Och de få kvarvarande kroppsarbetarna vid konseljbordet gör sitt bästa för att glömma
sitt ursprung. Vem talar en nationalekonomisk rotvälska som överträffar
till och med fackmännens om inte Gunnar Sträng? Vem kan vara mer intet·
sägande diplomatisk än Torsten Nilsson? Och vem håller sig med kostligare säkerhetspolitiska undanflykter
och dyrbarare skyltar än ”regeringens
mest välklädde ledamot” Sven Andersson?
I nästa generation av arbetarpartiets
ledare är det redan camp att ha varit arbetare, att ha gått den långa vä-
gen. Nu går man den korta vägen direkt från universitetet till Kanslihuset, man handplockas av partiledningens talangscouter och blir en politruk,
som med partimeriternas hjälp avancerar, snabbt och säkert, till regeringsmaskineriets topposter.
Ett exempel på den nya, strömlinjeformade typen av så att säga yrkesmässiga socialdemokrater är statsrådet
Krister Wickman. Ett kanske ännu
bättre är hans efterträdare som stats- 229
sekreterare i finansdepartementet,
Kjell-Olof Feldt.

Det finns ett uttryck, som ständigt
dyker upp, när Kjell-Olof Feldt kommer på tal: ”klok som en hund”. Det
fälldes 1961 av ingen mindre än statsminister Erlander och utvecklingen
har hittills inte gjort någonting för
att jäva det. Egentligen är komplimangen en smula tvetydig. Man kan
som bekant inte lära gamla hundar
sitta, men hos unga hundar visar sig
klokheten ofta nog just i mottagligheten för låt oss alldeles utan omsvep
kalla det dressyr. De kan lära sig sitta
vackert, lägger man en sockerbit på
deras nos kan de lära sig att knycka
på huvudet så att de fångar den i gapet, de kan lära sig jaga då drevet går
och apportera bytet och när husse
kommer viftar de på svansen.
Första gången han tilldrog sig allmän uppmärksamhet var året efter
det att Erlander formulerade sitt omdöme. Feldt framträdde då som valkommentator i TV. Det gjorde han
utomordentligt: skickligt och ändå
ganska sakligt, snabb i uppfattningen,
med välavvägda omdömen, modest och
sympatisk. Ingen som såg och hörde
honom kunde tveka om att han måste
vara en av socialdemokratins framtidsmän. Det var uppenbart att Erlander satsat på rätt häst – förlåt hund.
Han var den gången, just bliven 30,
budgetsekreterare i finansdepartementet. Hur kom han dit? Ja, det är ganska lärorikt att följa hans bana, som
kan sägas vara mönsterbildande för
socialdemokratiska proffs. Fastän född
i det röda Holmsund intresserade han
sig inte under uppväxttiden för politik, var inte ens med i SSU, och när
han började studera i Uppsala, påstås
det ha varit på håret att han gått med
i Verdandi. Men han anslöt sig i stället till Lahoremus. Där kom han med
i ett gäng, till vars ledande andar hörde sedermera skjutjärnsjournalisten
Herbert Söderström och dc diskuterade världsgåtorna på Kajsas kaffestuga med sådan frenesi att enligt malisen föreningens medlemsantal steg
först när de lämnat Uppsala. Laboremus-gängets medlemmar hjälpte fram
varann i enlighet med principen ”borsta mig på ryggen” och efter det att
Feldt 1956 avlagt sin pol. mag. kom
han snart in i partiets administrativa
karriär. År 1958 anlitades han för att
skriva en bilaga till pensionsutredningen, 1959 blev han sekreterare i värdesäkringskommitt{m, 1962, som nämnts,
budgetsekreterare och efter sitt med
glans bestådda eldprov i TV ansågs
han mogen att år 1963 bli redaktör för
partitidskriften Tiden.
Som journalistisk merit kunde han anföra att han varit redaktör för Socialdemokratiska studentförbundets tidskrift Libertas och även om det framlidna regeringsorganet stockholmsTidningen på sin tid gjorde gällande
att han var mera njutbar i muntlig än
i skriftlig form, hindrade det honom
inte från att skriva åtskilligt. I en bokrecension i Tiden skrev han exempelvis vid ett tillfälle att våra handelshögskolor hyser en medveten strävan
att inympa ensidig lojalitet mot företagarvärlden och skapa främlingsskap
mot samhället hos blivande civilekonomer. Fritz Alm i Svenska Civilekonomföreningen replikerade att sådana
generaliseringar borde förbehållas
buskteatrarna, ”där de i regel bejublas, om vädret är vackert”.
Men Kjell-Olof Feldt fortsatte utan
att låta sig bekomma, piggt gläfsande
”som en terrier”, säger hans vänner,
sin utstakade bana.År1964 blev han byråchef i finansdepartementet och samtidigt sekreterare i Pressutredningen,
sorglig i åminnelse. Dess betänkande
med ”visionen” av en statsunderstödd
och därmed statskontrollerad press, var
en herostratiskt ryktbar produkt. Hö-
gerns ungdomsförbund framhöll i en
protestskrivelse till Tage Erlander med
all rätt att sekreteraren framdrivit utredningens majoritetsuppfattning i
stället för att formulera ledamöternas
ståndpunkter. Men det var ju just vad
Erlander önskat — det var därför han
till utredningens sekreterare valt inte
en objektiv och pressakkunnig person
utan just en man, lyhörd för husbondens röst. Nästa år utsågs Feldt till
budgetchef i finansdepartementet och
nu har han alltså efter ytterligare två
år utnämnts till Wiekroans efterträdare som statssekreterare i departementet.
Vad finns mer att säga? Han har ett
radhus i Bromma, en sommarstuga på
Ljusterö, en fru som är utbildad skoltandsköterska och tre rara ungar under 10 år. Han är en av socialdemokratins mest anlitade resetalare och
gör sig bra i alla sammanhang: han
ser väl ut, särskilt sedan det revolu- 231
tionära hårsvallet offrats på den byrå-
kratiska korrekthetens altare, han kan
till skillnad från Sträng tala begripligt också om ekonomi, han är intelligent utan att snobba med det och
framför allt verkar han trovärdig, rimlig och vettig. Han har blivit kallad
”en av dessa smålömska glidare mellan politisk dröm och byråkratisk
verklighet”, men han gör till skillnad
från vissa andra inte något smålömskt
intryck, det är – hade man så när
sagt — det värsta.
Från hans yngre dar berättas det att
han en gång lanserades till ordförandeposten i en förening, men att motståndarna avslöjade att han räknat
fullkomligt galet under sin tid som
kassör. Han försvarade sig med att han
räknat på en skrivmaskin – föreningen hade ingen räknemaskin. Han blev
inte vald. Numera säger de som följt
hans verksamhet i finansdepartementet att prognosen för Sveriges ekonomiska utveckling blir bättre och bättre för var gång han stiger i graderna
– och avlägsnar sig från det förrä-
diska, direkta sifferarbetet
Ur den synpunkten borde man ha
anledning att se fram mot hans utnämning till finansminister. Men frå-
gan är om inte det allra bästa för
Sveriges ekonomiska utveckling vore
att han, förslagsvis efter 1968 års val,
bereddes tillfälle att syssla med något
annat än statens finanser.
G. U.