Print Friendly

Namn att minnas – Gunnar Brandell

Av Redaktionen | 31 december 1966


1966


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

180
NAMN ATT MINNAS
GUNNAR BRANDELL
När Gunnar Brandeli år 1951 blev
medarbetare i Svenska Dagbladet, för
vars kulturavdelning han fem år senare blev chef, kom han närmast från
Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Han hade då i åtta år tillhört
GHT :s redaktion och bland annat
upplevt krigsåren med Segerstedt som
chefredaktör.
Detta är ett viktigt faktum att lägga
på minnet, när man vill göra sig en
bild av Brandeli som kulturpersonlighet. Han är inte konservativ. Han är
som sin beundrade framlidne
chef Segerstedt snarast en liberal vilde. När han blev kulturredaktör i SvD var det förvisso inte
traditionen från Böök han fortsatte
utan snarare den utpräglat frisinnade
traditionen från Levertin och de övriga ”kulturduvorna” av år 1897. Mot
traditionen från Böök intog han tvärtom en öppen frontställning. Det var inte bara fråga om ett mycket naturligt
avsståndstagande från Bööks förirrningar under kriget, då han på sitt sätt
var Segerstedts motpol, utan också från
den om man så vill högborgliga konservatism som Böök tidigare representerat. Sedan den tid då Böök var
SvD :s kulturpolitiska orakel
en epok som kan sägas ha upphört vid mitten av 30-talet
har tidningens kulturavdelning mer
och mer närmat sig idealen från
anno 97. Under Brandelis chefsskap kom den att befinna sig till
vänster om ledaravdelningen. Det är
en utveckling som sedan dess fortsatt.
Svenska Dagbladet är fortfarande politiskt sett en konservativ tidning, men
kulturellt sett allmänt frisinnad med
klart radikala inslag.
Gunnar Brandeli drog mycket tidigt
uppmärksamheten till sin person. Redan som 17-åring publicerade han i
sin och Sven-Ulric Palmes tidskrift
Presens en analys av Agnes v. Krusenstjernas ”Fröknarna v. Pahlen”, som
i sin blandning av pedagogisk överblick och psykologisk djupsyn var
häpnadsväckande brådmogen. Det är
en blandning som alltsedan dess satt
sin prägel på Brandelis skriftställarskap. Inte för intet har han i tio år,
1936-46, varit folkhögskollärare och
inte för intet är hans huvudintresse
djuppsykologi. Än är han didaktisk
som en folkhögskollärare än subtil
som en djup psykolog.
Vid 20 års ålder, år 1937, gav han ut
sin första bok ”Bekännare och uppfostrare” och hade redan då gjort sig
känd utanför Uppsala – och kretsen
av Victor Svanbergs lärjungar – som
specialist på psykoanalytiska litteraturteorier. Med denna bok som merit
blev han påföljande år litteraturkritiker i BLM för att år 1940 övergå till
GHT. 1943 utgav han en bok om ”Den
europeiska nihilismen” och året därpå
tog han sin licentiat i litteraturhistoria.
Som litteraturkritiker visade han stor
vakenhet inför nya idepolitiska
strömningar inom litteraturen. Inte
minst intresserade han sig för existentialismen, som han fick tillfälle att
studera på närmare håll och från en
mer central utsiktspunkt, när han under sina två sista år i GHT fungerade
som tidningens Paris-korrespondent.
Samtidigt fick han tillfälle att
vandra ”På Strindbergs vägar genom
Frankrike”, strövtåg som år 1949 redovisades i en bok med detta namn. Han
hade sedan åtskillig tid koncentrerat
sina litteraturhistoriska forskningar
på Strindberg, för vars skrifter han
1946 blivit utgivare. Dessa forskningar resulterade år 1950 i doktorsavhandlingen ”Strindbergs Infernokris”, där psykologen understundom
tog loven av litteraturhistorikern, men
som imponerade genom sitt skarpsinne och sin sakkunskap och förskaffade sin författare en docentur vid
Stockholms Högskola. Vid samma tidpunkt började han sin verksamhet i
181
SvD, där han gjorde en betydande
insats som allmänorienterad och tidsmedveten litteraturkritiker och sedermera kulturredaktör. Sin position som
en av våra främsta yngre litteraturhistoriker befäste han genom kapitlen
”Åttital och nittital” i Ny illustrerad
svensk litteraturhistoria 1957- en enligt lärofadern Victor Svanberg ”fulländad litteraturhistoria” – och framför allt genom det stora verket ”Svensk
litteratur 1900-1950”, som utkom
1958. Det är en lysande översikt över
pendlingarna mellan realism och symbolism i svensk litteratur under 1900-
talets förra hälft, välskriven, synpunktsrik, ofta djupsinnig, och stimulerande inte minst genom sina paralleller med utländsk litteratur.
Efter den boken var det knappast
något tvivel om att Gunnar Brandeli
slutligen skulle bestämma sig för att
fortsätta på den akademiska banan
och bli professor. Som ett specimen
182
för professuren kan man betrakta den
högintressanta ”Vid seklets källor”,
1961, i vilken han visade vidden av
sina insikter i djuppsykologiens betydelse för vårt århundrades litteratur. År 1963 utnämndes han till professor i litteraturhistoria och poetik
vid Uppsala universitet, där han följdriklikt efterträdde den man, som gav
de första impulserna till hans litteraturhistoriska studier, Victor Svanberg. Under de år, som gått sedan
dess, har han gjort sig uppskattad och
omtyckt som en i all sin lärdom
okonventionell och studentikos akademisk lärare.
När Gunnar Brandeli här karakteriserats som liberal vilde snarare än
konservativ är det en mycket ungefärlig bestämning och innebär ingalunda att han skulle vara försvuren
åt dagens radikala modenycker – då
hade han aldrig gått till SvD. Det innebär helt enkelt att han är odoktrinär. Det betyder i sin tur att han
är lika kritisk mot en urartad radikalism som mot en urartad konservatism. Ett belysande exempel är hans
inställning i skolfrågan. Både hans
pedagogiska och hans psykologiska
jag har upprest sig mot de många
orimligheterna i den nya skolreform,
som raserar vårt gamla bildningssystem och skapar olidliga förhållanden
i skolorna och olösliga problem för
den högre utbildningen. Även om
kulturavdelningen på SvD under hans
tid kom att befinna sig till vänster
om ledaravdelningen, bar SvD :s konsekventa kampanj mot bristerna i
skolreformen hans signum. Det var för
övrigt inte länge sedan han i SvD :s
spalter riktade en förintande kritik
mot det nya gymnasiets utformning,
en kritik som principiellt riktade sig
mot den egalitetstanke, på vilken skolreformen bygger.
Gunnar Brandeli är en debattglad
man, som enligt en erkännsam kollega
”har lika lätt att hitta en replik som
att välta ett bord fram på nattkröken.”
Han har något av den evige djäknen
i sig och hans diskussionsinlägg kan
mellan skål och vägg ibland bli i
ystraste laget. Men de är alltid uppfriskande och när han framträder i
den offentliga debatten kännetecknas
de dessutom mestadels av både auktoritet och elegans. Gunnar Brandeli
sätter en ära i att vara obunden, han
vill inte hänföras till någon politisk
eller annan fålla, inte etiketteras. Men
det är ingen tvekan om att i det slag,
som nu rasar om det svenska utbildningsväsendet och som en följd därav
om det svenska kulturlivets gestaltning överhuvud, står han på den klassiska svenska bildningstraditionens
sida.
G. U.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner