Myterna om Spanien


1967


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

394
MYTERNA OM SPANIEN
Fil. dr Åke Thulstrup, som i
olika sammanhang vetenskapligt sysslat med mellankrigstidens internationella politik,
avlivar i denna artikel den myt
om det spanska inbördeskriget, som omhuldas i vissa
kretsar – Franco och hans
anhängare som ”onda” och republikanerna som ”goda”. Det
spanska kriget ligger tillräckligt långt borta i tiden för att
nu kunna bedömas utan upphetsning.
Att under ett historiskt studium
klara ut ”vad som sker i det som
synes ske” är alltid svårt eller rentav omöjligt, om anspråken ställs
mycket högt. Många av dem som
i talarstolar eller massmedia syssIar med politisk indoktrinering har
stort bruk för historien, särskilt den
nyare, men när de åberopar den
Av fil. dr ÅKE THULSTRUP
sker det tyvärr alltför ofta för att
ge stöd åt någon kurant politisk
myt. Att kommunister och nationalsocialister har gjort stort bruk
av politiska myter behöver inte särskilt framhävas. Att styckvis återberätta världshistorien, inte för att
ge åhörare, läsare och tittare en
klar bild av vad som troligen inträffade utan för att påverka dem
i en viss riktning är helt enkelt en
av de metoder som kännetecknar
vår tids demagogi. Den är dock inte
ny utan utnyttjades exempelvis i
Frankrike under 1800-talet av ivriga vänstermän, så snart 1789 års
stora revolution fördes på tal. Under en parlamentarisk debatt i början av 1890-talet yttrade den högt
begåvade radikalen Georges Clemenceau någonting så absurt som
att den stora revolutionen måste
”bedömas en bloc”. En annan framstående radikal förkunnade, att
man måste antingen ”acceptera” eller förkasta revolutionen. För oss
sena tiders barn framstår det som
alldeles givet, att franska revolutionen visserligen gav flera utomordentliga resultat men också gav
upphov till svåra missbruk och att
det pöbelvälde som den tidvis beredde plats för var alltigenom vidrigt. Men ännu på 1890-talet ansåg
alltså franska republikaner tjänligt
att till stöd för den icke fullt befästa tredje republiken utmåla den
första (1792-99) som en strålande helhet, dvs. som en myt.
På ett fullkomligt analogt sätt
försöker de opinionsbildare som i
vår tid verkar för samverkan mellan demokratiska vänsterpartier
och kommunistpartier eller på det
utrikespolitiska planet mellan demokratiska stater och kommunistiska bygga upp en myt kring den
(andra) spanska republiken och
det inbördeskrig som bröt ned den
(1931-39). Det är i själva verket
fråga om en hel svärm av myter,
och alla har varit i svang ända sen
1930-talet. Det är först och främst
myten om de endräktigt strävande
spanska republikanerna, vilka hindrades förverkliga sina behjärtansvärda syften, endast av den anledningen att fascister och andra
skumma krafter drev ett till sist i
uppror och inbördeskrig utmynnande sabotage däremot. Det spanska inbördeskriget (17 juli 1936-
1 april 1939) var verkligen en med
franska revolutionen jämförlig händelse, framförallt därför att samtidens alla politiska ideer på ett eller annat sätt tycktes motivera den
politiska och militära kampen. Det
ytterligt lidelsefulla partitagande
för och mot de bägge spanska lägren som kom till synes i 1930-talets Europa och som på sina håll
finns kvar än i dag är därför begripligt. Å andra sidan har nu så
395
lång tid gått sedan detta blodiga
krig utkämpades och så djupgående forskningar gjorts i dess förlopp och bakgrund, att vi vid bedömandet därav bör kunna tillämpa samma upphöjda objektivitet
som väl alla någorlunda vettiga
personer använder när de diskuterar franska revolutionen. Ingen
människa har i dag någon mycket
bestämt fasthållen åsikt om vem
som ”hade rätt” i Vendee-kriget.
Före inbördeskriget
Den spanska republik som utropades i april 1931 bars upp av ett
slags vänstersamling med socialisterna på den ena flygeln och de katolska republikanerna på den andra. Utanför samlingen stod anarkisterna, emedan de hatade republiken liksom de hade hatat kungadömet – därför att de helt enkelt
var emot varje form av statsmakt.
De spanska anarkisterna gjorde under åren 1931-33 flera uppror mot
den vänsterstyrda republiken, vilka blodigt slogs ner. Vänsterkoalitionen vittrade sönder, och ett val
i december 1933 gav utslag åt hö-
ger. Vid ungefär samma tid blev
en flygel av socialistpartiet under
intryck av händelserna i Tyskland
och Österrike revolutionär. Eftersom även de tidigare svaga kommunisterna nu började röra på sig
hade Spanien från 1934 tre revolutionära falanger: anarkisterna,
vänstersocialisterna och kommunisterna. Dessa tre riktningar gjorde i oktober 1934 gemensamt upp- 396
ror mot den då center- och delvis
högerpräglade regeringen. Ett nytt
val i februari 1936 gick åt vänster, om också inte särskilt starkt.
Den därpå av borgerliga vänsterpartier bildade regeringen fick en
orimlig uppgift att lösa, emedan
den nu som ”folkfront” nybildade
vänstersamling, på vilken den i parlamentet stödde sig, helt saknade
den behövliga sammanhållningen.
Utanför folkfronten agiterade anarkisterna genom sina fackföreningar och tidningar för mord och brand
och revolution. Det var under dessa förhållanden inte underligt att
fascismen spirade.
Under de fem månader som förflöt mellan parlamentsvalet i februari 1936 och upprorets utbrott
förövades i Spanien en stor mängd
våldsdåd av de mest skilda slag
– från nedbrännandel av kyrkor och högertidningsofficiner till
mord på politiskt framskjutna personer, i många fall tillhörande folkfrontspartierna. Regeringen, som
troligen bestod av idel aktningsvärda män, kunde inte bemästra stormen, emedan det sannolikt bara
fanns en icke-revolutionär utväg:
försoning med den parlamentariska oppositionen och bildandet av
en samlingsregering för ordningens upprätthållande; och den vä-
gen ville regeringen inte gå.
Hatanföranden
Under en debatt om den allmänna
ordningen i parlamentet (Cortes)
den 15 april angav en av högerns
främsta talesmän, Jose Calvo Sotelo, antalet sedan februari i politiska sammanhang dödade personer till 74, sårade till 345. En annan högerledare, Gil Robles, yttrade i ett likaledes mot regimen starkt
kritiskt anförande, att han var be•
redd att dö för Spanien men att
han inte tänkte ”sträcka fram halsen” åt sina ”fiender” utan skulle
föredra att ”dö på gatan”. Kommunistdeputeraden Diaz Ramos gav
Gil Robles svar på tal. J ag återger
i det följande hans och några andra talares yttranden, översatta från
det officiella protokollet (Diario de
las sesiones de Cortes) :
SeiiorDiaz Rarnos: Senor Gil Robles
yttrade patetiskt, att inför den situation som kan komma att uppstå
i Spanien ville han hellre dö på gatan än jag vet inte vilket annat sätt.
Jag vet inte hur senor Gil Robles
kommer att dö (En deputerad: I
galgen! – Starka protester). Jag
vet, hur sergeant Våzquez, Arglielles .och andra kamrater dog, nämligen under försvar för republiken
och på order av den regering som
senor Gil Robles tillhörde. Jag kan
inte säkert säga, hur senor Gil Robles kommer att dö, men man kan
ta för givet . . . (De sista orden
framkallar starka protester).
Talmannen: Jag ber senor Diaz
Rarnos beakta – – – att konflikter inte bör provoceras i denna
kammare (Nya energiska protester
och motprotester). Jag ber er iaktta moderation i ordvalet (Protesterna fortsätter och räcker en god
stund). Ordning, herrar deputerade,
ordning!
Senor Calvo Sotelo: Vi har helt
enkelt lyssnat till en uppmaning till
mord (Sefior Ceballos: Detta är att
provocera till mord och kan ej tolereras. – Protesterna och kontraprotesterna fortsätter. – Talmannen kallar gång på gång till ordningen).
Talmannen: Dessa ord kommer
inte att tas med i Diario de las sesiones de Cortes.
Senor Ortiz de Solorzano: Yttrandet måste tas tillbaka. (En deputerad: Det är illa nog, att de mördar, men när de till på köpet talar om det i förväg . . . – Protester och motprotester. – Talmannen kallar flera gånger till ordningen, men protesterna och motprotesterna fortsätter en god stund.)
Talmannen: Jag har redan meddelat presidiet, att dessa ord inte
bör få inflyta i Diario de las sesiones de Cortes.
Flera deputerade: Detta är inte
nog.
Senora Ibarruri: Om detta förargar er skall vi ta av oss skorna och
sätta på oss stövlar i stället.
Senor Gil Robles: Det blir besvärligt för er, ty vare sig ni kommer i stövlar eller utan skall jag
veta att försvara mig (Applåder
inom högeroppositionen. Oväsendet
fortsätter).
Kommunisten Diaz Ramos’ hotfulla yttrande till Gil Robles har så-
ledes inte bevarats till eftervärlden.
Gil Robles blev f. ö. inte mördad;
han lever än i dag. Calvo Sotelo
blev det däremot, och det var mordet på honom (13 juli 1936) som
utlöste den sedan lång tid tillbaka
planerade militärresningen.
397
Folkfrontens splittring
Det citerade stycket ur Cortes-debatten den 15 april 1936 synes
visa att högern och yttersta vänstern inte längre var on speaking
terms. Hot om mord och anklagelser för mordanslag korsade varandra – och tonen blev alls inte
mera parlamentarisk under senvå-
rens och försommarens möten. Ändå var den lågande förbittring som
högermän och kommunister hyste
mot varandra inte den mest oroande omständigheten. Den för den
spanska republiken farligaste omständigheten var de ytterligt djupgående motsättningar som fanns
inom folkfrontslägret, nämligen
mellan dess demokratiska och revolutionära element. Lika fatalt var
den oöverstigliga klyfta som skilde
anarkisterna (formellt utanför
folkfronten) och de marxistiska
partierna. Att på den delvis revolutionära folkfrontens sjudande
grund bygga upp den energiska
framstegspolitik som behövdes var
helt enkelt en uppgift som översteg
den moderata vänsterregeringens
krafter. Endast genom ett slags mirakel skulle det av alltför många
revolutionära partier hemsökta
Spanien – även ett fascistiskt så-
dant visade aktivitet på våren 1936
– ha kunnat räddas undan blodiga konvulsioner. Tyvärr inträffade
inte detta mirakel.
Rörande det spanska inbördeskrigets utbrott har vanföreställningar uppkommit, som flitigt har
utnyttjats i propagandan. Det sägs,
j
398
att Hitler hade åtskilligt att göra
med saken. Att det tyska nationalsocialistiska partiet underhöll förbindelser med det spanska fascistpartiet – Spanska Falangen – är
möjligt; men det var inte falangisterna som gjorde uppror utan en
samling generaler, och de tänkte
och lyckades även hålla Falangens
inflytande inom snäva gränser.
Bland de otaliga dokument rörande Hitler-regimens politik, inklusive dess machinationer i främmande länder, som har granskats av
forskningen och till stor del publicerats finns inte ett enda som tyder på samverkan mellan de upproriska spanska generalerna och
nazityska dignitärer före upprorets
början. Däremot finns åtskilliga
som talar e m o t att sådan samverkan förekom. Jag tänker särskilt på de telegram som under senare hälften av juli 1936 sändes
från konsulära tyska myndigheter
i Marocko och sydspanska städer
till Berlin, där general Franco sä-
ges vara i behov av ett mindre antal tyska transportflygplan utan
att några som helst tidigare biståndslöftet åberopas.
Kommunistisk propaganda
Ända sen Marius och Sulla för två
årtusenden sedan förde sin vilda
strid om Rom har inbördeskrig som
regel präglats av grymhet och hänsynslöshet. Det amerikanska inbördeskriget är faktiskt ett undantag,
i varje fall i vad det gäller behandlingen av fångar tagna under ~>trid.
Under inbördeskrig skjuts sådana
ofta utan vidare ned, och detta :
skedde i stor utsträckning i Spa- ’
nien 1936. Bland de kuranta myterna om det spanska kriget märks
även den om Franco-truppernas
speciellt grymma framfart, vilken
i propagandan låter hela detta krig
framstå som en kraftmätning mel- j
lan onda och goda människor. Någ-J
ra sådana krig har aldrig utkäm- l
pals. Vad Franco-sidans grymheter j
beträffar är det numera känt, att
en del av de händelser som rubri.: l
cerades på det sättet och tidigt l
spreds genom massmedia tillkom ,
på tillskyndan av Kommunistiska l
internationalens, Kominterns, pro- l
pagandacentra på olika håll. I var- l
je fall berättar Arthur Koestler i i1
ett självbiografiskt arbete, att den l
bok med titeln ”Spanish Testa- 1
ment” som han publicerade i Eng- l
land kort efter frigivningen ur det ’1
sydspanska fängelse där Francos l
hejdukar hade hållit honom inspår-J
rad (i väntan på avrättning, som l
han själv trodde) innehåller åtskil- l
liga uppgifter om Franco-styrkor- !
nas framfart i Sydspanien som han 1
hade hämtat ur det av Komintern
tillhandahållna materialet – utan
att ens själv sätta tilltro till dem.
Beträffande antalet på ömse sidor nedmejade fångar och politiska motståndare finns inga precisa
uppgifter. Vad vi säkert vet är dock
att de uppgifter som i stridens hetta gavs och som ännu på 1950-talet hade en viss internationell
gångbarhet var mycket starkt överdrivna. Hugh Thomas anser sig i
sitt standardarbete ”The Spanish
Civil War” (1961) kunna fastslå,
att antalet av olika skäl under kriget avrättade på Franco-sidan inte
översteg 40 000 personer och på
den republikanska inte översteg
80 000. Ett avskyvärt mördande i
väldig skala således, men enligt
Thomas’ åsikt ungefär så omfattande på den republikanska sidan
som på motsidan. Det bör understrykas, att många av dem som av
lokala republikanska eller antirepublikanska myndigheter avrättades som motståndare var helt opolitiska personer, som inte hade tagit ställning till den pågående kampen. I Sydspanien och Spanska Marocko verkade under sommaren
1936 en svensk konstnär utan politisk orientering vid namn Torsten
Jovinge (f. 1898). När upproret
bröt ut hade han just återkommit
till Sevilla efter en tids vistelse i
Marocko. De röda, som då härskade i Sevilla, tog fast honom och
sköt honom den 20 juli, emedan de
helt utan grund misstänkte honom
för att vara kunskapare i Francos
tjänst.
Från demokrati till folkdemokrati
Den spanska republik som man
kände sedan 1931 försvann i stort
sett när inbördeskriget började. I
propagandan framställs den under
inbördeskriget fortlevande republikanska regimen som identisk med
1931-36 års; men i verkligheten
förvandlades den spanska demo- 399
kratin under upprorets och inbördeskrigets tryck till vad som senare har kallats folkdemokrati –
en regim kännetecknad av godtyckliga häktningar och avrättningar,
förbud för all offentlig religionsutövning, ett starkt om också inte dominerande kommunistinflytande.
Att säga detta innebär absolut inte
en förkastelsedom över de män som
höll fast vid den spanska republiken även i dess från sommaren
1936 obestridligen revolutionära
skick. Inte heller fördöms eller kritiseras de ca 500 svenskar som begav sig till Spanien för att som frivilliga kämpa för republiken och
av vilka 120 aldrig kom hem igen.
Motiven för deras handlande var
säkert växlande. Men de hade värvats genom Komintern.
Av vad som här har sagts framgår måhända att det spanska inbördeskriget inte särskilt uppenbart ger lärdomar som kan utnyttjas till gagn för något slags folkfrontspropaganda, dvs. för att främja samverkan mellan demokratiska vänsterpartier och kommunister. På minst lika goda grunder
skulle det spanska kriget kunna utnyttjas för en rakt motsatt opinionspåverkan, nämligen som illustration till hur det kan gå, när
vänsterextremistiska rörelser får
stort spelrum. Salvador de Madariaga- den liberale spanjoren som
ställde sig neutral till inbördeskriget och under många år var professor i Oxford – synes mena just
detta, då han i sitt arbete ”Spain”
400
(London 1942) hävdar att det
spanska socialistpartiets splittring
i en revolutionär och en reformistisk falang 1934 ”var den omständighet som gjorde inbördeskriget
oundvikligt”. Även detta är oriktigt, eftersom inget krig kan sägas
ha varit absolut oundvikliga. Om
två personer under ursinnigt slagsmål närmar sig en avgrund, i vilken de samtidigt försvinner, faller
det sig för många åskådare naturligt att säga: ”Precis så måste det
gå.” Likväl fanns in i det sista möjligheten att de två kämparna besinnade sig, innan de tillsammans
gick under. Spanien på våren och
försommaren 1936 liknade de två
kämparna- med den viktiga skillnaden att det i Spanien inte fanns
bara två stridande riktningar. Särskilt på den vänstra sidan fanns
grupperingar vilkas medlemmar
kände ett så djupt hat till varandra, att de i själva verket hade övergått till handgripligheter mot varandra, innan inbördeskriget började. De kan därför inte tänkas ha
varit i stånd att bygga upp ett nytt
samhälle tillsammans.
.,.,···.,···.. ·
~~·~
.·• 1
.·.• ~
>{!\
)’ ~