Militieombudsmannen
1967
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
413
MILITIEOMBUDSMANNEN
När militieombudsmannens ämbete inrättades 1915, var det utan
tvivel av behovet påkallat. En äldre tids militära tradition hade ej
haft alltför mycket till övers för
den enskilde soldatens integritet.
Bestraffningar förekom, som med
skäl kunde anses vara personligt
förnedrande. Befälsföringen skedde
ibland under ett uppbåd av svordomar. På många håll låg råheten
nära under ytan hos en militär
personal, som blivit uppfostrad till
att endast så kunde disciplin uppehållas. Förhållandena mellan befäl
och meniga blev inte bättre av den
förföljelse mot officerskåren, som
inte minst tidens skämttecknare
systematiskt genomförde och som
bidrog till officerarnas isolering i
samhället. Därtill kom, att de militära anslagen hållits nere, och när
svenska folket under den allmänna
mobiliseringen 1914 konfronterades med försvaret kom talet om militär misshushållning upp – och
har, orättvist, blivit kvar ännu i
dag.
I övrigt är ju förhållandena nu,
över 50 år senare, alldeles förändrade. Försvaret har växt in i samhällslivet. Officerare och underofficerare är tjänstemän som andra.
Inga militära privilegier finns att
missbruka. Umgängestonen mellan
befäl och värnpliktiga är ungefär
den som används på idrottsplatserna. statsmakterna har dragit slutsatserna av detta genom att bl. a.
avskaffa de särskilda krigsdomstolarna. Endast MO är kvar som institution, med allt mindre antal
allvarliga mål att handlägga.
Den nuvarande innehavaren av
ämbetet förefaller att söka kompensera sin minskade arbetsbörda
genom att överbetona vissa mål på
ett sätt, som illa synes svara mot
den aktning för personligheten,
som är hans uppgift att uppehålla.
Här skall ej diskuteras hans sedan
en tid pågående konflikt med en
viss del av flygledningen. Den är
ej avslutad, och vad man kan säga
är att tills vidare synes MO ej ha
stärkt sitt ämbetes anseende genom sitt sätt att handlägga den.
Detta är emellertid en mycket viktig punkt. Ju mer de nuvarande
militärerna avlägsnat sig från
”knektarna” från förr, ju mera de
som vanliga bildade människor fått
insyn i vad juridiska avgöranden
är värda, desto högre krav ställer
de på MO :s resning och personliga
oväld. Om MO :s uttalanden skall
fungera som riktmärken för militär demokrati, måste hans anseen- 414
de bland dem som han är satt att
råda och eventuellt åtala vara absolut ograverat.
Tyvärr är förhållandet för närvarande ej så. Man behöver endast ha
en ytlig kännedom om stämningarna inom officerskretsar för att
kunna säga, att där råder en uppenbar misstro mot MO :s sätt att
sköta sitt ämbete. Det är svårt att
göra gällande att misstron skulle
vara helt oberättigad. Fallet med
de två överstarna, som i samband
med föredrag på sina regementen
funnit anledning att yttra sig om
innebörden av de olika utredningsalternativen i den pågående försvarsutredningen, är belysande.
Vad har de sagt annat än att den
högsta föreslagna summan ger ett
bättre försvar än den lägsta? Att
den lägre summan i vissa fall –
inte minst för Gotland, där ett av
”brotten” begåtts – skulle kunna
bli katastrofal, är väl känt. Det var
otur för MO, att han tog sig för att
offentligt anmärka på överstarna
när öB :s utredningar och svar just
blivit färdiga. Som bekant blev däri
alla farhågor överträffade. Nu frå-
gar man sig, om en överste enligt
MO i fortsättningen inför en plutonchefsskola får upprepa vad öB
redan sagt. Har han ens rätt att
läsa upp tidningarnas kommentarer, när han nu inte får göra sina
egna?
MO :s ställningstagande i denna
fråga har och måste ha uppfattats
av de av honom prickade som rent
politiskt. Han har velat värna om
det socialdemokratiska utredningsförslaget, han har velat skydda regeringen för kritik. På annat sätt
kan saken ej ses. Här har i denna
tidskrift hävdats, och vi står fortfarande fast vid vår uppfattning,
att officerare lika väl som andra
ämbetsmän har rätt att sakligt kritisera regeringsåtgärder. Nu rörde
det sig inte ens om en sådan. Det
rörde sig om vissa inom en utredning framlagda kostnadsalternativ,
och regementscheferna, som det
åligger att fullgöra viss försvarsupplysning, talade om vad de skulle innebära.
Att kritik i militära som i andra
sammanhang skall framföras med
omdöme och i korrekt form är en
annan sak. Men MO har inte på-
stått, att så ej skulle ha skett. Visserligen har en av överstarna, som
kanske efter sin långa samvaro
med journalister lärt sig anlägga
en lättsam och oformell ton, talat
om ”herrarna i utredningen” eller
något dylikt. MO citerar detta högtidligt. Han har inte funnit det åtalbart …
Man undrar om inte MO-institutionen har tj änat ut. Den är en relikt
från en gången tid. Befälskårerna
bör numera behandlas som andra
tjänstemän. De verkliga uppgifter,
som kan finnas kvar efter MO, kan
med fördel skötas av ett JO-ämbete, som ändå snart måste förstärkas.
–
415
Hr Palme som kyrkominister
MILITIEOMBUDSMANNEN
När militieombudsmannens ämbete inrättades 1915, var det utan
tvivel av behovet påkallat. En äldre tids militära tradition hade ej
haft alltför mycket till övers för
den enskilde soldatens integritet.
Bestraffningar förekom, som med
skäl kunde anses vara personligt
förnedrande. Befälsföringen skedde
ibland under ett uppbåd av svordomar. På många håll låg råheten
nära under ytan hos en militär
personal, som blivit uppfostrad till
att endast så kunde disciplin uppehållas. Förhållandena mellan befäl
och meniga blev inte bättre av den
förföljelse mot officerskåren, som
inte minst tidens skämttecknare
systematiskt genomförde och som
bidrog till officerarnas isolering i
samhället. Därtill kom, att de militära anslagen hållits nere, och när
svenska folket under den allmänna
mobiliseringen 1914 konfronterades med försvaret kom talet om militär misshushållning upp – och
har, orättvist, blivit kvar ännu i
dag.
I övrigt är ju förhållandena nu,
över 50 år senare, alldeles förändrade. Försvaret har växt in i samhällslivet. Officerare och underofficerare är tjänstemän som andra.
Inga militära privilegier finns att
missbruka. Umgängestonen mellan
befäl och värnpliktiga är ungefär
den som används på idrottsplatserna. statsmakterna har dragit slutsatserna av detta genom att bl. a.
avskaffa de särskilda krigsdomstolarna. Endast MO är kvar som institution, med allt mindre antal
allvarliga mål att handlägga.
Den nuvarande innehavaren av
ämbetet förefaller att söka kompensera sin minskade arbetsbörda
genom att överbetona vissa mål på
ett sätt, som illa synes svara mot
den aktning för personligheten,
som är hans uppgift att uppehålla.
Här skall ej diskuteras hans sedan
en tid pågående konflikt med en
viss del av flygledningen. Den är
ej avslutad, och vad man kan säga
är att tills vidare synes MO ej ha
stärkt sitt ämbetes anseende genom sitt sätt att handlägga den.
Detta är emellertid en mycket viktig punkt. Ju mer de nuvarande
militärerna avlägsnat sig från
”knektarna” från förr, ju mera de
som vanliga bildade människor fått
insyn i vad juridiska avgöranden
är värda, desto högre krav ställer
de på MO :s resning och personliga
oväld. Om MO :s uttalanden skall
fungera som riktmärken för militär demokrati, måste hans anseen- 414
de bland dem som han är satt att
råda och eventuellt åtala vara absolut ograverat.
Tyvärr är förhållandet för närvarande ej så. Man behöver endast ha
en ytlig kännedom om stämningarna inom officerskretsar för att
kunna säga, att där råder en uppenbar misstro mot MO :s sätt att
sköta sitt ämbete. Det är svårt att
göra gällande att misstron skulle
vara helt oberättigad. Fallet med
de två överstarna, som i samband
med föredrag på sina regementen
funnit anledning att yttra sig om
innebörden av de olika utredningsalternativen i den pågående försvarsutredningen, är belysande.
Vad har de sagt annat än att den
högsta föreslagna summan ger ett
bättre försvar än den lägsta? Att
den lägre summan i vissa fall –
inte minst för Gotland, där ett av
”brotten” begåtts – skulle kunna
bli katastrofal, är väl känt. Det var
otur för MO, att han tog sig för att
offentligt anmärka på överstarna
när öB :s utredningar och svar just
blivit färdiga. Som bekant blev däri
alla farhågor överträffade. Nu frå-
gar man sig, om en överste enligt
MO i fortsättningen inför en plutonchefsskola får upprepa vad öB
redan sagt. Har han ens rätt att
läsa upp tidningarnas kommentarer, när han nu inte får göra sina
egna?
MO :s ställningstagande i denna
fråga har och måste ha uppfattats
av de av honom prickade som rent
politiskt. Han har velat värna om
det socialdemokratiska utredningsförslaget, han har velat skydda regeringen för kritik. På annat sätt
kan saken ej ses. Här har i denna
tidskrift hävdats, och vi står fortfarande fast vid vår uppfattning,
att officerare lika väl som andra
ämbetsmän har rätt att sakligt kritisera regeringsåtgärder. Nu rörde
det sig inte ens om en sådan. Det
rörde sig om vissa inom en utredning framlagda kostnadsalternativ,
och regementscheferna, som det
åligger att fullgöra viss försvarsupplysning, talade om vad de skulle innebära.
Att kritik i militära som i andra
sammanhang skall framföras med
omdöme och i korrekt form är en
annan sak. Men MO har inte på-
stått, att så ej skulle ha skett. Visserligen har en av överstarna, som
kanske efter sin långa samvaro
med journalister lärt sig anlägga
en lättsam och oformell ton, talat
om ”herrarna i utredningen” eller
något dylikt. MO citerar detta högtidligt. Han har inte funnit det åtalbart …
Man undrar om inte MO-institutionen har tj änat ut. Den är en relikt
från en gången tid. Befälskårerna
bör numera behandlas som andra
tjänstemän. De verkliga uppgifter,
som kan finnas kvar efter MO, kan
med fördel skötas av ett JO-ämbete, som ändå snart måste förstärkas.
–
415
Hr Palme som kyrkominister